Blir det krig i Sverige?

Anders Brännström arméchef i Sverige uttalade sig för en tid sedan och idag i radion att Sverige om några år kan vara inblandad i krig. Uttalandet väckte visst rabalder. Vi har ju vant oss vid en bild att risken för krig är helt borta från Europa efter murens fall. Politikerna var helt euforiska när Sovjetväldet föll och nedrustade Sveriges försvar till nästan ingenting med inriktning på internationella krisinsatser. Värnplikten avskaffades och ersattes av yrkessoldater. Idag har eftertänksamhetens kranka blekhet drabbat Sveriges politiker och försvarsanslagen har höjts.

Det var en allvarlig missbedömning att tro att risken för krig försvann bara för murens föll och det kalla kriget avslutades. Det geopolitiska maktspelet och den ekonomiska kampen om marknadsandelar mellan världens länder finns ju kvar. Med ett mer instabilt Ryssland är risken större idag för krig än det var under det kalla kriget tror jag. Och vad händer om Donald Trump blir USAs president?

Det var ett mycket allvarligt misstag att avveckla Sveriges försvar och avskaffa värpliken. Ansvaret vilar tungt på regeringen Reinfeldt. Det borde vara åtal på den sortens misstag! Det kan utsätta Sveriges befolkning för stora risker. Framkallande av fara för annan är en brottsbeskrivning i Brottsbalken 3:9 som borde tillämpas.

Lösningen som en del tror – kvick fix – med anslutning till NATO tror jag inte på. Tvärtom tror jag det faktiskt ökar risken för krig om man är ansluten till en militärallians. Historiska erfarenheter talar för det. 

Nu har jag dig fast ditt kräk!

Frågan om utrikesminister Margot Wallström gjort sig skyldig till mutbrott har ställts i samband med att hon hyrt en lägenhet genom kommunalarbetarförbundet.

Det hela verkar ganska långsökt. Kommunals verksamhet tangerar ju i mycket liten grad Sveriges utrikespolitik. Det hela får nog betraktas som ett politiskt angrepp som liknar spelet: Nu har dig fast ditt kräk som beskrivs i Eric Bernes bok game people play.

Ja det ingår väl i det politiska spelet att misskreditera motståndarna. Det märkliga är varför man varför man inte ställer motsvarande fråga till borgliga politiker som i så stor utsträckning medverkat till privatisering av offentlig verksamhet där stora vinster från vård, omsorg och skola har gått till privata företag, inte sällan riskkapitalbolag som håvat in storkovan. Den ekonomiska vinningen är ju betydande när stora pengar står på spel. Något sådant kan ju knappast vara fallet i relationen mellan kommunal och Margot Wallström.  

Kan man tycka om en vacker dikt av en reaktionär författare?

Bilden här visar ett ensamt skidspår någonstans i Småland. Det är mitt skidspår som jag åkte för några dagar sedan. En dag när det var blå himmel och sol. Det var kallt med nio grader minus. En perfekt dag för min favoritsport längdskidåkning. Spåren var frusna och jag kunde staka nästan hela vägen. Jag var ensam i skogen. Men över stigen kunde man se spår av Rådjur, Älg och hare. Fast de höll sig borta när jag kom.  När jag ser bilden kom jag att tänka på en dikt av den finlandssvenske poeten Bertel Gripenberg som heter Ett ensamt skidspår. Dikten är vacker och säger mycket om ett nordiskt stämningsläge med en enslighet och vemod. Väl romantiskt tycker nog en del.

Så tänker jag kan man tycka om en dikt av Gripenberg när man vet vad han stod för? Han som kom från aristokratin, var ultrakonservativ och hade ett rabiat hat mot de röda i inbördeskriget i Finland 1918? Han som stödde de vita i kriget som mördade tusentals röda. Han som sedan stödde Lapporörelsen och var efter andra världskriget degraderad till en närmast töntig och dum reaktionär. Ja nog får man när man tänker på det en lite biter smak i munnen. Samtidigt måste man se att vi alla är människor och ingen rakt igenom är ond. Och rent poetiskt är det en vacker dikt och man får väl läsa dikten med det innehåll den har? Ibland är ett skidspår just ett skidspår och inget annat.

ETT ENSAMT SKIDSPÅR

Ett ensamt skidspår som söker
sig bort i skogarnas djup,
ett ensamt skidspår som kröker
sig fram över åsar och stup,
över myrar där yrsnön flyger
och martall står gles och kort -
det är min tanke som smyger
allt längre och längre bort.

Ett fruset skidspår som svinner
i skogarnas ensamhet,
ett människoliv som förrinner
på vägar som ingen vet -
i fjärran förblevo svaren
på frågor som hjärtat bar -
ett slingrande spår på skaren
min irrande vandring var.

Ett ensamt skidspår som slutar
vid plötsligt svikande brant
där vindsliten fura lutar
sig över klippans kant -
vad stjärnorna blinka kalla,
hur skymmande skogen står,
hur lätta flingorna falla
på översnöade spår!

__________________

Vård och omsorgsnämnden i Helsingborg förbereder förskingring av skattemedel

Vård och omsorgsnämnden har fattat beslut om att ett antal vårdboenden skall övergå i entreprenaddrift, det vill säga drivas av privata utförare. Det är alls icke första gången som vårdboenden i Helsingborg privatiseras. Det har skett i flera omgångar sedan 1990-talet. Boenden har lagts ut på privata utförare och sedan återtagits. Skälet som de politiskt ansvariga anför är att detta skall befrämja valfriheten för brukarna. Den här gången har protesterna från personal och anhöriga varit mer omfattande än jag kan erinra mig att de varit vid tidigare entreprenadutsättningar. Nu senast har anhöriga på Jordbrodalens äldreboende protesterat.

Argumentet med valfrihet är ganska tveksamt när man vet hur ålderssvaga och inte sällan dementa boende är på ett äldreboende. Man tänker sig också att konkurrens skulle göra att verksamheterna skärper sig. Ett argument som är hämtat från företagsekonomin, som jag aldrig har sett något bevis att det håller i människovårdande verksamhet. Tvärtom visar tydligen mätningar att de kommunala enheterna får bättre betyg. Min egen erfarenhet är att det inte är frågan om kommunal eller privat drift som avgör. Det är kompetens, skicklighet och engagemang som avgör.  

En övergång till privat utförare föregås av en upphandling som måste ske med stöd av lagen om offentlig upphandling. Vid en övergång måste utföraren överta den befintliga personalen som inte väljer att kvarstanna i kommunal anställning. Från politiskt håll har man ofta önskat att personal eller mindre företag skulle få bli utförare. Men alltid vinner de större företagen upphandlingarna. 

Det blir alltså en ny arbetsgivare och nya chefer men samma personal.

När min far levde hade han hemtjänst av först av en kommunal utförare. Sedan övergick hemtjänstgruppen till en privat utförare. Verksamheten fungerade inte särskilt bra i kommunal regi men den fungerade precis lika dåligt i privat. Det vill säga hälften av personalen var bra och resten visste inte varför de var på jobbet. Det blev ny enhetschef och sjuksköterska och de var enligt min uppfattning bra. Men det intressanta är att detta fick inget genomslag i verksamheten. Det var ju samma personal. Sedan hamnade pappa på Jordbrodalens äldreboende och där fick han en fantastiskt fin vård. Jordbrodalen var och är i kommunal drift.

Valfrihet är ett fint ord och en omhuldad politisk klyscha som när det gäller för äldre att välja omsorg inte har någon verklig innebörd.

Är de borgerliga politikerna i vård och omsorgsnämnden så okunniga att de inte begriper detta. Ja det kan jag inte utesluta. Men det verkliga skälet är att gynna privata företag. Detta är en prioriterad uppgift för den borgerliga majoriteten i Helsingborg. Att gynna näringsverksamhet som ger fler jobb är en nyttig uppgift. I det här fallet genererar inte en entreprenadutsättning några nya jobb, kanske färre.

Om det inte blir bättre verksamhet och inte ger fler jobb och valfriheten är en chimär, så det enda som händer är att ett privat företag, kanske ett riskkapitalbolag, håvar in vinster. Vinster som är skattepengar som skulle gått till vård och omsorg.

Jag kan inte se annat än att de politiker som fattat beslut om privatiseringen gör sig skyldig till försök till förskingring eller möjligen trolöshet mot huvudman, dvs  skattebetalarna ,och detta borde granskas av en åklagare.

Är mannen ett socialt problem? En reflektion om sexuella trakasserier mot unga kvinnor i Köln och Sverige

Stor uppmärksamhet har händelserna i Köln under nyårsfirandet fått, där unga män med utländsk härkomst utsatt unga kvinnor för sexuella trakasserier och rån. Polisen i Köln har fått kritik för att inte ha agerat till skydd för kvinnorna och polischefen har avgått. Detta har fått politisk sprängverkan under den pågående flyktingkrisen.  Händelsen har också lyft på locket att liknade händelser med unga män som omringat och trakasserat även kvinnor i Kalmar och i Stockholm under en ungdomsfestival i somras. I Stockholm har det också visat sig att polisen mörkat information om dessa händelser, för att inte spela Sverigedemokraterna i händerna. Minister Ygeman har reagerat starkt och en svettig Rikspolischef meddelar att en utredning skall göras.

Det är verkligen illa om man inte kan säga som det är. Det om något spelar Sverigedemokraterna i händerna. Om man inte kan säga som det är vad får vi då för samhällsdebatt? Det blir tydligen känsligt att säga att de här sexuella trakasserierna har utförts av flyktingar och personer med utländsk härkomst.  Men tyvärr och uppenbarligen är detta sanningen.  Problemet är bara att när man börjar göra generella utsagor av det här slaget är man ute i tassemarkerna. Generella utsagor om etniska grupper är grunden för rasistisk argumentation.

Man skulle kunna säga att alla de som gjorde sig skyldig till sexuella trakasserier i Köln var unga män av utländsk härkomst. Vad vi vet nu var det så. Men man skulle inte kunna säga att alla män av utländsk härkomst utför den här typen av handlingar.  Men problemet är att människor lätt generaliserar till alla när problemet sannolikt bara gäller vissa i gruppen.  Jag menar att man måste säga som det är men vara mycket tydlig i att utsagan är specifik inte generell.

Många har känt sig kallade att tycka till i den här frågan. Upprördheten över att kvinnors säkerhet är hotad är stor. Med all rätt. Det är en bit kvar till att verkligen skapa kvinnofrid som redan Birger Jarl stadgade. Någon kontrade dock med att problemet inte gäller män med utländsk härkomst utan gäller alla män. Det är kön inte etnicitet som är problemet. Det blir tydligen mer rätt att generalisera med alla män än med undergruppen män med utländsk härkomst. Men detta blir också tokigt. Inte alla män begår den här typen av handlingar. Möjligen kan man säga att de som begår den här typen av handlingar, och då menar jag att tafsa och gnugga sig mot kvinnor i folkmassor i trängsel, är män. Fast man kan inte vara helt säker. Det kan finnas någon enstaka kvinna som skulle kunna göra det. Min poäng är att generaliseringar om grupper blir ytterst problematiska. Det finns ett behov att göra en mycket tydlig analys av vad som faktiskt har skett. Med stor respekt att alla fakta inte finns på bordet så tänker jag att svenska män gör sig skyldig till misshandel och sexuella kränkningar. När det händer i en traditionell svensk kontext är det vanligtvis, i alla fall i 75%, under inverkan av alkohol. Sverige har av tradition det som man kalla en individkultur medan de flesta länder i världen sannolikt har en gruppkultur.  Många av de flyktingar som kommer hit har växt upp i en gruppkultur. Att agera i grupp för att sexuellt trakassera unga kvinnor förefaller ligga närmare de människor som kommit hit som flyktingar och är av utländsk härkomst, fast man kan inte vetenskaplig säkerhet påstå att så är fallet. Men det förefaller sannolikt eller i alla fall en hypotes. På samma sätt förefaller det mindre sannolikt att människor med svensk härkomst på nykter kaliber skulle utföra den här typen av handlingar. I varje fall inte i grupp utan troligare inom fyra väggar. Det bästa vore om man gjorde en forskningsundersökning av detta.

Man brukar ju påstå att Sverige kommit ganska långt i jämställdhet mellan könen.

Sannolikt länge än länderna i mellanöstern. Vi vet ju att man i Egypten uppmärksammat den stora förekomsten av sexuella trakasserier som kvinnor där utsätts för. Detta uppmärksammades ju för något år sedan genom att en kvinna för en gångs skulle gjorde en anmälan, vilket överraskade ordningsmakten. Det var man inte van vid. Sådant fick vanligtvis passera utan att någon gräns sattes. Det finns där som här föreställningar att män inte kan behärska sin sexualitet.

Jag tror inte de flesta av de unga män av utländsk härkomst som gör sig skyldig till detta är särskilt störda. De är bara dåligt fostrade och har en ålderdomlig kvinnosyn. En kvinnosyn som fanns här tidigare och kanske fortfarande lever kvar i motståndsfickor. Det är i alla fall inte särskilt socialt accepterat att vara en mansgris nuförtiden. Sverige har nog kommit en bra bit på vägen.

Man behöver inte göra det hela till någon större grej än att samhället sätter en väldigt tydlig gräns att den typen av beteende inte är acceptabelt. De unga ”tafsarna och gnuggarna” bör lagföras utan att göra det till ett etniskt angrepp.  Utan som en del av integreringen och socialiseringen och erkänna problemet och att människor har olika förutsättningar.

En annan aspekt på frågan är som jag tidigare nämnde att den här typen av handlingar utförs av män inte kvinnor.  Jämställdhet har ju under de senaste decennierna blivit en politiskt korrekt fråga, medan diskussion av klassamhället inte är det. Avvikande beteende som tex kriminalitet har ju mer att göra med social position och fattigdom än etnisk tillhörighet. Det diskuteras ju hur kvinnor ska få större jämställdhet och det är bra.

Samtidigt tycker  jag att det inte är kvinnorna som är problemet. Det är männen och i synnerhet de unga männen som är problemet, som inte sällan har svårt att anpassa sig i samhället. De är överrepresenterade när det gäller arbetslöshet och kriminalitet. Samtidigt har flickorna bättre skolbetyg och 2/3 av de som går på universitet är kvinnor. Detta kommer att ge många kvinnor en betydligt starkare position i samhället medan det motsatta händer männen. Så det är med männen samhälleliga insatser bör göras. Då är beteendet med sexuella trakasserier i folksamlingar som vi här diskuterat ett problemen. Fotbollshuliganism ett annat. Utbildning och arbete är nog en stor del av lösningen.    

 

        

 

Nedläggning av Sundspärlan ett politiskt angrepp på arbetarrörelsen

De styrande partierna i Helsingborgs fullmäktige vill bygga bostäder på Sundspärlan. Argumentet är att behovet av bostäder är skriande i Helsingborg, som växer så det knakar. De rödgröna och SD är emot. Det som kommer att avgöra är hur Miljöpartiet ställer sig. De bestämmer sig i vår. Helsingborg och många större kommuner växer medan mindre kommuner på landsbygden tappar i befolkning. Landsbygden utarmas allt mer i Sverige.  

Protesterna mot en eventuell nedläggning av Sundspärlan har varit omfattande. Människor kommer att sakna ett danspalats, en plats för julfester, personalfester och stora konferenser. Det finns en hundraårig tradition av folkpark. Jag vill bara lite senkommen sälla mig till protestanterna. För mig är detta ett borgerligt angrepp på arbetarrörelsen och dess traditioner. Det ingår i samma mönster som att man drog in ett bidrag till Folkets hus som leder till avveckling av folkets hus. Borgerligheten tar chansen när arbetarrörelsen är försvagad för att ytterligare säkra sitt maktinnehav i staden. En stad som man genom de senaste nio åren har gjort alltmera borgerlig och en alltmer ogästvänlig plats att leva på för oss som inte delar de borgerligt liberala värderingarna.