Riksdagen har antagit en ny socialtjänstlag - Men feltänkt vad gäller förebyggande arbete

 

Som pensionerad socialarbetare och socialchef skulle jag som Hasse Alfredsons pensionerade stins säga att där kom ett tåg och det skiter jag i! Men jag har svårt att inte tycka till om socialtjänsten som jag gett hela mitt arbetsliv! 

Riksdagen har antagit en ny Socialtjänstlag med inriktning på förebyggande och kunskapsbaserat arbete. Det är naturligtvis bra med en sådan inriktning. Tyvärr är den här regeringens politik på många områden inte kunskapsbaserat, vilket forskningssamhället påpekat! 

Det fanns inget som hindrade sådant arbete i den tidigare lagen.

Utan att ha insyn hur man arbetar nu i Helsingborg menar jag att vi redan under min tid jobbade med den nya lagens inriktning, med frivilliga behandlingsverksamheter, skolprojekt inte minst det rikskända skolfamprojektet. 

Problemet med förebyggande arbete för socialtjänsten är att vi (säger fortfarande vi) träffar människor i behov av förebyggande arbete mycket sent. Bara ca 10 % av familjer med barn och ungdom i socialtjänsten har sökt hjälp frivilligt. Resten har blivit föremål för anmälningar. Förskolan, skolan, polisen och sjukvården träffar på familjerna, barnen och ungdomarna mycket tidigare. Socialtjänsten förutsetts samarbeta med andra aktörer och myndigheter men  dessa har inget tydligt lagligt ansvar på området. Den svenska myndighetskulturen är präglad av budgetstyrning i stuprör som försvårar samarbete. 

Regeringens kriminalpolitik med de hårda tagen och slut på daltet är skamlöst populistiska utspel där straff är enda medlet. En ny socialtjänstlag vill man presentera som något som kan förebygga kriminaliteten. Ska detta lyckas krävs nog att de andra myndigheterna också får ett lagligt ansvar. Inte minst gäller detta skolan som är den klart viktigaste aktören om

man ska lyckas med förebyggande insatser, vilket det finns starkt forskningsstöd för! 

 

Berättelsen om en arbetarfamilj

 

Här är några bilder från min familj. Det är min farmor och farfar som fick 7 barn, födda mellan 1920 och 1935. Minstingen Lennart är ännu i livet. Min far är han i mörka byxor. Min farfar Pehr på bilden var magasinsarbetare i Svalöf, barn till en inhyst dövstum piga, sedan fosterbarn. Farmor dotter till en snickare och hemmafru. Pehr var handikappad efter en militärolycka och hade bara kvar lillfingret på höger hand. Han var partiellt arbetslös och familjen var fattig. De bodde i en Skånelänga och hade två rum och delade kök med grannen. Farfar dog 1941 endast 58 år gammal. Kort tid därefter brann huset ned. Farmor Ellen fick sörja för familjen och ta städjobb och liknande. Hon var sparsam och varm och det blev goda och skötsamma medborgare av alla barnen. Man behöver inte undra över hemmets politiska åskådning. På bilden från hemmet finns porträttet av Hjalmar Branting. En familj impregnerad av arbetarrörelsens värderingar. Farmor handlade bara på ”kopparn”. Ibland tyckte hennes barn att hon var väl sparsam. En av hennes söner sa på en bjudning: Idag mor är kaffet så tunt så man ser cyklarna i källaren. Arbetarrörelsen blev min fars signum. Han la sitt liv i kooperationens och fackförenings rörelsens tjänst.

Den här arbetarfamiljen fick inte mycket del av samhällets stöd men det fanns stor sammanhållning och alltid en varm och lättsam stämning när syskonen träffas.. Att de klarade sig berodde mycket på egen kraft .

Min far brann för social rättvisa och den fattiga uppväxten och klassamhällets orättvisor präglade honom livet ut. Han brukade nämna att arbetarbarnen i Svalöf inte tilläts leka med bättre situerades barn. Han blev i tonåren ordförande i SSU och gick med i fackföreningen när han började arbeta som butiksbiträde. Otaliga var studiecirklar han gick på i ABF som blev hans väg till bildning när det inte var råd för vidareutbildning efter folkskolan. Jag är stolt över min arbetarklassbakgrund och tacksam jag fick möjlighet till vidareutbildning.

Även om det är sant att arbetarklassen är 50% av befolkningen tror jag många inte är tillräckligt stolta över detta. Samhällsandan är att många andra yrken har högre status. Men glöm inte att Sverige stannar utan industriarbetare, snickare, murare, elektriker, målare, rörmockare, lagerarbetare, undersköterskor, städare, renhållningsarbetare, butiksbiträden, gruvarbetare mfl. Naturligtvis behövs många andra yrken också i samhället. Men rent praktiskt stannar Sverige om arbetarna inte arbetar. Så var stolta. Ni är så viktiga.

 

•  

 

Ska privata företag syssla med Myndighetsutövning?

 

Regeringen meddelade 15 november att Svensk bilprovning säljs till ett tyskt bolag trots att bolaget är en bra affär för staten. När detta blir fallet finns bara privata bolag att välja mellan när man måste lämna in sin bil för årlig kontroll.

Att besiktiga bilen och godkänna eller underkänna den för körning är ett myndighetsbeslut. Kan ett privat företag fatta ett myndighetsbeslut? Den första tanken är att det inte vore möjligt. När det gäller bilprovning regleras detta i Fordonsslagen, där det stadgas att ett bolag kan utföra denna uppgift efter att ha ackrediteras. Bilprovning har stor betydelse för trafiksäkerheten där samhället borde ha ett stort intresse för att de fordon som trafikerar våra vägar är säkra. Styrelsen för ackreditering och Trafikverket utövar tillsyn.

Andra viktiga myndighetsbeslut är betygsättning i skolan. Här fattar också privata företag myndighetsbeslut. Debatten om glädjebetyg är välkänd. För en del år sedan prövades om beslut inom mitt gamla arbetsområde socialtjänsten kunde fattas av en entreprenör men där slutsatsen blev att inte tillåta detta. Frågan är om inte alla beslut som anses vara myndighetsbeslut borde fattas av en offentlig myndighet. Risk för korruption med privata aktörer kan man inte bortse från.