På ytan arbete, sysselsättning och valfrihet Under ytan vem gynnas ekonomiskt?

 

Syftet med min blogg är att reflektera, söka sig, i bästa fall i essäns form, mot något som pretentiöst skulle kunna kallas för sanningen bakom förhållanden i vår mänskliga tillvaro. Drivkraften är inte bara sanningen utan mer rättvisan. Men hos mig finns också en naivt sökande där syftet egentligen bara är att förstå, hur det egentligen förhåller sig, vad som finns bakom förlåten. En stor hjälp att förstå verkligheten är naturligtvis vetenskapen, som ofta lyfter fram sanningar som är oväntade och inte sällen oönskade eftersom den ibland motsäger vad människor tror på och har tagit för givet. Särskilt intressant är Michel Foucaults sätt att analysera diskurserna. l Foucault skriver i sin bok Diskursens ordning följande:

”Jag antar att diskusproduktionen i varje samhälle på  en och samma gång kontrolleras, väljs ut, organiseras och fördelas av ett visst antal procedurer vilkas roll är  att avvärja dess makt och hot, att bemästra dess slumpmässighet och kringgå dess tunga, skrämmande materialitet.
I ett samhälle som vårt är utestängningsprocedurer naturligtvis välkända. Den tydligaste och mest bekanta är förbudet. Alla vet att man inte får säga allt, att man inte kan tala om vad som helst när som helst och, slutligen, att inte vem som helst får tala om vad som helst. Tabuerade ting, ritualer för olika tillfällen, det talande subjektets privilegierade eller exklusiva rätt: här har vi ett spel mellan tre typer av förbud som korsar, förstärker eller tar ut varandra och bildar ett komplicerat galler i ständig förändring. Jag vill bara nämna att de områden där gallret idag är som tätast, där de svarta rutorna är flest, är sexualitetens och politikens områden… där sexualiteten avväpnas och politiken pacificeras…. Diskursen försöker förgäves framstå som om den inte är något att bry sig om, men de förbud den drabbas av avslöjar mycket tidigt och mycket snabbt dess koppling till begäret och makten.”

Genom att granska utestängningsmekanismer och analysera diskurserna, de muntliga och skriftliga utsagorna om allt möjligt i vår tillvaro kommer man något närmare sanningen eller hur världen egentligen är, innan vi människor försöker berätta om den. Jag vill inte på något sätt säga att mina reflektioner lever upp till Foucaults analytiska nivå. Likväl är det ett trängande behov att berätta om vad jag ser och upplever, likt en borr forcera igenom alla dessa skikt av berättelser och utsagor som finns. Detta handlar i några mån om några aktuella teman i politikens värld.

Vinster i välfärden är  en av frågorna i årets valrörelse. Vi har fått uppleva ett antal skandaler där företag plockat ut pinsamt stora vinster ur företag verksamma inom vård, omsorg och skola. Regeringen har uppmuntrat utvecklingen att låta skattemedel finansiera privata företag inom det som brukar kallas välfärdssektorn med skattemedel.  Inget politiskt parti hör jag vågar i grunden ifrågasätta privata entreprenörer. För mig blir frågan om vinster i välfärden lite besynnerlig. För privata företag som verkar i en kapitalistisk marknadsekonomi är det en inbyggd och nödvändig förutsättning och drivkraft för deras existens. Privata företag inom välfärdssektorn genererar knappat fler arbetstillfällen, snarare färre, eftersom man förväntas göra det billigare än det allmänna skulle gjort. Vinsten för samhället förväntas bli en möjligen bättre verksamhet till lägre kostnad som erbjuder valfrihet. Problemet är när vinsterna inte återinvesteras i företaget utan åker ned i ägarnas fickor. Årligen sker en total upphandling i den offentliga sektorn på ca 500 miljarder kr.  Eftersom det inte ger fler jobb eller jobb med högre lön till de anställda är det uppenbart att problemet är att systemet gynnar de som äger företagen ekonomiskt.

Regeringen har infört jobbskatteavdrag som minskat trycket på att höja lönerna. Över och medelklass har fått en standardökning genom skattesänkningarna.  Eftersom vinsternas andel av ekonomin kraftigt ökat över tid på bekostnad av lönernas andel, verkar också detta gynnande för kapitalägarna.

Samtidigt har man privatiserat stadskulden genom att allt fler människor tvingas köpa sina bostäder och ta omfattande lån. Lånen i Sverige utgör nu 160 % av den sammanlagda disponibla inkomsten. Det finns nog ett politiskt och ideologiskt motiv att göra människor till husägare och belånade, även om det är banken som egentligen äger huset och tar hem stora vinster. ”Husägaren” kan känna sig högre upp på den sociala skalan än om man bor i en hyreslägenhet. Man blir säkert mycket känsligare för politiska förändringar och tvingas rösta med plånboken för det bestående.

 Man kan därför inte dra någon annan slutsats att regerings politik ytterst syftat till att gynna företagsägarnas ekonomiska intressen. Man har öppnat nya marknader för företagen, ökat vinsterna och dränerat den offentliga sektorn på resurser som försämrat välfärden och framförallt försämrat socialförsäkringarna, så att det sociala skyddsnätet är en potemkinkuliss, som inte längre har något verkligt innehåll?

Många av de politiska partierna blir intresseorganisationer för att gynna de ekonomiska eliterna. Arkitekterna bakom denna politik Anders Borg med flera har ytterst skickligt lyckas förleda och manipulera den allmänna opinionen. Dessaskickliga arkitekter har lyckas att skapa ett system där den offentliga sektorn blivit en gödko för ett i en internationell kristid hotat kapital

Men förvånar detta dig Göran kan någon fråga sig? Är detta inte egentligen klassisk borglig politik? Jo men bedrägeriet är  så skickligt iscensatt.

En del politiker är nog naiva att tro på de privata lösningarnas välsignelse och tro på valfrihet för medborgarna och blir nyttiga idioter för kapitalintressena. Tyvärr har oppositionen inte varit särskilt högröstad i sin opposition. Ett parti uppfattar jag har fångat upp en protest mot denna utveckling Sverigedemokraterna. Men de har tyvärr gjort en fullständigt felaktig analys av orsakerna. Det är inte invandringen som skapat problemen i samhället, det är kapitalets girighet som sliter sönder solidariteten i samhället.      

 

Varför är den sociala barnavården i kris?

 

 

Jag har arbetat i nästan 40 år med individ och familjeomsorg inom socialvården/ socialtjänsten. Den senaste tiden har det visat sig att denna verksamhet har blivit allt mer pressad och präglad av kris.  I synnerhet gäller nog detta mest den sociala barnavården. Eller egentligen är  arbetssituationen för socialarbetarna lika pressad som den var på sjuttiotalet.

Skandaler inträffar av och till där barn kommer till skada, grovt vanvårdas eller till och med mördas, nu senast ett ensamkommande flyktigbarn i Karlskrona där släktingar misstänks för att ha mördat barnet. Det sociala skyddsnätet har uppenbarligen brustit och myndigheterna har gjort grova missar.  Detta händer nu och har hänt tidigare. Misstag kommer säkert alltid att begås. Statsmakternas svar, socialstyrelse och regering svarar alltid på sådana händelser med att lägga ytterligare krav på socialarbetarna. En kår som redan är mycket hårt belastad av detta och  administrativa arbetsuppgifter som gör att man inte har tillräcklig tid för sina klienter. Kraven handlar alltid om mer omfattande utredningar och kontroll. Ja det är i sådana extrema fall som det då handlar om svårt att argumentera mot behovet av mer utredning och kontroll.  Men detta verkar ha kommit att prägla mer och mer av socialarbetarnas arbete. Kontroll och inte ett socialt arbete, som bygger på att skapa tillitsfulla möten och relationer. Det är ett allvarligt observandum att bara 10 % av inkommande ärenden till socialtjänsten i Helsingborg förra året var ansökningar och resten anmälningar. Det var inte så socialtjänstlagen som byggde på frivillighet var tänkt!

Socialtjänsten får hantera problem som den inte har lösningarna på som handlar om arbetsmarknad, sjukvård, integration, skola och bostadsmarknad. Den generella välfärdspolitiken ersätts med fattigvårdliknade insatser till individer och familjer som finns i utanförskap och socialtjänstlagen ges ett innehåll av myndighetsutövning och kontroll, i ett omgivande samhälle där skillnaderna mellan de mest förmögna och de fattigaste i samhället har ökat. Jag vill att vi skapar ett samhälle som bygger på solidaritet och tillit, där socialarbetarna får möjlighet att arbeta med socialt arbete.

   

Om utestängningsmekanismer i vår tid - vad finns bakom de svarta rutorna i korsordet?

 

Michel Foucault 1900-talets främste filosof skriver i sin bok Diskursens ordning om utestängningsmekanismer i det som han benämner diskurserna. Diskurser kan förstås som uttryckssätt muntligt och skriftligt.  När  han höll sin installationsföreläsning som blev boken var det 70-tal, detta förtalade årtionde. Foucault nämner några områden som blir föremål för utestängning bland annat sex och politik. Det handlar om kontrollen över makt och begär. Denna utestängning och förtigande beskriver han som de svarta rutorna i korsordet, les cases noires.

Vad finns det för områden idag som blir föremål för utestängning. Först måste jag säga att jag uppfattar det så att en viss verklighetsbeskrivning skapas av de som har makten att i det offentliga samtalet beskriva verkligheten. Genom att använda vissa ord och berättelser formas en bild och utestänger andra.  Om man skall ta politiken som exempel, liksom Foucault, kan man ta två exempel på utestängande eller vilseledande beskrivningar.  Moderaterna talar om sig själv som det enda arbetarpartiet och skattesänkningar som jobbskatteavdrag. Skicklig omformulering och vilseledande. 

Precis som under tidigare perioder har samhället svårt att hantera människors sexualitet. En kort period av bejakande av sexualitet under 60-70 tal har idag inneburit mycket mer av kontroll och återhållsamhet även om  det skett en vulgarisering i reklam och media kring sex.  Idag förknippas sexualitet i det offentliga samtalet mycket med   våld och övergrepp. Det lustfyllda med sexualiteten trängs undan och i många  avseenden en tillbakagång till en sunkig och bigott borglig sexualitetsmoral.

Det finns en borgarklass som har den ekonomiska makten i landet.  Under 60-70-tal trängdes den borgliga idologin på många områden tillbaka. Under de senaste 30 åren har man succesivt tagit tillbaka initiativet och den borgliga idologin har allt mer kommit att prägla det andliga klimatet i Sverige.

 Den största skillnaden idag är att en stark utestängningsmekanism slagit till i beskrivningen av samhället som uppdelat  i olika klasser.  Idag finns ett slags förbud att tala om klasser.  En ung flicka som gått på Lundsbergs internatskola hörde jag i TV frejdigt påstå att det inte längre finns några klasser i samhället.  Hon var nog inte rätt person att uttala sig. Men det är  inte bara hon. Inte heller vänstern talar om klass.  Man faller undan för det som präglar samhällsklimatet och talar inte mycket  om klass. Detta fast verkligheten präglas av att klasskillnaderna inte varit större på  mer än 60 år. De mest fattiga har blivit fattigare medan de mest rika blivit rikare och medelklassen också fått det bättre.

I Foucaults anda måste man alltid titta bakom diskurserna och skärskåda beskrivningarna och ställa dom mot verkligheten.  

Nu har Tornseglarna kommit

 

 

Vi har en liten barnvaktstuga i Brunamåla i det mörkaste Småland, en grannby till den by som såg Vilhelm Moberg födas i ett soldattorp. Uråldriga ringlar sig grusvägarna genom ett landskap med skog, bodgårder med faluröda gårdshus med små steniga betesängar och åkrar. Banvaktstugan som är byggd 1875 har de senaste åren blivit bo för Tornseglarna, som varje år flyger den långa vägen från Afrika. De bygger sina bo under takpannorna. Utan att stanna flyger de i hög fart rakt in i sina bo.

Vackra sommardagar, när himmeln är härligt djupblå, kan man se och höra hur de i hög fart flyger som pilar genom luften i cirklar runt huset och ger ifrån sig sitt karaktäristiska tjut, ett glatt och optimistiskt tjipp. Jag blir så glad när jag ser och hör detta. I år var vi tvungna att lägga om taket på en utbyggnad och vi var så rädda för att de blivit störda i sin häckning.

Men så en morgon när jag stod på trappan till huset, såg jag hur de flög runt huset med sitt tjipp. Vad lycklig jag blev. Dom hade kommit och de var där!