En essä om Lenin, ryska revolutionen ,Sovjetsamhället och andra revolutioner och visionen om det klasslösa samhället

Detta är en reflektion eller en essä som tog sin utgångspunkt i personen Lenin för att sedan föda funderingar om Sovjetsamhället för att därefter leda till funderingar om kommunismen för att därefter leda till tankar om vilken vision om samhället jag har. Som vanligt är det kanske ibland lite spretiga tankar för att komma viktiga sanningar och nya perspektiv på spåren som kanske ger fler frågor än svar. Men Utan några slutgiltiga slutsatser utan bara tänka högt och tänka medan man skriver. Jag blev inspirerad en gång av Michel Foucault som i sin bok vetandets arkeologi utvecklar tankar om att diskurser, som är utsagda eller skrivna utsagor, som har genomgått en process från tanke till sin uttryckta form. Denna process innebär en selektion eller ett censursförfarande innan diskursen antingen muntligt eller skriftligt uttrycks och får en praktik. Foucault talar om utestängsmekanismer. 

Min ambition är att så långt det är möjligt säga som det är. Det är mycket vanligt att man i tidningsartiklar eller i andra medieformer förstår att här har man censurerat. Ett exempel på detta är att media hade långa artiklar om att en författare hade hotat Aftonbladets kulturchef och en recensent men där rapporteringen bara gick runt vad författaren egentligen hade sagt. Nu var man förstås rädda för att det skulle kunna bli rättssak av det hela. Men man kunde inte bedöma vad det egentligen handlade om. Och så är det ofta. När det gäller brott skriver man inte om otäcka saker och då blir hela saken inte begripbar. Man förskonar människor för det obehagliga och därmed förlorar man kontakten med verkligheten. 

Jag minns att jag under nattens kalla vargtimmar satt brandvakt på en trälåda i militärtältet under min militärtjänst och läste en broschyr av Lenin om dialektiken i ljuset från kaminens gula ljussken. När jag fotskadad skickats hem låg jag på gräset i mina föräldrars trädgård och läste imperialismen som kapitalismens högsta stadium. På tåget till Hässleholm var jag helt försjunken i Vad bör göras. Det var under min bolsjevikiska period. Min politiska verksamhet under militärtjänsten, som bestod av försäljning av tidningar, utdelning av flygblad och agitation bland medsoldaterna, ledde till att jag och en kamrat en dag kallades upp till kompanichefen för tillrättavisning och att jag under övningar sattes under särskild bevakning. Säkerhetstjänsten har ögonen på er berättade våra befäl. Det är inte så många i dag som är medvetna om att vänsteranhängare har utsatts för politisk förföljelse i Sverige. Så rädda var de för oss unga idealister som var inspirerade av Lenin. Det måste alltså ha varit något särskilt med denne Lenin.

Det här är en reflektion eller något som med anspråk skulle kunna kallas en essä, ett försök att diskutera några sidor och aspekter av Vladimir Iljitj Lenin, Sovjetunionens skapare och dess stora ikon, ännu inte förd till graven utan utställd i ett mausoleum invid Kremlmuren i Moskva, för att i någon mån förstå vad som händer i dagens Ryssland och kanske bättre förstå Putin.

Det är mer än 90 år sedan Lenin dog och man kan fråga sig om han är intressant att dra fram ur historiens dunkel och skärskåda lite närmare. Jag kan inte ge en heltäckande analys av Lenin, utan jag tänker mig en reflektion över några delar av Lenin och Leninismen. Vad man än tycker så har Lenin haft en avgörande inverkan på utvecklingen i hela världen under 1900-talet.

Lenin kom att få för en enskild människa en anmärkningsvärd inverkan på Sovjetunionens utveckling. Jag har läst några biografier om Lenin för att få några nycklar till förståelse av dagens Ryssland och inte minst en förståelse av Putin. För att i någon mån förstå samtiden, och ha någon aning om vad framtiden möjligen kan bära i sitt sköte, är det nödvändigt att blicka tillbaka på historien och det förflutna.

Är det en tillfällighet att Putin framstår som en auktoritär ledare och har Ryssland haft annat än auktoritära regimer och ledare? är några frågor jag ställt mig. Är Lenin och leninismen en typisk rysk företeelse, även om det kommunistiska partiet designat av Lenin blev stilbildare för en världsomfattande rörelse.

De böcker jag läst är Lenin av Hélén Carrére d´Encarsse, Lenin en biografi av Daniel Shub, Lenins liv och död av Robert Payne. Problemet är att det blir svårt att få en objektiv berättelse om en sådan kontroversiell person. Det är långt mellan den officiella berättelsen från Sovjetunionen och till exempel Paynes berättelse publicerad i en Det bästabok. Dessa biografier berättar om inledningen till Sovjetunionen. 
Nobelpristagaren i år Svetlanda Aleksijeitj berättar historien om Sovjetunionens upplösning och svanesång. Hennes berättelser om enskilda människor är gripande. Det lidande som ryssarna genomgått är obegripliga. Inte minst vad man gick igenom under det som man fortfarande kallar det stora fosterlänska kriget är bortom all mänsklig gräns för lidande. Om detta vittnar bland annat hennes berättelser om vad barn upplevde under kriget. Jag har läst Tiden second hand, slutet för den röda människan. Det blir en berättelse om en början och ett slut. 
De olika  böcker jag läst ger en delvis olikartad beskrivning av det historiska skeendet och personen Lenin. 

Lenin och hans kommunistiska parti hade en ambition att låta de människor som varit förtryckta och utsugna i det kapitalistiska samhället få makten och en social rättvisa. Man utgick från att kapitalet inte godvilligt släppte ifrån sig makten utan det var nödvändigt att gripa makten med våld och kraftfullt undertrycka den tidigare härskande klassen. Den socialistiska revolutionen ses som ett medel för att föra samhällsklassen proletariatet till makten. Man talar egentligen inte om att förbättra människors levnadsvillkor på individplanet, utan detta skall bli förverkligat genom att proletariatet kommer till makten. Individen saknas i den politiska ideologin och försvinner in i den anonyma massan av proletärer. Detta kom att bli utmärkande för hela detta samhällsbygge som sovjetsamhället var.

Utan tvekan hade ryska oktoberrevolutionen en prägel av ett våldsamt pöbelupplopp framburet av ett mångårigt förtryck av folket av den tsaristiska regimen. Detta förtryck framkallade ett uppdämt raseri. Det var en rasande folkmassa av arbetare, och inte minst matroser och soldater med ursprung i bondeklassen, som stormade Vinterpalatset och störtade den provisoriska regeringen med Kerenskij i spetsen denna dag i oktober nådens år 1917 enligt den gamla almanacken. Om man skall kalla detta för oktoberrevolutionen eller oktoberkuppen är en omtvistad fråga. Man får nog se hela förloppet från februarirevolutionen och långt över inbördeskriget som den ryska revolutionen.

Det är ingen tvekan om att maktövertagandet och sedan maktutövningen därefter präglades av otroligt mycket våld, godtycklighet och rättslöshet. Bolsjevikerna var otroligt skickliga i att bygga upp ett parti för uppror men amatörmässiga i att styra landet. Många av de yrkesrevolutionärer som tog makten var intellektuella och teoretiker, och inte sällan sprungna från över och medelklass i tsarens Ryssland och utan erfarenhet av styra för förvalta en stat och ett samhälle.

Det är frågan om det någonsin funnits en mer skicklig maktpolitiker än Lenin. Han kompromissade mycket sällan med sina principer och höll stenhårt fast vid sin linje. Principfasthet är bara förnamnet när man betraktar denne man som ensam skapade bolsjevikpartiet och vars principfasthet ledde revolutionen och som sedan skapade Sovjetsamhället. Det finns ett jesuitiskt drag hos Lenin och Bolsjevikerna. Ändamålet helgar medlen. Vilka medel som helst nästan var tillåtna i klasskampen, t.ex. bankrån. Perioden skulle ju som en pendang till vilda västern i Amerika i Ryssland kallas för den vilda östern dessa första år efter revolutionen.

  

Jag tänkte att vi skulle titta på några nyckelhändelser under revolutionens förlopp nämligen den konstituerade församlingen, Kronstadtupporet och NEP- Ny ekonomisk politik.

Konstituerade församlingen var en efter revolutionen av folket vald församling som i början av 1918 samlades för att fatta beslut om Rysslands framtid. Det var en församling med majoritet av Socialistrevolutionärerna och Mensjevikerna. Bolsjevikerna hade absolut inte majoritet i valet. Men de hade gripit makten och utnyttjade sin makt och upplöste den valda församlingen. Det känns stötande att se den brist på respekt Bolsjevikerna visade den valda församlingen. En publik av anhängare lät man genom skrän och oväsen störa förhandlingarna. Det fanns till och med matroser som i en del beskrivningar pekade med sina vapen på talare till samlingen.  Man tog sig denna rätt då man ansåg sig representera proletariatet och införde proletariatets diktatur. Lenin menade att man hade den lilla arbetarklass som fanns i Ryssland bakom sig. Lenin ansåg att Socialistrevolutionärerna och mensjevikerna representerade småborgarna och då var det rätt att inte tillämpa så kallad borglig demokrati som bygger på att majoriteten vinner.  Man kom sedan att använda våld mot sina politiska fiender, inte bara de vita utan även mot olika socialistiska riktningar. Parollen likvidera bourgeoisien som klass tillämpades nog tyvärr så bokstavligt att många människor dödades enbart på grund av att man råkade vara född i borgarklassen eller aristokratin. Så många man kom åt likviderade man i tsarfamiljen. Det var samhällsklasser och kategorier av människor som likviderades - inte individer, de försvann in i massan trots att det kunde röra sig om barn. Man kommer nästan att tänka på den religiösa föreställningen om arvsynd.

Det andra exemplet är Kronstadtupproret 1921. Bakgrunden var att det inträffat en serie bondeuppror i centrala Ryssland och strejker i Petrograd och flera andra städer. Ekonomin höll på att bryta samman och folk svalt. Matroser på den så kallade Kronstadt fästningen i St. Petersburg gjorde uppror mot bolsjevikerna. Dessa matroser hade varit bolsjevikernas trogna vapendragare i revolution. Från Kronstadtfästningen hade man den dagen i oktober 1917 innan stormningen av Vinterpalatset skjutit in i palatset och utövat avgörande press på den provisoriska regeringen. Nu var de missnöjda, med bristen på inflytande, krävde nyval till sovjeterna och press och yttrandefrihet för alla socialistiska riktningar, och gjorde uppror. Upproret slogs ned med ofattbar brutalitet av Trotskij och general Tuchatjevskilj. Tusentals dödades.  Inte många kom undan med livet i behåll.

 NEP - Ny ekonomisk politik är mitt tredje exempel. 1921 höll ekonomin på att fullständigt kollapsa i Sovjetunionen. Människor svalt och uppror som framgår ovan inträffade. Rysslands bönder var inte villiga att producera livsmedel till städerna utan bara för eget bruk och matbristen blev ohållbar. Lenin och sovjetstaten införde då ett blandekonomiskt system som innebar att bönderna fick sälja en del av sin skörd på en fri marknad och resten levererades till staten. Lenin lär också ha varit inne på att släppa in utländska investerare för att få igång ekonomin men detta mötte motstånd i partiet. NEP sågs som en tillfällig kompromiss med kapitalismen. Här visade Lenin en praktisk kompromissvilja som inte Stalin sedan skulle visa. När Stalin sedan hade makten infördes femårsplanerna. Man kan ju fråga sig hur den ekonomiska politiken hade blivit om Lenin levt vidare? Utvecklingen hade kanske tagit en helt annan vändning?  

Utan tvekan utövade Bolsjevikerna ett mycket auktoritärt styrelsesätt.  Det var partiet som styrde och politbyrån som styrde partiet och det var Lenin, så länge han levde, som styrde politbyrån. Enda sedan han skapade sin fraktion av bolsjeviker hade han samlat sina anhängare under sin makt. De som inte ville underordna sig honom brydde han sig inte. De fick söka sig någon annanstans. Antingen var man med Lenin eller så emot honom.  Därför blev det bara kvar människor som helt stod bakom honom. Man får inte intrycket att han försökte vinna anhängare genom att övertyga eller övertala meningsmotståndare. Han bara gick till skoningslöst angrepp på de som inte delade hans uppfattning. Hans politiska retorik är imponerande och präglade mitt sätt att diskutera politik under årtionden. Den skoningslösa debattstilen har jag upplevt ändå ha en del fördelar. Dels är den saklig och den strävar efter att gå till botten med en fråga. Efter att ha upplevt en del sådana politiska debatter blir man inte längre rädd för en politisk diskussion. Men om detta inte kombineras med självkritik och att man lyssnar på motståndarens argument blir det bara skoningslösa slag. Svensk politik retorik är så tam och tråkig att klockorna stannar. Palme är den enda politiker som nått upp till hög klass i politisk retorik.  

Lenin gjorde verbalt ned sina åsiktmotståndare men det finns inte så vitt jag vet några exempel på att politiska motståndare i partiet blev mördade under hans tid. Det enda jag hört är att man efter en rättegång avrättade ledare för socialistrevolutionärerna. Men detta skedde efter att Lenin insjuknat i stroke. Det skulle komma andra tider när Koba styrde partiet. Men nästan omedelbart efter att Bolsjevikerna tagit makten i Ryssland inrättade man en säkerhetstjänst som kallades Tjekan ledd av Felix Dzerzjinskij. Senare kallad GPU, NKVD och KGB. Tjekan grep människor urskillningslöst och många avrättades utan rättegång.

Det finns en hemsk berättelse i Shubs bok om Lenin från den första tiden av Sovjetunionen. Om den är sann vet jag inte. Under ett regeringsmöte i Sovnarkom skickar Lenin en lapp till Dzerzjinskij med frågan om hur många kontrarevolutionärer har du i dina fängelser?

Han svarade omkring 1500. Lenin läste svaret och satte ett kors bredvid siffran och skickade tillbaka lappen till Dzerzjinskij.  Denne reste sig från sammanträdet utan ett ord.  Nästa dag hördes upprörda viskningar skriver Shub. Dzerzjinskiij hade beordrat avrättning av alla de 1500 kontrarevolutionärerna föregående kväll.  Han hade uppfattat Lenins kors på papperslappen som en kollektiv dödsdom. Uppenbarligen menade inte Lenin detta utan han satte bara ett kors för bekräfta att han mottagit informationen. Ett hemskt missförstånd hade uppstått.

Var detta auktoritära styrelsesätt något som kom ifrån Lenin enbart.  Man måste nog förstå att Ryssland var ett land som under århundraden styrts av despotiska tsarer. Ryssland är också ett mycket stort land där det i någon mån var nödvändigt, för att landet inte skulle falla samman, att man måste ha en stark centralmakt. Den politiska kulturen under den förrevolutionära perioden var också präglad av eldfängda motsättningar. Anarkisterna som utgjorde den revolutionära rörelsen under 1800-talet utförde ett stort antal attentat och mord. Tsar Alexander II mördades 1881.  En nyckel till att förstå Lenin – brukar man framhålla - är att hans bror avrättades för deltagande i den revolutionära rörelsen.

Det var omöjligt under tsarväldet för det socialdemokratiska partiet att verka öppet i Ryssland. Revolutionärerna förvisades eller sattes i fängelse och hade sedan bara som Lenin och många andra exilen att välja på. För att verka politiskt var Lenin tvungen att bygga upp en stark organisation med yrkesrevolutionärer som var som en militär organisation, helt toppstyrd av Lenin själv. Detta koncept formulerades i bok Vad bör göras. Detta kom att bli en mycket effektiv och disciplinerad organisation som möjliggjorde att man i oktober 1917 kunde gripa makten.  Partiet sågs som proletariatets förtrupp. Det jag tänker är att Lenin och bolsjevikerna var marxister och anhängare av den dialektiska materialismen. Men det elitistiska synsättet på partiet och dess ledande roll över arbetarklassen påminner mycket om superidélisten Platon. Platon ansåg att folket inte kunde styra över sitt eget öde utan måste ledas av filosoferna. Platon ansåg också att idévärlden var den enda verkliga. Under Sovjettiden fanns det en idealbild av hur verkligheten var och den byggde mycket på hur man tyckte samhället borde vara. Verkligheten förnekades om den stred mot denna bild som tex resultaten av femårsplanerna sedermera. Min bild är att när de värsta arresteringarna började på trettiotalet så berodde detta på att verkligheten stämde inte med idealbilden hur det borde vara och man började utse syndabockar. Man upprätthöll människors motivation  med den kommunistiska visionen som miljoner sovjetmedborgare med enorm entusiasm omfattade, även efter att sovjetsamhället gått under.  
Lenin skrev den utmärkta boken Materialismen och empiriokriticismen som är försvar för ett materialistiskt synsätt. För mig blir Lenin en materialist i teorin men idealist i praktiken. Rötterna till de idéer som kom att vägleda Sovjetunionen fanns hos Lenin.

Det finns också ett deterministiskt synsätt menar jag hos Lenin som knappast Karl Marx stod för. Marx var betydligt mindre tvärsäker i sina analyser inte minst av framtiden. Marx var en stor vetenskapsman medan man nog måste avfärda Lenin som ganska medioker i detta fack.

Det är ingen tvekan om att det finns en stor skillnad i det synsätt som Lenin representerar och den syn som i vårt borgliga samhälle finns om det som kallas demokrati. Man måste dock förstå under vilken tid Lenin verkade med det tsaristiska förtrycket, den bottenlösa fattigdomen i Ryssland och det första världskrigets fasor. Utan tvekan påverkade inbördeskriget och angreppen utifrån utvecklingen efter oktoberrevolutionen. Men den huvudsakliga orsaken till utvecklingen i Sovjetunionen står att finna inom landet. Stalin och nu även Putin har en stark benägenhet att vara paranoida genom att se att Ryssland är utsatt för hot och angrepp från väst. Kanske inte så konstigt när man har i tur och ordning invaderats västerifrån av vår Karl den tolvte, Napoleon och Adolf Hitlers nazister. 

Det fanns en politisk kultur om att lösa konflikter med våld. Samarbete existerade inte. Den ryska revolutionen skulle lösa de problem som fanns men man måste så här med facit i hand säga att det blev värre, mycket värre. Det fanns en socialistisk majoritet i Ryssland 1917, manifesterad i valen till den konstituerade församlingen. Lenin hade tidigare strävat efter en borgligt demokratisk revolution, men när han fick makten ändrades detta till proletariatets diktatur och en socialistisk revolution. Han hade tidigare ansett att Ryssland inte var moget för en socialistisk revolution. Det var nog riktigt och det kunde inte ha blivit sämre för det ryska folket med en regim som samlat alla olika socialistiska riktningar än vad som sedan blev fallet. Nu skulle en leninist framhålla att detta skulle inneburit att kapitalismen kommit till makten. Jag tror inte att borgarklassen och kapitalet frivilligt lämnar från sig makten. Men samtidigt tror jag nog att det som avgör är om kapitalismen överlever eller om den kapitalistiska ekonomin faller sönder.  När så sker, vilket jag tycker att Karl Marx övertygande har visat, kommer folkflertalet att inse att man måste ta makten över samhälle och ekonomi.

Aldrig det väl funnits någon mer anspråkslös makthavare än Lenin. Han levde ett enkelt liv, var mycket hjärtlig mot sin familj och sina vänner. Han beskrivs också som en varm och humoristisk person som var bra på skapa en glad och positiv stämning omkring sig. Men samtidigt benhård i politiska principer och helt utan känslor för att döda åsiktmotståndare. Den varma känslan fanns inte på grupp och samhällsplan där man saknar en humanistisk människosyn på människan och samhällsklasserna.

Lenin var nog en mer känslosam och vänlig som person än Stalin, men de var politiskt huggna i samma stycke. Man har ju ofta försökt framställa det som att Stalin förstörde mycket av det Lenin byggde upp. Men jag tror inte att Sovjetsamhället skulle utvecklats särskilt annorlunda med Lenin vid rodret. Möjligen kan man säga att Lenin hade en större begåvning och ett mer rörligt intellekt men politiskt var de lika. Det var Stalin som en lydig partifunktionär som försökte följa Lenins principer och var den som skapade Leninismen och gjorde honom till ikon eller gud. En ”lillefar” som alltjämt ligger utställd i sin monter. Trotskisterna skulle nog framhålla att utvecklingen blivit en annan med Trotskij vid makten. Men Trotskijs agerande under inbördeskriget och vid Kronstadtupproret talar inte för att han hade mer silkesvantar än Stalin.   

Jag liksom alla socialister delar visionen om det klasslösa och rättvisa samhället. Men den väg som de ryska bolsjevikerna under Lenin valde ledde inte till detta samhälle. Det måste man vara rättvis och säga. Revolutionen åt sina barn och ledde till fasansfullt lidande för miljoner människor. Men frågan är om något annat samhällssystem än Sovjet skulle ha stått emot Hitlers nazister och segrat i andra världskriget?  För min egen del som lever i Sverige har jag på senare år kommit fram till att Per Albin Hanssons folkhemstal från 1928 mycket mer uttrycker en vision om ett klasslöst samhälle med hjärta.

"Hemmets grundval är gemensamheten och samkänslan. Det goda hemmet känner icke till några privilegierade eller tillbakasatta, inga kelgrisar och inga styvbarn. Där ser icke den ena ner på den andre, där försöker ingen skaffa sig fördel på andras bekostnad, den starke trycker icke ner och plundrar den svage. I det goda hemmet råder likhet, omtanke, samarbete, hjälpsamhet.

Tillämpat på det stora folk- och medborgarhemmet skulle detta betyda nedbrytandet av alla sociala och ekonomiska skrankor, som nu skilja medborgarna i privilegierade och tillbakasatta, i härskande och beroende, i rika och fattiga, besuttna och utarmade, plundrare och utplundrade.

Det svenska samhället är ännu icke det goda medborgarhemmet. Här råder visserligen en formell likhet, likheten i politiska rättigheter, men socialt består ännu klassamhället och ekonomiskt råder fåtalets diktatur. Olikheterna är stundom skriande: medan en del leva i överflöd, gå många från dörr till dörr för att få beta bröd, och den fattige ängslas för morgondagen, där sjukdom, arbetslöshet och annan olycka lurar.

Skall det svenska samhället bli det goda medborgarhemmet måste klasskillnaden avlägsnas, den sociala omsorgen utvecklas, en ekonomisk utjämning ske, de anställda beredas andel även i den ekonomiska förvaltningen, demokratin genomföras även socialt och ekonomiskt."

En socialism utan hjärta och utan humanism är barbari. Sovjetsamhället utvecklades till en apparat som tog över människornas liv. Egentligen på liknande sätt fast i annan form som det kapitalistismen och marknadsekonomin tagit över människornas liv i det kapitalistiska samhället.

Jag funderade över något som kan kallas klasshat. Uppenbarligen fanns det harm och vrede hos de arbetare, bönder och soldater som gjorde revolution 1917. Det är egentligen lätt att förstå med tanke på det förtryck som fanns i Ryssland. Själv har jag mina rötter i arbetarklassen och särskilt min far präglades av en harm över det orättvisa samhälle han och hans släkt hade växt upp i.  Han kände en harm men inte något hat. Han såg optimistiskt på att förändra samhället.   Själv kan jag ibland känna en mycket stark vrede som riktar sig mot den härskande klassen och eliterna i vårt samhälle. En nyckelfråga blir om det är möjligt att lösa den här typen av problem med våld. En socialdemokrat skulle besvara frågan med nej och en Leninist med ja. I dessa dagar när vi upplevt terrordåden i Paris måste man nog svara att försvaret av det goda och rättvisa samhället måste till syvende och sist försvaras med makt och våld. Men det som utspelas i Paris med ett eko från IS ställer frågan om hat som energi för de undertryckta och förtryckta människorna, om det så är Rysslands proletärer 1917 eller människor i Irak och Syrien 2015. Jag får nog återkomma till detta tema.

En stor nytta som Sovjetunionen gjorde var att driva de härskande klasserna i länder i väst, till exempel Sverige, mot att införa rösträtt och sociala reformer.  Man var paniskt förskräckt inför perspektivet att kommunisterna skulle ta över makten även i väst. Den rädslan bestod så länge Sovjetunionen bestod. När muren föll och Sovjetsamhället gick under, trodde de borgliga i väst att nu var alla problem över. Aj vad de bedrog sig!

En reflektion om revolutioner eller uppror mot despotiska regimer är att de är oftast fullt berättigade men att reaktionen på förtrycket i form av våld blir så mycket värre än det ursprungliga våldet som revolutionen reagerat på. Både den ryska som den franska revolutionen är exempel på det tycker jag mig se.  Dagens motsvarighet till revolution verkar vara Islamiska staten. Uppror mot kolonialism och västerlandet är berättigad. Fast inte i den fasansfulla form som IS står för! Att reflektera över detta kan vara en framtida artikel.

Lenins ande svävade över sovjetsamhället under hela dess existens. När man möter sovjetsamhället i Svetlanda Aleksijeitjs böcker så är ett stelnat och byråkratiskt samhälle. Ett samhälle som slutat likvidera kontrarevolutionärer och i stor omfattning börjat rehabilitera fängslade och likviderade människor, men som bjuder och har bjudet människorna på ett mycket hårt liv. Men där det efter sovjets fall fanns många människor som saknade sovjetsamhället och förfasade sig över hur den giriga kapitalismen med oligarkerna tagit över samhället. Människor hade trott på kommunismen och med stort engagemang gett mycket av sitt liv för sovjetsamhället. Människornas maktlöshet är kanske en röd tråd i utvecklingen. Och nu är vi framme vid Putins Ryssland. De auktoritära dragen lever vidare. Ryssland behöver en stark centralmakt och människorna vill också ha en stark ledare. Gorbatjov försökte sig på ett mer demokratiskt och dialogpräglat ledarskap, men blev av många häcklad och föraktad för detta. 

Svetlana Aleksijeitj menar att ryssarna gång efter gång väljer att underordna sig slaveriet. Att komma ur detta mönster av auktoritära matcholedare är en viktig utmaning för Ryssland. Kanske är en nyckel för framtiden att kvinnor i högre utsträckning i alla länder i världen får en lika stor del i samhällsmakten som männen har och alltid har haft.  
Det finns mycket att lära och reflektera över i exemplet med Sovjetunionen. Även om Sovjet misslyckades att skapa det klasslösa samhället så kan visionen leva vidare och nästa gång lyckades det bättre!   

                                      

Bilder från Socialförvaltningen i Helsingborg 1975

Kulturförvaltningen har en mycket duktig fotoarkivarie som heter Ronny Ekdahl. Vi har känt varandra sedan vi var tonåringar. Under en tid för länge sedan hade vi och några kompisar ett fotolabb på Stattena. Där ägnade vi många dagar åt att framkalla film och kopiera svartvita foton. Ronny lärde mig egentligen allt jag möjligen kan om foto. Nu ägnar han sig åt att arbeta med olika fotosamlingar som skänkts till kulturförvaltningen och muséets samlingar. Häromdagen skickade han mig några foton från den gamla socialförvaltningen som låg på Södergatan 11, i söderport. Korten är tagna 1975. Jag jobbade i många år på denna arbetsplats. Först var jag praktikant hösten 1974. Under hösten 1975 jobbade på den allmänna sektionen som var för bostadslösa. Från 1977 var jag stadigvarande anställd som socialassistent. Jag vill minnas att jag satt kvar i huset till 1990 eller 1991 då jag flyttade upp till Guldsmedsgatan och startade Vuxenbasen, en verksamhet för missbrukare.

På den första bilden kan man se den dåvarande nämndsekreteraren Gunnar Nyberg stå och hänga på disken i den dåvarande receptionen, som låg på den tredje våningen på Södergatan 11b. Mannen som sitter bakom recptionen hette Christer Svinhuvud och var receptionist.

Gunnar Nyberg var för oss unga socialarbetare ett orakel. Otroligt kunnig i lagstiftningsfrågor och nog en av de mest snabbtänkta människor som jag har träffat. Sin kunnighet kombinerade han med en stor portion humor. Berättelserna och anekdoterna var otaliga, vilket jag på nära håll fick uppleva när jag delade fikabord hösten 1975, alltså samma år som kortet är taget. Gunnar blev sedermera distriktschef på distrikt E innan han och hustrun Ingrid Nyberg socialsekreterare och nära kollega till mig, gick i pension 1990.

Christer Svinhuvud som med ackurates bemannade receptionen  hade enligt vad man hörde ett förflutet som militär. Han hade stor auktoritet och busarna som besökte socialförvaltningen höll i han i herrans tukt och förmaning. Men han hade ett stort hjärta och jag tror att han tyckte att han hade ett roligt jobb. Men lokalerna var förskräckliga. Receptionen var mycket liten och trång och många människor kände sig nog trängda i ett hörn när de inte fick komma in till sin socialsekreterare.  Så småningom flyttade man ned Receptionen till bottenvåningen där nu Fonus huserar. Men då hade en soffa hunnits kastas över disken ut mot panoramarutan bakom Receptionens disk, lyckligtvis utan att någon kom till skada.

De andra två bilderna är från Socialförvaltningens korridorer på den tredje våningen. Detta var den sociala avdelningen som arbetade med barnavård, nykterhetsvård och socialhjälp. Den ena bilden visar distrikt B och den andra distrikt D. jag jobbade på distrikt D och mitt rum låg från 1977 längst ned i korridoren till höger.

Lokalerna var mycket bristfälliga. Möblerna slitna och alla besöksstolar var försedda med gallon, besökarna kunde ju vara nedkissade antogs det. Besökarna fick också sitta och vänta i dessa smala och ringlande korridorer som var målade i en kräkgrön färgnyans. Det var verkligen en fattigvård. Men även om vi hade ett tufft arbete var stämningen mycket god och jag minns den här tiden med glädje, inte minst för att jag träffade min fru här. Jag tror också hade vi hade en mycket god och personlig relation till många av våra klienter. 

Socialförvaltnings reception med Gunnar Nyberg som hänger på disken och Christer Svinhuvud bakom disken 

Korridoren till distrikt C och D längst bort i bilden




Korridoren med distrikt B

Bilder Helsingborgs museisamling: Helsingborgsbild AB

Tack Sverigedemokraterna för vår generösa och mänskliga flyktingpolitik

I dessa dagar finns nästan inga andra nyheter än den intensiva flyktingkrisen. Inte sedan andra världskriget har vi sett en sådan flyktingkris. Att nu införa gränskontroll i Sverige känns som befogat. Ingen tjänar på kaos och anarki. Skall vi på något bra sätt kunna hjälpa de som skall hjälpas bör man kunna i god ordning ta emot dessa människor som flyr från krig och förtryck. Detta är också en förutsättning för att vi skall kunna upprätthålla en generös flyktingpolitik. Sverige har en dyster historia där vi före kriget på trettiotalet nästan fullständigt stängde våra gränser för flyktingar, inte minst judarna från Tyskland. Sveriges politik då motsvarar Sverigedemokraternas politik idag.  

Jag tycker att vi i dag skall skänka Sverigedemokraterna en känsla av tacksamhet för att vi har en så generös och mänsklig flyktingpolitik. Att SD stått upp för sin främlingsfientliga politik har fått de andra partierna att så upp för den generösa flyktingpolitik som vi har. Det har skett en polarisering.  Om inte SD funnits - tror jag - partierna hade landet på en mindre generös politik. Nu med SD har man drivits längre bort från SD politik än jag tror man annars skulle gjort. Nu när flyktingmottagningen håller på att gå över styr tvingas man att i högre utsträckning styra upp mottagningen.

Men tack Sverigedemokraterna. Ni är den generösa flyktingpolitikens nyttiga idioter! Något annat inflytande har ni inte haft än att ge stöd åt den politik ni säger er bekämpa. Lägg ned partiet eller fortsätt er dystra ökenvandring. Snart har ni gjort slut på era reklampengar.