Berusad på böcker   

Del tre

 

Möte med världslitteraturen

 Det man kallar världslitteraturen kom jag i kontakt med först genom inträdet i Gymnasiet. Vid 17 års ålder började jag reflektera över u- landsproblematiken och politiska frågor; jag var olyckligt kär i en klasskamrat som med mycket deltagande beklagade att mina känslor inte var besvarade. Jag njöt av min depression, lyssnade till Leonard Cohens vemodiga sång om Susanne och läste Stagnelius dikt ”Till förruttnelsen”.

”Förruttnelse! hasta, o älskade Brud!

Att bädda vårt ensliga läger!

Förskjuten af verlden, förskjuten av Gud

Blott dig till förhoppning jag äger

fort, smycka var kammar - på svartklädda båren

Den suckande älskaren din boning skall nå.

Fort, tillred vår brudsäng - med nejlikor våren skall henne beså.”

Det var kanske tur att jag i det här olyckliga skedet av mitt liv  inte läste den olyckliga kärlekens roman nummer ett: Den unge Werthers lidande, delvis självupplevt av Goethe. Den unge Werther är förälskad i den redan trolovade Lotte.

Hela romanen är en vacker ”golgatavandring” mot det oundvikliga dramatiska slutet - självmordet. Det kan tyckas ganska påfrestande att Werther så intensivt går upp i sitt lidande och mer än en gång blir man lite irriterad på den unge Werther. Mot slutet blir lidandet ytterligare förtätat. En mörk vinterkväll, när frosten går tjurig vid grind och vinden piskar snön genom luften, läser Werther ett stycke ur Ossians sånger för Lotte. Hon blir upprörd till våldsamma tårar och man förstår att egentligen är hon också förälskad i Werther, men bunden till en annan man. Dramatiken blir inte mindre av att Werther sedan skickar en biljett till Lottes man med begäran att få låna hans pistoler. Lotte blir den som dammar av pistolerna och skickar iväg dem med ett sändebud till Werther. Detta möjliggör för Werther att fullfölja sina planer.

Den allvarlige tonåringen Göran kände sig ensam och tyckte att livet var slut.  Han tog sig dock senare. Som tur var introducerades lärjungarna på mitt gymnasium i den svenska litteraturen. Vi fick läsa Sigfrid Siwertz Mälarpirater, en härlig ungdomsskildring i skärgårdskärgårdsmiljö, Hjalmar Söderbergs  Martin Birks ungdom slog precis ann till en tonåring i brytningstid, med ensamhetskänsla, vemod och melankoli. Något senare läste vi generationsromanen ”Räddaren i nöden” av Salinger. Romanens huvudfigur den tonårige Holden kastar sig brådmoget ut i vuxenlivet - utan att vara mogen för det. Titeln Räddaren i nöden syftar på den unga människans förväntan att någon - när det gått galet - ska rädda en - på kanten till avgrunden. Det blir också ett test på hur långt man kan gå innan någon sätter en gräns.

I engelskan läste vi William Goldings ”Lord of the flies”, som handlar om ett gäng engelska skolpojkar som efter en flygolycka blir strandsatta på en tropisk ö. Pojkarna är till en början fyllda av engelsk uppfostran och polityr. Detta flagnar allteftersom kampen för tillvaron skärps. Pojkarna förvildas alltmer och allas krig mot alla utbryter. Nazisternas grymheter blir i ljuset av denna bok inte obegripliga. Om vi människor är tillräckligt trängda är vi kapabla till grymheter. Att detta också gäller barn minns jag tydligt från min egen barndom. Aldrig har jag upplevt så mycket ondska som från andra barn. Denna ondska måste hållas på plats genom lagar och regler oss människor emellan.

En bok som var ett måste under dessa år  var På västfronten intet nytt av Erich Maria Remarque. Boken som är en glödande anklagelse mot kriget självt och handlar om de tyska ynglingarna som under första världskriget skickas ut i masslakten vid skyttegravarna. Den berättar både om tristessen när ingenting  händer i det stillastående kriget och skräcken  när hela livet står på spel vid alla de meningslösa anfallen som aldrig leder någonstans.

En annan roman om kriget som lämnar avtryck är Veino Linnas Okänd soldat. Handlingen är hämtad från det sk. fortsättningskriget 1941, efter Tysklands anfall på Sovjetunionen, då Finland som knappt förlorat vinterkriget 1939-40 nu passade på att försöka återerövra förlorat territorium.

För Finland var det inte samma fördel att bedriva ett anfallskrig som ett försvarskrig och kriget blev inte den framgång Finlands ledare Marskalk Mannerheim tänkt sig. Boken följer på nära håll de finska pojkarna i striden, i gyttjan, under granatbeskjutning och med den allestädes närvarande döden.

Chef för plutonen är fänrik Koskela. Han delar i alla avseenden sina mannars villkor. Han tar hand om sina soldater, skickar dem inte i döden utan vidare men är den förste att ta ansvar och visa personligt mod. för mig är han ett gott föredöme för en chef och en ledare.