Refuserade insändare i Helsingborgs Dagblad

På den här bloggen har jag publicerat nu 206 artiklar om sociala frågor, allmän politik eller andra skilda ämnen. Det händer att jag skickar artiklar som insändare till Helsingborgs Dagblad. Under årens lopp har jag fått in många insändare, men på sistone har de refuserat mig i ökad utsträckning. Det kan ju ha att göra med begränsat utrymme och stort intresse  och då kan ju tidningen inte ta in alla insändare. Och jag har den senaste tiden skickat fler än tidigare. Men jag tror att valet av ämne och en del skarpa formuleringar kan ligga bakom. Men jag vet inte. Jag fortsätter sannolikt att delta i samhällsdebatten. Men det är synd att socialtjänsten och glesbygdspolitiken inte kommer fram.  I en eller annan form dessa artiklar publicerats på denna blogg

Det behövs en ny glesbygdspolitik i Sverige

Det har under en tid pågått en intressant debatt på Min mening om stadsplanering i Helsingborg, inte minst mot bakgrund av förslaget om att ta koloniområden i anspråk för bostadsbyggande.  Detta förslag har med all rätt mött stark kritik.  Att det finns två sidor av myntet vittnar Anders Johansson 4.10. Det finns bostadsbrist i Helsingborg för inte bara hemlösa utan även andra grupper inte minst ungdomar.  Vi har en bostadsmarknad som inte fungerar. Problemet är dock inte bara att det byggs för lite utan att människor vill eller tvingas bo i städer och tätorter.

För en tid sedan åkte vi genom en liten by i Småland som heter Trällebo i Tingsryds kommun. Det var en ödslig känsla som härskade där. Hälften av husen verkade stå tomma. Vägarna i Jämtlands inland är knappt farbara och det långt mellan ödegårdarna. Ni som åkt bussen mellan Voullerim och Boden, bygden som såg Jokkmokks-Jocke föddas, kan nog hålla med mig att man inte ser många spår efter bebyggelse. Sverige är ett glesbefolkat land och blir allt mer glesbefolkat. Här kan bo fler än de 9 miljoner vi är nu. Folk dras till städerna för där finns jobben, men inte alltid bostäderna. Men inte minst i storstäderna skapas segregation och onaturliga livsmiljöer som genererar sociala problem. Bostadsbyggandet har inte hängt med i svängarna och många tvingas ta stora lån för att kunna få ett boende.  Men det talas tyst om regionalpolitik. Totalt sett råder knappast bostadsbrist om människor fick möjlighet att bo och arbeta på vår vidsträckta landsbygd.  Så vitt jag vet har vårt grannland Norge en stödpolitik som möjliggör att människor kan bo i hela landet, även i mycket ödsliga och otillgängliga delar. Detta skulle kunna vara en lösning för att få hela vårt land att leva. Vi som delar vår tid mellan staden och en glesbygdskommun vet att det innehåller stora fördelar att bo på landet. I det allt mer förkvävande andliga klimatet i Helsingborg innebär det en lisa att komma ut till landet.

Rektor Strömberg visar prov på maktens arrogans

Amos Strömbergs intressanta feedback på förskolan lockade rektor Mikael Wahlberg Min mening 27.9 att åthuta honom att han som vikarie ett år i förskolan inte skulle tro att detta ger tillräcklig insikt om vad som är bäst för barnen. Detta är naivt och visar rejäl brist på ödmjukhet fräser han till.

Rektor Wahlberg besväras av att politiker, föräldrar, journalister m.fl. har synpunkter på experterna i skolan och förskolan. Detta skall vi som inte är experter överlämna till experterna.

Man blir mörkrädd när man hör denne rektor tala och man undrar om han kan stava till ordet dialog. Han tycker inte att Amos Strömberg visar prov på ödmjukhet och låter då som tjuven som ropar ta fast tjuven.

En rektor och chef som inte kan ta emot en ung medarbetares intressanta funderingar är i min värld - där jag arbetat som förvaltningschef i en kommunal förvaltning – inte lämplig som chef. Är en sådan chef ansvarig för förskoleverksamhet kan man vara mycket orolig att lämna sina barn i hans händer och i än högre grad ta till sig Amos Strömbergs synpunkter. 

Socialtjänsten har kört i diket – Det behövs en ny socialtjänstreform

Som pensionerad borde man kanske inte bry och njuta sitt otium. Men jag kan inte låta bli att se att i de flesta kommuner är situationen ansträngd för den del av socialtjänsten som handlar om individ och familjeomsorg, i särskild kris verkar den sociala barnavården vara. Barnfamiljer söker inte hjälp frivilligt. 90% av barnärenden i socialtjänsten är anmälningar.  

Centralt i verksamheten borde det som brukar kallas socialt arbete som handlar om att socialarbetarna får möjlighet att hjälpa människor till social förändring, problemlösning i mänskliga relationer, behandling och medverka till frigörelse och välbefinnande.

Socialtjänstlagen tillkom 1982 för att genom frivillighet och helhetssyn bryta med den gamla fattigvården. Detta lyckades väl med äldreomsorg och barnomsorg, som nu är en del av den generella välfärden. Vad gäller barnavården, missbruksvården och försörjningsstödet måste man nog konstatera att denna fortfarande har drag av fattigvård.

Problemet med verksamheten är enligt min uppfattning inte primärt resursbrist och svårigheter att rekrytera personal. Problemet är att socialarbetarna inte har så stor möjlighet att arbeta med det de är utbildade för nämligen med socialt arbete. Det är för stor tyngdpunkt på utredningar.

Socialtjänstlagen, som från början var en ramlag gav stora möjligheter till ett flexibelt arbete, har under resans gång behängts på med massor av regler och rutiner. Detta har gjort arbetet mer administrativt och präglat det med mycket myndighetsutövning. Lagstiftararen och centrala myndigheter har infört mycket mer kontroll över verksamheten och har en övertro på utredningar och att man genom myndighetsutövning och omhändertaganden av barn kan skydda socialt utsatta barn och ge dem bättre förutsättningar att utvecklas på ett normalt sätt. Sanningen är att resultat av detta arbete är en ren katastrof! Forskningen visar att det går precis lika dåligt för omhändertagna barn än om de inte omhändertas!

Enligt min uppfattning är den grundläggande orsaken till problem att lagstiftaren och de centrala myndigheterna gett ett orimligt uppdrag och inte förstår vad socialt arbete är och inte inser att socialarbetarna måste få möjlighet att utöva sitt yrke.

Jag anser att det behövs en ny socialtjänstreform som gör denna verksamhet till en del av den generella välfärden och befriar den från fattigvård och skam och ger socialarbetarna möjlighet att genom frivillighet och helhetssyn hjälpa sina klienter och familjer på ett bättre sätt. Det behövs att man skapar en ny verksamhet där socialtjänsten vad gäller barnen på ett bättre sätt samspelar med skolan och barnhälsovården och vad gäller missbrukarna med beroendesjukvården.