Min tro

 

Det var när jag gick i andra klass och gick hem från Råå södra skola. Jag gick längs Narvagatan som löper ut på Rååvägen. Där på slutet av Narvagatan bestämde jag att jag inte trodde på gud! Den kristna tron dominerade fröken Wedbergs undervisning. På morgonen sjöng vi en psalm, ofta du klara sol går åter upp. Mina blickar letade sig ut mot horisonten på Öresund, det var så vackert i soluppgången. Fröken Weberg spelade på orgeln. Hon var så liten och kort att man inte såg henne bakom orgeln. Bordsbön på lunch och bön när stolarna var upplagda på bänkarna när skoldagen var över löste hon bönen om att herren vänder sitt ansikte. Kristusgestalten framträdde på många planscher och jag tog till mig det goda med Jesus. Men jag hade det svårt att läsa, skriva och räkna och inte minst att sitta stilla, dåligt förberedd på skolans krav. Min mor ville inte jag skulle gå på lekskolan, vilket jag hade så väl behövt. Fröken Weberg ringde dagligen till min mor och klagade på mig. Efter andra klass ville hon att jag skulle gå om klassen. Det blev inte så. Men den behandling som jag tyckte mig utsatt för rimmade illa mot det kristna budskapet att jag vid åtta års ålder drog slutsatsen att gud inte kunde finnas när jag blev så illa behandlad. Där i skolbänken tänkte jag att jag aldrig kommer att klara mig eller bli något. Mitt liv blev dock inte så illa med ett bra arbetsliv och en fantastisk familj och idag oroar jag mest över vad Trump, Putin och vår auktoritära och inkompetenta regering ska ta sig för och hoppas på en regering som skapar hopp med en grön politik och en socialpolitik som bygger på social rättvisa. Men då så blev jag ateist

Och är egentligen detta fortfarande. Men! Jag har försonats med fröken Weberg! Hon gav sig inte förrän jag kunde läsa, skriva och räkna. Och vad gäller mitt hat mot den kristna kyrkan har detta mildrats. Svenska kyrkan var länge en överhetens kontrollorgan vad gäller beteende och värderingar. Underklassen lovades himmelriket efter döden som tröst på livets problem. Min aversion mot kyrkan handlade om att man inte ska lura människor att söka tröst efter döden på problem vi människor kan lösa om rättvisa får råda. Idag när kyrkan inte längre är statskyrka kan jag uppskatta kyrkans själasörjande verksamhet när det gäller problem som vi människor inte kan göra något åt som sjukdom, oro och död. Som socialarbetare kände jag mig ibland som en profan präst. Jag kan inte säga att jag tror på kyrkans gud. Men det finns ett frö till humanism i kristendomen. Det mänskliga samhället är besynnerligt och människan är en invasiv art som är en styggelse för vår paradisiska planet. Det är så besynnerligt att tänka sig att vi lever på en rund planet i ett oändligt kosmos. Men är det oändligt? Kan något vara oändligt? Det lär finnas lika många stjärnor som sandkorn på jorden i universum. Men finns det ett slut? Jag kan inte tro på ett medvetet gudaväsen styr över världen så illa som

Människor far illa i Ukraina, Gaza och Sudan för att bara ta några exempel. Men det finns ett kemiskt, fysikaliskt, biologiskt system som styr vår natur och allt levande. Det kan man likna vid ett gudsväsen Jag tänker mig detta fantastiska system något som människan inte kan skapa eller överträffa. Vi kan däremot förstöra och förgöra livsförutsättningarna på vår paradisiska planet om vi inte byter perspektiv från människoperspektiv till naturperspektiv - min gudomlighet.

 

 

Lex lilla hjärtat på riktigt - regeringens senaste potemkinkuliss

 

I dessa tider är det en del dystra företeelser som Trumps framfart , Putins terrorangrepp angrepp på Ukraina, folkmord i Palestina och Sudan. Men i mitt personliga liv finns mycket att glädja sig åt med en familj med barn och barnbarn, vänner och bekanta, en hund som ger både vänner och motion . Och det finns så mycket fin natur att vistas i och åka skidor jag gjort nu några gånger. För att inte tala om alla olästa böcker som ligger och väntar. Eller så kan man sitta och drömma framför kakelungsbrasan.

Men den politiska situationen i det folkhem jag växte upp i är bedrövlig och jag kan inte låta bli att gnälla på våra politiska makthavare inom det område jag arbetat med i hela mitt yrkesliv.

Regeringen har nu meddelat att man vill ändra i LVU (Lagen om vård av unga) för att stärka familjehemsplacerade barns ställning. Om ett barn har rotat sig i ett familjehem och inte skulle må bra att flytta hem till biologhemmet skall barnet få vara kvar. Detta med anledning av Esmaralda som dog efter att hon fått flytta hem till sina missbrukande biologiska föräldrar. Detta är i princip rätt men det var inte det enda problemet vad gällde fallet Lilla hjärtat. Domstolen beslutade mot Socialtjänstens yrkande att barnet utan att underkasta föräldrarna krav på drogkontroll skulle flytta hem till biologföräldrarna. Domstolen visade prov på anmärkningsvärd inkompetens. Inkompetens är svårt att lagstifta bort. Tyvärr har vi också en regering som lämnar mycket övrigt att önska vad gäller kompetens.

Riksdagens beslut om den nya Socialtjänstlagen är också ett exempel på bristande erfarenhet och kompetens om förutsättningarna för Socialtjänstens verksamhet, när man lagstiftar om ansvar för det förebyggande arbetet

bara på Socialtjänsten. Deras politiska beslut om att begränsa försörjningsstödet för stora barnfamiljer kan öka barnfattigdom och kasta fler barn i gängkriminalitet.

Kriminalpolitiken är ett haveri. Regeringen angriper bara brottsligheten med straffskärpningar och ökad inlåsning. Och det senaste att sänka straffmyndighets åldern till 13 år är hårresande. Det finns Inget forskningsstöd att detta kan förväntas minska brottsligheten. Men som så mycket annat verkar detta göras för att regeringen ska visa handlingskraft . En potemkinkuliss! Det är illavarslande att regeringen har en politik som inte är kunskapsbaserad! Det skulle menar jag behövas ett stort socialpolitiskt program för att förändra samhällsutvecklingen!

Min egen kanon

 

Här är min lista på min litteraturkanon. Det är en del av de bra böcker jag läst, både skönlitterära och faktaböcker. Det är böcker jag kämpat med i min bildning. Jag hade ganska svårt lära mig läsa och läser fortfarande ganska långsamt. Det tar lång tid för mig att läsa en bok. Men jag tror att jag blivit ganska uthållig att kämpa med svåra texter.

Det är inte bara svenska författare. Det är ur bildningssynpunkt helt ointressant vilken nationalitet författaren har. Det sverigedemokratiska kanonprojektet tar bara sikte på  nationalitet inte alls på bildning och det är faktiskt ganska obildat att tänka så. Varför begränsa sig bara till svensk kunskap. Den nyligen presenterade kanon innehåller inte mycket av kultur från den största samhällsklassen arbetarklassen. Gränsen är också satt till 50 år gammal kultur, inte utdöd men inte särskilt levande. Mer humor hade behövs. Varför inte Hasse och Tage.  Kom ihåg att detta är min lista. Det finns så mycket mer och det finns så många böcker jag inte läst.  Jag har säkert glömt någon bok jag tyckte var riktigt bra men här de jag minns idag:

 

·       Huckleberry Finn Mark Twain

·       Vetandets arkeologi Michel Foucault

·       Alienation Joachim Israel

·       Kommunistiska manifestet och Kapitalet Karl Marx

·       Det levande landskapet i Sverige Sten Selander

·       Anteckningar från ett källarhål Fjodor Dostojevskij

·       Processen Frans Kafka

·       Ett annat liv PO Enqvist

·       Riseliens Anne Inger Helmen Borge

·       Ensam i Berlin Hans Fallada

·       Bonjour Tristesse Francoise Sagan

·       På väg Jack Kerouac

·       Tåbb med manifest Lars Ahlin

·       Dikter Dan Andersson

·       Resor utan mål och kap farväl Harry Martinsson

·       Bergtagen Thomas Mann

Z Zen och konsten att sköta en motorcykel Robert M Pirsig

·       Okänd soldat Veino Linna