Om utestängningsmekanismer och tabun i dagens Sverige

Det finns en sketch från Hasse och Tages revy Svea hund på Göta Lejon en skrattfest från sjuttiotalet med Monika Zetterlund som mamma och Lena Nyman som dotter med temat att man inte får prata om pengar medan det är helt ok att prata om sex. Det är naturligtvis en drift med att man inte fick tala om sex. Då på sjuttiotalet var det mycket vanligt att tala om klassamhället, socialgrupper och bristen på jämlikhet i samhället.

Idag har vi ett mycket annorlunda samhälle och framförallt ett mycket annorlunda samhällsklimat. Vi ser att överklassen är väl inte särskilt mycket större medan arbetarklassen i form av industriarbetare är betydligt mindre, medan vi fått en stor medelklass, som om vi inte haft en offentlig sektor hade blivit arbetslösa. En allt mindre del av befolkningen tillhör den i verklig mening värdeproducerade gruppen i samhället. Många jobb har flyttat till lågprisländer. Utan den offentliga sektorns upphandlingar på omkring 500 miljarder hade den kapitalistiska ekonomin rasat samman och vi hade fått det scenario som Marx målade upp. Kapitalet använder, även om det genererar jobb också, den offentliga sektor som sin gödkalv och tar hem vinster. ( Idag kan man läsa i bladet att Helsingborgs arena går med 30 miljoner i förlust. Staden hoppas att arenan skall generera hotellnätter,  restaurangbesök och taxiresor, men det är  oklart vilka sådana effekter det får. Klart är att skattebetalarna får en kostnad på 40 miljoner medan någon annan får vinsterna. 40 miljoner till arenan och 30 miljoner till Gröningen men inte en krona till Folkets hus) 

Vad gäller klassamhället så har  den maktägande borgarklassen lyckas väl med att få medelklassen att identifiera sig med kapitalismen och med ett överklassliknande liv.

Så skulle man göra om sketchen idag skulle det vara klassamhället man inte talar om. Fast det idag ännu mer än på sjuttiotalet är en verklighet. Inkomst och förmögenhetsskillnaderna i samhället Sverige är idag större än de var den gången.

Sedan skulle man kanske kunna säga att leva i Sverige är väl ändå den bästa av världar om man jämför med hur det ser ut på många håll i världen. Men även om det är värre på annat håll varför skulle det inte kunna bli bättre här i Sverige!

Reflektioner över Futurismens tankar i dagens värld

Jag är nog inte en särskilt trendig person, verken vad gäller idéer och särskilt inte vad gäller kläder. Tvärtom försöker jag att inte vara trendig och haka på det som är aktuellt just nu. Jag tror nämligen att många människor av sociala skäl hakar på det som andra verkar haka på just nu. Människor är sociala varelser och trivs inte att vara ensamma. Om man som jag varit ett ensambarn har man från tidigt vant sig vid att vara ensam och tänka i sina egna cirklar. Risken är förstås att man blir alltid väldigt ensam. Jag är också en drömmare men som är nyfiken att förstå världen och utforska hur verkligheten egentligen är och då måste man tänka självständigt. Naturligtvis lyckas jag inte med det alltid eller ens ofta, men jag har den ambitionen.   

Jag har annars skrivit en debattartikel om socialtjänstens kris som kommer att publiceras så vitt jag förstår nu på söndag 31 maj  i Helsingborgs Dagblad på debattsidan som kallas aktuella frågor. 

Det jag tänker reflektera över nu är inget som jag hört talas om på mycket länge. Jag tänker skriva lite om Futurismens aktualitet i vår tid. Jag kom detta tema på spåren när jag läste Werner Aspenströms bok Motsägelser.

I svallvågen efter första världskrigets fruktansvärda och meningslösa katastrof tog samhällsutvecklingen en ny vändning i synnerhet i Europa. Kejsardömen föll som korthus och den ryska revolutionen skakade om världskapitalismen i sina grundvalar. Utan kriget hade nog verken den ryska revolutionen eller Hitlers tredje rike blivit verklighet.

Inom kulturen såg ett antal radikala riktningar dagens ljus. Jag är inte man att på något fullständigt sätt belysa hela den utveckling som tog fart efter kriget. Jag kan bara nämna Dadaismen och Futurismen.

Om Dadaismen kan man bara säga att den var en avantgardistisk konstriktning som sågs som en protest mot kulturens inlämande i något som brukar benämnas som den sociala hierarkin. En revolutionär riktning som var ett uppfriskande brott med den borgliga kulturen som skapade nya perspektiv i konst och samhällsliv genom sina provokationer.  Något jag uppfattar som progressivt. Men nog om Dadaismen. Man kan läsa om detta i Bengt Holmqvists bok om den moderna litteraturen.

Vad gäller Futurismen där det betydligt mer problematiskt. Frontfiguren i Futurismen var Filippo Tommaso Marinetti som skrev det som brukar benämnas det Futuristiska manifestet som jag i sammandrag citerar här nedan.

1.    Vi vill besjunga kärleken till faran, förtrogenheten med energin och oförvägenheten.

2.    Mod, djärvhet och uppror skall bli grundelement i vår poesi.

3.    Litteraturen har hittills förhärligat den tankfulla stillheten, kärleksruset och sömnen. Vi vill förhärliga den aggressiva rörelsen, den febriga sömnlösheten, språnget, saltomortalen, örfilen och smockan.

4.    Vi förklarar att världens härlighet berikats med en ny skönhet: fartens skönhet. En racerbil med motorhuven prydd med stora tuber som liknar ormar med explosiv andedräkt...en rytande automobil som verkar driven av en kulspruta är vackrare än Nike från Samothrake.

5.    Vi vill besjunga människan vid ratten, vars stång tycks gå tvärs igenom jorden, som även den har full tävlingsfart i sin omloppsbana.

6.    Poeten måste med hetta, överdåd och generositet hänge sig åt att stimulera naturelementens entusiastiska intensitet.

7.    Det finns ingen skönhet utom i kampen. Inget verk som inte har en aggressiv karaktär kan vara ett mästerverk. Poesin bör uppfattas som en våldsam attack mot de okända krafterna, för att tvinga dem att underkasta sig människan.

8.    Vi befinner oss på seklernas yttersta udde! Varför skulle vi se tillbaka när vi vill slå in de hemlighetsfulla portarna till de Omöjliga? Tiden och Rummet dog i går. Vi lever redan i det absoluta, eftersom vi redan har skapat den eviga och överallt närvarande.

9.    Vi vill förhärliga kriget - världens enda hygien - militarismen hastigheten, patriotismen, anarkistens destruktiva handling, de sköna idéer för vilka man dör samt föraktet för kvinnan.

10. Vi vill förstöra museerna, biblioteken, akademier, av alla slag och bekämpa moralism, feminism och varje opportunistisk eller utilitarisk feghet.

11. Vi kommer att besjunga de stora folkmassorna, hetsade av arbete, nöjen eller uppror.

Jag tror inte du blir förvånad att Marinetti blev en hängiven fascist, trogen fascismen även efter Mussolinis fall. Detta manifest inspirerade nog fascismen och passade den som hand i handsken. Det är ett program för extremism som jag ser det.

Det är intressant att se att dessa idéer faktiskt har aktualitet i nutid, trots att det är hundra år sedan de såg dagens ljus. Manifestet hyllar faran och aggressiviteten och den feberaktiga kampen mot framtiden och bekämpar allt som varit i det förflutna. Museer och bibliotek, akademier skall förgöras. Det värsta uttrycks i tes nummer 9. Som förhärligar kriget och föraktar kvinnan.  Tänk bara på vad den islamistiska rörelsen IS står i dag. Exakt detta som är krig, våld och kvinnoförakt. Det är också skrämmande att se att IS står exakt för samma som Futurismen när det gäller historia och museer. De har förgjort massor av historiska monument i mellanöstern. Det var destruktiva idéer på 30–40-tal och är samma idag.

Tes nummer 8 talar om att bara se framåt och inte bakåt. Detta tycker jag präglar mycket av dagens samhällsliv. Det finns mycket av en ungdomskultur som är ohistorisk, bland annat förhärligandet av sociala medier. Jag tror att om man inte väger in det förflutna och historien då kan man inte skapa en bra framtid. Om man bara ser framåt kommer man att göra om alla misstag våra förfäder gjorde. Det blir en vansinnig och halsstarrig framfart mot en väntande undergång.

Blomstervandringar - Berusad på böcker del 21

Efter en tids semester sätter jag mig och skriver några rader på den här bloggen.  Jag skriver inte varje dag, utan vanligtvis några gånger i veckan. Jag skriver bara när jag tycker att jag har något att säga.

Den här gången råkade jag få syn på en bok i bokhyllan. Jag har haft den några år och köpte den på ett antikvariat. Den heter blomstervandringar och är skriven av Harriet Hjorth. Det är en så otroligt vackert skriven bok med ett poetiskt språk om blommor. Den är indelad i tre delar: Vårens och försommarens örter, högsommarens örter och eftersommarens örter.

Jag skall bara ge ett kort citat ur boken, som kan läsas som en kunskapskälla om olika växter och örter, ofta med växtens historia som bakgrund. Jag har fastnat för ett citat om nypon. För något år sedan skrev jag en insändare till försvar för vresrosens bevarande på Örby ängar i södra Helsingborg. Vresrosen tillhör samma art som nyponrosen. Varma sommardagar ligger en söt doft av deras blommor över staden. Det är sommar för mig!

”I nyponbuskarna klänger humlor och fjärilar dagen lång.  Röda, skära och vitskära rosor med blad så fina som finaste siden översvämmar vid midsommartid grenarna och blommar långt in i sommaren. Det är på morgnarna som blomkronan öppnar sig, och redan nästa dag kan minsta vind ha kringstrött dess blad. Nya blommor utslå dock i omkring fjorton dagars tid, men sedan är det slut… Busken blir en bortglömd skönhet och snart endast taggarna på densamma. Men om hösten gör den sig åter påmint genom de vackert röda nypon med vilka den sedan under hela vintern, mitt bland snön, pryder sina kala grenar.”

Använd forskningsbaserade arbetsätt

HD rapporterar den 6 maj att Lions Club i Råå sedan 1985 bedrivit ett projekt mot användande av droger riktat till sjätteklassare i skolorna.

Att förhindra droganvändning hos ungdomarna är en ytterst angelägen uppgift. Jag har varit chef för missbruksvården tidigare och har därigenom studerat forskningen inom missbruksvården. Forskningen vad gäller information om alkohol och droger i skolan är mycket entydig. Om någon kommer utifrån och informerar i skolan visar forskningen att detta har mycket liten effekt om någon. En del undersökningar visar dessutom att det kan ha motsatt effekt, att ungdomarnas nyfikenhet att prova ökar efter sådan information. Skall man arbeta med information i skolan skall detta ske med elevernas vanliga lärare som man har en relation till och inte minst jobba med föräldrarna. Örebro preventionsprogram är ett sådant exempel, där föräldrarna tillsammans bestämmer vilka regler som skall gälla för barnen. All heder till Lions Club på Råå för sitt engagerade arbete. Men tyvärr sysslar man med fel saker. Skolorna borde använda sig av metoder som har stöd i forskning. Tyvärr är det ganska typiskt för både skolan och socialtjänsten att man använder arbetssätt och metoder som inte har stöd i forskningen.

1.  
   
   

En reflektion om alienation

Under min barndom besökte jag gärna områdesbiblioteket på Råå, som på den tiden låg på Rååvägen , tvärs över gatan där jag bodde på Rååvägen 97. Under gymnasietiden hittade jag en bok om Alienation av Joakim Israel.  Titeln var Alienation från Marx till modern sociologi. Denna bok har präglat mig starkt och jag återvänder ofta till den i mina tankar.  Israel menar att den moderna människans känsla av främlingskap grundar sig på en produktionsapparat som skiljer oss från helheten och resultatet av vårt arbete. Vi får inte utlopp för våra skapande behov utan blir en kugge i ett stort maskineri - ett bihang till maskiner och teknik. Allt detta grundar sig på att allt blir föremål för köp och försäljning - även människor. Därigenom förtingligas människan och känner sig alienerad - det vill säga främmande. En nyckelmening i den här satsen är nog en kugge i ett stort maskineri. Denna teoribildning grundade Karl Marx på en analys av lönearbetarens förhållande i industriarbetet. Är detta en 1800-talsteori eller har den någon relevans i dagens samhälle? Har inte utvecklingen gått mot att människor till och med i industrin har större inflytande över sitt arbete än vad en industriarbetare hade under industrialismens barndom? Och är inte en arbetare som har inflytande över sitt arbete som Toyota utvecklade i bilindustrin mer produktiv? Ja otvivelaktigt men han eller hon är ändå en kugge i maskineriet.

Samhället i stort blir allt mer organiserat. Till och med barns lekar är genomorganiserat.  Barnen går på dagis, förlåt förskolan, blir från början del av en organisation med stark styrning och där den fria leken har mycket mindre utrymme än den hade bara under min uppväxt.

Denna genomorganisering och strukturering av system, där LEAN är ett exempel, har kommit att prägla även socialtjänsten. Olika styrsystem som man brukar sammanfatta under beteckningen NPM (New public Management) ofta hämtade från privata näringslivet.

I Wikipedia står det om New Public Management (NPM), på svenska ungefär Ny offentlig verksamhetsledning, avser den samling av styrnings- och ledningsmetoder som gradvis introducerats inom offentlig sedan 1980-talet. NPM är en bred term för flera olika managementidéer där många filosofier lånats från den privata sektorn. NPM kom som ett krav på ökad effektivitet på offentlig sektor genom marknadsanpassning av verksamheterna. Införandet av NPM ledde till att flera modifierade marknadslösningar applicerades inom offentlig sektor. Exempelvis decentralisering av beslutanderätt, interndebiteringssystem,målstyrning, ansvarsutkrävande och upphandling. Brukare och patienter inom systemen och medborgare i möte med offentliga institutioner beskrivs som kunder som konsumerar tjänster.

Det började för kommunernas del med mål och ramstyrning och idag har vi balanserad styrning.  Nu skall sägas att det har inneburit mycket positivt också med dessa system, decentralisering av beslut och budgetordning kan ju aldrig vara fel.

Genomgående är att det är styrning och kontroll det handlar om och att personal på bottenplanet i en organisation blir allt mer styrd och får mindre självständighet. Om nu industriarbetaren fått mer handlingsfrihet så gäller det motsatta för personal i offentlig sektor. Jag tror att de många protesterna från lärare, sjuksköterskor och socialarbetare handlar om att man just känner sig alienerad och främmande inför sin roll i en organisation. Systemen har gjort att människor känner sig förtingsligade (reifikation i Israels terminologi) som en kugge i ett maskineri. För socialsekreterare är dokumentationen i olika system såsom BBIC ett sådant tydligt exempel. Jag hävdar.. att det handlar om en avhumanisering av det människovårdande arbetet! Jag menar då inte att det är fel med struktur och system.  Uppdragsgivaren måste ju också kunna styra sin verksamhet. Men det måste vara balans mellan struktur och känsla, mellan sak och process.  Men jag får en obehaglig känsla att systemen håller på att ta över människans liv.

  

Stå upp för det sociala arbetet – socialarbetarna måste få möjlighet att arbeta med det de är utbildade för!

I ett blogginlägg för några dagar sedan hade jag med en global definition av professionen socialt arbete. Om man läser den blir det uppenbart att mycket av det som man inom socialtjänsten arbetar med inte har så mycket med socialt arbete att göra. Jag uppmanade därför socialarbetarna att ta upp kampen för möjligheten att göra det som man har utbildning för. Mycket av en socialsekreterares arbete upptas av administration och myndighetsutövning. Uppdragsgivarna både vad det gäller staten och kommunerna har eroderat möjligheterna till socialt arbete. Dels har politiker i regering, riksdag och kommuner försökt visa handlingskraft när skandaler inom särskilt den sociala barnavården uppdagats, men en viktig orsak till att möjligheterna till socialt arbete inte tillgodoses är okunnighet som bottnar i låg status i huvudsak på grund av det medicinska paradigmets hegemoni.

Jag har tidigare skrivit en artikel om orsakerna till krisen i socialtjänsten. Här kommer en omarbetad version som inleds här med definitionen av socialt arbete. Som ni märker avstår jag från att kommentera den aktuella situationen i Helsingborg. Att göra det vore något förmätet av en tidigare förvaltningschef.

Lämna gärna synpunkter på det jag skrivit, så kan vi göra det bättre!

Socialt arbete är en praktikbaserad profession och en akademisk disciplin som verkar för social förändring och utveckling, social sammanhållning, skydd och stöd för utsatta, empowerment (egenmakt) och frigörelse av människors resurser.

Mänskliga rättigheter, social rättvisa, barnets bästa, kollektivt ansvar samt respekt för mångfald är centrala principer för socialt arbete.

Med utgångspunkt i teorier för socialt arbete, samhällsvetenskap, humaniora och urfolkens kunskap strävar professionen efter att involvera människor och påverka strukturer, för att möta utmaningar i livet och öka välbefinnandet.

Ovanstående definition får utvecklas på nationell och regional nivå

Vi har sett larmrapporter om en kris inom socialtjänsten nu senast i Helsingborg, där personalen uppges vara rädda för ett nytt Yara fall och sina chefer. Är problemet bara hög arbetsbelastning och olämpliga chefer?  Medias rapportering är något ytlig.

Orsaken till problemen och krisen i socialtjänsten, som mest berör den sociala barnvården men även andra delar av individ och familjeomsorgen, är komplex men jag vill peka på peka på några viktiga allmänna faktorer som i Helsingborg men också i hela landet ligger bakom problemen.

1.    Ett orimligt uppdrag. Socialtjänstlagen som ursprungligen var en ramlag har eroderats till ett allt mer specialreglerat och utvidgat uppdrag. Detta har förtydligats av tillsynsmyndigheterna, där kraven på insatser, utredningskrav och myndighetsutövning har skärps.  Det finns ingen balans mellan uppdrag och resurser att lösa uppdragen.

2.    För barnavården menar jag att det sk barnperspektivet är  en del av problemet. Naturligtvis skall först och främst barns behov tillgodoses vid en konflikt med föräldrarnas behov.  Men det som när SOL tillkom var grundläggande -  nämligen helhetssyn - har ersatts med ett äldre synsätt som fanns under den gamla barnavårdslagen där problemen individualiserats och inte ses som ett problem som har att göra med samhället och familjens sociala livssituation. Detta skulle jag vilja kalla barnfundamentalism. Detta riskerar att leda till att barns behov ses utan sammanhang med familj och samhälle och leda till mer omhändertaganden av barn.  Detta när vi vet att barns situation inte förbättras av omhändertagande för samhällsvård.  Omhändertagande kan enligt forskningen bara försvaras som ett skydd för barnet. Detta barnfundamentalistiska synsätt har drivit på kraven på socialtjänsten att utreda mer, vilket ytterst drabbar de unga socialsekreerarna HD intervjuade nyligen. Problemet är att det är omöjligt att ha full kontroll att barn inte far illa. Det kommer att hända fler Yarafall, oavsett hur bra verksamhet vi har! Det vill säga om vi inte inför en polisstat av STASI-modell! 

3.    Ett annat problem är att den här verksamheten inte har som barnomsorg och äldreomsorg, som också var en del av den gamla fattigvården, lyckas sprätta bort sin fattigvårdsprägel. Bara 10 % av barnavårdsärendena är ansökningar om hjälp - resten är anmälningar om att barn far illa i sina familjer. Detta återspeglar inte bara vilka svårigheter socialsekreterarna har att möta men också bristen av förtroende för socialtjänsten från medborgarna som skulle vara i behov hjälp.

4.    Den omvärld som påverkar socialtjänsten präglas av att anmälningarna ökat vilket avspeglar dels att toleransen för att barn far illa är lägre idag än tidigare men också att andra samhällsinsatser i den samhälleliga välfärden inte gjort sitt jobb. De problem socialtjänsten har att arbeta med idag är mer komplexa än tidigare.

5.    Hur socialtjänsten arbetar och är organiserad. Alltför stor specialisering och för hög administrativ belastning bl.a. genom administrativa system som tex. BBIC gör att socialarbetarna inte har så mycket tid att träffa sina klienter och kan arbeta med det sociala arbete som de är  utbildade för. Att sedan de minst erfarna arbetar med de svåraste arbetsuppgifterna som rör små barn som far illa, blir en ond cirkel av bland annat hög personalomsättning. Att sedan socialsekreterarna som i Helsingborg och på många håll sitter i en stor socialborg långt från klienternas livsmiljö försvårar ytterligare.

Om man nu radar upp ett antal problem är det klädsamt att säga vad man skall göra för att komma till rätta med problemen. Här är några förslag. Absolut inte någon fullständig förteckning. En början är att utgå från Socialtjänstlagens grundprinciper om frivillighet, helhetssyn, kontinuitet, normalisering och närhet.

·         Tydlig politisk inriktning mot att göra IFO till en del av generell välfärd för att öka förtroendet för socialtjänsten hos medborgarna

·         Undvika att flytta problem till socialtjänstens box och i så stor utsträckning hantera problem där de uppstår.  I synnerhet skolan måste göras till en arena där barn kan få det stöd de behöver, särskilt för att få den kunskap som manifesteras genom godkända betyg särskilt från grundskolan.  Det tvärsektoriella samarbetet måste bli bättre mellan socialtjänsten och andra instanser och aktörer.

·         Generalistisk organisation. Lite bredare problemområden och lite mer av kontinuitet över tid i socialarbetarnas kontakter med sina klienter

·         Utflyttning av socialarbetare till klienternas livsområden. Detta ökar närheten och möjligheter till mer tillitsfulla kontakter.

·         Öka brukarinflytandet

·         Satsa massivt på mentor och annat stöd till ny personal

·         Öka samverkan med forskningen – gärna med disputerade chefer

·         Barnläkare i barnavården

·         Beroendecenter för all missbruksvård, utveckla sekundärprevention i primärvården

·         En ledningsfilosofi som bygger på förståelse av uppdraget, dialog och delaktighet för att skapa en tillit i organisationen.  Ledare som ger stöd till dialogen i organisationen och uppmuntrar en idémässig diskussion kring det sociala arbetet.

En viktig sak är att socialarbetarna får stöd av medborgarna i sitt svåra arbete. Frågan är dock hur stort intresset är om man jämför med när lärare och sjuksköterskor skriker på hjälp. Att skriva inlägg i den här frågan brukar inte föranleda något större gensvar. 

Helsingborg klättrar på rankinglistan men allt fler går ut grundskolan utan godkända betyg

Helsingborgs skolor klarar sig allt bättre rapporterar Helsingborgs Dagblad 2 maj och hänvisar till en ranking från SKL. Helsingborg har klättrat från 145:e plats till 94:e.

Samtidigt får man veta lite längre ned i artikeln att det finns ett problem.  Antalet behöriga till gymnasiet minskar. Men i Helsingborg meddelar HD är det bara i svenska, matematik och engelska detta sker. Fast frågan är om inte dessa ämnen är de viktigaste?

Av forskning vet vi att de elever som går ut grundskolan utan godkända betyg har betydande överrisker för arbetslöshet, psykisk sjukdom, missbruk, självmord och vad gäller risken för försörjningsstödsberoende är det tusen procent.

Därför frågar jag mig vilken framgång detta är.  Det är nog motsatsen med tanke på de sociala effekter detta får i framtiden för de som inte har godkända betyg. 

Första maj arbetarklassens högtidsdag

Idag firar vi arbetarnas högtidsdag – första maj. Många har glömt eller inte blivit upplysta om att utan arbetarrörelsens kamp för demokrati och rösträtt hade vi i Sverige inte haft någon välfärd. Man skall inte glömma det när man ser hur borgligheten häcklar arbetarrörelsens partier.  Glöm inte att högern alltid var emot alla sociala reformer. Det var därför patetiskt och skrattretande när moderaterna kallade sig ett arbetarparti. De måste ha tänkt på de som jobbar med sina aktieplaceringar!

Idag dominerar borgligheten media. Det finns inte kvar så många socialdemokratiska tidningar i Sverige. I Helsingborg hade vi förut tre tidningar varav Arbetet var en socialdemokratisk tidning. Nu finns bara HD som för i tiden var en utpräglad högertidning men som var oberoende tills Sydsvenskan tog över. Nu får man finna sig i sunkiga borgliga åsikter torgförs på ledarsidan!

Idag har Dagens nyheter på nätbilagan en bild på en ledsen Stefan Löfven med rubriken Dyster högtidsdag för S efter en ny opinionsmätning. Det låter nästan som att DN har lite medkänsla med Löfven men det är nog mest skadeglädje.

Borgligheten har alltså en mycket större möjlighet att föra ut sina politiska budskap än arbetarrörelsens partier.

När det är första maj känner jag en väldig vrede mot de orättvisor som fortfarande finns kvar i samhället, även om det på andra håll i världen är mycket värre. Jag tror att jag är född med en vrede mot orättvisor. Min far som kommer från Svalöf som under hans uppväxt var ett tydligt klassamhälle där arbetarbarnen inte fick leka med bättre bemedlade familjers barn.  Min farfar var magasinsarbetare och kassör i facket. Han var tidvis arbetslös och familjen som bestod av 7 barn hade det kärvt ekonomiskt. Han dog i en njursjukdom 1941 och lämnade hustru och 5 hemmavarande barn. Bara några veckor efter hans död brann deras bostad ner och de förlorade allt. Frånsett någon mindre försäkringsutbetalning fick sedan min farmor med hjälp av ett städarbete dra försorg om barnen, varav den minste då var bara 6 år. Denna händelse satte djupa spår i min far. Det fanns inget stöd eller hjälp att få från samhället för de fattiga från arbetarklassen. Han blev sedan livet igenom att energisk förkämpe i alla möjliga folkrörelser.  Innan han var 20 blev han ordförande för SSU i Svalöf. Senare var han under 25 år ordförande för Handelsanställdas avdelning 6. Blev någon utsatt för en orättvisa såg han rött. Jag tog nog starkt intryck av detta och en sådan dag som idag känner jag en stark vrede för de orättvisor som trots det välfärdssamhälle som byggs upp här i Sverige ännu finns kvar!     

Arbetarrörelsens partier har inte alltid enligt min uppfattning företrätt arbetarklassen genom att söka samverkan med kapitalismen och dagtingat med[g1]  sina ideal.

När borgliga partier säger att de skall utveckla välfärden så lita inte på det. De är bara ute efter att genom skattefinansieringen se till att privata företag och intressen kan sko sig på det allmännas bekostnad.  Så därför en knuten näve denna första maj!

---

 [g1]