Ragnar:
Göran nu har du sedan några månader varit pensionär och jag är nyfiken på hur
du har det och vad sysslar du med?
Göran: Jag tycker att jag har det mycket bra.
När man haft en bra lön under sin yrkesverksamma tid och varit sparsam får man
en mycket bra pension. Därutöver har jag ju en större frihet, även om detta
beslut vi tog att ta en ny hund begränsat vårt liv och minskat vår frihet. Men
vi ville gärna ha en hund och detta bjuder på en hel del glädjeämnen. I
synnerhet kommer man ut i naturen och det är bra för hälsan. Jag har kvar lite
små uppdrag till Klippans kommun, några mentorskap och några styrelseuppdrag.
Någon sysslolöshet har absolut inte drabbat mig – tvärtom är det ibland svårt
att få tiden att räcka till.
Ragnar:
Jag hörde ett rykte om att du snickrar fågelholkar. Kan det verkligen stämma?
Jag har hört att du hade bara en etta i träslöjd.
Göran: ja det stämmer faktiskt. Vi har ju ett
hus uppe i Småland och där tillbringar
vi en hel del tid nu när både jag och frun är pensionerade. I källaren har jag en hyvelbänk
och där har jag byggt fågelholkar. Det är inte alla fåglar som häckar i holk.
De som jag hoppas häckar i mina holkar är talgoxe, blåmes, flygsnappare och Stare
och några till. Det gäller att ha rätt storlek på hålet i holken för att locka
rätt fågel. Jag sätter ihop holkarna med träplugg och använder bara skruv när
det är nödvändigt i framstycket som ska kunna böjas ut för att städa holken en
gång om året. Plugg använder jag för att träna mig inför att jag, när tiden och
hunden så tillåter, tänkte bygga ett brännvinsskåp. Kul att jobba med ett
levande material som trä. Om inte annat så luktar det så gott. Sedan stämmer
det att jag bara hade en ett i träslöjd i mellanstadiet. Den store
handbollspelaren Rolf Almqvist som jag hade som slöjdlärare på Råå södra skola
trodde inte riktigt på mig den gången. Jaså här står lilleman och hyvlar sa han
och lyfte mig med en hand i nacken upp i luften. Kul att man kan revachera sig.
Jag har lyckats bygga både en friggebod och en bastu.
Ragnar:
Göran nu har du skrivit på din blogg i ett och ett halvt år. Vilka reflektioner
gör du av ditt bloggande? Kommer du att fortsätta?
Göran: Jag bloggar för att jag har behov att
uttrycka en del tankar i skrift. Jag
skriver inte varje dag och skriver bara om jag tycker att jag har någonting att
säga. Ibland har jag även skickat in artiklar till min mening i Helsingborgs
dagblad. Jag når inte upp i så stor besöksfrekvens men det blir ca 400
visningar i månaden. Det mest lästa har varit ett tidigare samtal med dig och
min berättelse om mitt arbetsliv. Men något större genomslag i samhällsdebatten
har det inte varit. Min känsla är att jag känner mig ganska osynliggjord,
kanske för att jag inte är så trendig och inte alls politiskt korrekt. Men om
man skriver om socialtjänsten till stor del så får man nog räkna med att man
inte är lika attraktiv som Zara Larsson på sin blogg. På min blogg får man inte
veta hur min nattsömn varit, om jag missat Londonplanet eller hur jag tänker
klä mig idag.
Jag tycker om att skriva men jag får nog ta en
funderare om jag skall fortsätta med bloggen om jag inte når fler med mina
texter.
Ragnar:
Det har gått två år sedan du slutade som socialchef i Helsingborg. Nu när du har fått perspektiv på detta hur ser
du nu på ditt arbete som chef?
Göran: jag kände mig ganska trött när jag
slutade som socialchef. Det är ett tungt uppdrag. Om inte min efterträdare
känner sig trött nu efter alla de motgångar hon har haft är hon inte en normalt
kännande människa. Besynnerligt nog fick jag en nytändning när jag arbetade i
Klippan som socialchef. Jag fick mycket kredit för min insats där och jag tror
mig veta att jag var en mycket bättre chef i Klippan. Eller kanske man skulle
kunna säga tilläts vara en bättre chef.
Ragnar:
Varför var du en mycket bättre chef i Klippan?
Göran: Ja det kan man verkligen fråga sig!
Dels hade jag all min erfarenhet från ett helt yrkesliv i bagaget, dels var det
bra att jag haft en paus i chefandet när jag arbetade med FoU-utredningen och
var hemskickad utan arbetsuppgifter från Helsingborg. Men det hade också mycket
att göra med stämningen och inställningen hos personalen i Klippan. Personalen
i Klippan var mycket mer receptiv att följa mig som chef än vad jag var van vid
från Helsingborg. Har man jobbat många år i en kommun så finns det mycket
tydliga föreställningar om en – på gott och ont. I Klippan hade nog inte folk någon
föreställning om mig, mer än att jag kom från Helsingborg och det var inget
positivt. Några uttryckte sedan att de blev positivt överraskade av mig trots
att jag kom från Helsingborg. I en liten kommun är också tempot lägre och
människor är mindre stressade över lag. Sedan tror jag att när jag kände den
vänliga stämningen lyckades prestera bättre.
Vi tog fram en åtgärdsplan och kunde på kort tid visa resultat och det
bidrog till att jag fick beröm och det stärker en.
Det jag nu tänker om min insats i Helsingborg
var att jag egentligen inte fick någon feedback. Mina Verksamhetschefer var inte nöjda med mig
och min chef kan jag nog drista mig att säga. Stadsdirektören gav mig
egentligen inte någon feedback alls! Han
hade ett formulär inför utvecklingssamtal som man som personal skulle fylla i.
Man fick själv ge sig feedback men jag minns inte att han gav mig någon
feedback alls, förutom att han signalerade att han var nöjd i största allmänhet. Så egentligen ingen feedback. Från många i
personalen i Helsingborg fick jag mycket värme och jag har oerhört många vänner
i Helsingborgs kommun.
Ragnar:
Göran du skrev en lång berättelse om ditt arbetsliv. Varför gjorde du det?
Göran: Jag fick en del reaktioner att
människor inte förstod varför jag gjorde det. För mig var det självklart att
berätta om mitt arbetsliv dels av historiska skäl så de som kommer efter mig
förstår historien och kan lära av den och dels en slags utvärdering av mitt
arbetsliv. Självklart blir det också en utvärdering av hela den kommunala
socialtjänsten under den tid jag jobbat. Det har ingen annan gjort och därför
var en del människor frågande. Jag tycker att alla som slutar borde göra det.
En del misstänkte kanske att det var en personlig vendetta eftersom jag kände
mig orättvist behandlad av min chef och tidigare kolleger. Men denna berättelse
var ju bara en mindre del av hela berättelsen. Ytterst handlar det inte om mig
utan om något som är mycket större än mig, hela socialtjänsten och arbetet med
våra klienter.
Ragnar: Har
du fått några reaktioner på din berättelse så här efteråt ?
Göran: jag har fått en del reaktioner fast
egentligen mycket lite. Men jag vet att många har läst berättelsen. Från
personal har fått en hel del positiva kommentarer och när det gäller PART från
de som arbetade med detta projket. Men inte från någon i ledande ställning,
förutom från min chef Palle Lundberg som avfärdande den som onödig. Det hade
jag inte väntat mig heller. De tycker nog inte att de behöver bry sig om vad
jag tycker nu när jag slutat. Ett bra
sätt när man är i en maktposition är att osynliggöra personer och kritik och
hoppas det regnar över. Tystnaden beror nog dels på att jag gjort något som man
inte tycker man bör göra och dels att texten är så lång så många orkar inte
läsa den. Detta är vad jag tror, utan att någon explicit uttryckt detta.
Ragnar:
De senaste åren har varit kantade av dålig publicitet i media kring socialförvaltningen.
En konsultrapport kom nyligen och visade på att det är en ganska djupgående
kris i förvaltningen. Hur ser du på
orsaken till detta?
Göran: Jag är inte något orakel som har något
fullständigt svar på den frågan. Dessutom tror jag inte att det är bara Helsingborg som har en kris, krisen finns i de
flesta kommuner och vad gäller socialtjänsten mest framträdande inom den
sociala barnavården. Men vid närmare eftertanke finns den även vad jag kan se
inom missbruksvården där man nyligen talat
om den höga dödligheten bland narkomaner. Inom andra sektorer som psykiatrin
är krisstämpeln tydlig. Krisstämpel får
man nog sätta på arbetsförmedling. Sjukvården är också ifrågasatt för att inte
tala om skolan! Vad är detta uttryck för? Aldrig tidigare i vår historia har vi
haft så stort ekonomiskt välstånd. Kraven på service har också ökat
oerhört.
Jag försökte i en debattartikel diskutera
orsakerna och lösningarna för socialtjänsten.
Så här
tänkte jag: Problemet är komplext. Svaret ligger möjligen i att lägga så
kallade raster. Det vill säga olika faktorer och omständigheter läggs ovanpå varandra
för att visa komplexiteten och samspelet och förstärkningseffekterna av olika
omständigheter. Jag tänker då på Socialtjänstens orimliga uppdrag, Det kontrollsystem
med IVO som murbräcla som byggts upp, bristen på förtroende från medborgarna,
att IFO till skillnad från barn och äldreomsorg fortfarande inte sprängt sitt
fattigvårdsskal, individualisering av problem,
överföring av problem från där de uppstår till socialtjänsten (kan också med
anknytning till Foucault beskrivas som utestötnings och förvisningsmekanismer), brist på samarbete med andra instanser
särskilt skolan, administrasiva system som gör att personalen måste lägga
mycket tid framför datorerna och inte
har så mycket tid för sina klienter, en alltför specialiserad organiation, för att ta några mer generella faktorer som
sedan samspelar med omvärldsfaktorer och arbetsbelastning, låga löner för
personalen och lokalt i en del kommuner
dålig eller olämplig ledning. Att
vi fått ett flerkulturellt samhälle medverkar också till att göra
socialarbetarnas arbete mer komplext. Det finns sedan säkert en massa lokala
faktorer i kommunerna som antingen förstärker eller dä mpar problemen. I den här
verksamheten är politiker mer
närvarande än i någon annan verksamhet och hur kloka dessa politiker är får
stor betydelse.
Rent generellt vill jag nog ge socialstyrelsen
och den barnfundamentalism som urvattnat helhetssynen i socialtjänstlagen en
stor skuld för tillståndet i socialtjänsten och i synnerhet den sociala
barnavården. Detta synsätt har burit fram BBIC ,som i den form den nu finns,
också är en del av problemet eller i
vart fall antingen förstärker eller inte medför en lösning av problemen inom
barnavården. Många problem återkommer på
många håll inom den offentliga verksamheten. Jag har inte en helt klar
bild av andra verksamheter men misstänker att det finns en tidens linje i de
problem som finns.
Ragnar:
Detta är ju generella orsaker du talar
om som du menar gäller de flesta kommuner. Kan du inte säga något alls om vad
du tycker ligger bakom problemen i Helsingborg? Jag tycker du försöker smita
undan den frågan. Är du för feg att säga något om helsingborg. Du om någon som
har varit chef så länge på socialförvaltningen i helsingborg borde väl ha en
åsikt om detta? Kom nu igen Göran!
Göran: Nej jag tycker inte jag är feg. Men jag
tänker så här: jag har på eget initiativ
slutat som chef och då borde jag släppa detta och det kan nog också tyckas vara
förmätet och olämpligt att ha synpunkter på min efterträdares fögderi. Man
skulle ju då kunna konfrontera mig med synpunkten att jag om jag nu vet så bra
varför slutade jag då! Eller det är lätt
att sitta där på läktaren och tycka utan att behöva ta ansvar! Samtidigt lider
jag med verksamheten och är uppriktigt ledsen att det gått så illa som det gjort. Jag har därför lite svårt
att släppa engagemanget för en verksamhet som varit så viktig del av mitt liv. Vad gäller
socialförvaltningen i Helsingborg, som ju arbetar med en del av individ och
familjeomsorgen, tycker många som jag talet med att det aldrig varit så illa i
verksamheten som det är nu. Detta gör
mig väldigt illa!
Även om det nog är så att ledningen lokalt på
socialförvaltningen gjort misstag så menar jag nog att ett centralt problem i
helsingborgs stad är den ledningsfilosfi som utvecklats under nuvarande
stadsdirektör – naturligtvis på uppdrag
av den politik som styrt nu i åtta år – är en väsentlig del av problemet. Den
som jag skulle vilja kalla ”strukturfasistiska” ledningsfilosofi som handlar mycket om flärd och skyltfönster
är inte någon lämplig ledningsfilosofi ,
inte i alla fall för[g1] socialarbetare och
den passar inte socialt arbete! Kommunen har tappat mycket av själ och hjärta
och för socialförvaltningen handlar det mycket om att skriva rutiner för att
göra IVO nöjda. Att sedan personalen inte har förtroende för sina chefer och
till och med är rädda för dem gör mig oerhört ledsen. Det finns ju risk att
detta blir en parallprocess med klienterna.
Ragnar:
Kommunfullmäktige har nyligen beslutat om mer resurser till
socialförvaltningen. Är inte detta den rätta medicinen för att komma till rätta
med problemen? När allt kommer omkring så har ju arbetsbelastningen faktiskt
ökat. Det låter ju på dig som att du förbiser att detta behövs.
Göran: En del verksamheter på
socialförvaltningen är underbemannade
men den stora personalomsättningen är
nog det största problmet. Det hjälper ju inte att man antalsmässigt blir
fler om många är för oerfarna. Jag tycker nog att både arbetsgivaren och de
fackliga organiationerna för lätt köper de kvantitativa lösningarna när det i
grunden behövs kvalitattiva lösningar. Man skyller mycket på omvärldsfaktorn
att ärendemängen ökat och det är nog en del av problemet men inte hela. Om man
jobbar med en centraliserad verksamhet tror jag anmälningarna ökar mot om man
har sitt arbete förlagt nära medborgarna ute i områdena.
Konsultrapporten lyfte på hatten för stora
problem. Personal är rädda för sina chefer. Det finns de som deltog i
undersökningen som tycker att kritik man riktat mot socialdirektören inte kom
med i redovisningen. Resultatet var att skulden helt riktas mot underställda
chefer och socialdirektören kan framstå som skuldfri och säga att detta kom som
en överraskning. Det finns de på förvaltningen som tror att undersökningen
riggades på detta sätt. Högste chefen har alltid ett stort ansvar i den kultur
som en organisation har. Det finns de i föraltningen som tycker att
socialdirektören är väl inläst på
Maciavelli.
Ragnar:
HD har ju rapporterat att den resursförstärkning förvaltningen får för nästa
budgetår äts upp av ökade kostnader för placeringar. I min värld är det väl
inte så konstigt att dessa kostnader ökar om klienttillströmningen ökar.
Göran: Ja i viss mån är det kanske så, men min
erfarenhet av många sådana ökningar är att det brukar alltid vara ett symtom på att organiationen
inte fungerar. Har man inte tillräckligt med erfaren personal så ökar placeringarna.
Dessutom så tror jag att det faktum att förvaltningen är så centraliserad gör att man kommer in för sent
i problemfamilje, och då kan man kanske inte göra mycket mer än att
placera. Hade socialarbetarna varit
placerade ute i stadsdelarna hade man nog fått kontakt tidigare och kunnat
förebygga placeringar och ge barn och familjer stöd på ett bättre sätt.
Det är
dags att återigen bygga upp basenheter tror jag och decntralisera
verkamheten igen.
Ragnar:
I kommunfullmäktige riktade nuvarande ordföranden i socialnämnden kritik mot
den förra socialnämnden att man inte åtgärdat de problem som uppstått.
Göran:
När den typ av problem uppstår som socialförvaltningen har så har
naturligtvis nämnden det yttersta ansvaret men enligt min erfarenhet så är politikernas skuld mycket liten. Man ska
tillse att det finns resurser men att en organisation inte fungerar eller att
det finns brist på tillit till chefer
och ledning det är ett
tjänstemannaproblem som ytterst är
orsakat av ledningen i organiationen.
Ragnar: Vad tror du ligger bakom att relationen
mellan chefer och medarbetare blivit på
det sätt som det framställs?
Göran: Det är ett tufft jobb att vara chef i
socialtjänsten liksom det är ett tufft jobb att vara socialsekreterare. De här
problemen gäller mest de som jobbar som socialsekretere. Om både chefer och
medarbetare känner sig pressade kan det bli så här. Jag minns ju när jag var första linjens chef för
socialsekretare, som jag var i många år,
vilka hårda diskussioner jag hade med min personal. Socialarbetarna
behövde ju ventilera allt de upplever i mötet med sina klienter och det var ju
ofta svåra upplevelser. Där lärde jag mig att det är viktigt som chef att stå
upp och ta dialogen med personalen. Självklart lyssna men ibland ge mothugg och
sätta gränser. Chefen måste ha en klar socialpolitisk linje i det sociala
arbetet. Alltså hemligheten ligger i att genom dialog skapa förtroende och
tillit. Detta måste ske i ett möte människa till människa. Precis detta är också tror jag hemligheten med ett bra
socialt arbete. Men mycket uppmärksamhet måste läggas på att hålla
utredningstider, följa IVOs
handlingsplaner och följa BBICs rutiner.
Fortsättning
följer….
