Borgerligheten sörjer att Sovjetunionen inte finns längre

Till flydda tider återgår den svenska borgerligheten än så gärna  då allt ont kunde skyllas på det gamla sovjetväldet.  Men nu är det snart 30 år sedan Sovjetunionen gick ur historien.  Det verkar ibland som man saknar Sovjetunionen! Av och till delar HDs ledarsida och andra borgerliga medier ut kängor till vänsterpartiet och andra vänsterorganisationer om de kommunistiska liken i lasten, nu senast den 12 september. Detta föranledde ett svar av vänsterpartiet och jag skall inte försvara partiet det får de göra själv.

Men partiet bör dömas utifrån sin aktuella politik och inte alltid för sina lik i lasten. Andra partier som högern/moderaterna och bondeförbundet/ centerpartiet har också sina lik i lasten och är befläckat med barlast från den bruna tiden.

Man måste säga att det är länge sedan hyllningskören till kamrat Stalin tystnade. Svenska kommunister kan inte ta ansvar för vad som hände i Sovjetunionen för snart 100 år sedan. Sanningen är att svenska kommunister varit mycket fredliga och idealistiskt vurmat för framtidsdrömmen det klasslösa samhället. Jag kan inte på rak arm erinra mig något exempel där svenska kommunister begått våldshandlingar eller terroristhandlingar. Det är möjligt att man kan leta upp någon arg människa som gjort något dumt, men organiserade handlingar lyser med sin frånvaro.

Tvärtom finns många exempel på förföljelse och våldshandlingar mot svenska kommunister, begångna av rättsväsende, militär, politiska partier, fackföreningar och enskilda.

Jag vill bara påminna om morden på arbetarna i Ådalen 1931, attentatet mot Norrskensflamman 1940 som krävde 5 liv, transportförbud av kommunistiska tidningar och internering av kommunister under kriget, processen mot Enbom som troligtvis inte hade någon verklig grund. På senare tid kan man ta processen mot journalisterna som avslöjade IB-affären och affären om sjukhusspionen på 1970-talet. Socialdemokraterna och fackföreningsrörelsen bedrev en intensiv klappjakt på kommunister under kalla krigets tid. Och det var många som fastnade på Säkerhetspolisens fotografier på Vietnamdemonstrationer. Inom det militära bedrevs intensiv jakt på vänstersympatisörer, vilket jag själv såg exempel på under min värnplikt. Det var många individer som fick betala ett högt pris för sina kommunistiska ideal.  

Så borgerlighetens jakt på kommunister i Sverige måste nog liknas vid tjuven som ropar ta fast tjuven. Eller för att citera Jesus: Den av eder som är utan synd kastar första stenen. De allra flesta som ser sig som kommunister är och har varit ganska blåögda idealister som tror och trodde på ett klasslöst och rättvist samhälle. Men för de besuttna är detta ett allvarligt hot! 

Den borglighet som beskyller vänstern för att inte vara demokrater var inte, särskilt inte högern, någon stark tillskyndare av demokratin. Paradoxen är att om borgerligheten inte varit så rädda för bolsjevikernas skräckvälde så hade nog demokratin låtit vänta på sig.

Idag med en allt mer osäker värld har vi en ny politisk spelplan och alla politiska partier bör nog dömas utifrån sin aktuella politik och vilka intressen de tjänar idag!

Rektor Wahlberg visar prov på maktens arrogans

En ung vikarie i förskolan Amos Strömberg skrev en intressant feedback på förskolan i Helsingborgs Dagblad och fick svar av en rektor.  Denne åthutade den unge skribenten på ett fult sätt och därför skrev jag själv ett svar på rektorns svinhugg.

Amos Strömbergs intressanta feedback på förskolan lockade rektor Mikael Wahlberg Min mening 27.9 att åthuta honom att han som vikarie ett år i förskolan inte skulle tro att detta ger tillräcklig insikt om vad som är bäst för barnen. Detta är naivt och visar rejäl brist på ödmjukhet fräser han till.

Rektor Wahlberg besväras av att politiker, föräldrar, journalister mfl har synpunkter på  experterna i skolan och förskolan. Detta skall vi som inte är experter överlämna till experterna.

Man blir mörkrädd när man hör denne rektor tala och man undrar om han kan stava till ordet dialog. Han tycker inte att Amos Strömberg visar prov på ödmjukhet och låter då som tjuven som ropar ta fast tjuven.

En rektor och chef som inte kan ta emot en ung medarbetares intressanta funderingar är i min värld - där jag arbetat som förvaltningschef i en kommunal förvaltning – inte lämplig som chef. Är en sådan chef ansvarig för förskoleverksamhet kan man vara mycket orolig att lämna sina barn i hans händer och i än högre grad ta till sig Amos Strömbergs synpunkter.  

Var det en klok åtgärd att flytta förskolan från Socialtjänsten till skolans värld?

För några år sedan när  jag var förvaltningschef för Socialförvaltningen i Helsingborg  satt jag  i ett möte med bland annat Skoldirektören Ing-Marie Rundwall. Jag råkade tala om dagis och blev bryskt tillrättavisad av Skoldirektören. Det heter Förskola sade hon harmset. Hon hade ju formellt rätt. Men det hela handlade nog om olika syn på förskolan. Jag tror på en social förskola medan hon ser det som en del av utbildningsväsendet.   Den 21 år gamle Amos Strömberg har vikarierat på förskolan och skrev den 25 september en mycket intressant insändare i Helsingborgs Dagblad. Han menar att barnen i förskolan stressas med alltför mycket pedagogik för att barnen skall lära sig olika saker. Han tycker att barnen ska få leka i fred.

Jag skickade in följande insändare som stöd för Amos Strömberg.

Tack Amos Strömberg för din insändare om förskolan. Det var den klokaste insändaren jag läst på länge. Jag håller helt med dig. Vi stressar och curlar barnens lekar till att göra dom till effektiva tillväxtskapande produktionsfaktorer. Detta är inte barnens behov. Själv upplevde jag tiden före att skolans krav tog över i mitt liv som den lyckligaste. På den tiden fick barnens ha fri lek.

Det är en politisk ideologi med rötterna i liberalismen, som idag de flesta politiska partierna anammat, som enligt min uppfattning är roten till problemet. Här finns ett synsätt som överbetonar naturvetenskapliga kunskaper på bekostnad av sociala och psykologiska. Ja det är viktigt att barn förbereds för skolan och kan lämna med godkända betyg som inträdesbiljett till ett normalt vuxenliv. Men skona de små barnen för för mycket pedagogik. Det gick nog lite fel när förskolan överfördes från socialtjänsten till skolans värld!

Berusad på böcker del 29 Älskaren av Marguerite Duras

Marguerite Duras var en fransk författarinna som levde 1914-96 som anses som en av 1900-talets främsta franska författare. Hon växte upp i franska Indokina och många av hennes romaner har självbiografiska drag. Jag har läst Älskaren från 1984 som anses som hennes främsta verk.

Det är en suggestivt skriven bok som jag kände smärta av att läsa. Den har ett poetiskt och bitvis drömskt språk som innehåller så mycket kärlek och lust men samtidigt smärta och sorg.

Duras levde under barndomen med sin mamma och sina två bröder. Pappa var död och mamman var en olycklig människa, som arbetade som lärarinna men var fattig och lägst i rang i den koloniala världen. Dottern har ett kluvet förhållande till modern. Det finns både hat och kärlek. Med ett modernt uttryck skulle man utan tvekan säga att familjen är dysfunktionell.

Flickan är i boken bara 15 år. På Mekongfloden träffar hon en ung kinesisk man ur den rika överklassen. Hon blir inbjuden i hans limousin. Detta blir början på en stark kärleksrelation. Varje dag därefter hämtar han henne och kör henne till en lägenhet i Saigon där de dagligen lever ut sin erotiska hetta. Den unge mannen är tolv år äldre än flickan. Han är dominerad av en opiumrökande pappa som styr sina affärer från sängen. Det är inte alls socialt att han som kines umgås med denna unga vita flicka. Det är från början ett omöjligt projekt att de skulle kunna gifta sig en dag. De flyr båda in sin kärleks bubbla i den lilla lägenheten, där omvärlden bara på avstånd gör sig påmind. Den unge kinesen är en vek och känslig man, som verkligen älskar den unga flickan. Det känns inte alls att han utnyttjar henne. Om hon verkligen älskar honom är mer oklart. Duras beskriver henne som en visserligen erotiskt kärlekstörstande ung kvinna. Men också som en ganska hård och distanserad person, säkert präglad av den känslokalla och olyckliga familj hon försöker befria sig från.

För mig blir kärleksrelationen ett sätt att hitta en plattform som vuxen och få ett eget liv. Hon väljer att åka hem till Frankrike eller blir hemskickad. Det är lite oklart.  Avskedet är rörande. Han sörjer henne djupt. Hon åker hem på den tiden då detta bara var möjligt med båt. Ett långsamt sätt att färdas över haven.  Berättelsen om när skeppet signalerar med sin mistlur och sakta med sin höga siluett rör sig genom Saigonfloden mot havet och sedan till sist försvinner i horisonten är vacker och suggestiv.  Älskaren får sedan gifta sig med en flicka familjen utsett. Många år senare ringer han henne. Bara för att höra hennes röst. Han säger att han skulle älska henne till sin död. Älskaren känns som en mycket äkta kärleksberättelse.

Finns det intresse att samhällets individ och familjeomsorg blir en del av den generella välfärden och befriar sig från fattigvårdens skamfyllda bojor?

Det pågår en översyn av socialtjänstlagen i socialdepartementet men så vitt jag sett ingen debatt i frågan. Inte från politiker. Inte från socialarbetare. Inte från forskare. Inte från en intresserad allmänhet. Facket driver yrkesfrågor som har att göra med resurser, bemanning och lönesättning.  Det har funnits tider när de här frågorna har engagerat till debatt, t.o.m. het sådan. Någon sådan tid verkar vi inte ha för dagen. Visserligen har det varit en del medial uppmärksamhet kring problem inom barnavården men ingen debatt. Varför? En förklaring är ju att allt fokus har varit på flyktingfrågan.

Professor Sune Sunesson brukade säga att de socialt missanpassade, eller hur han uttryckte det, när han tex menade alkoholisterna på städernas bänkar, behövs som  exempel för att disciplinera befolkningen. Se här hur det går när du inte sköter dig! 

Det är fortfarande skamfyllt att få sociala problem. Särskilt när det gäller att vara i behov av ekonomiskt stöd, att inte klara av sina barn och att ha missbruksproblem, även om det hänt en hel del positivt när det gäller missbruk. Det har blivit allt mer accepterat att tala om sitt missbruk efter att Gudrun Schyman trädde fram och nu senast en annan politiker Kjell Olof Felt.

Men det är fortfarande inte naturligt att söka frivilligt hjälp hos socialtjänsten, annat än i alltför begränsad utsträckning.

Jag har skrivit ett antal inlägg i Helsingborgs Dagblad och på den här bloggen. Reaktionen har uteblivit. Så jag måste nog dra slutsatsen att intresset är lågt. I alla fall lågt för mig och mina synpunkter kanske man skulle kunna tillägga! Egentligen tror jag inte att intresset är lågt i socialarbetarkåren. Men tyvärr tolkar jag det som att uppgivenheten breder ut sig här. Politiskt är tyvärr denna sektor inte särskilt intressant. Det har den egentligen aldrig varit. Det var liberalerna och de frisinnade som historiskt la beslag på denna fråga. Den var inte lika viktig för arbetarrörelsen. Det s.k. trasproletariatet sågs av arbetarrörelsen som en parasitär klass som var reaktionär politiskt sett.

 Som tur är det en begränsad del av befolkningen som kommer i kontakt med denna verksamhet.  Som tur är kan man nog säga.

För mig har dock behandlingen av de mest utsatta i samhället, de som befinner sig på samhällets botten varit en mätare på hur pass humanitärt och friskt ett samhälle är.

Genom den stora migrationen och invandringen, där nya grupper får inta platsen som ny underklass längst ned på samhällskalan, skapar nya förutsättningar för socialtjänsten. Detta kommer inte att underlätta för socialtjänsten att uppfylla sitt som jag menar orimliga uppdrag. 

Detta var denna bloggs inlägg nummer 200. Läs gärna gamla inlägg och jag är glad om du också kommenterar och kommer med synpunkter!

Socialtjänsten har kört i diket – Det behövs en ny socialtjänstreform

I de flesta kommuner är situationen ansträngd för den del av socialtjänsten som handlar om individ och familjeomsorg, i särskild kris verkar den sociala barnavården vara. Barnfamiljer söker inte hjälp frivilligt. 90% av barnärenden i socialtjänsten är anmälningar.  

Centralt i verksamheten borde det som brukar kallas socialt arbete vara. WHO har följande beskrivning av vad socialt arbete är:

Det professionella sociala arbetet vill medverka till social förändring, problemlösning i mänskliga relationer och möjliggöra människors frigörelse och välbefinnande. Det sociala arbetet vill nyttiggöra teorier om mänskligt beteende och sociala system och intervenera där människor samspelar i sin livsmiljö. Principer för mänskliga rättigheter, social rättvisa, alla människors lika värde och humanistiska livsprinciper är fundamentala för socialt arbete.

Socialtjänstlagen tillkom 1982 för att genom frivillighet och helhetssyn bryta med den gamla fattigvården. Detta lyckades väl med äldreomsorg och barnomsorg, som nu är en del av den generella välfärden. Vad gäller barnavården, missbruksvården och försörjningsstödet måste man nog konstatera att denna fortfarande har drag av fattigvård.

Problemet med verksamheten är enligt min uppfattning inte primärt resursbrist och svårigheter att rekrytera personal. Problemet är att socialarbetarna inte har så stor möjlighet att arbeta med det de är utbildade för nämligen med socialt arbete.

Socialtjänstlagen, som från början var en ramlag gav stora möjligheter till ett flexibelt arbete, har under resans gång behängts på med massor av regler och rutiner. Detta har gjort arbetet mer administrativt och präglat det med mycket myndighetsutövning. Lagstiftararen och centrala myndigheter har infört mycket mer kontroll över verksamheten och har en övertro på utredningar och att man genom myndighetsutövning och omhändertaganden av barn kan skydda socialt utsatta barn och ge dem bättre förutsättningar att utvecklas på ett normalt sätt. Sanningen är att resultat av detta arbete är en ren katastrof! Forskningen visar att det går precis lika dåligt för omhändertagna barn än om de inte omhändertas!

Enligt min uppfattning är den grundläggande orsaken till problem att lagstiftaren och de centrala myndigheterna inte förstår vad socialt arbete är och inte inser att socialarbetarna måste få möjlighet att utöva sitt yrke.

Jag anser att det behövs en ny socialtjänstreform som gör denna verksamhet till en del av den generella välfärden och befriar den från fattigvård och skam och ger socialarbetarna möjlighet att genom frivillighet och helhetssyn hjälpa sina klienter och familjer på ett bättre sätt. Det behövs att man skapar en ny verksamhet där socialtjänsten vad gäller barnen på ett bättre samspelar med skolan och hälso- och sjukvården.

Låt hela vårt glesbefolkade land leva

Den här artikeln skickade jag idag till Min mening i Helsingborgs Dagblad. 
Jag har skickat en liknande för en tid sedan men den kom inte in.  Denna är något omskriven.

Jag känner stor sympati med Ingvor Sabina Le John när  hon den 7 september skriver på min mening om att staden blir ett fängelse när  din själ skriker efter naturen och tystnaden. För en tid sedan åkte vi genom en liten by i Småland som heter Trällebo i Tingsryds kommun. Det var en ödslig känsla som härskade där. Hälften av husen verkade stå tomma. Ni som åkt bussen mellan Voullerim och Boden, bygden som såg Jokkmokks-Jocke föddas, kan nog hålla med mig att man inte ser många spår efter bebyggelse. Sverige är ett glesbefolkat land och blir allt mer glesbefolkat. Folk dras till städerna för där finns jobben, men inte alltid bostäderna. Bostadsbyggandet har inte hängt med i svängarna och många tvingas ta stora lån för att kunna få ett boende. Särskilt absurd är situationen i Stockholm. I storstädernas förorter skapas onaturliga livsmiljöer som blir drivhus för sociala problem med kriminalitet och utanförskap där skottlossning, bilbränder och stenkastning mot utryckningsfordon blir särskilt uppmärksammade. 

I Helsingborg är det också stor brist på bostäder. Här talar man om förtätning och man diskuterar på allvar att ta nästan alla stadens koloniområden i anspråk för byggande. Ett angrepp på enkelt folks möjligheter till trädgård och rekreation.

Idag talas det bara om bostadsbristen och behovet att öka byggandet när befolkningen genom bland annat invandring ökar kraftigt. Det talas tyst om regionalpolitik och stöd till glesbygden.  Sverige är ett glesbefolkat land och här kan bo fler än de 9 miljoner som nu bor här.  Totalt sett råder knappast bostadsbrist om människor fick möjlighet att bo och arbeta på vår vidsträckta landsbygd.  

Så vitt jag vet har vårt grannland Norge en stödpolitik som möjliggör att människor kan bo i hela landet, även i mycket ödsliga och otillgängliga delar.

Detta kunde kanske vara en lösning på mycket om vi det forna folkhemmet inte fortsätter att surfa på den marknadsliberala vågorna. Människorna mår inte bra i de urbana livsmiljöerna! Vi mår mycket bättre tror jag med större närhet till naturen

Berusad på fjällvandring och Zen och konsten att sköta en motorcykel

Det blir aldrig som man tänkt. Det blir aldrig som man planerat. Men det är bra att man tänkt och det är bra om man planerat. Det underlättar när man måste improvisera och laga efter läge. Det har jag lärt mig efter många fjällvandringringar. En fjällvandring kräver mycket noggrann planering, i synnerhet om du vandrar utan för vandringsleder och stugor. Du kan inte skaffa något under turen och måste bära allting på ryggen. Packningen måste därför vara så lätt som möjligt. Jag för min del har alltid en checklista på utrustningen som jag noggrant följer.

Jag och min son har varit upp i Lapplandsfjällen och vandrat. Underbart att göra något med sin vuxne son. Meningen var att vi skulle gå från Saltoloukta fjällstation till Kvikkjokks fjällstation. Men så hände det sig några mil från Saltoloukta att jag fick mycket ont i mitt knä och vi tog beslutet att vända. Vi var då nära sjön Sitojaure. Så istället för kanske 5-6 vandringsdagar blev det 4 med 3 nätter i tält. Vädret var bra med bara lite regn och därför blev fjällupplevelsen helt tillfredställande. Vi hade eventuellt tänkt göra en utflykt in i Sarek vid Skeifeklippan, men det får bli en annan gång. I alla fall för sonen.

Jag själv var i Sarek 1980. Vi var två killar 28 år gamla som klippte sträckan Saltoloukta – Situjaure på 5 – 6 timmar och sedan åkte båt in i Sarek. Vi hade en helt fantastisk tur över fjället Skårki och över glaciären Alep pastajekna. Utsikten från toppen av Skårki över Rapadalen är nog det mest fantastiska jag upplevt. Men utsikten över sjön Langas här på bilden är nog i klass med Rapadalen. Bortom horisonten finner man Stora Sjöfallet och den reglerade Akkajaure.

Mitt knä blev bättre efter lite vila  och sonens behandling av vaden, och vi gjorde en mindre toppbestigning i närheten av Saltoloukta fjällstation. När man kommer vid sidan av vandringsledenleden är det en stark upplevelse av all växtlighet. Det fanns mycket blåbär och lingon och en hel del hjortron som var stora som hallon. Marken skiftar i mörkgrönt, rött och grått. Så här års är Renarna på sommarbete och vi såg massor av dem under vår vandring. På lätta steg rinner de över vidderna. Inte rädda för människorutan tittar nyfiket men håller respektfullt avstånd.

Jag har varit en strapatsromantiker och alltid längtat efter fjällvandringarna. Nu börjar åldern ta ut sin rätt och det kanske inte blir fler längre vandringar. Den här gången slog det mig att vi träffade så många människor som vi hade intressanta samtal med på tåget, på leden och på Saltoloukta fjällstation. Det var en grupp tyska ungdomar som hade problem med sitt stormkök, det var en tysk flicka som vandrade ensam och det var en grupp fransmän som varit ute och fiskat. På tåget upp träffade vi en flicka som skulle börja på rymdgymnasium i Kiruna och två studenter från Uppsala som skulle vandra till Kvikkjokk. Och så var det en man säkert 80 år som hade bott i USA i 60 år och var hemma för att hälsa på släktingar.  

Det fanns en tid jag tänkte skriva en bok om fjällvandring som skulle kunna vara en travestering på kultboken Zen och konsten att sköta en motorcykel av Robert M Pirsig. Boken som kom 1974 är berättelsen om mannen som åker motorcykel med sin son på bönpallen genom norra USA ned mot Kalifornien. Här berättas om naturen och vad som händer under färden och den känsliga behandlingen av motorcykeln. Man måste noga lyssna på motorljudet för att i tid kunna göra justeringar. Men mellan denna yttre berättelse är boken en filosofisk betraktelse över begreppet kvalitet. Bokens slutsats om kvalitet blir att det kan man inte tala om vad det är, det bara känner man på sig.

Då tänkte jag mig en gång att man skulle kunna skriva en liknande berättelse där den yttre ramen är en fjällvandring och ett pågående filosofiskt samtal mellan vandrarna. Skulle en sådan berättelse vara trovärdig? Den skulle nog kunna bli intressant för den som är intresserad av både fjällvandring och filosofi. Trovärdig knappast. Det man tänker på och pratar om när man vandrar är naturupplevelsen, när  vi ska rasta, när ska vi äta middag, var kan man hitta vatten, var skall vi slå upp tältet, hur ska vi hålla oss torra och varma, vad gör vi åt skavsåren med flera primära problem i en människans liv. Det är nämligen detta som är så avkopplande med fjällvandring. Man tänker inte så mycket på djupare problem utan bara det mest basala. Så frågan är om en sådan bok blir skriven? 

Varför står inte fördjupad demokrati på den politiska agendan i Sverige?

Den här texten skickade jag till min mening i Helsingborgs Dagblad efter flera svar på en tidigare insändare jag hade om meningsfullheten i att skriva insändare

Tack alla som haft synpunkter på min lilla notering om yttrandefrihet. Demokrati dryftas inte i vår tid i någon större utsträckning. Allt fokus ligger på vilken partigruppering som skall ha få regeringsmakten. Vi medborgare förväntas sitta still i båten som åskådare till dramat och en gång vart fjärde år vandra till vallokalerna. Ja vi har representativ demokrati. Direktdemokrati är nog svårt, men skulle inom vissa områden kunna provas. I vart fall borde demokratin fördjupas och utvidgas. De viktigaste besluten som rör ekonomi är inte föremål för demokratiska beslut. Här härskar kapitalet med oinskränkt makt!

Att ett så fult spöke som SD dyker upp i Sverige, att national front är så starka i Frankrike och karikatyrfiguren Donald Trump  i USA får så starkt stöd är nog ett uttryck för frustration inför samhällsutvecklingen och djupa känslor av maktlöshet.  Allt färre blir medlemmar i politiska partier och folkrörelser som när vårt demokratiska system byggdes upp var förankringen och kontakten i stor utsträckning med folket och valmanskåren. Det behövs nya forum för dialog och kontakt mellan medborgarna och beslutsfattarna. Som jag skrev tidigare har jag framfört önskemål om audiens för någon politiskt ansvarig på Regeringskansliet. Efter ett antal propåer har jag fortfarande inte fått en sådan!

Marcus Friberg bjöd in mig för dialog. Stort tack! Ja han använde ordet dialog. Det är fler som använder begreppet dialog än som förstår vad det innebär. Dialog som jag lärt mig det är ett öppet och jämlikt samtal som utmärks av att man både argumenterar utan angrepp och framförallt lyssnar på den andre. Så politiker i alla partier förena er i att skapa forum för dialogen med medborgarna. Om jag fick delta på ett sådant skulle jag nog känna mig mycket mer synlig och hörd. Ty som medborgare som betalar skatt vill jag - även om det inte är jag som tar besluten - känna mig hörd!