Är alla människor lika värda?

Många människor har reagerat på vad riksdagens talman Björn Söder i en föreläsning sagt om att samer och Judar inte är svenskar, visserligen medborgare i Sverige men inte svenskar. Söder tycks dela in oss människor efter ras och nationalitet. Så vitt jag vet har vetenskapen avfärdat att det finns olika raser. Vi människor är i grunden lika. Otvivelaktigt finns olika länder och olika etniska grupper. Jag är för min del s.k. svensk.  Nej stopp här! vad jag vet har jag djupa rötter i Skåne och risken är att jag har danskt ursprung. Min fru är från Småland och det vet ju alla hur smålänningar är. Vår son sa när han var liten att han var hälften smålänning och hälften vanlig människa. Så smålänningar är något speciellt.  Vad jag vet är herr Talmannen från Helsingborg. Jag vet jag inte något om hans ursprung. Men risken är ju stor att han också som jag har danska rötter, och alltså inte är en riktig svensk. Och vet man vi har ju under historiens gång haft invandring av tyskar, finnar och valloner och massor av andra människor.

Sverigedemokraterna har utmålat islam som ett problem och tydligen har människor inspirerats av partiet att göra något åt detta. Nu senast har man bränt en moské i Eslöv. En moské i Helsingborg har också utsatts för skadegörelse. Man kan skratta åt Söders lärda föreläsningar och irläror, men skrattet fastnar i halsen när man ser vad hans vanföreställningar leder till. Det är lätt att tänka här på vad som hände i Tyskland när man började bränna synagoger. 

Om betydelsen av goda möten

I det mänskliga livet är det avgörande hur vi kommunicerar och hur vi möter varandra, oavsett om det är i familjen, i bostadsområdet, på arbetsplatsen eller i Riksdagen.

Jag är i botten socialarbetare och socionom. För att lyckas i det sociala arbetet, som har handlat om arbete med familjer, barn, ungdomar, missbrukare eller psykiskt sjuka människor, har det varit avgörande att ha en god förmåga att med hjälp av samtalet - genom dialog - skapa det goda mötet som innehåller förståelse och delaktighet för att bygga upp en trygghet och tillit i relationen. Ibland lyckas man ibland inte.  Precis på samma sätt fungerar det nog i alla mänskliga möten i de flesta sammanhang. De goda mötena behöver inte präglas av att det inte finns konflikter.  Jag tror att de bästa mötena också måste innehålla ärlighet, rakhet och att ventilera konflikter och olika synsätt. I vårt land är vi lite rädda för konflikter och det skapar distans och rädsla. Min erfarenhet är att jag har djupast relation med de människor jag haft konflikter med. 
Präglar detta alla sammanhang i samhället?  Jag har mött de goda mötena nu senast i mötet med min läkare på vårdcentralen, i mötet med personalen på min fars äldreboende, i mötet mellan socialsekreterare och deras klienter i socialtjänsten där jag under lång tid varit chef. Naturligtvis har jag också mött de dåliga mötena. Men i mötena på basplanet i offentlig sektor fungerar det mycket ofta utomordentligt bra. Däremot är det inte ofta man får dessa goda möten i affärer och i privata företag. Där är man mer tekniska och fokuserade och sakinriktade. I många affärer skulle man lika gärna kunnat vara en vara på ett löpande band. Man känner sig inte som en människa.      

Vad jag är orolig för är att uppåt i organisationerna, bland politiker och högre chefer inte har samma förståelse och kunskap om betydelsen att skapa dessa goda möten.

Chefer på högre nivåer är ofta mer rationella än känslomässiga, och lutar sig ofta mot budgeten, omorganisationer, teknik och strukturer. Med den utsatthet chefsrollen innebär är det en fördel att kontrollera och distansera sig från känslor och göra sig okänslig. Som hög chef var jag för dålig på det och tog åt mig för mycket.

Men det är viktigt att förstå betydelsen av dialog, oavsett vem det är som i slutendan skall fatta beslut.  Hur illa man än tycker om någon måste dialogen upprätthållas.  Ett aktuellt exempel är att man i politiken har valt att inte ha dialog med Sverigedemokraterna. Jag tycker inte man skall ge SD något politiskt inflytande, men man måste ha en dialog med dem, lyssna och bemöta med de argument man har som gör att man inte tycker att de skall ha något inflytande. De får inte komma undan debatten! Detta följer av att alla människor är lika värda, även om de representerar ondska och föraktliga åsikter.  Samma gäller inom alla samhällsområden där människor möts. Psykologiskt handlar det nog om att vi människor har försvar och skyddar oss mot obehagliga upplevelser. Dessa försvar är uppbyggda sedan barndomen och individen är ofta inte medveten om hur man försvarar sig. Oreflekterat skapar man strukturer och ordning i sitt liv som gör att man undviker att beröras illa. Det handlar mycket om rädsla att visa svaghet.   Ni har säkert mött människor med stort ordningssinne. Dessa är nog särskilt känsliga. Skall det bli goda mänskliga möten måste man lägga undan dessa försvar och blotta sig. Då kan en ny värld öppna sig!   

Jag vill önska alla mina läsare av denna blogg

      

God jul och gott nytt år

Hur var arbetsmiljön på socialbyrån 1983?

 

I dagarna har man kunnat läsa i tidningen att socialförvaltningens personal mår dåligt och facket menar att det beror på hög arbetsbelastning. Det kan vara hur som helst med detta och jag som avgången förvaltningschef uttalar mig inte om det så länge jag anställd i staden.

Men det slog mig när jag sorterade mitt arkiv från ett långt arbetsliv i socialtjänsten att det inte är första gången arbetsmiljön på socialförvaltningen är under diskussion.

Några gamla tidningsurklipp från 1983 känns faktiskt riktigt aktuella. I tidningen Arbetet kunde man den 15 april 1983 läsa rubriken: Skyddsombudet hotar att stänga socialbyrån och i ingressen stod det: Socialvården i Helsingborg håller på att rasa ihop. Socialsekreterarna hinner inte längre med att göra sitt jobb ordentligt. De har förvandlats till pengautbetalarare. Man hade i snitt 56 st. klientärende per handläggare.

 Och i tidningen Socionomen nr 19 1983 kunde man med samma rubrik som i Arbetet läsa att tålamodet är slut hos socialsekreterarna och allt för många av dem har knäckts av en orimlig psykisk arbetsmiljö.  Blir det inte bättre stänger vi socialbyrån säger det intervjuade skyddsombudet. SSRs kravlista den gången var: Fler tjänster, se över kontorsorganisationen, bättre handledning och utbildning, ökad specialisering (Då arbetade man med både försörjningsstöd, missbruk och barnvård), Klara besked om verksamhetens ekonomiska ramar och mål, stoppa ensamarbete i tunga ärenden, lämplig introduktion till nyanställda, bättre rapportering om arbetsskador, lägg fram program för hur arbetsmiljöproblemen skall lösas.

Skyddsombudet såg inte detta om stängning som ett hot säger han, utan som ett löfte till personalen. 

Resultat blev inte att arbetsmiljön förbättrades över en natt. Men i det långa loppet inleddes en process som förbättrade både verksamhet och arbetsmiljö.

Det enda man behöver tillägga är att skyddsombudet den gången hette Göran Jönsson.

Vad innebär en vision om folkhemmet?

I Per Albin Hanssons folkhemsvision från 1928 säger han att hemmets grundval är gemensamheten och samkänslan och att i det goda hemmet råder likhet, omtanke, samarbete och hjälpsamhet. När det gäller familjen och den privata svären tror jag nog de flesta oavsett politisk ideologi skulle hålla med.  Men Per Albin utvidgar denna vision om det goda hemmet även till hela samhället.

Tillämpandet på hela samhället innebär att bryta ned alla sociala och ekonomiska skillnader mellan människor i t.ex. i fattiga och rika. Han konstaterar 1928 att det svenska samhället inte är det goda medborgarhemmet. Visserligen finns en formell likhet i politiska rättigheter, men socialt och ekonomiskt består klassamhället. Per Albin avslutar sin vision med att säga att om det svenska samhället skall bli det goda medborgarhemmet måste klasskillnaden, den sociala omsorgen utvecklats, en ekonomisk utjämning ske, de anställda beredas andel i den ekonomiska förvaltningen och demokratin genomföras även socialt och ekonomiskt.

Även om den sociala omsorgen och det som vi brukar kalla välfärden i samhället är så mycket bättre än när Per Albin formulerade sin vision om folkhemmet, har inte mycket hänt när det gäller bryta ned klassamhället och genomföra även en ekonomisk demokrati.

Den svenska modellen har byggt på samverkan mellan samhällsklasserna och den samhällsmodell som utvecklades årtiondena efter att folkhemsvisionen formulerades måste man nog säga har varit den hittills bäst fungerande samhällsmodellen i konkurens med kommunistiska och liberala och nyliberala samhällsmodeller.  Den ekonomiska makten har dock alltid leget i det privata kapitalets händer. Anledningen till att kaptalet ville samarbeta och kompromissa med folkliga intressen under 1900-talet var dels rädslan för revolution men också att ett köpstarkt folk fick fart på ekonomin.

När nu inte hotet från Sovjet finns och arbetarrörelsen är försvagad, har kapitalets och borglighetens intresse av samverkan försvagats. Ideologiskt har man genom åtta år av alliansstyre lyckats förborgliga och bryta ned mycket av det som fanns av ett solidariskt och på gemensamma lösningar baserat tänkande i samhället. Egoismen har tillåtits breda ut sig. På många sätt har detta borgliga styre berett vägen för att fascismens fula tryne i form av SD har fått sticka upp. Även om folkhemsvisionen formulerades av socialdemokratin har denna rörelse inte tillräckligt stått upp på denna för Sverige historiskt, även i internationell måttstock, så framgångsrika samhällsmodell. En samhällsmodell som andra länder tror Sverige står för men där de blir förvånade att så är det inte länge.

Det finns problem i samhället. SD tillåts förleda en stor del av väljarna att tro att orsaken till problemen är invandring.  Man talar om massinvandring när det i själva verket handlar om flyktigmottagning och solidaritet med utsatta människor i en kaotisk omvärld. Politikerna har varit dåliga på att förklara och motivera opinionen. Det finns en hel del att göra när det gäller att förklara detta och förbättra vår integration och berätta om allt det goda som våra invandrare tillfört vårt land, att de kostnader vi lägger ned idag är en investering för framtiden. Glöm inte ett litet exempel att vi inte hade vunnit finnkampen i friidrott utan våra invandrare! Så svenska folk återvänd till visionen om folkhemmet!

 

       

 

 

 

Socialförvaltningens personal mår dåligt

Till stor sorg kan jag idag läsa rubriken i HD att Socialförvaltningens anställda mår sämst i staden. Det har den årliga medarbetarenkäten visat. Personal demonstrerade utanför Rådhuset igår innan Kommunfullmäktige skulle sammanträda. SSR kämpar för att mer resurser ska tillföras och lönerna ökas. 

Även om jag känner det sorgligt att personalen far illa är det inte lämpligt att jag som tidigare socialchef uttalar mig om vad som hänt efter att jag slutat som chef.  Men ni ska veta att jag tänker på er!

Jag kommer att när jag gått i pension i början av nästa år att lämna min berättelse om mitt arbete i Helsingborgs kommun.

Jag vill bara framföra till personalen att göra en ordentlig analys av orsaker och möjliga lösningar av de problem som finns. Det finns omvärldsfaktorer som att mycket av samhällets problem läggs i knät på socialarbetarna och det finns lokala och interna orsaker. Tyvärr är det nog inte så enkelt att mer personal och högre lön, hur angeläget detta är, är hela lösningen.

För mig handlar kampen socialarbetarna måste utkämpa att få möjlighet att skapa goda möten med sina klienter för att kunna utöva det sociala arbetet.

 

    

Det är bra att ta bladet från munnen och säga som det är - Sverigedemokraterna är ett nyfascistiskt parti

Det är bra att Stefan Lövfén och Magdalena Andersson tagit bladet från munnen och tydligt sagt att Sverigedemokraterna är nyfascister. De fick också stöd av Henrik Arnstad som skrivit e n bok om fascismen. http://hd.se/skane/2014/12/07/expert-ger-andersson-och lovfen-om/  

Det är viktigt nu, inte bara utifrån att Sverige är i en konstitutionell kris, att ta tydlig kamp mot mörkermännen i SD. De högerextremistiska krafterna har flyttat fram sina positioner i hela Europa, i Norden. De sitter i regeringen i Norge, vilket blir märkligt efter massakeren i Utöja. Man får inte glömma att Breivik var en gång medlem i Framstegspartiet. Uppenbarligen fanns krafter i djupet av nationen som gjorde honom möjlig.   Idag kan vi läsa att de lyckats stoppa en artikel i SAS flygtidning om högerextremismen.

Man kan också läsa idag i HD att en moské utsatts för vandalisering. I flera facebookinlägg går anhängare till SD ut och med ett våldsamt och vulgärt språkbruk går till angrepp mot Lövdén. Detta är några uttryck för fascistiska beteenden, så typiska för nazisterna i Tyskland, fascisterna i Italien och Lapporörelsen i Finnland på 30-talet.

Det blir ju ganska tydligt att när SD röstade ned regeringens budgetförslag handlade det inte om att rösta mot anslag till flyktingmottagning. Alliansens förslag skiljer sig inte så mycket på den punkten. Det handlade istället om ett angrepp och sabotage mot det parlamentariska och demokratiska systemet. Att skapa kaos och oordning var taktiken för 30-talets nazister och fascister.  

Det tycks mig som att borgligheten inte förstått hur illa det är och darrar på manschetten. Men mycket talar för att de, som lyckades regera med en minoritetsregering förra mandatperioden med stöd av SD, ser fram emot detta efter nyvalet.  

Det ska bli ganska intressant se hur SD lyckas i valet om de inte kan få Åkesson i form utan tvingas skicka de inte så välslickade råskinnen i hans omgivning.

Har vi lärt något av historien eller skall vi behöva uppleva samma sak igen som under 30-40 talet. Hur har skolan skött historieundervisningen?  

I vilket samhälle vill vi leva i? Ett samhälle som bygger på gemenskap och demokrati på alla områden eller ett samhälle som bygger på stora klassskillnader och egoism - En reflektion över folkhemsvisionen

I Per Albin Hanssons folkhemsvision från 1928 säger han att hemmets grundval är gemensamheten och samkänslan och att i det goda hemmet råder likhet, omtanke, samarbete och hjälpsamhet. När det gäller familjen och den privata svären tror jag nog de flesta oavsett politisk ideologi skulle hålla med.  Men Per Albin utvidgar denna vision om det goda hemmet även till hela samhället.

Tillämpandet på hela samhället innebär att bryta ned alla sociala och ekonomiska skillnader mellan människor i t.ex. i fattiga och rika. Han konstaterar 1928 att det svenska samhället inte är det goda medborgarhemmet. Visserligen finns en formell likhet i politiska rättigheter, men socialt och ekonomiskt består klassamhället. Per Albin avslutar sin vision med att säga att om det svenska samhället skall bli det goda medborgarhemmet måste klasskillnaden, den sociala omsorgen utvecklats, en ekonomisk utjämning ske, de anställda beredas andel i den ekonomiska förvaltningen och demokratin genomföras även socialt och ekonomiskt.

Även om den sociala omsorgen och det som vi brukar kalla välfärden i samhället är så mycket bättre än när Per Albin formulerade sin vision om folkhemmet, har inte mycket hänt när det gäller bryta ned klassamhället och genomföra även en ekonomisk demokrati.

Den svenska modellen har byggt på samverkan mellan samhällsklasserna och den samhällsmodell som utvecklades årtiondena efter att folkhemsvisionen formulerades måste man nog säga har varit den bäst fungerande samhällsmodellen i konkurens med kommunistiska och liberala och nyliberala samhällsmodeller.  Den ekonomiska makten har dock alltid leget i det privata kapitalets händer. Anledningen till att kaptalet ville samarbeta och kompromissa med folkliga intressen under 1900-talet var dels rädslan för revolution men också att ett köpstarkt folk fick fart på ekonomin.

När nu inte hotet från Sovjet finns och arbetarrörelsen är försvagad, har kapitalets och borglighetens intresse av samverkan försvagats. Ideologiskt har man genom åtta år av alliansstyre lyckats förborgliga och bryta ned ett solidariskt och på gemensamma lösningar baserat tänkande i samhället. Egoismen har tillåtits breda ut sig. På många sätt har detta borgliga styre berett vägen för att fascismens fula tryne i form av SD har fått sticka upp. Även om folkhemsvisionen formulerades av socialdemokratin har denna rörelse inte tillräckligt stått upp på denna för Sverige historiskt, även i internationell måttstock, så framgångsrika samhällsmodell. Att inte heller socialdemokratin hållt sig till denna vision har också berett vägen för SD. En samhällsmodell som andra länder tror Sverige står för men där de blir förvånade att så är det inte länge.

När vi nu befinner oss i en regeringskris verkar dagens politiker vara ganska historielösa och glömma att Sverige lyckades komma ut 30-talskrisen genom samverkan mellan socialdemokratin och bondeförbundet, två folkrörelser.  

Nu tillåts SD förleda en stor del av väljarna att tro att vi har massinvandring när det i själva verket handlar om flyktigmottagning och solidaritet med utsatta människor i en kaotisk omvärld. Det finns en hel del att göra när det gäller att förklara detta och förbättra vår integration och berätta om allt det goda som våra invandrare tillfört vårt land, att de kostnader vi lägger ned idag är en investering för framtiden. Glöm inte att vi inte hade vunnit finnkampen i friidrot utan våra invandrare! Så svenska folk återvänd till visionen om folkhemmet!

 

       

 

 

 

Utvecklingen av inkomster och kapital – några reflektioner av Thomas Pikettys bok Kapitalet

 

Den svenske ekonomen Jesper Roine har skrivet en bok som är en sammanfattning av den franske ekonomen Thomas Pikettys mycket uppmärksammade bok capital au XXle Sie´cle. (Capital in the Twenty-first Century) Jag fick syn på Roines bok i bokhandeln och har nu läst den med stort intresse.

Pikettys har forskat på inkomst och kapitalutvecklingen i västerlandet sedan 1700-talet. Det är i stora stycken en matematisk analys av utvecklingen och bygger till störta delen på uppgifter från England och Frankrike, länder som som har statistik från 1700-talet.  Men det finns också uppgifter från USA, Tyskland och Sverige. Analysen är dock främst inriktad på utvecklingen under 1900-talet fram tills nu.

Utvecklingen i alla länder man har tittat på har varit att under 1900-talet sjönk inkomstskillnaderna fram till 1980. Skälet till detta var huvudsakligen depressionen och de två världskrigen som gjorde att den rikaste tiondelen av den tiondel som totalt sätt är rikast minskade sina kapitalinkomster. Efter 1980 har skillnaderna på nytt ökat och är nu tillbaka på nivåer som för 100 år sedan. Men det är den rikaste tiondelen som ökat sina inkomster inte andra skikt. Utvecklingen i Sverige har varit likartad men inte med så stora skillnader som andra länder.

Pikettys övergripande slutsats är att i en marknadsekonomi baserad på privat ägande finns kraftfulla mekanismer som verkar både i riktning mot ökad jämlikhet och sådana som verkar i andra riktningen. Den kraft som tydligast utjämnar är en ökad spridning av kunskap och utbildning. Den kraft som tydligast verkar i andra riktningen är att den privata avkastningen av kapital under långa perioder kan vara signifikant mycket högre än ekonomins tillväxttakt. Detta gör att ackumulerat kapital tenderar att växa snabbare än ekonomins produktion och löner. När kapital väl koncentrats växer det snabbare än arbetsinkomsterna, vilket ökar skillnaderna över tid. Man kan ju tillägga att kapital och förmögenheter ärvs vilket cementerar skillnader och inflytande över kapitalet. Piketty ställer inte de riktigt skarpa frågorna om kaptalismen och i Roines bok finns inga resonemang om makten i samhället över kapital, men det blir ju uppenbart att om detta ärvs i stor utsträckning och inte byggs upp på att man under sitt liv tjänar mycket pengar på sin lön, makten och inflytandet över kapitalet stannar kvar i en viss grupp i samhället.

Lösningen på problemet att kapitalavkastningen ökar mer än tillväxten menar Pikettys är att man inför en beskattning av kapital som gör att avkastningen av kapital blir lägre än tillväxtakten. I en nyliberal marknadsekonomi verkar detta lite utopiskt men det kräver ett internationellt regelverk.  

En betydande del av kapital ägs av t.ex. pensionsstiftelser och liknande. Jag tror en allt större del av kapitalet måste överföras till - inte nödvändigtvis staten - men till gemensamma sammanslutningar, där folket garanteras makt och inflytande. I ett sådant fall är det ju inget problem att avkastningen på kapital ökar mer än tillväxten.  Detta skulle vara ett steg i riktningen mot den ekonomiska demokrati som redan Per Albin Hansson talade om i sitt folkhemstal redan 1928.  Folkhemsvisionen är fortfarande mycket bra!   

  

 

 

  

Hur står det till med naturvården i Sverige?

Naturvårdsverket har medgett att licensjakt på varg får genomföras i år Flera länsstyrelser har meddelat hur många vargar som får skjutas. Vargfrågan är den enskilt största naturvårdsfrågan som debatteras i Sverige.  Det har gått troll i frågan och vargmotståndarna är besatta av hat. Vargen har fått rykte om sig att angripa människor och ta barn. Dessa myter har litterärt förts vidare av Selma Lagerlöf och Jack London. Det finns inget stöd för denna myt i verkligheten.  Björnen som är mycket mer talrik än vargen och mycket farligare för människan har trots detta en status av gullig nallebjörn.

 Vargen utrotades en gång helt då den svenska naturen kultiverades. Inte ens i våra stora nationalparker som Sarek, Stora Sjöfallet och Padjelanta kan vargen skyddas. Här kolliderar det med samernas renskötsel.

Lyckligast hade det förstås varit om vi kunde haft nationalparker som Yellowstone i USA där vargen och andra vilda djur kan leva ett fritt liv. Kanske borde Sverige fundera på att skapa den typen av nationalparker. Men för mig är den sunkiga vargdebatten ett symtom som döljer att det står ganska illa till med naturvården i Sverige. Jag rör mig ganska mycket i skogsmark och ser att den svenska skogen har många träd, men det är odlingsmark för virke och i stor utsträckning ett förfulat och ensidigt skogslanskap med otaliga kalhyggen. Det finns inte kvar mycket av gammelskogen.  Naturen exploateras och ses bara som en naturresurs, vad som än annars sägs. Landsbygden överges och de flesta människor bor i tätorter och jag tror att många helt har förlorat känslan för natur i största allmänhet och särskilt vild natur. Men har man upplevt ett liv i tält i Sarek och Kebnekaise förstår man att vi människor är en del av naturen och beroende av att helheten fungerar. Skogen har haft en särskild plats i svenskens hjärta. I Helsingborg och på andra håll döper man om skog till park, som fredriksdalskogen som löjligt nog kallas park. Gör man det har man tappat känslan för verklig natur.  Det talas mycket om miljö men inte så mycket om naturvård. Här har alla politiska partier svikit oss. Det är dags att på allvar starta en debatt om svensk naturvård, vår livsmiljö!

 

 

Hade vi idag haft en bättre värld om Michail Gorbatjov hade fått reformera Sovjetunionen?

Om du inte redan har läst Michail Gorbatjovs bok, Som jag minns det, och är intresserad att förstå lite bättre vad som händer i världen och i Ryssland idag, tycker jag verkligen att du skall göra det.

Michail Gorbatjov från Stavropol i Kaukasus i Ryssland blev det sovjetiska kommunistpartiets generalsekreterare 1985 och sedan president i Sovjetunionen fram till upplösningen 1991.

I boken berättar han om sitt liv som började i ett fattigt jordbruksdistrikt, där allting fattades och fick uppleva andra världskrigets fasor på nära håll.  Jag får intrycket av att han ger en mycket ärlig och uppriktig bild av hur det allt mer stagnerande Sovjetsamhället fungerade. Han ger en bild av ett mycket auktoritärt styre och en kommandoekonomi, där inga som helt initiativ underifrån uppmuntrades.

Han flyttar sedan till Moskva och går på universitetet. Han ser eller träffar aldrig Josef Stalin levande, men går och ser honom när han ligger på lit de parade. Genomgående är han skoningslös i sin kritik mot den kultur som utvecklades under Stalins makt. En stor skuld till den brutalisering som utvecklads skyller han den hårda tiden under inbördesskriget efter revolutionen 1917.

Gorbatjov var säkert mycket duglig och ambitiös och så småningom gör han karriär i partiet.  Detta är under Brezjnevs tid vid makten.  Brezjnev hade varit med och störta Krustjev, en Krustjev som enligt Gorbatjov försökte reformera partiet  
och landet, men som störtades av konservativa krafter som inte ville förändring.
Sovjetunionens kommunistiska parti hade utvecklats till en gigantisk byråkrati, där alla poster tillsattes uppifrån och under Brezjnevs tid ofta på livstid. Det var ett ganska ålderstiget gäng som styrde landet och under Brezjnevs sista år och han var nästan själv helt oförmögen att arbeta på grund av sjukdom. När han dog tog Juri Andropov över men han dog efter något år och Konstatin Tjernenko som också var gammal och oförmögen att arbeta sattes att leda världens störta land.  När han sedan efter kort tid också dog fick Gorbatjov ta över som generalsekreterare.
Gorbatjov som då var en mycket yngre och mer kraftfull person, satte igång en enorm reformeringsprocess som alla vet kallas för perestrojkan, ombyggnad på ryska. Perestrojkan var en ekonomisk och demokratisk reform som innebar att marknadsekonomi delvis infördes och att val inom unionen skulle vara demokratiska. Det var en gigantisk utmaning att förändra detta enorma land.
Gorbatjov gjorde en stor insats för avspänning och nedrustning i världen, även om jag nog tror att han blev förledd till för stort förtroende för Reagan och Thatcher. Dessa var bara ute för att vinna det kalla kriget och genomföra sin marknadsliberala politik.   

Jag får intrycket att Gorbatjov verkligen är en sann demokrat som inte var ute efter makt för sin egen del, utan verkligen ville utveckla Sovjetunionen. Jag skulle nog sätta den politiska etiketen på honom som en demokratisk socialist.

Perestrojkan ledde till öppet och dolt motstånd, från det som man brukar benämna nomenklaturan, nämligen alla de människor som fanns i parti och statsorganisationen och som ville försvara sin maktställning.
I denna process dyker en lömsk maktspelare upp, nämligen Boris Jeltsin. Gorbatjov lämnar ingen positiv bild av Jeltsins insatser. Han spelar under täcket med ledare i väst och inom delrepublikerna när han blev president i ryska delrepubliken och saboterar Gorbatjovs försök att skapa en demokratisk ordning för unionen. Detta leder ju till att Sovjetunionen faller sönder och här menar Gorbatjov att Jeltsin fick aktivt stöd av USA, som trots att det var Gorbatjov som var ledare, upprätthöll kontakter med Jeltsin. USA som hade allt intresse av att Sovjetunionen försvagades. Jeltsin var alltså beredd till detta bara för att komma till makten och utmanövrera Gorbatjov. När Gorbatjov 1991 fick lämna över makten till Jeltsin satte han och sina medarbetare och drack Whisky på presidentens kontor.

Gorbatjov blev alltså först utsatt för motstånd från nomenklaturan och när deras försök till kupp hade misslyckats lyckades Jeltsin lansera sig som ett mer demokratiskt och radikalt alternativ än Gorbatjov medan det i själva verket var samma krafter som låg bakom. Men lyckades föra optionen bakom ljuset. Så inleddes istället en plundring av statlig egendom och det är nu många så kallade oligarker byggde upp enorma förmögenheter i Ryssland.   

Den gamla makteliten i Ryssland, som har en brutal och auktoritär tradition med ledare som Ivan den förskräcklige, Peter den store och Stalin, har egentligen i grunden inte förändrats som jag ser det.

Idag med Putin ser vi en växande revanschism i Ryssland som till stor del bottnar i att Sovjetväldet gick under. Ledarna och en stor del av folket längtar tillbaka till den tid då Sovjetunionen var en supermakt tror jag. Gorbatjov har nyligen gått ut och varnat för ett nytt kallt krig.  Hade Gorbatjov lyckats att skapa ett mer demokratiskt Sovjetunionen hade kanske utvecklingen tagit andra vägar, vägar som hade varit bättre för Ukraina, Europa och världen.  

   

Om att gråta på film och att äta madelainekaka

Det finns en del människor som knappast kan titta på en bra film utan att gråta hejdlöst. Själv kan jag mycket väl beröras av filmer, men det är mycket sällan jag blir fuktig i ögonen.  Det är vid närmare eftertanke nog egentligen bara en film som jag gråter till. Denna film är den gamla filmen Lassie på äventyr från 1943 med en mycket ung Elisabeth Taylor i en av rollerna.

Den fattiga familjen i England med sin lille son som avgudar hunden är tvungna att sälja sin collie till en rik familj som drar iväg med hunden till Scottland. Både pojken och hunden är lika olyckliga och Lassie rymmer och beger sig hela den långa vägen över berg och dalar hem till England. Hon är våt, trött och skadad när hon efter många äventyr omsider hittar hem. Jag måste medge att jag gråter hela filmen igenom. Jag ställer mig frågan, efter att på nytt sett filmen igår, varför blir jag så starkt berörd?  Svaret kunde vara att djur är så utlämnade till människor och det är så sorgligt när de far illa. Men det finns nog ett djupare svar som möjligen finns i min djupa barndom. Det är kanske som i Marcel Prousts bok på spaning efter den tid som flytt och han plötsligt kommer ihåg sin barndom när han får smaka Madeleinekaka.   När jag föddes i början av 50-talet fanns en Collie i vår familj som hette Tessie. Det var på den tiden då många skulle ha en Lassiehund, så också mina föräldrar.  Jag har ett tidigt minne att jag står på trappen ut mot gården där vi bodde och äter på ett litet choklad som jag fått.  Bredvid mig sitter Tessie.  Hon var på pricken lik Lassie, lika vacker och ståtlig.  Hon tigger om choklad och jag ger henne en liten bit. Slafs så är den äten och jag ångrade att jag gett henne den så snabbt som den försvann. Ett annat minne är från en sommarstuga vi hyrde.  Hunden hade väl för att få vara ifred krupit in under en säng i sovrummet och jag kröp efter, jag en liten parvel på tre år. Hunden blev väl irriterad på mig och bet mig i öret. Jag kan ännu känna taggarna efter såret i mitt ena öra.  När familjen flyttade till en lägenhet i Lund var mina föräldrar tvungna att avliva hunden. För mig berättade de inte vad som skett utan det fick jag veta först i vuxen ålder vad som egentligen skett. Detta kom att bli en smärta livet genom för min mor och kan kanske vara en förklaring till att jag berörs så starkt av att se denna collie på film från det avlägsna 40-talet. Men det kanske är fler hundälskare som gråter till filmen. Den är faktiskt mycket bra.   

Vårdval illasinne eller inkompetens

I dagens tidning kan man läsa att Riksrevisorn riktar hård kritik hur det fria vårdvalet fungerat i Region Skåne. Valfriheten har resulterat i att de välbärgade och friska människor fått bättre tillgång till vården medan det blivit sämre tillgång för de fattiga och allvarligt sjuka.

Man kan naturligtvis se det så enkelt att det har varit den borgliga politikens avsikt att gynna de rika och friska. Inför man en marknadsmekanism där människor tvingas göra aktiva val gynnar detta de som har denna förmåga. Medan gamla, dementa och mycket sjuka människor har nedsatt förmåga på detta område. Det behöver man inte vara en Einstein för att räkna ut. Men nu tror jag inte det är riktigt så enkelt att man eftersträvat denna effekt. Möjligen att politiken är mest känsliga för opinionen hos den breda massa av medelklass som kan ge uttryck för sina åsikter och i hög utsträckning röstar i allmänna val. Jag som personligen träffat många ledande politiker tror faktiskt inte att de är så illasinnade. Snararare kan man ställa frågan om politiker är kompetenta att styra sådana stora system som sjukvård och Skola.

Vad gäller de borgliga politikerna är de nog fast i föreställningar att det är bra med valfrihet och övertro på marknadsmekanismer och att konkurens gynnar kunden. Jag menar nog att deras föreställningar och fördomar får de konsekvenser som Riksrevisorn kommit fram till.

Mycket är nog inbyggt i systemet med primärvårdsmottagningar.  Att det sker en prioritering av de med enkla sjukdomstillstånd är inte konstigt. Om man som jag råkade gå in i en lyktstolpe så att blodvite uppstod eller fick vax i öronen är sjukvården suveräna att lösa problemet. Man är också bra att hantera de med allvarliga tydliga sjukdomstillstånd. Men när det kommer till människor med mer sammansatta och komplexa problem är man inte organiserade att lösa dessa problem så bra.

Här skulle jag vilja påminna om Umeåforskarna Morén/Bloms forskning om individ och familjeomsorgens organisation. De menar att socialtjänsten har att hantera enkla, komplicerade och komplexa problem. Enkla problem är t.ex. att fastställa ett faderskap, ett komplicerat problem är att hitta ett familjehem medan komplexa problem är sammansatta och innehåller många olika aspekter såsom ett familjeärende med ekonomiska problem, missbruk, arbetslöshet, barnproblem och hälsoproblem med mera. För att lösa de komplexa problemen behöver man sammanföra olika kompetenser och hjälpinstanser. Problemet är menar Morén och Blom att man är organiserad för att lösa enkla och komplicerade problem inte komplexa som är de flesta socialtjänsten får på sitt bord. Jag menar att denna analysmodell kan överföras också på primärvården som också har att hantera många komplexa problem medan man är organiserad för enkla och komplicerade problem. Av detta följer att människor exkluderas.

 

 

Vad beror fascismens och de främlingsfientliga rörelsernas framväxt i Europa på?

 

 

 

Den främlingsfientliga rörelsen med fascistiska förtecken växer sig stark i Europa. Europa har genomgått ekonomisk kris och tillbakagång. Demokratin växte fram efter starkt tryck från folkrörelser. Makthavarna såg sig tvingade att ge efter för de demokratiska kraven och förbättra levnadsförhållandena för de arbetande efter oktoberrevolutionen i Ryssland.   Efter Sovjetväldets fall behöver man inte ta sådana hänsyn längre och maktförhållandet mellan arbete och kapital har förändrats till kapitalets förmån.  Gjorde Sovjetsystemet sin största nytta genom att skrämma kapitalet i väst till kompromisser med arbetarna är  en fråga man kan ställa sig?  

 Ekonomin har liberaliserats och globaliserats. En fri kapitalism och helt fria marknadskrafter leder till ständigt återkommande kriser. Hade inte staterna ingripit i den finansiella krisen 2008 hade vi fått uppleva ett sammanbrott för ekonomin i många länder. De förändringar som inträffat har lett till en brytningstid idag och detta menar jag banat vägen den främlingsfientliga och fascistiska rörelserna i Europa. Det pågår en debatt i Dagens Nyheter om fascismen och kapitalismen och nedan reflekterar jag över den.    

Det började med Kajsa Ekis Ekman som väl är en vänsterdebattör eller snarare anarkistisk med rubriken fascismen och kapitalismen sitter i samma båt och följdes av Fredrik Segerfeldt, liberal debattör, kapitalismens frihet fascismens själva motsats och därefter Stefan Arvidsson Fascismen avspeglar kapitalismens rivalitetsform.

Sedan menar Henrik Arnstad i ett inlägg att de rasistiska partierna inte behöver sitta i regeringar för att urholka demokratin. De kan från sidan hota idén om alla människors lika värde. Samhället verkar ha tappat självförtroendet menar han.

Grunden i den här debatten verkar vara att finna förklaringar till att det växt fram en sådan stark det man brukar benämna främlingsfientlig rörelse i Europa. 

Den gängse bilden är att fascismen växer fram i ekonomiska kriser och Ekman pekar på att fascismen växte fram under 30-talskrisen men var ett uttryck för en kapitalism i kris och fick stöd av kapitalisterna.

Man kan också se menar någon av debattörerna att fascismen vänder sig till arbetare och småborgare men går kapitalets ärende. 30-talets fascism och nazism hade kapitalets stöd. Då var kapitalet nationellt idag globalt. Idag har man inte kapitalets stöd än är bäst att tillägga. Ett kapital som inte vill begränsa till det nationella.

Fascismen är en förstås en komplex företeelse. Med detta sagt tror jag att Ekman gör ett tankefel. Det är inte så enkelt att se dess framväxt som ett uttryck för en ekonomisk kris. Fascismen och nazismen växte inte fram av 30-talskrisen. Det borde Ekman veta, utan av och efter den fruktansvärda katastrofen som första världskriget var. Ekonomi finns ju alltid som en förklaring och bakgrundsfaktor till samhällsförändringar och samhällsfenomen.  Det är nog ett mer indirekt samband. Första världskriget skapade en samhällskatastrof, ett socialt sammanbrott med kaos och anarki. Det var i detta kaos och anarki och under den brytningstid som uppstod efter kriget som blev grogrunden för fascismen.

En marknadsekonomi som liberaliserats skapar återkommande kriser. 30-talskrisen var inte primär orsak till fascismen och nazismen utan förstärkte bara dessa rörelser.

 Det är egentligen inte så konstigt. När allting gungar och ingenting längre är säkert och människor känner att hela tillvaron håller på att gå under är det inte konstigt att man då sluter sig till en aggressivt och stark rörelse.
Idag lever vi också i en brytningstid. Vi upplevde en fantastisk framgångsaga efter det andra världskriget.  Kapitalet tvingades under tryck från det kommunistiska hotet att avstå en del av välfärden till de breda folklagren.

Efter Sovjetväldets fall har kapitalet fått friare händer genom liberaliseringar, vilket återspeglat en maktförskjutning mellan arbete och kapital. En fri kapitalism skapar enlig ten inre logik kriser.  Vi har också upplevt allvarliga kriser, inte minst kring 2008 men Euron är fortfarande i allvarlig kris och fattigdomen har brett ut sig i många länder. En tunn rännil av denna fattigdom sipprar in i form av rumänska tiggare.
Man skall samtidigt komma ihåg att globalt har världsfattigdomen kraftigt minskat  

Samtidigt kan konstatera en mer långsiktig ekonomisk tillbakagång för västvärlden. Här har liberalismen varit en barnmorska för krisen, och i denna brytningstid berett vägen för en fascistisk rörelse. För Sverige har detta inneburit en väg bort från folkhemmet som innebar att arbetarklassen flyttade fram sina positioner i samhället mot ett samhälle med större klasskillnader och försämrade villkor för de arbetande. I en brytningstid känner inte människor igen sig och klamrar sig fast vid det som varit eller tar till drastiska lösningar, vilket enligt min uppfattning förklarar Sverigedemokraternas framgångar.
Demokratin är hotad som Arnstad påpekar. Men demokratin i den form vi känner den är egentligen ganska ytlig och de flesta människor upplever nog inte att man har något inflytande. Verklig demokrati förutsätter att människor kan känna att man har inflytande på beslut i samhället. Det är ganska långt till Per Albins folkhemsvision:

Skall det svenska samhället bli det goda medborgarhemmet måste klasskillnaden avlägsnas, den sociala omsorgen utvecklas, en ekonomisk utjämning ske, de anställda beredas andel även i den ekonomiska förvaltningen, demokratin genomföras även socialt och ekonomiskt."

 Det som inte Arnstad eller de andra debattörerna nämner är folkrörelsernas stora betydelse för den demokratiska utvecklingen. Och här finns nog också motkrafterna till en antidemokratisk utveckling.
De fascistiska och främlingsfientliga rörelsernas framväxt går hand i hand med liberaliseringen och marknadsekonomins allt fastare grepp om samhället. I dagarna påminns vi om murens fall i Tyskland för 25 år sedan. Nu finns ingen motkraft mot kapitalismen som sovjetblocket utgjorde.  Man får ju inte glömma att den demokratiska utvecklingen inte kom igång på allvar förrän efter oktoberrevolutionen i Ryssland 1917.  Makthavarna i väst tvingades till sociala och demokratiska reformer eftersom man var rädda för att revolutionen även skulle komma dit.  Nu behöver man inte ta några sådana hänsyn och detta är ett allvarligt hot mot den ekonomiska utvecklingen, demokratin och den sociala välfärden.
Det måste växa fram en stark folkrörelse i Europa och Sverige mot den utvecklingen vi ser. I dag hölls en manifestation i Helsingborg mot rasism med anledning av årsminnet av Kristallnatten i det nazistiska Tyskland 1938. Ett litet bidrag till det godas utveckling!

 

 

 

    

 

 

Står våra myndigheter på de svagas sida?

Daniel Velasco har gjort tre radiodokumentärer med titeln patienten och tystnaden som ställer intressanta frågor.

Det första programmet handlade om legitimerad personal som dömts för allvarliga brott men ändå fått behålla sin legitimation. En överläkare i psykiatrin har uppmanat en psykiskt sjuk flicka att gå ut och hänga sig i skogen, vilket hon också gjorde och sedan hotade vårdpersonal på akuten, dit han förts efter ett nattklubbsbesök, till livet. Han gick sedan hem och slog sin hustru blodig.  Han har fått behålla sin legitimation. En kvinnlig läkare skar halsen av sitt barn men fick behålla legitimationen med hänvisning till att hon haft förlossningspsykos. Kontentan är att det sitter mycket långt inne innan man drar in legitimationer, trots att en lagskärpning genomförandes för några år sedan. Dessutom har domstolarna dåliga rutiner för att anmäla domar till vederbörande myndigheter som kan pröva legitimerad personals lämplighet i yrket.

Det andra programmet handlar om två kvinnor som under vård i psykiatrin blev utsatta för sexuellt utnyttjande och övergrepp av sina manliga kontaktpersoner, De manliga vårdarna byggde upp en förtroendefull kontakt med kvinnor som mådde mycket dåligt och saknade förmåga att värja sig för övergreppen. Trots polisanmälan och polisutredningar har åklagaren lagt ned utredningarna med hänvisning till att ord står mot ord och vårdarna har fått jobb på andra håll med psykiskt sjuka människor.

Det tredje programmet handlar om en skolläkare som under gynekologiska undersökningar och preventivmedelutprovningar förmådde unga flickar att tro att det var bra att han provade preventivmedel genom att genomföra ett samlag i gynekologstolen. Trots att hans olämplighet var känd gjorde ingen något för att stoppa denne läkare. När han trots allt senare fick valmöjligheten att säga upp sig gick han vidare till kvalificerade tjänster. 

Att det är svårt att dra in en läkares legitimation har jag egna erfarenheter av. En nu framliden läkare i Helsingborg hade mycket allvarliga missbruksproblem och var bostadslös. Han skrev ut lämpliga läkemedel till sina missbrukskompiser. Detta fick pågå i flera år innan legitimationen drogs in.

Att sådant händer som berättas om i radiodokumentärerna undergräver allmänhetens förtroende för hjälpinstanserna. Det finns en flathet när det gäller att myndigheter ingriper mot övergrepp om det inte handlar om att klämma åt småförbrytare.

Det är kanske ingen tillfällighet att flera av exemplen ovan är från psykiatrin som liksom den sociala barnavården, arbetsförmedlingen, skolan järnvägsunderhållet med flera exempel är samhällssektorer i kris. Min bild är att samhällsandan hos alla de människor som arbetar i samhällets tjänst undergrävts. Till en del kan det bero på att den tidigare borgliga regeringen har trott mer på privata alternativ i offentlig sektor och marknadens välsignelse och därmed inte tagit ledningen på ett bra sätt för verksamheten. Ja man vill ha en välfärd men det är lite med armbågen, det är inte folkhemsandan som var mer med hjärtat. Det finns en likgiltighet, passivitet och flathet i samhället inför det offentliga rummet. Behöver vi varandra? Eller skall individen själv försvara sig med vapen som en man hävdade som ringde till ring P1 idag. Detta har nog smittat av sig på myndigheterna som inte är riktigt på tå.

Det hade behövts en ledning som på ett bättre sätt tog ledningen och motiverade den offentliga och gemensamma sektorn, att inte minst stå på de svagas och utsattas sida.

 

Godheten en film om girigheten av Stefan Jarl

Godheten en film av Stefan Jarl med skådespelararen Tommy Berggren som speaker berättar den moderna historien om Sverige som gått från att vara ett land med minskande klasskillnader till att ha blivit ett med ökande. Denna film fick visst inte visas före valet. Vad var man rätt skulle hända då?

Filmen låter några ekonomijournalister berätta historien om det ekonomiska systemet, den kapitalistiska marknadsekonomin. Det finns två huvudsakliga skäl till att ha en marknadsekonomi, att skapa effektivitet och att trygga leverera till medborgarna ett välfärdssystem. Inget av detta har man lyckats med. Bankerna hanterar medel som är mer än fyra gånger Sveriges BNP. Aktieägarna har inte satsat mer än en bråkdel av de pengar man riskerar, eftersom staten går in som garant för bankerna.

Snarast framträder bilden av ett system för att skapa förutsättningar för en liten elit av kapitalaktörer – inte ägare eftersom de ofta hanterar andras pengar – att berika sig.

Vi har fått ett allt mer ojämlikt samhälle.  Några forskare från universitetet i York Richard Wilkenson och Kate Pickett berättar att de i sin forskning kommit fram till att ett enligt samhälle fungerar bättre på alla plan, även för överklassen.  Pickett visar att även överklassen har bättre hälsa i ett mer jämlikt samhälle än de där skillnaderna är stora.

Man kan då fråga sig varför tillåter vi att girigheten styr våra samhällen? Politikerna har ju säger man i programmet överlämnat makten till marknaden, alltså i praktiken kapitalägarna.  Men varför man låter ett ekonomiskt tillstånd och ett system att styra våra samhällen, våra liv mot avgrunden har att göra med att just ett ekonomiskt system tagit över makten. Detta berättar redan Karl Marx i första bandet av Kapitalet att den enskilde kapitaltisten inte styr över systemet utan måste anpassa sig till de villkor som gäller.  

Jag vill mena att vi i vårt samhälle är grundlurade att den fria marknadsekonomin är en välsignelse för människorna. Den är en välsignelse för en mycket liten elit som skor sig skamlöst på de flestas bekostnad.

Den ekonomiska utvecklingen styr mot om inte avgrunden så mot allvarliga ekonomiska kriser. 2008 avstyrdes ett totalt sammanbrott genom att länderna gick in och räddade bankerna i det ekonomiska systemet. Kan detta ske nästa gång. USAs och Europas stadsskulder är enorma så pengarna finns inte nästa gång…   

    

 

 

Berusad på böcker del 15 - Några tips om naturböcker

Jag måste nog egentligen konstatera att jag är en hopplös naturromantiker och i yngre dagar en strapatsromantiker.  Att vandra och vistas i fjällen har varit något av det lyckligaste jag varit med om. Att leva det ursprungliga livet och bara behöva tänka på var man skall sätta upp tältet och få i sig mat och inte behöva konfrontera sig med allt det som det moderna tillrättalagda livet i den urbana miljön innebär har för mig varit befriande.

Det finns en uppsjö av fina naturböcker där man kan simulera de här upplevelserna när tillfället inte bjuds att vandra i naturen. Jag har inte alls läst ens en bråkdel av alla de böcker som finns. Inte ens Mitt i naturens Martin Emtenäs bok, som nyligen kom ut där han rest runt i Sverige natur.

Jag kan bara nämna några böcker vars läsning gjort mig mycket lycklig, ja jag använder ordet lycklig, det kanske skulle uttalas säll istället.

En av mina idoler på detta område är författaren och botanikern Sten Sellander 1891-1957.  Han var en hängiven fjällvandrare och hans berättelser från dessa vandringar är läsvärde. Han är på detta område mest känd för boken Det levande landskapet i Sverige som är en genomgång av Sveriges alla naturtyper. Denna bok kom ut först 1955 men återutgavs 1987.  Mycket läsvärd.

Selander var en naturromantiker och det kan man nog också säga om Carl Fries, Zoolog och författare 1895-1982, som skrev en serie böcker om svensk natur, där jag har läst Skogland och fjäll och Gammalsverige med undertiteln från lagastigen till hälsingeskogen. Är man naturromantiskt lagd är särskilt denna sista bok en fantastiskt vacker bok, med ett mycket fint och poetiskt språk. Boken börjar så här och fortsätter i samma stil:

”Långt uppe, långt inne i Småland, där Stångåns källor rinner upp, gömmer sig rester av urlandskapet. Där finns Skurugata, en klyfta i urberget så djup att vintersnön på dess botten inte brukar smälta förrän till midsommar. Där står högt och fritt, med utsikt över många mil av skog, en ofantlig gammal ek, Sveriges största träd. Och där lever i en avkrok mellan stenrasen en sista liten återstod av den smålänska urskogen.”   

För att inte tynga med för många tips vill jag avslutningsvis nämna boken Dag Hammarskjölds fjällvärld av Claes Grundsten. Detta är en bok där fotografen och författaren till boken gått samma strecker som den flitige fjällvandraren Dag Hammarskjöld en gång gjorde. Fantastiska bilder den från Lapplänska fjällvärlden.  

 

 

 

Några tankar kring Erik Sandbergs bok Lönesänkarna och vad skulle Karl Marx ha tyckt

En läsvärd bok verkar vara Lönesänkarna av Erik Sandberg som recenserades i HD den 17 oktober. Boken berättar som i ett TV-program som gick för en tid sedan att lönernas andel av ekonomin har minskat drastiskt och vinsterna ökat i samma takt.

Aktieportföljerna har svällt. Om löntagarna skulle få samma andel av ekonomin som för 50 år sedan skulle var och en av oss i genomsnitt få 62 000 mer i plånboken.
Orsaken är förstås globalisering och att produktionen flyttat till låglöneländer men politiska beslut har en stor roll menar Erik Sandberg. Maktförhållandet mellan löntagarna och kapitalet har drastiskt förändrats och vi har fått itutat oss att man måste hålla igen med lönekraven, för att då skulle kapitalet kunna investera mer i ny produktion, vilket dock inte alls skett i samma utsträckning som vinsterna stiget. Vinsterna åker ned i kapitalisternas fickor och resultatet är ett allt mer ojämlikt land.

När man läser recensionen kan man tro att Erik Sandberg kommit på någon ny sanning. Så är det förstås inte. En man som hette Karl Marx analyserade redan i mitten av 1800-talet kapitalismens väsen.  Det räcker att man läser första bandet av Kapitalet så står det klart att de ekonomiska lagar som gäller under kapitalismen innebär att maximera vinsterna. Det gäller att ha så låga kostnader som möjligt för arbetskraft. Det blir som en kamp mellan lön och profit.

Profitkvotens fallande tendens är ett begrepp i Karl Marx analys av kapitalet Detta betyder att kapitlisens vinst i förhållande till den investering som är gjord minskar ju mer ackumulationen av kapitalet ökar. Detta innebär inte att den totala vinsten minskar. Profitkvot är förhållandet mellan mervärdet och det totala kapitalet. Mervärdet är skillnaden mellan arbetarens lön och värdet på arbetsprodukten. Enligt Marx är det den mänskliga arbetskraften som skapar mervärde inte maskiner. Kapitalet består av variabelt kapital (arbetskraft) och konstant kapital maskiner mm. Marx menar att den organiska sammansättningen ökar vilket innebär att det variabla kapitalet minskar i förhållande till det konstanta. För att undvika att profitkvoten faller måste varje arbetare öka sin produktivitet. I Marx vokabulär utsugas mer. Det är ju alldeles tydligt i industrin att antalet arbetare minskat och blivit mer produktiva.  Har inte detta räckt flyttar produktionen till låglöneländer.

Det är inte politiskt korrekt idag att hänvisa till Marx. Inte ens vänsterpartiet vågar tala om Marx. Men Marx analys är helt korrekt. Kapitalismen har visserligen inte gått under och kastat ut folket i armod överallt. Men fråga grekerna och sömmerskor i Bangladesh vad kris och ekonomisk utsugning är. Att inte ekonomierna helt kollapsat beror helt och hållet på att ländernas stater gått in och gett stöd under de regelbundet återkommande kriserna. Tänk själv vad hade hänt 2009 om inte många länder med USA och England i spetsen gått in och räddat banker och finansinstitut.
Jag läste själv Kapitalet i slutet av 80-talet. Gör du det också. Den är faktiskt ganska lättläst och framförallt lärorik. Marx kan ju inte hjälpa att ryssarna och en del andra perverterat hans teorier.