Det behövs en ny socialtjänstreform som bryter med fattigvårdstraditionen och baseras på helhetssyn och frivillighet

Allt fler barn och unga i Sverige tas om hand av samhället. Men kunskapen om de direkta och långsiktiga effekterna för barnen av att bli omhändertagna är bristfällig visar en rapport från FN:s barnfond Unicef. Det är forskare vid Socialhögskolan vid Stockholms universitet som på uppdrag av Unicef gått igenom befintlig forskning och offentlig statistik för barn och ungdomar som omhändertagits av socialtjänsten och placerats i familjehem eller på institution, HVB-hem eller statliga så kallade SIS-hem. 2013 var 32 500 barn någon gång under året omhändertagna av samhället. Nästan dubbelt så många som år 2000 och gruppen antas ha fortsatt öka i samband med att fler ensamkommande barn kommit till Sverige de senaste åren.

Enligt rapporten är utvärderingen och uppföljningen av hur de här barnen påverkas under själva insatsen och på sikt bristfällig. De studier som finns på området pekar på att omhändertagna barn har sämre tillgång till hälso-, sjukvård och skolgång, och att samhällets insatser avbryts i förtid de första åren.

Riskerna är att insatserna fortsätter användas från myndigheternas sida, trots att effekterna är negativ, dålig eller väldigt osäker, säger Christina Heilborn vid Unicef Sverige.

Unicef föreslår nu bland annat att det berörda barnet involveras mer och tidigare än i dag när  socialtjänsten kopplas in i en familj. Christina Heilborn, vid Unicef menar att det krävs ett omtag i den här frågan för att reformera socialtjänstområdet.

Regeringen har svarat på kritiken mot Sverige som förs fram i rapporten från FN:s barnfond Unic.

– Den sociala barn- och ungdomsvården är tyvärr ett sedan länge eftersatt område, säger en delvis självkritisk barnminister Åsa Regnér.  Det är ju kommunernas ansvar att placera varje barn och följa upp placeringarna runt dessa barn, säger Åsa Regnér men området är ett prioriterat område och uppger att man tillskjutet medel till bemanningen och lagt en lagrådsremiss om obligatoriska hälsokontroller och annat stöd för barn som placeras.

Efter mer än 30 år i socialtjänst och en karriär från socialsekreterare till högsta chef inbillar jag mig att jag har synpunkter att tillföra. Jag har utan att någon bett mig skrivit en hel del synpunkter på denna blogg och i debattartiklar i Helsingborgs Dagblad. Jag tror att det behövs en socialtjänstreform. En ny lag med en ny praxis i socialtjänsten.  

Socialtjänsten belastas med problem som borde delas i ökad utsträckning med skola och sjukvård.

Socialtjänsten har ett orimligt uppdrag med betoning på utredning inte socialt arbete. Socialarbetarna måste få tid träffa sina klienter inte bara syssla med utredning och administration. Det borde vara mer av helhetssyn i det sociala arbetet och en verksamhet som utsatta familjer våga söka hjälp hos.

Låt socialarbetarna arbeta med vad de är utbildade för. Man lyssnar inte till professionen.  Man kan göra en jämförelse om man inte hade lyssnat till ingenjörer innan man byggde en bro.   Jag vill mena att det inte helt sant att kunskap saknas. Det finns tydlig forskning som pekar på att omhändertagna barnen i vart fall inte klarar sig bättre än om man inte gjort något alls. Särskilt illa är det för barn på institution.

Jag vill nog påstå att man från centralt håll inte begriper dels vad som är problemet och absolut inte hur det skall lösas!

Lösningen tror jag är att skapa bättre samverkan mellan socialtjänst, skola och sjukvård. Men det är inte bara löslig samverkan det är en ny diskurs av fördjupat arbete tillsammans.  Det måste skapas en verksamhet där socialarbetarna får möjlighet att arbeta med socialt arbete inte bara utredning och skapa ett sammanhang med en helhet mellan öppen och sluten vård. Det finns tidigare goda erfarenheter på detta område. Till exempel detta som kallades basenheter som försökte överbrygga öppen och sluten vård. Men allt detta har jag tidigare sagt och skrivit om. Får se om någon lyssnar och tar till sig.

Med folkrörelser för fördjupad demokrati - en reflektion om försvar för demokrati och social rättvisa

Donald Trump, Erdogan, Orban och Le Pen med flera bildar tillsammans en populistisk rörelse mot det som brukar kallas den liberala demokratin. Men det är också en rörelse bland annat, förutom främlingsfientlighet, mot effekterna av en oreglerad kapitalistisk ekonomi och det som brukar kallas globalisering. Jobben i tillverkningsindustrin hamnar där lönekostnaderna är som lägst. Detta har drabbat den gamla världen och USA. Även om kapitalismen haft en enastående förmåga till förnyelse med nya branscher och nya jobb har många människor i de gamla industriområdena lämnats utanför denna utveckling. Sådana områden finns i stor omfattning i USA, England och Frankrike. Reaktionära rörelser har lyckts locka en del av denna proletariserade arbetarklass som Marx kallade industriell reservarmé. Även om man inte kan kalla dessa människor för trasproletariatet som i Marx analys tenderade att vara en reaktionär kraft i samhället, så är det nära nog. På många håll lever människor i USA i något som bäst beskrivs som ren misär. Skillnaderna mellan de som är rika och de som är fattiga är enorm i USA men även i Sverige och skillnaderna har sedan 1980 ökat. Jag har fattat det som att det är en vetenskaplig sanning att ju mindre klasskillnaderna är i ett samhälle ju bättre klarar sig samhället.   

Det finns något berättigat i en kritik mot globaliseringen och den liberala ekonomin. Den rena och oreglerade kapitalismen skapar ständiga kriser. Effektiviseringen av produktionen leder förstås till att allt färre arbetare behövs i produktionen. Industriarbetarna som var den största gruppen på arbetsmarknaden är nu en allt minskande grupp. I Sverige på fyrtiotalet var ca 40% av arbetskraften industriarbetare. Nu är det under 15%. Jag påstår detta även om det är svårt att få fram siffror eftersom SCB inte redovisar sådan statistik längre. TV 4 redovisade i en genomgång att industriarbetarna är 12% i Sverige, så  jag tror inte jag blir motsagd.

Ekonomin är den underliggande kraften och innehållet i samhällsutvecklingen. Det vi ser i våra dagliga liv politiken, lagarna, samhällsdebatten, kulturen är formen som måste anpassa sig efter de grundläggande ekonomiska förutsättningarna. Det som nu händer på de politiska parnasserna måste ses som funktioner av den ekonomiska utvecklingen, även om det inte finns något mekaniskt samband.   

Det är naturligtvis ett problem att vi har ett ekonomiskt system som skapar så stora problem som den gör. 

President Obama höll ett brandtal i Grekland till demokratin. Han gjorde bland annat kopplingen mellan demokrati och vetenskap. Jag fäste mig vid detta med vetenskap.

Man kan ju naturligtvis fundera på hur pass demokratiska länderna är. Men allt sedan upplysningstiden har vetenskap varit ledstjärnan för människan inte tro. När man har lyssnat till Donald Trump så verkar han bara luta sig mot vad han själv tror och tycker. Han tror ju inte på klimathotet till exempel, trots att detta vetenskapligt bevisats. Människor i hans rörelse verkar ju skapa sig sina egna sanningar. Man blir förbluffad och förfärad.  Trumprörelsen är så pass reaktionär att den är preupplysningstiden. Alltså 1600-tal! Om det är gud eller djävulen som är rättesnöret kan man fråga sig.

I Sverige skall vi nog vara tacksamma för samhällsordningen vi har haft och har. Inte för att den är den bästa tänkbara, men mycket bättre än jämförbara länder.

Men även i Sverige har vi samma grundproblem som Förenta staterna. Det finns ett glapp mellan medborgarna och den beslutande eliten. Att Sverigedemokraterna fått så stark ställning är nog ett uttryck för detta. Vi har allmän rösträtt, yttrandefrihet och tryckfrihet som garanteras i grundlagarna. Men jag tycker att detta demokratiska system stelnat i sina former. Vi har haft allmän och lika rösträtt nu i snart hundra år. I synnerhet arbetarrörelsen förde en hård kamp för rösträtten som överheten inte alls var intresserad av.  Vår form av demokrati är att den är representativ. Vilket betyder att medborgaren vart fjärde år har möjlighet att rösta på olika partier med politikerna som sedan fattar besluten för oss. Medborgaren förväntas inte ha någon annan roll. Medborgaren har visserligen yttrandefrihet men det finns ingen skyldighet att politikerna skall lyssna på vad som uttrycks när medborgaren uttrycker sin mening. 

Möjligheten att påverka de beslut i samhället som fattas är främst att medborgaren ansluter sig till något politiskt parti eller någon annan opinionsrörelse. Det finns inte några forum för möte mellan politikerna och medborgarna. Möten under valrörelser är antingen politiska tal eller debatter mellan politikerna, sällan någon form av möte mellan medborgare och politiker.

Traditionellt i Sverige har folkviljan i bästa fall kanaliserats från folkrörelser till politiska partier. I det postindustrialiserade och globaliserade samhället har anslutningen till politiska partier och folkrörelser minskat. Många politiker har hela sitt yrkesliv arbetet med politik och kanske dels saknar erfarenheter av så kallat vanligt liv men framförallt inte möter medborgare som kan förmedla sina åsikter och erfarenheter. I Sverige väljer man politiska partier inte så tydligt sina politiska representanter, även om det finns namn på valsedlarna. Hur som helst så kunde dialogen mellan beslutsfattare och medborgare vara mycket bättre. Det borde finnas forum för denna dialog. Annars ser jag framför mig att glappet ökar och tillströmningen till auktoritära och fascistiska partier ökar och då kan trots allt vår begränsade demokrati (ekonomisk demokrati saknas) vara en saga all och då kastas utvecklingen minst 80 år tillbaka i tiden.

Men jag tror också att om människor engagerar sig åter i folkrörelser i högre utsträckning för demokratin och för medborgarnas inflytande på samhällsutvecklingen så kan utvecklingen vändas.

  

Skrattet som fastnar i halsen

I Sverigedemokraterna har de skämtlynne. De tycker det är kul att skoja om judar, negrer och invandrare. Nu har en ny Sverigedemokrat från Västervik Bo Karlsson kommit med något väldigt roligt. Ja nu ska vi vara ärliga och säga att han inte menade och inte riktigt insåg hur rolig han var. Det är så att han föreslagit att man inte ska ta in utländska låneord i svenska språket. Partiet har antagit detta förslag.

Hur man ska förbjuda språkanvändarna att inte använda dessa lånord har inte partiet tagit ställning till. Ska man inrätta en språkpolis, typ den polis i Iran som håller efter kvinnors klädsel på gatorna, som åthutar de som olovligen använder utländska lånord i det svenska språket? Det är naturligtvis en sak vilka ord som hamnar i svenska akademins ordlista och hur man lär ut svenska språket i skolan, men hur ordbrukarna behandlar språket kan man rimligen inte styra upp[U1] . Vad gör man med de som inte är lydiga? En gång i tiden förbjöd man samiska barn från att tala sitt modersmål och det var samtidigt som man gjorde rasbiologiska undersökningar på Samerna. I Turkiet har man åtminstone tidigare förbjudet barn att tala sitt språk. Kanske skall vi förbjuda folk att tala något annat språk i Sverige än Svenska?

Nej först skattade jag åt Bo Karlssons förslag. Det lät så dumt. Men efter lite eftertanke fastnade skrattet i halsen. Att tro att man kan styra språkanvändningen i ett land öppnar portarna för något mycket otäckt och sunkigt.

Den Trumpna dagen när världen skakade till

Det blev en ”Trumpen” dag när resultatet från det amerikanska presidentvalet slog ned som en bomb när den kalla morgonen den 9 november grydde med sitt stilla snöfall.

Det blev en unken sur uppstötning som drabbade USA. Det är inte möjligt att fullt ut analysera orsakerna bakom Trumps seger.  Han lyckas dock fånga upp den vrede många amerikaner känner med arbetslöshet, problem med sitt boende och en U-landslik fattigdom och utsatthet på många håll i detta världens rikaste land. Klyftorna mellan de rika och fattiga är gigantiska. Många har proletariserats i Karl Marx klassiska mening. Åtskilliga är de nedlagda stålverken och bilfabrikerna i det sk. rostbältet. I ett land där arbetarklassen inte är organiserad i någon större utsträckning lyckas en skicklig kapitalist kanalisera det som är en berättigad protest. Det som skulle kunna vara en progressiv rörelse blir en reaktionär strömning som kryddas av kvinnohat och rasism med en mycket stor portion okunnighet för fördomsfullhet. En av pristagarna av nobelpriset i ekonomi uttryckte det som att Trump inte vet gränsen för sin okunnighet. Men att denne pajas kommit så långt som till Vita huset är nog ett uttryck för en allvarlig kris för en USA-imperialism vars position försvagats särskilt ekonomiskt.

Utan tvekan finns en klyfta mellan de enskilda medborgarna och de politiker och myndigheter, som i USA kallas etablissemanget, som har makt över de beslut som fattas. Detta problem finns i Sverige också.

Det finns ingen ekonomisk demokrati i Sverige, än mindre i USA. De privata företagen drivs inte demokratiskt. Det skall däremot ske i den offentliga sektorn. Men här finns större distans än tidigare upplever jag. Politikerna är upptagna av spelet sinns emellan och medborgarna har ingen annan roll än som väljare och konsument av offentliga tjänster. Det skulle behövas mycket mer av dialog mellan medborgarna och beslutsfattare. Demokratin har stelnat i sina former och blivit mer av en kuliss eller ett skyltfönster. Priset för detta är politikerförakt, allmän frustration och Sverigedemokraterna.

En väg skulle vara att införa lokala forum där alla medborgare är välkomna till information och dialog i samhällsfrågor. Den som är berörd har rätt att bli hörd alldeles oavsett var beslutet ligger menar jag.

 

   

Till frågan om vinster i välfärden

Alla väntar på Ilmar Reepalus utredning om vinster i välfärden och uppmarschen till bataljen är i full gång. Det som finansieras med skattepengar beskrivs som en bransch inom välfärden. Enligt uppgifter i TV 4 finns mer än 8000 företag i denna bransch. Många är upprörda över hur företag gör stora vinster på skattebetalarnas bekostnad., även borgerliga väljare tycker detta som utspelas är väl magstarkt. Inget annat land har ett liknande generöst system.

De rödgröna vill begränsa vinsterna medan Alliansen menar det som skall avgöra om ett företag skall få fortsätta är kvaliteten på verksamheten. Båda angreppssätten är problematiska. Skall olika regler för privata företag gälla inom välfärdssektorn än inom den privata? Profiten är ju drivkraften i en kapitalistisk ekonomi.  Och detta att bedöma kvaliteten i en verksamhet är mycket problematiskt. Hur vet man egentligen om en verksamhet är bra eller inte? Att det finns så många företag inom välfärdsbranschen är förstås ett uttryck för att de politiker som fattat beslut om att driva offentliga verksamheter gjort detta för att ekonomiskt gynna dessa företag? Om det ligger mutor bakom detta vet vi inte. Frågan har aldrig ställts och man kan undra varför? Ett betraktelsesätt skulle också vara att se detta att privata företag gör stora vinster på skattebetalarnas bekostnad som förskingring vilket borde prövas av åklagare. Är det för oförskämt att tycka att det är otillbörligt gynnande av vissa ekonomiska intressen?

Min uppfattning är att man inte skulle tillåta privata företag inom välfärdssektorn annat än om kommunerna inte själva kan driva verksamheten eller inte har tillräcklig kompetens. I stället borde man stimulera idéburna organisationer, folkrörelser och kooperativ att bedriva offentlig verksamhet. Detta skulle vara ett sätt att utan profithunger stärka både demokrati och det civila samhället. Finns privata entreprenörer inom välfärdssektorn bör dessa ”bakas in” eller integreras i den kommunala verksamheten för att stärka samarbetet inom kommunen.