Den förljugna amerikanska drömmen och hotet mot freden

Som barn och ungdom läste jag och många med mig berättelser och såg många filmer från Amerikas vilda väster. Det var strider med indianer, det var kamp mot banditer, berättelser om cowboys på dem oändliga prärien, det var berättelser om trappers och vita människor som först drog västerut, Daniel Boone, Kit Carson och Davy Crocket. Det var romantiska berättelser där det vita var hjältarna och ofta indianerna skildrade som ondskefulla vildar. De sockersöta berättelserna om hur Amerikas förenta stater skapades är förstår jag nu djupt förljugen. Daniel Boone och Kit Carson inledde processen mot

att urinvånarnas land ockuperades och tog ifrån den. Bakom den så kallade amerikanska drömmen finns en verklighet att detta land byggdes på stulet land och slaveri. Låt vara draperad med upplysningens höga ideal med en verklighet baserad på våld och snörd vinning.      

Jag är väldigt stolt över att jag i mina tonår i slutet av 1960-talet gick i många demonstrationer mot kriget i Vietnam. Vi skanderade USA ut ur Vietnam, USA mördare, krossa USA-imperialismen. Efter andra världskriget hade USA enormt goodwill i vårt land. Med viss rätt. Man hade gjort avgörande insatser för att krossa nazismen och fascismen. Inte så många i mitten av 60-talet kunde tro att samma land gjorde sig skyldig till folkmord i Vietnam. Det krävdes lite mod att bära FNL-märket dessa år. Idag tror många att socialdemokratin då var emot kriget bara för att Palme gick i en demonstration mot kriget. De äldre socialdemokraterna var på USAs sida. Ganska länge. De där åren var man en extremist när man förde fram sanningen om den amerikanska imperialismen och folkmordet i Vietnam.

Idag går det inte en dag utan att USAs nuvarande president fattar tvivelaktiga beslut eller bara förolämpar någon person eller ett helt land. Det är förödande att USA lämnat parisavtalet om klimatet och det kan bli förödande att man lämnat avtalet med Iran och nu verkar provocera fram en konflikt. USAs maktställning och den koleriske och oberäklige presidenten gör att protesterna mot de hitlerliknande provokationerna blir ganska lama. Hot och utpressning är Donald Trumps melodi. USA har efter andra världskriget satt igång flera krig; invasion i Guatemala och Grenada, Kriget i Indokina, medverkat till kuppen i Chile, två krig mot Irak för att nämna något.

Jag kan inte se annat än att USA är en stormakt på dekis – ekonomiskt utmanad av Kina och EU. Ännu världens starkaste militärmakt. Men ett land med enorma sociala problem som inte beror på illegal invandring utan på enorma ekonomiska klyfter. Ett land utan sociala skyddsnät. Det kostar att få sjukvård fortfarande, studenter måste ta lån som de kanske aldrig kan betala tillbaka, föräldrar måste bekosta sina barns skolgång, det är dyrt att bo. Kriminaliteten är hög. Skjutningar mycket vanliga, nu senast i Kalifornien. USA är ett land genomsyrat av våld och rädsla.  Trumps politik USA first skapar konflikter med andra länder. Än så länge ekonomiskt. Vad händer när hans utmaningar med hot om tullar inte räcker till för att gynna USA. Vad kommer man att göra med sitt militära överläge? Till exempel har USA 11 hangarfartyg och inget annat land och mer än ett eller två. Två gånger under 1900-talet ledde den typen av ekonomiska grundkonflikter till världskrig. Är dagens ekonomiska motsättningar en uppmarsch till nya krig? Ouvertyren till nästa års presidentval pågår. Kan man hoppas på de goda krafterna i Förenta staterna? Jag hoppas att den nya vänstern kan medverka till en positiv utveckling. USA behöver en ny välfärdspolitik. USA är både det land där de sociala klyfterna och orättvisorna är störst och det land som svarar för en mycket stor del av klimathotande utsläpp. Social rättvisa och mindre utsläpp går hand i hand.

I dessa tider när Sveriges politiker upptäckt att de avvecklade försvaret efter det sk. kalla krigets slut – egentligen ett oförlåtligt misstag som borde rendera rannsakning av ansvariga politiker – finns politiska partier som önskar att Sverige ansluts till NATO. Ett NATO i händerna på USA på väg in i farliga konflikter. Kan någon klok människa tro att detta gagnar freden i Sverige? Sverige med sin krigiska historia lärde att det var klokt att stå utanför militärallianser. Därför har vi haft fred i 200 år! 

Jordan B Petersons bok om 12 livsregler ett populistiskt budskap med rötter i fascismen

Jordan B Peterson den kanadensiske psykologen har rest land och rike runt och predikat om sina tolv livsregler. Jag fick hans bok om sina livsregler i julklapp. (12 livsregler  - ett motgift mot kaos) Spontant hade jag mycket negativa förväntningar på boken. Min förväntan var att det var väl enkla och ytliga regler han predikar. Efter att läst i boken frågar ni väl om det var så illa? Jo det var mycket mycket värre än jag kunde trott.

Tittar man bara på de olika livsregler så är det en del som man kan hålla med om och en del som man inte förstår.

Peterson berättar inledningsvis hur han arbetade för att komma ut i rampljuset och man får intrycket att det viktigaste var att Jordan B Peterson blev synlig på parnassen än sina budskap. Hans bok utstrålar bara ett budskap om individen där samhälle och sociala sammanhang är frånvarande. Här fångar hans populistiska budskap in tidens tecken av individualism och individens frihet. Det slår väl an till många egocentrerade människor. Men är hans motgift mot kaos bara några enkla råd som kan hjälpa mot kaos? (Man får faktiskt intryck av hans ofta röriga text att han mest kämpar mot sitt eget kaos.) Jordan B Petersons livsregler har en djupare och mörkare bakgrund.

Under regel 1 Stå rak i ryggen och skjut bak axlarna skriver han följande:

”När en besegrad hummer repar mod och vågar slåss igen är det mer sannolikt att den förlorar än vad man statistiskt skulle förutsäga, utifrån en beräkning av de tidigare striderna Det är också mer sannolikt att den segerrika motståndaren vinner. Vinnaren tar nämligen hem allt i humrarnas värld, precis som i människosamhällena där den översta 1 procenten har lika mycket pengar som de lägsta 50 procenten – och där de rikaste åttiofem personerna har lika mycket som de tre och halv miljarderna på botten. Samma brutala princip om ojämn fördelning gäller utanför den finansiella sektorn.”

Peterson utgår från djurens värld och överför resonemanget på den mänskliga. Det finns starka socialdarwinistiska referenser i hans sätt att resonera. Socialdarwinism som baseras på idén att tävlan mellan individer, grupper, nationer, eller idéer styr den sociala utvecklingen i mänskliga samhällen och att försök att hindra denna tävlan genom politiska ingripanden till skydd för svaga i samhället leder till att utvecklingen mot högre stående samhällsformer hindras. På ekonomins område påminner detta också om Milton Friedmans ekonomiska teorier att staten inte ska blanda sig i ekonomin och släppa loss marknadskrafterna.

Peterson refererar till Vilfredo Pareto italiensk sociolog och nationalekonom som är främst känd för sin elitteori och Petersons resonemang anknyter direkt till denna teori. Det är problematiskt att anknyta till Pareto. När Pareto avled 1923 skrev en tidskrift som Mussolini grundat att fastän Pareto inte varit fascist hade han ändå bidragit mycket till deras ideologi.

I Petersons citat om den ojämna fördelningen kan man hålla med om detta som ett faktum. Peterson tycks dock inte vara kritiskt till detta utan acceptera detta som naturligt. De starka tar för sig på de svagas bekostnad. För mig är det en avgrund mellan Petersons synsätt och mitt. Jag tror på ett samhälle där vi strävar efter jämlikhet och en rättvis fördelning av samhällets tillgångar. Jordan B Petersons tankar verkar vara en del av den högerpopulism som just nu sveper över världen och som har mörka rötter i fascistisk ideologi.  

Till minne av min vän Björn Manninge

Till minne av min vän Björn Manninge

Under min ungdom var jag nära vän till Björn Manninge. Vi umgicks från att vi var i 17 årsåldern till i slutet av 1990-talet. Vi tappade då kontakten och jag har på senare år undrat hur det är med min gamle vän. Av olika skäl tappar man kontakten med människor. Jag kunde inte se något spår efter honom på nätet och skrev till skattemyndigheten för att få veta var han befann sig. Jag fick då veta att han var död. Detta besked träffade mig hårt. Han var i ungdomen en av mina bästa vänner och vi umgicks mycket. Vår geografiska beröringspunkt var Råå. Jag är uppväxt på Råå och Björns morföräldrar bodde i ett gammalt fiskarboställe på Råå. Som tonåringar blev vi bjudna på saft och kakor hos mormor ”Memme”.

Vi delade politiska värderingar och gjorde två fjällvandringar tillsammans. Den första 1976 till Jämtland, med målet att nå Sylarna, tillsammans med vår gemensamme vän Ronny. På denna för oss första fjällvandringen gjorde vi de flesta misstag man kan tänka sig. Jag hade inte avbärarbälte på ryggsäcken, hade inga regnbyxor och till råga på allt släpat med mig kamerastativ. Vi åkte till Storlien. Fick gå på landsvägen och sedan på leden till Blåhammarens fjällstation. Vi kom till en gammal timrad stuga vid ån Enan, gräns mot Norge. Samtidigt dök tre unga kvinnor upp vid stugan, systrar som kallade oss sörlänningar. Gentila som vi var lät vi tjejerna ta stugan tillsammans med Ronny. Björn och jag skulle ligga i mitt cykeltält jag hade med mig. Det blåste rejält när jag skulle slå upp tältet i lätt sluttning så jag fick lägga stenar i hörnen innan jag med besvär fick upp tältet. Vi gick och la oss. Under natten regnade och blåste det. Framåt småtimmarna hade det bildats kondens på insidan av tältet och varje gång det kom en vindpust regnade det över oss. På den lägsta delen av tältsidan uppstod en flera centimeter djup vattenpöl. Så vid pass 5-tiden svor Björn till och sa nu gav han upp och han gick in i huset. Jag låg kvar en stund innan även jag fick krypa till korset. Efter detta landade vi på Blåhammarens fjällstation och bodde där flera dagar innan vi åkte hem. Vi hade släpat med oss två kamerastativ. Det var nämligen så att dessa tre unga män var mycket fotointresserade. I Helsingborg hade vi och några andra ett fotolabb där många timmar spenderades mestadels på lördagar. På helgerna åktes många färjeturor och många gånger landade vi på borgarkrogen i Helsingör där vi hade många djupa samtal om politik och ibland olycklig kärlek. Ibland satt Björn och jag hela nätter i hans lägenhet och lyssnade på musik.

Den andra fjällvandringen gjorde Björn och jag tillsammans. Vi åkte även denna gång till Jämtland och steg av i Jämtlandia, en station knappt mer än en hållplats. Vandrade över ett fjäll som heter Snasahögarna. Det var blocktärräng och när vi kom upp högt började det snöa och det blev otäckt kallt. Jag minns att när vi stannade till för rast började jag skaka och det var som om benen började gå av sig själv, bara för att hålla igång och få upp värmen. Sent omsider nådde vi ett vindskydd som vi övernattade i. Senare dök två killar upp utsända av Boliden för att leta malm. Trevliga killar som hade många historier från fjället att berätta. Dagen efter bjöd på bättre väder nedför fjället och vi stötte på en stor renhjord. Ledarrenen täckte renarnas återtåg när de såg oss. Han stod på stigen framför oss tills vi närmade oss då drog han sig tillbaka en bit och så fortsatte det ett tag innan renhjorden försvann ur sikte. Vi nådde fram till Sylarnas fjällstation och jag vill minnas vi bodde på vandrarhemsdelen. I alla fall gjorde vi en dagsutflykt till en litet fjäll i närheten. Vi gick upp från baksidan till toppen. Då fick jag ett ryck att jag skulle då ned mot framsidan. Det ville inte Björn följa med på så han stannade. Jag sprang iväg. Rutschade med för en snölega och hamnade på en platå och upptäckte misstaget att det sedan stupade brant ned. Det gick inte att ta sig ned där. Jag gick åt ena sidan av platån för att upptäcka att det inte gick att gå upp där. På andra sidan gick det som tur var. Annars kunde detta äventyr slutat illa. När jag kom upp till Björn igen satt han och hängde med huvudet. Jag trodde inte att jag skulle få se dig igen sa han.

Ett annat äventyr utspelade sig på Öresund. Björns familj ägde en rååsnipa tror jag det var. En öppen träbåt med en mast och segel. En septembereftermiddag föreslog Björn en liten tur med båt. Vi seglade till Ven, gjorde ett kort strandhugg och vände sedan åter. Vi försökte kryssa, det vill säga segla mot vinden. Det gick inte så bra. Vi drev mot Landskrona. Så vi fick börja ro båten. Det var som sagt mot vinden och det var mycket tungt. Vi turades om att ro men det tog lång tid att ta sig tillbaka till Råå. Havet låg som tur var helt lugnt. När vi närmade oss hamnen i Råå såg vi att våra båda pappor stod på kajen och väntade på oss. De hade blivit oroliga när vi dröjde. Vi var aldrig i fara men ändå ett äventyr man minns.

Björn och jag fortsatte att träffas i många år fram till slutet av nittiotalet då vi kom ifrån varandra. Jag vet inte egentligen varför. Man måste ju vara två för att upprätthålla en kontakt och det blev så att vi inte träffades. Björn hade då träffat en japansk kvinna som han sammanbodde med. Jag hade ett tufft chefsjobb och familj med tre barn. Björn var en person med stark känsla för ärlighet och rättvisa. Han trodde fast på ett socialistiskt samhälle. Men han var en känslig människa och besvärades av en svår diabetes som han fick i ungdomen. Musik och fotografering var nog de största intressena. Musikintresset delade han med den som nog var hans bästa vän från ungdomsåren Håkan Wikell från Höganäs. Han som komponerade låten Höganäs håla blus. Björn som var son till en lärare i grafik hade stor kunskap inom detta område och arbetade sedermera på ett tryckeri på Råå.

När jag fick veta att Björn var död sedan flera år kände jag en bedövande sorg och ville därför hedra honom med denna berättelse. Tack Björn för många trevliga stunder hemma hos någon av oss, på krogen eller färjan, på vandring i fjällen eller i fotolabbet.