Det blev ovanligt många visningar på artikeln
med den dubbeltydiga rubriken personal i Helsingborgs stad gör uppror. Vad
menade jag med detta. Så ska man väl inte bete sig i arbetslivet. Där ska man
väl följa de spelregler som finns och underordna sig arbetsledning och gå den
fackliga vägen. Personal som gör ”uppror” brukar ju inte bli uppskattade av
chefer, i alla fall inte chefer med låg självkänsla och narcissistiska
störningar.
Ja jag som varit chef vet ju att en sådan
uppmaning är ett tabu som bryter mot formella och informella normer i en
organisation. Jag vet det och det var därför jag formulerade rubriken. Jag är
ju helt fri att tycka vad jag vill och som pensionerad kan ju naturligtvis
människor strunta i vad jag tycker och låta den pinsamma tystnaden lysa över
uttalandet. Men om du vill fortsätta lyssna kan jag berätta hur jag tänker.
Socialtjänsten är i kris i Helsingborg och i
stort sätt i alla kommuner, särskilt vad gäller barnavården och ansvaret för de
ensamkommande flyktingbarnen. Socialtjänsten och dess personal utsätts för
stora påfrestningar. Risken är att den stora flyktingmottagningen leder till
att utsatta grupper i samhället ställs mot varandra. Jag tror ju att flyktingmottagningen
på lång sikt är en god investering för landet, men på kort sikt kan det bli ”trångt
i krubban”.
Nu är inte denna kris unik i
socialvårdens/socialtjänstens historia. Under mina tidiga år i
socialförvaltningen i slutet av 70-talet och början av 80-talet var
arbetssituationen ytterst ansträngd i Helsingborg. Det var ju under den tiden
som socialtjänsten med ny lagstiftning byggdes upp.
Då är min minnesbild att det startade en
rörelse underifrån i förvaltningen. På den tiden handlade det mycket om att få
ordning på handläggningen av socialbidraget men också att utveckla det sociala
arbetet i stort. Alla vi som var unga på den tiden stod upp för en kraftfull
rörelse underifrån. En rörelse för det sociala arbetet. Mitt bidrag den gången
var att jag var skyddsombud och jag hotade i början av 80-talet att stänga
arbetsplatsen. Samtidigt krävde vi från fackets sida en lång rad förändringar.
Jag tror att facket idag gör vad de kan för att medverka till bättre
arbetsförhållanden. Mitt intryck idag är att många slutar när de blir
missnöjda, vilket man inte gjorde för 30 år sedan, i varje fall inte i den
utsträckning som nu är fallet.
Vi har idag ett annat samhällsklimat där det
kollektiva synsättet i yrkeskåren inte är lika starkt som då. Idag är människor
mycket mer inne på att se saken utifrån sitt individuella perspektiv. Idag är
det ju ganska länge sedan svallvågorna från 1968 ebbade ut. Jag har ju hört människor säga att helheten
inte är bra men jag sköter min lilla ruta och bryr mig inte om helheten
eftersom den kan jag inte påverka, följt av en suck. Det är ganska förödande om
många tänker så. Då tappar organisationen i kraft. Därför behöver cheferna
kraften underifrån för att kunna utveckla och stärka verksamheten.
En fråga man kan ställa sig är om det idag finns
en större rädsla att vädra kritik mot organisation och chefer? Hela
samhällsdebatten präglas ju idag av mindre öppenhet. Man kan dra till med
kritik och påhopp på sociala medier, inte sällan anonymt. Men kraftfull kritik
är inte lika ok som för 30-40 år sedan. Återigen min minnesbild. Det finns idag
en beröringsskräck för ett aggressivt tonfall. Människor som blir aggressiva
och högljudda uppfattas som farliga. Någon talade om att detta förebådar
våldshandlingar.
Vad jag minns från umgänget med ledningen på 70-80
talet i socialtjänsten fläskade vi på ganska hårt i vår kritik och våra krav.
Jag hade ingen känsla av att ledningen då tog illa vid sig av kritik. I alla
fall visade dom det inte. Och ingen vad jag vet utsattes för repressalier. Min
tro är att det är annorlunda i Helsingborgs stad idag. Detta grundar jag på två
exempel.
Exempel 1.
När jag hade slutat mitt arbete på egen begäran som socialchef och
utredde forsknings och utvecklingsenhet hade jag en hel del kritik mot min
efterträdare. Det handlade om hur dels att människors kom till mig med kritik
rörande dåvarande omorganisationen som jag framförde och dels hur man hanterade
FoU-frågan. Jag träffade min efterträdare och vi talade om kritiken. Mitt uppe
i samtalet sa hon: Nej nu vill jag inte höra mer och avslutade samtalet. Lite
senare meddelade hon att jag inte fick sitta kvar länge på Socialförvaltningen.
Jag vräktes. Jag uppfattade det som att hon inte tålde att höra någon form av
kritik.
Exempel 2 Jag skrev en berättelse om mitt
arbete inom socialtjänsten i Helsingborg när jag skulle gå i pension. Denna
berättelse skickade jag först till Stadsdirektören. Vid mitt sista möte med honom uttryckte han
mycket stort missnöje mot att jag skrivit det jag gjort. Särskilt besvärad var
han för den kritik som fanns rörande likviderandet av det ursprungliga PART,
men även mot en hel del annat i berättelsen. Han hade tagit ut min berättelse
på papper och satt och vägde den i handen under vårt samtal och sa att den
möjligen hade ett värde för mig själv men inte för någon annan. När jag tog upp
en del i berättelsen, avbröt han mig och sa: Nu slutar vi. När jag ärligen
meddelade honom att jag tänkte lägga ut min berättelse på min blogg suckade
han. Det är verkligen inte klokt sa han med återhållen vrede. För mig är
feedback från medarbetare viktigt, men tydligen inte för Stadsdirektören.
Detta var när jag inte längre var
förvaltningschef. Då räknades jag inte länge. Jag kan lite förstå Kristian
Lundberg som skrev boken Yarden när han talar om att inte räknas och inte vara
någon. I Helsingborgs stad är man utbytbar. Man räknar med att staden alltid är
så attraktiv att man kan anställa dem man vill. Små kommuner kan inte tänka så.
Därför kände och känner jag mig mycket mera värd i en liten kommun som Klippan,
inte bara som chef, utan också som den person jag är och den erfarenhet och
kompetens jag har.
Om dessa chefer i Helsingborgs stad är så
känsliga för kritik då är det illa. Om de är så rädda för kritik vad kan de då
ta sig för att göra för undvika och att undanröja kritik undrar man oroligt.
Detta möjligen irriterar mig men berör ju
egentligen inte mig personligen längre. Jag har ett bra liv som pensionär. Men
alla dessa år och all kamp inom socialtjänsten gör att jag inte kan släppa
engagemanget för den verksamhet som jag tycker är så viktig. Men det bekymrar
mig att ledarskapet är så illa hanterat och att om jag blev behandlad så är jag
inte ensam och risken är att fler blir drabbade. Ytterst blir konsekvensen
dålig verksamhet och dålig arbetsmiljö!
Så detta om att göra uppror handlar inom
socialtjänsten om att stå upp och slåss för det sociala arbetet, ett socialt
arbete som marginaliserats och dränerats av myndighetsutövning, administration
och kontrollsystem. Det måste finnas en organisationskultur som uppmuntrar
kritiskt tänkande och en fungerande dialog vertikalt och diagonalt för att vi
ska få en bra verksamhet i socialtjänsten för våra klienter och personal. Alla
ni som jobbar i socialtjänsten: Jag tänker ofta på er!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar