Var kommer all ondska från?

Nu har vi nåtts av meddelande om att de två journalisterna Magnus Falkhed och Niclas Hammarström efter en mardrömstid i fångenskap i krigets och det sönderfallande Syrien frigetts.  Två som det verkar mycket skakade män är nu på väg hem till sina anhöriga, som varit mycket oroliga det förstår man.  Journalister lever farligt i sitt arbete i Syrien och i andra länder som präglas av krig och diktatoriska regimer. Förr var journalister frejdade som viktiga rapportörer men nu utgör de ofta ett allvarligt hot mot regimer och grupper som inte vill ha insyn.  Nu har även sjukvårdpersonal börjat bli angripas. Fem personer från läkare utan gränser, därav en svensk har försvunnit i Syrien. 

Vi lever i ett land som präglas av fred och att vara en rättsstat. Det skall vi vara tacksamma för, trots orättvis och växande sociala klyftor. Detta slog mig hårt när jag såg filmen min stulna revolution av Nahid Persson Saveranis.  Nahid flydde till Sverige på grund av politiskt arbete i Iran och vars bror blev avrättad, förmodligen för att komma åt henne.  Hon har gjort flera dokumentärfilmer och i denna film har hon samlat kvinnor som var politiska fångar som suttit i Iranska fängelser, några i många år som berättar om vad de upplevt av tortyr, förhör, våldtäkter, överfulla fängelseceller och isolering. Filmen skakade om mig.  De konkreta berättelserna visar upp ondska som man undrar var den kommer ifrån. Iran är formad av en islamisk ide om hur ett sådant samhälle skall vara och det finns likheter till hur Sovjetunionen fungerade, också som en strukturell ide om samhället. Sovjet saknade liksom Iran ett mänskligt ansikte för det nära och personliga livet. Detta anknyter till den tyske sociologen Ferdinand Tönnies teori om gesellschaft som det konstruerade sociala livet och gemeinschaft som det spontant uppkomna sociala livet De statsbildningar som bygger på  en fundamentalistisk ide tenderar att missa det nära livet som måste vara grunden för allt mänskligt liv -  i samspel dock med det stora och strukturerade samhällslivet som också behövs.  En bok som berättar om hur detta gesellshaftlivet blev för de enskilda människorna och familjerna i Sovjetunionen är De som viskade av Orlando Figes. Jag tror på  en social stat  men den måste grundas på  humanism.  Man skulle kanske kunna kalla detta för socialhumanism?