Berusad på böcker del fyra

 

Hemingway en machokarl som trots allt är läsvärd

Tjurfäktning och jakt är ingenting som tilltalar mig på något sätt. Detta förutom att vagabondera runt Europas barer och dricka sina "Bloody Mary" på Harrys bar i Venedig och på andra platser, var en stor del av den amerikanske författaren Ernest Hemingways liv. Ernest upplevde första världskriget och skrev boken Farväl till vapnen  och det Spanska inbördeskriget som gav oss boken Klockan klämtar för dig. Men först debuterade han med Och solen har sin gång. Denna första bok handlar om ett gäng ungdomars festande genom Frankrike och Spanien och den blir egentligen först intressant när den beskriver gruppens liv under fiestan och tjurrustningen i Pamplona.

Hemingway deltog som reporter i det spanska inbördeskriget och klockan klämtar för dig är en stark kärleksberättelse med kriget som bakgrund. Ställningstagandet mot fascismen och för republiken är  mäktig. Boken blev också känd för filmen med Ingrid Bergman som den kortklippta Maria och Gary Cooper som Robert Jordan.

Passionsdrama

Det var som om hennes ansikte lystes upp inifrån, som om lågor flammade upp ur hennes kropp. Och hennes brinnande blod , hennes spända nerver slungade ut varma dunstar omkring en eggande genomträngande atmosfär.

Vid första kyssen avslöjade hon sin sinnlighet. Hennes otillfredsställda kropp störtade sig lidelsefullt in i njutningen...

Alla hennes nervösa kvinnoinstinkter slog ut med en okänd våldsamhet: hennes mors blod, detta blod som brann i hennes ådror, började strömma, började bulta vilt i hennes magra kropp som ännu nästan var en jungfrus. Hon lade upp sig, hon bjöd ut sig med en suverän skamlöshet. Och från huvud till fot skakades hon av långa rysningar.

Det är om Théresé Raquin Emil Zola skriver så i sin berömda bok med samma namn. Det är en bok skriven i den sk. naturalistiska stilen, där författaren ville skildra verkligheten vetenskapligt. Men de mänskliga passionerna tog överhanden och Thérése Raquin utvecklades till ett ödesmättat passionsdrama som genom en inneboende förutbestämd logik sakta leder mot undergången.

Thérese en kvinna utsvulten på kärlek, fångad i ett mörkt och trist liv med sin man Camille och dennas moder Madame Raquin, möter en man, Lurent,  som hon blir våldsamt attraherad av. Dom begår det skamlösa äktenskapsbrottet i det äkta parets sängkammare. Tillsammans föds en gnagande tanke, att ta livet av Camille. På Seine, i ett roddbåt, knuffar Älskaren den äkta mannen överbord. Han drunknar, men hinner bita sin mördare i halsen och ge honom  ett stigma innan han hamnar i sin våta grav. Från den stunden är kärleken död för det älskande paret, som förföljs av den döde Camilles ansikte varhelst de på nytt närmar sig varandra. Dom plågas svårt av skuld och ångest och kan inte längre känna någon glädje. Förälskelsens förtrollning är bruten och fortsättningen blir en plågsam vandring, mot undergången, inte så olik Dantes genom infernot.

Ett annat passionsdrama men av det  mer stillsamma och subtila slaget är André Gides pastoralsynfonin. Det centrala temat är förljugenheten när man inte vill erkänna öppet vad man egentligen känner. Den yttre handlingen är att en präst kallas till en åldrig kvinnas dödsbädd och där i en mörk hörna av den lilla stugan, finner han en blind flicka som gömts bort från världen och är helt utan språk och bildning. Han tar hem henne till hustruns stora förtret. Prästen tar hand om flickans uppfostran och undervisning. Hon utvecklas till en vacker och djupt bildad flicka. Prästens hustru är svartsjuk då hon intuitivt förstår att prästen är förälskad i den lilla flickan Gertrude. Detta vill  han inte erkänna för sig själv eller för andra. Men hustrun förstår. Prästen förstår inte sin egen svartsjuka när han inser att även hans egen son också är förälskad i Gertrude. Det utvecklar sig till ett triangeldrama. Gertrud förklarar först sin kärlek till prästen, fadersfiguren som hon har så mycket att tacka för. Men så kommer hon fram till att hon egentligen älskar sonen istället. Upplösningen blir dramatisk men jag skall inte avslöja hur det slutar.      

Dessa båda böcker är lysande litteratur som med ett suveränt språk gestaltar gripande mänskliga livsöden.

Samarbete eller konkurrens, rädsla för konflikter och tystnadens kultur

Jag minns en gång i mellanstadiet när jag i ett samtal med läraren efter att ha känt mig orättvist bedömd i något sammanhang fick ett raseriutbrott.  Jag minns hur reserverad och besvärad läraren blev, hur bekymrad han såg ut.  Han tittade på mig med andra ögon och jag uppfattade det som en blick av överseende och konstaterande att jag inte var riktigt som jag borde vara, sjuk och konstig.  Jag hade gått över gränsen och gjort något otillåtet och förbjudet. Han blev inte arg utan tvärtom avståndstagande och reserverad. Det var i alla fall min tolkning och jag tror att detta kyliga avståndstagande avhöll mig från många vredesutbrott i framtiden, även om atmosfären i min familj också bidragit.

Min tolkning är att mitt utbrott helt enkelt skrämde honom och därför backade han och kunde inte hantera detta. Det är nog ganska typiskt för Sverige att vi hanterar konflikter på detta sätt.  Dyker du upp i Frankrike och kanske inte längre än Danmark hanterar man konflikter på ett annat sätt. Man bråkar helt enkelt och blir inte så skrämda av detta. Rensar luften vilket vi i Sverige ofta inte gör.

Vi har en samarbetskultur i Sverige som till en del har djupa rötter men också kanske kopplat till folkhemsidén. Samverkanskulturen har varit ett framgångskoncept för Sverige. 

Idag har vi fått ett samhälle där en ekonomisk marknadstänkande allt mer kommit att dominera allt fler sektorer av det mänskliga samhällslivet. Denna tänkare bygger på föreställningen att det viktigaste incitamentet för människor är de ekonomiska drivkrafterna. En sådan människa skulle kunna kallas homo economicus. Det som ofta präglar samspelet mellan människor, i synnerhet i det offentliga rummet distans mellan människor där man skyddar sig för beröring och känslomässiga reaktioner. Vi bygger upp försvarsmekanismer för att undvika obehag. Detta är inget märkligt och helt i linje med den freudianska föreställningsvärlden. Min erfarenhet av samspelet i de organisationer jag verkat i min yrkesutövning är att distanseringen har ökat.  Människor undviker oftare konflikter, inte sällan gäller detta höga chefer. Man väljer andra strategier än öppen konfrontation och ärliga möten.  Beslut diskuteras inte utan meddelas på ett opersonligt sätt. Chefer utsätter sig inte för att få kritik utan gömmer sig bakom ämbetet. Detta bottnar nog i oförmåga eller rädsla för dialog. Dialog är ett sätt att på jämlik basis samtala, lyssna och ge och ta argument.

Att beslut meddelas är väl i och för sig bra. Värre är när man inte ger någon feedback alls. Det bästa är väl om man får beröm och näst bäst är väl ärlig kritik och allra sämst tystnadens kultur, osynliggörandet, att inte ge någon feedback alls är nog särskilt obehagligt.

Det finns en intressant iakttagelse jag gjort.  Denna feghet och brist på ärlighet utmärker ofta inte mötena med de klienter jag mött i socialtjänsten. Från deras sida finns ofta en ärlighet – med beröm och kritik - en brist på beräkning och censur skulle man också kunna säga.  Vi skulle må mycket bättre av lite mer ärliga gräl eller öppna konfrontationer.

I min värld tycker jag att arbetet i organisation bör präglas av förutom dialog och delaktighet av att arbeta med förståelse. Då om detta fungerar kan man få en tillit i organisationen.  Kunskap och fakta kan förmedlas till andra människor men förståelse för till exempel sitt uppdrag i arbetet måste byggas upp genom att var och en får förståelse. Detta måste var och en av medarbetarna jobba med. Förståelse bygger man enligt min uppfattning upp genom en öppen dialog mellan chef, medarbetar men också mellan medarbetare. Hur vet man om någon har förstått sitt uppdrag? Ja personal som förstått sitt uppdrag är ofta självgående i sitt arbete.  Man ser dock tydligt när personal inte förstått sitt uppdrag: Några exempel.

 Min far hade till följd av en demenssjukdom hemtjänst.  Om han inte haft denna funktionsnedsättning hade han klarat sig bra själv.  Vid en vårdplanering jag deltog i på lasarettet med personal från hemtjänsten redovisades en test som sjukhuset gjort som visade att min far hade en uttalad funktionsnedsättning till följd av sin demens.  När detta redovisades så utropade en i hemtjänstgruppen: Va är han dement?  Då hade hemtjänsten besökt min far under flera år. De hade alltså uppenbarligen inte förstått sitt uppdrag och inte förstått varför de var på jobbet.

Ett annat exempel var en chef som fått kritik som denne tyckte var obefogad och försvarade sig med att här försöker jag styra min verksamhet.  Chefen hade uppenbarligt uppfattat sitt uppdrag att det var chefen som skulle bestämma och att det var besvärande med dialog och utbyte av synpunkter.  Chefer som tror att de utifrån eget huvud, utan dialog och inhämtande av synpunkter från sina medarbetare, kan styra och bestämma tror jag är ute på en farlig väg. Att leda handlar på ett helt annat sätt att interagera och samspela med de man är satt att leda. Naturligtvis i slutändan ta beslut, men först när  denna process äi normalfallet är  genomförd. Denne chef jag tänker på hade inte heller förstått sitt uppdrag!    

 

 

 

 

 

 

 

En reflektion om begreppet strukturfascism

I takt med digitaliseringen av administration och dokumentation har uppföljning och styrning av organisationer, inte minst inom kommunerna, blivit allt mer präglade av tekniska system som till exempel balanserad styrning och nyckeltalsuppföljning. 

Handläggningen inom socialtjänsten präglas av system som procapita, e-fact, olika personalrapporteringssystem som gör att arbetet framför datorer blir en betydande del av arbetet. Allt detta för att effektivisera arbetet.  Många upplever sig bundna till maskinerna och tiden med klienter blir mindre än tidigare.

Begreppet strukturfascism användes mycket på  70-talet och stod då mycket för att det handlade om  en människa som på ytan var demokrat, men som under ytan var auktoritetsbunden och föraktade svaghet.  Jag har inte sett någon vetenskaplig analys av begreppet, som kan uppfattas som nedsättande och starkt pejorativt. Av det skälet kan det vara olämpligt att använda då  det blir så värdeladdat. Men ibland är  det nödvändigt att använda starkt värdeladdade ord för att ge eftertryck för något som är  viktigt att lyfta fram.

Begreppet består ju av två ord som blir sammanförda. Fascism syftar förstås till den politiska rörelse som skapades av Benito Mussolini i Italien efter första världskriget och som tagit sig olika uttryck i många länder och fått en vildvuxen flora som efterföljare.  I grunden handlar fascism om nationalism och i kristider starkt undertryckt vrede hos utsatta grupper av medel och underklass.  Våldet och auktoritära och antidemokratiska uttryck kan nog sägas ha blivit ett signum för fascismen men det finns enligt Henrik Arnstad som skrivit boken Älskade fascism ingen entydig definition av vad fascism är. Det är i alla fall något som inte kan förenas med det demokratiska statsskick som finnas i Sverige idag.

Struktur är också ett mångfacetterat begrepp med olika innebörder i naturvetenskap och samhällsvetenskap. Det betecknar den inre ordning som konkret och abstrakt bygger upp en helhet utifrån sina delar.  Struktur är också en bestående ordning av större omfattning i motsats till individen. Synonymer: Inre byggnad, uppbyggnad, sammansättning, mönster, system, form, konstruktion, beskaffenhet, textur, grovlek, yta.

För mig har också begreppet strukturfascism kopplats till överdriven ordning, där ordning har innebörden av planmässighet, regler, strikta former, schema, metodisk och liknande innebörder.

Andra innebörder är för mig är begreppet kontroll, som refererar till synonymer som uppsikt, tillsyn, övervakning, inspektion och censur.  Kontroll är vidare en aspekt av hur makt utövas. Kontroll kan också förstås som ett begrepp som handlar om psykologisk kontroll av egna och andras känslor. Det vill säga hur vi förhåller oss till våra egna känslor och reaktioner, vilken typ av självkännedom man har och vilka utryck detta tar i det egna beteendet samt förhållningsättet till andra människor och särskilt vilken grad av öppenhet och närhet till andra människor som man vågar sig på. Rädsla för närhet tror jag är en stor drivkraft till att människor använder olika typer av strukturer för att undvika att konfrontera sig med obehagliga känslor och närhet som upplevs som hotfull.

Om vi talar om socialt arbete så är en viktig aspekt på detta att skapa goda, konstruktiva och öppna möten mellan människor. Det jag lärde mig tidigt i psykologiundervisningen på socialhögskolan i Lund och dess psykologigrupper, var att i ett samtal vara både medveten och uppmärksam på sina egna tankar, känslor och beteende samtidigt vara uppmärksam och intresserad av den andres beteende och uttryck i meningen att kunna läsa, förstå och vara empatisk.

 Rollen som sociala medier har idag kan avspegla dels en önskan om social samvaro men också rädsla för närhet som man inte kan kontrollera. Struktur och ordning kan också referera till något mekaniskt eller maskinmässigt som stödjer men samtidigt binder och gör människan beroende.  Jag tänker då på organisation, regler och rutiner, planer etc. Ett distanserat sätt att försöka kontrollera närheten.

Det finns ett spänningsförhållande mellan den logiska delen av vår hjärna och den känslomässiga och kreativa delen. Inte alla människor förmår hitta ett bra samspel mellan hjärnhalvorna utan känslor och irrationalitet kan upplevas som hotfullt av den logiska hjärnhalvan. Struktur och ordning blir en strategi för att skydda oss från hotfulla känslor och skapa trygghet. Men behöver vi inte ordning och struktur för vårt samhälle och i våra organisationer för att de ska fungera? Jo naturligtvis behöver vi det. Ingen är betjänt av anarki. Hemligheten är nog att finna ett bra samspel mellan det som Rollo May på sin tid kallade kärlek och vilja.

Efter att ha skrivit detta om strukturfascism framstår det klarare för mig att struktur blir ett problem när det kombineras med en mer eller mindre dold maktutövning, en härskarstrategi. Men att i en öppen och sund kultur blir ordning och strukturer viktiga stöd till människor inte något som binder och förtrycker människor och gör att de känner sig som bihang till maskiner och organisationer.

Berusad på böcker   

Del tre

 

Möte med världslitteraturen

 Det man kallar världslitteraturen kom jag i kontakt med först genom inträdet i Gymnasiet. Vid 17 års ålder började jag reflektera över u- landsproblematiken och politiska frågor; jag var olyckligt kär i en klasskamrat som med mycket deltagande beklagade att mina känslor inte var besvarade. Jag njöt av min depression, lyssnade till Leonard Cohens vemodiga sång om Susanne och läste Stagnelius dikt ”Till förruttnelsen”.

”Förruttnelse! hasta, o älskade Brud!

Att bädda vårt ensliga läger!

Förskjuten af verlden, förskjuten av Gud

Blott dig till förhoppning jag äger

fort, smycka var kammar - på svartklädda båren

Den suckande älskaren din boning skall nå.

Fort, tillred vår brudsäng - med nejlikor våren skall henne beså.”

Det var kanske tur att jag i det här olyckliga skedet av mitt liv  inte läste den olyckliga kärlekens roman nummer ett: Den unge Werthers lidande, delvis självupplevt av Goethe. Den unge Werther är förälskad i den redan trolovade Lotte.

Hela romanen är en vacker ”golgatavandring” mot det oundvikliga dramatiska slutet - självmordet. Det kan tyckas ganska påfrestande att Werther så intensivt går upp i sitt lidande och mer än en gång blir man lite irriterad på den unge Werther. Mot slutet blir lidandet ytterligare förtätat. En mörk vinterkväll, när frosten går tjurig vid grind och vinden piskar snön genom luften, läser Werther ett stycke ur Ossians sånger för Lotte. Hon blir upprörd till våldsamma tårar och man förstår att egentligen är hon också förälskad i Werther, men bunden till en annan man. Dramatiken blir inte mindre av att Werther sedan skickar en biljett till Lottes man med begäran att få låna hans pistoler. Lotte blir den som dammar av pistolerna och skickar iväg dem med ett sändebud till Werther. Detta möjliggör för Werther att fullfölja sina planer.

Den allvarlige tonåringen Göran kände sig ensam och tyckte att livet var slut.  Han tog sig dock senare. Som tur var introducerades lärjungarna på mitt gymnasium i den svenska litteraturen. Vi fick läsa Sigfrid Siwertz Mälarpirater, en härlig ungdomsskildring i skärgårdskärgårdsmiljö, Hjalmar Söderbergs  Martin Birks ungdom slog precis ann till en tonåring i brytningstid, med ensamhetskänsla, vemod och melankoli. Något senare läste vi generationsromanen ”Räddaren i nöden” av Salinger. Romanens huvudfigur den tonårige Holden kastar sig brådmoget ut i vuxenlivet - utan att vara mogen för det. Titeln Räddaren i nöden syftar på den unga människans förväntan att någon - när det gått galet - ska rädda en - på kanten till avgrunden. Det blir också ett test på hur långt man kan gå innan någon sätter en gräns.

I engelskan läste vi William Goldings ”Lord of the flies”, som handlar om ett gäng engelska skolpojkar som efter en flygolycka blir strandsatta på en tropisk ö. Pojkarna är till en början fyllda av engelsk uppfostran och polityr. Detta flagnar allteftersom kampen för tillvaron skärps. Pojkarna förvildas alltmer och allas krig mot alla utbryter. Nazisternas grymheter blir i ljuset av denna bok inte obegripliga. Om vi människor är tillräckligt trängda är vi kapabla till grymheter. Att detta också gäller barn minns jag tydligt från min egen barndom. Aldrig har jag upplevt så mycket ondska som från andra barn. Denna ondska måste hållas på plats genom lagar och regler oss människor emellan.

En bok som var ett måste under dessa år  var På västfronten intet nytt av Erich Maria Remarque. Boken som är en glödande anklagelse mot kriget självt och handlar om de tyska ynglingarna som under första världskriget skickas ut i masslakten vid skyttegravarna. Den berättar både om tristessen när ingenting  händer i det stillastående kriget och skräcken  när hela livet står på spel vid alla de meningslösa anfallen som aldrig leder någonstans.

En annan roman om kriget som lämnar avtryck är Veino Linnas Okänd soldat. Handlingen är hämtad från det sk. fortsättningskriget 1941, efter Tysklands anfall på Sovjetunionen, då Finland som knappt förlorat vinterkriget 1939-40 nu passade på att försöka återerövra förlorat territorium.

För Finland var det inte samma fördel att bedriva ett anfallskrig som ett försvarskrig och kriget blev inte den framgång Finlands ledare Marskalk Mannerheim tänkt sig. Boken följer på nära håll de finska pojkarna i striden, i gyttjan, under granatbeskjutning och med den allestädes närvarande döden.

Chef för plutonen är fänrik Koskela. Han delar i alla avseenden sina mannars villkor. Han tar hand om sina soldater, skickar dem inte i döden utan vidare men är den förste att ta ansvar och visa personligt mod. för mig är han ett gott föredöme för en chef och en ledare.

Skogen i våra hjärtan

Det brukar sägas att skogen är viktig i den svenska folksjälen.  I detta glesbefolkade land som till stor del täcks av skog är detta väl inte så konstigt. Idag är dock bara 5 procent kvar av urskogen, orörd gammelskog och en mycket stor del är egentligen bara odlingsytor för skog, granplanteringar där träden stor tätt och skogen blir igenomtränglig, mörk och dyster.

  Helsingborgaren är om man ska tror insändarfloden i dagbladet mest intresserade vad som byggs på kajen vid gamla färjestationen.  Helsingborg har många grönområden och det är viktigt att knyta samman de skogsområden som finns i stadens omgivningar. Men i staden talar man gärna om parker och det är inte skog för mig.  Det har blivit en sjuka att döpa saker till park, till exempel den lilla skogen vid Fredriksdal. Jag tycker att skogen skall leva efter egna förutsättningar. Svensk skogspolitik tycker jag borde förändras. Ett bra stöd för denna inställning är den fina lilla skiften En kärleksförklaring till skogen, Mossa, Massa, Människa som naturskyddsföreningen givit ut som årsskrift.  Den innehåller många bra artiklar, en del är poetiska och en del  ger sakliga argument för att svensk skogspolitik borde förändras. Argument som Maciej Zaremba framförde i en artikelserie häromåret i DN och i en bok.

Jag är ofta i Småland och ser hur sargat skogslandskapet har blivit, till en del beroende av stormar men också av kalhyggen. Småland består av många små skogsägare och de blir tvingade om de skall få ut något av sin skog att avverka. Men det som Naturskyddsföreningen och Zaremba visar är att den svenska skogspolitiken är inriktad på gamla mönster där man tror att kalhygge är mest lönsamt. Men det finns en annan lösning som handlar om att avverka de avverkningsmogna träden och inte ta allt. Detta är ofta minst lika lönsamt. Vi har en ganska tandlös naturskyddslagstiftning och när sedan myndigheterna inte tillser att denna inte ens följs av skogsbolagen som Zaremba visade, blir det ganska nedslående.

När Zaremba ställde frågor om skogspolitiken till landsbygdsministern blev han avsnoppad med att det är en ägarfråga hur man skall behandla skogen. Som så mycket annat i dagens politiska landskap som järnvägsunderhåll, apotekspolitik, riskkapitalbolag inom skola och omsorg, slår det mig att politiken handlar om att tillgodose företagsägarnas ekonomiska intresse. Natur och människor drabbas av detta. Skogspolitiken har liksom tågen spårat ur. Sverige behöver en bättre naturvård!      

Utspel om skolan skyltfönsterpolitik

Skolan har kommit att hamna i centrum i den politiska debatten under lång tid och tonläget skärpets efter att resultatet av den så kallade Pisa-undersökningen redovisades. Sverige anses halka efter i elevernas resultat.

Politikerna försöker överträffa varandra i olika förslag om vad man skall göra för att förbättra skolan. Nu senast gick den pressade regeringen ut och vill att barnen skall börja skolan redan vid 6 års ålder. När jag hör detta blir jag personligen grovt förolämpad.  Jag som är född i slutet av året var bara 6 år när  jag började skolan och de första åren i småskolan var ett kvalificerat helvete. Jag var fullständigt oförberedd på kraven som mötte mig i skolan och det tog mig hela grundskolan att komma i fatt. Naturligtvis berodde detta till stor del på att jag inte gått i förskolan innan och att mina föräldrar inte kunnat förbereda mig. Men detta att man vill att barnen skall börja i skolan redan vid 6 års ålder tycker jag blottlägger en människosyn om att det bara handlar om att barnen skall prestera för att detta är  bra för samhället och inte ser till barnens behov. Mitt liv fram till dess jag började skolan var bra, sedan dess har jag aldrig upplevt någon frihet, men hoppas denna infinner mig när jag snart kan gå i pension.

Pisaundersökningen visar ju dock att utbildningsminister Björklund har misslyckats i sitt arbete att göra skolan bättre. Anledningen till detta misslyckande är  hans eget reformarbete,  med utförsäljningen av skolan till friskolor och att vi inte har en likvärdig skola längre. Barn och ungdomar mår idag ofta inte bra psykiskt och jag tycker väldigt synd om våra barn när de skall möta den kravnivå som den människosyn innebär som han representerar.

Många av de förslag som politikerna i alla partier kommer med är bara skyltfönsterpolitik. Man vet från den stora Hattieundersökningen att det som betyder något för skolan är att det är bra lärare och att skolan ger stöd och feedback till lärarna. Då blir det bäst utfall av undervisningen. Om skolan är i statlig regi, hur stora klasserna är och hur mycket resurser man har inte har så stor betydelse.

jag vet inte om jag kan tillföra den här  diskussionen så mycket. Det är  oändligt många som är kallade att delta i skoldebatten. Men jag tycker att inriktningen av skolan borde vara betydligt mer kunskapsbaserad och arbetet att utveckla skolan lämnas till de som har kunskap om detta och inte låta det vara en lekboll för politiker som är okunniga.

 

 

 

Var kommer all ondska från?

Nu har vi nåtts av meddelande om att de två journalisterna Magnus Falkhed och Niclas Hammarström efter en mardrömstid i fångenskap i krigets och det sönderfallande Syrien frigetts.  Två som det verkar mycket skakade män är nu på väg hem till sina anhöriga, som varit mycket oroliga det förstår man.  Journalister lever farligt i sitt arbete i Syrien och i andra länder som präglas av krig och diktatoriska regimer. Förr var journalister frejdade som viktiga rapportörer men nu utgör de ofta ett allvarligt hot mot regimer och grupper som inte vill ha insyn.  Nu har även sjukvårdpersonal börjat bli angripas. Fem personer från läkare utan gränser, därav en svensk har försvunnit i Syrien. 

Vi lever i ett land som präglas av fred och att vara en rättsstat. Det skall vi vara tacksamma för, trots orättvis och växande sociala klyftor. Detta slog mig hårt när jag såg filmen min stulna revolution av Nahid Persson Saveranis.  Nahid flydde till Sverige på grund av politiskt arbete i Iran och vars bror blev avrättad, förmodligen för att komma åt henne.  Hon har gjort flera dokumentärfilmer och i denna film har hon samlat kvinnor som var politiska fångar som suttit i Iranska fängelser, några i många år som berättar om vad de upplevt av tortyr, förhör, våldtäkter, överfulla fängelseceller och isolering. Filmen skakade om mig.  De konkreta berättelserna visar upp ondska som man undrar var den kommer ifrån. Iran är formad av en islamisk ide om hur ett sådant samhälle skall vara och det finns likheter till hur Sovjetunionen fungerade, också som en strukturell ide om samhället. Sovjet saknade liksom Iran ett mänskligt ansikte för det nära och personliga livet. Detta anknyter till den tyske sociologen Ferdinand Tönnies teori om gesellschaft som det konstruerade sociala livet och gemeinschaft som det spontant uppkomna sociala livet De statsbildningar som bygger på  en fundamentalistisk ide tenderar att missa det nära livet som måste vara grunden för allt mänskligt liv -  i samspel dock med det stora och strukturerade samhällslivet som också behövs.  En bok som berättar om hur detta gesellshaftlivet blev för de enskilda människorna och familjerna i Sovjetunionen är De som viskade av Orlando Figes. Jag tror på  en social stat  men den måste grundas på  humanism.  Man skulle kanske kunna kalla detta för socialhumanism?

 

Berusad på böckar del 2

Bea Uusma har skrivit en intressant bok om den så kallade Andreexpeditionen 1897 till nordpolen med luftballong, Expeditionen Min kärlekshistoria.  Bea Uusma är  fullständigt hängiven denna expedition som gick så fel den gången.  Som läkare har hon särskilt intresserat sig för varför expeditionsmedlemmarna dog.

Expeditionen var tänkt att genomföras med en luftballong från Danskön på  Spetsbergen och passera nordpolen och där  släppa ned en boj som bevis för att man passerat och sedan ta sig vidare till Alaska eller Sibirien.  Man hade behövt hålla sig i luften i 5-6 dygn för att klara av detta, men redan efter knappt tre dygn gick ballongen ned på  isen, till följd av läckage och nedisning .  Andre, Strindberg och Fraenkel fick då släpa på  tung utrustning över isen och kom efter tre månader fram till den så kallade Vitön, där  de avled efter bara några dagar. Detta vet vi i efterhand, men samtiden fick inget veta om expeditionens öde förrän 1930 då lägret med de döda Andremännen  upptäcktes av en norsk forskningsexpedition.  Det är  ett mysterium varför de dog så snabbt efter att de anlänt till Vitön. Expeditionen var från början dömd att misslyckas. Dom borde aldrig har åkt sticker Bea in i texten. Ingen ballong hade lyckas hålla sig i luften på den tiden mer än ett dygn och här  hade de behövt betydligt länge flygtid.  Expeditionen var teoretiskt planerad och förberedd, men utrustningen var inte utprovad, tex inte ens ballongen var provflygen. Expeditionsmedlemmarna hade inte som Nansen som något år tidigare övervintrat i Arktis  kompetens för att överleva i detta extrema klimat. De hade inte lämpliga kläder och drog med sig alldeles för tung utrustning på  sina kälkar.

 För  egen del har jag erfarenhet av fjällvandringar och de förberedelser som är nödvändiga för den typen av expeditioner.  Den första gången jag gick i fjällen,  Blåhammaren och Sylarna i Jämtland, gjorde jag alla misstag man kan göra. Jag hade inga regnbyxor,  ingen avbärarbälte på  ryggsäcken, släpade med mig ett kamerastativ. Vandringen blev en blöt och tung plåga. De följande vandringar jag gjort framförallt i Lappland har jag minutiöst planerat vandringsleder och utrustning.  Eftersom allt måste finnas med kräver detta en genomtänkt planering.  Man väger all utrustning,  det gäller att ha med så lätt packning som möjligt. Man kan inte planera allt, men har man en planering och utrustning för olika tänkbara händelser,  kan man improvisera. Framförallt måste man praktiskt ha förberett sig och provat utrustningen i skarpt läge. Hur slår man upp ett tält i full storm till exempel och ha med extra proviant om man blir fördröjd och nål och tråd om kläderna rivs sönder.  Allt detta hade inte Andreexpeditionen gjort. Man hade bara teoretiskt förberett sig och framförallt hade man ingen erfarenhet som norrmännen Nansen och Johansen och senare Amundsen  av  att överleva i arktiskt klimat. De här  erfarenheterna är  nog överförbara till mycket i mänskligt liv,  också hur man organiserar och bedriver verksamhet i socialtjänsten och i andra områden. Omorganisationer har ofta varit teoretiska konstruktioner som inte hållet sträck i praktiken.  

Bea Uusma fick Augustpriset för sin bok och vad kommer hon fram till;  varför dog  de tre männen på Vitön? Hon utesluter helt Trikinförgiftning som varit den tidigare vedertagna förklaringen  Eftersom det inte finns kvar något av deras kvarlever då kropparna kremerades när  de kom hem 1930,  kan man inte undersöka dödsorsaken. Bea  Uusma verkar dock efter att ha samlat alla fakta som är  tillgängliga, luta åt att de blev utsatta för isbjörnsattack och att åtminstone Strindberg dödades. Hans kläder är  sönderrivna,  och blev begravd av de andra. Möjligen blev även Fraenkel också skadad och då var kanske bara Andrée kvar och eftersom om han var ensam kvar insåg att han inte skulle kunna överleva tog sitt liv med det morfin eller opium man hade med sig.  Boken är  en intressant kriminalgåta och mycket och läsvärd.