Outsourcing av offentlig verksamhet förskingring av skattebetalarnas pengar!

Frågan om det som kallas outsourcing, alltså att offentlig verksamhet läggs ut på privata företag, uppmärksammades i samband med skandalen i transportstyrelsen. Beslutet om att lägga över IT-ansvaret för transportstyrelsen på det amerikanska multinationella företaget IBM togs under Alliansregeringens tid. Detta har ingenting med saken att göra säger man från Alliansen och lägger allt ansvar på nuvarande regeringen och gör politik av vem som informerat vem när. Vad jag förstår hade det inte gjort skillnad om man informerat statsministern och andra statsråd. Myndigheterna har så gått det gått städat upp när man insåg skadan.

Min uppfattning är att detta företagstänk som ligger bakom outsourcing allvarligt har skadat kulturen i offentlig förvaltning. New public management brukar man kalla detta system, där den gamla ämbetsmannakulturen har eroderat. Men jag vill mena att de politiska besluten om outsourcing har genomförts för att gynna vissa privata företags ekonomiska intressen. Den offentliga skattefinansierade sektorn har utnyttjats som en mjölkko. En hel bransch av privata företag har växt fram. Detta döljs skickligt bakom tal om valfrihet. Naturligtvis är det de borgerliga partierna som är tillskyndare och hjälpgummor av detta system, men socialdemokratin har varit flata och inte tillräckligt försvarat skattebetalarnas intressen för detta fräcka och får man säga begåvade tillgrepp av offentliga medel. Vänsterpartiet har visserligen uppmärksammat den ohemula vinstdansen kring gödkalven, men inte tillräckligt kraftfullt uppmärksammat problemet i dess hela vidd, förmodligen rädda för att bli beskyllda för att vara kommunister och det vill väl ingen i dessa yttersta dagar.

Man måste sätta det som hänt i Trafikstyrelsen i sitt sammanhang. Skandalerna i Skatteverket och upphandlingen av helikoptrar i Sjöfartsverket är andra exempel på att företagskulturen kontaminerat ämbetsmannakulturen i den offentliga verksamheten.  

  

Skandalen i Transportstyrelsen exempel på något dysfunktionellt i statens myndigheter

Som gammal kommunal chef och tjänsteman kan jag inte låta bli att reflektera över det som kallas skandalen i Transportstyrelsen. Naturligtvis är det otroligt pinsamt för myndigheten att man låtit en upphandlingsprocess med syfte att få ekonomiska fördelar för myndigheten skapa risker för läcker till främmande makt (läs ryssarna)

Nu är det inget som tyder på att IBMs personal verkligen läckt uppgifter till obehöriga. Tonläget i den offentliga debatten är uppskruvat och den politiska oppositionens vädrar morgonluft. Äntligen ett frispel där man kan spela ut älskligsspelet: Nu har jag dig fast ditt kräk! (TA Eric Berne)

Efter Stadsministerns information igår så tycker jag det är ganska klart vad som hänt. När Transportstyrelsens misstag upptäcktes har Regeringskansliet och myndigheterna hanterat saken som man kan förvänta sig. Det blir lite fånigt att göra en poäng av om och när ministrarna blev informerade. Om en organisation hanterar ett problem behövs det inte – även om det är bäst – att chefen blir informerad. Men att hela tiden hänga upp sig på om chefen är informerad är uttryck för en auktoritär syn på chefer och ledare! Jag kan inte se att det hade gjort någon skillnad om ministrarna blivit informerade tidigare. Men nu går drevet med detta tema. Debatten håller på att förlora sig i detaljerna när jag menar att det finns ett djupare och mer grundläggande problem i det som hänt.

Det är mycket som pekar på att det finns något dysfunktionellt i hur de statliga myndigheterna fungerar. Som exempel på detta kan jag erinra mig två ytterligare exempel förutom Transportstyrelsen.  

Skatteverkets chefer försökte hjälpa den gamla kompisen Frank Bellfrage när han blev föremål för granskning i Uppdrag granskning. Skatteverket är också en märklig myndighet där datorerna tagit över uppgiften att utreda skattskyldigheten hos medborgarna. Av egen erfarenhet upplever jag att det inte är människorna som arbetar på Skatteverket som fattar beslut det gör deras räkneprogram. Ett annat exempel som uppmärksammades också i UG var upphandlingen av helikoptrar i Sjöfartsverket.

Sedan blev jag minst sagt betänksam när jag förra året under mer än ett halvår försökte komma fram till någon politiskt ansvarig på Regeringskansliet för att ställa några frågor om hur politiken tänkte. Frågorna var vänligt formulerade och gav bara uttryck för att jag ville ha ett samtal kring några frågor som var angelägna för mig. Av myndigheten, i detta fall Regeringskansliet, fick jag bara svar om vilka lager och regler som gäller. Nu var det inte detta jag efterfrågade utan ett samtal med en politiskt ansvarig om hur de tänker. Det tog mer än ett halvt år innan jag kom fram till en politisk sekreterare och hade ett mycket bra och givande samtal med honom. Men det tog tid. Han var för övrigt mycket förvånad att jag var så vänlig i mitt samtal med honom. Man blir häpen!  Hur kommunicerar människor med varandra?  Här i detta fall följde inte myndigheten Förvaltningslagen korrekt. Att svenska myndigheter jobbar i stuprör är inget nytt men de behöver både på kommunal som statlig nivå bli betydligt bättre på samarbete, dialog och allmänt på kommunikation. Det finns ett systemfel som inte på kort sikt är beroende av vilken färg det är på regeringen. Men det handlar mycket om att ett företagstänk kontaminerat verksamheterna! Ytterst handlar detta om medborgarna ska ha någon tilltro till demokratin och känna sig delaktig i samhället. Det har inte hänt något med demokratin sedan den allmänna rösträtten infördes för snart hundra år sedan. Demokratin behöver utökas till även ekonomisk demokrati!     

Berusad på böcker del 34 – Ernest Shackleton den empatiska chefstypen

Vill du läsa en berättelse om ett riktigt äventyr ska du läsa Caroline Alexanders bok om Ernest Shackletons om hans expedition till Antarktis 1914-1916. Det är berättelsen om ett av historiens största överlevnadsbedrifter. Meningen var att han och hans 27 man starka besättning skulle ta sig till Antarktis för att till fots korsa den Antarktiska kontinenten. Målet att nå sydpolen hade ju norrmannen Amundsen lyckats med några år tidigare i tävlan med en annan engelsman Robert Scott. Nu ville man skänka ära åt imperiet att göra nästa bedrift. Med skeppet Endurance seglade man mot Antarktis men fastnade i isen och blev kvar en hel vinter innan fartyget bröts sönder och sjönk. Männen fick då ge sig iväg på isen och efter otrolig möda nådde man fast land i form av Elefantön i April 1916. Elefantön är obebodd och består av berg och glaciärer och inga skepp passerar där regelbundet. Hoppet att bli räddade där var noll.   Shackleton beslöt därför med att en av småbåtarna de fört med sig tillsammans med fem av männen segla till den närmast bebodda platsen i ishavet som var Sydgeorgien. Denna fasansfulla resa över ett stormigt hav där männen var ständigt våta och frusna måste vara en av de största bedrifter människan genomfört. Man avseglade den 24 maj 1916 och nådde fram till Sydgeorgien den 10 maj. Men man kom fram till fel sidan av ön. Den bebodda valfångarstationen var på motsatt sidan av ön. Shackleton beslöt då att tillsammans med två av männen till fots korsa den mycket bergiga ön. Det tog ett och ett halvt dygn utan sömn att komma över och nå räddningen. Först i slutet av augusti 1916 kunde man få fram ett fartyg för att rädda de strandsatta männen på Elefantön som livnärt sig på pingviner och sälar och bott under två livbåtar. 

Shackletons expedition var helt misslyckad men han lyckades undvika att någon av besättningen förlorade livet. Alla kom tillbaka välbehållna! Man kan läsa boken som en äventyrsberättelse men man kan också läsa den som en lysande förebild i Ernest Shackletons ledarskap. Han var otroligt mån om sin personal och fick dom att utföra stordåd. Han hade en förmåga att få människor att utföra heroiska insatser när det behövdes. Han lockade fram en styrka och uthållighet som de inte trodde de hade. Han brydde sig om sin personal och deras välfärd var viktigt för att lyckas med sin uppgift tillsammans. En empatisk chefstyp inte den  narcissiska typen .  En bra förebild som chef tycker jag precis som fänrik Koskela i Väino Linnas bok okänd soldat som varit en förebild för mig.

Leve de vilda strejkerna!

Stockholm stinker. Sopgubbarna i Reno Norden strejkar vilt och har nu sagt upp sig. De vill inte arbeta mer för samma lön. Renhållningsarbetarna i ett annat bolag strejkar nu också. Arbetsgivaren talar om att strejken är utpressning. Detta visar om inte annat vilken makt arbetarna egentligen har om man utnyttjar den. Arbetarna är trötta på att aktieägarna tar ut vinster som de inte får del av. Tyvärr får arbetsgivarna stöd av regeringen. Var står arbetarpartiet när arbetarna reser sig?

Elina Pahnke skrev en utmärkt artikel i Helsingborgs Dagblad med rubriken Fredsplikten börjar lukta. Vem tjänar på fredsplikten frågar sig säkert hamnarbetarna i Göteborg, sopgubbarna i Stockholm och många av oss andra.