Ett moln på min himmel – Bonjour Tristesse – en studie i spel - Berusad på böcker del 24

I min serie läsning av gamla klassiker som är kortromaner har jag kommit till den franska författarinnan Françoise Sagans bok Bonjour Tristensse, på svenska Ett moln på min himmel.

Boken var Sagans debutroman som hon skrev när hon inte ens var 20 år fyllda.

Boken handlar den unga flickan Cécile – bokens jag - som bor med sin pappa och nu tillbringar sommarlovet i ett hus vid franska Rivieran och lever ett bekymmerslöst överklassliv. Cécile och pappa har en mycket nära och förtrolig relation och Cécile verkar mycket lycklig. Pappa som är i fyrtioårsåldern lever ett sorglöst liv som innehåller att han byter älskarinnor ganska ofta. Det är ofta kvinnor inte mycket äldre än dottern. Detta bekymrar inte Cécile det minsta. Dessa lösa förbindelser hotar inte hennes och pappas livsstil.  När boken börjar har pappa tagit med sin senaste kvinna som heter Elsa. Allt är frid och fröjd tills Cécile får veta att pappa även bjudit dit en gammal vän till familjen, en kvinna som heter Anne som är i faderns ålder. Nu förändras spelet i familjen. Anne ställer krav på Cécile att hon skall läsa upp sina skrala betyg för att kunna ta sin examen. Cécile är mest intresserad att sola på stranden och umgås med din unge mannen Cyril som har en segelbåt.

En kväll åker sällskapet till Cannes för att roa sig. Det slutar med att pappa dumpar Elsa och inleder ett förhållande med Anne och sticker iväg utan att ens ha talet med Elsa.

Det är nu som romanen övergår i ett allvarligt känslospel. Cécile kan inte acceptera att Anne tagit Elsas plats och nu smider hon planer för att få pappa att på nytt upptäcka Elsa.  Cyril som hon nu inleder ett sexuellt förhållande med förmår hon att ta emot den försmådda Elsa i hans bostad och arrangera att det ska se ut som om dessa har ett förhållande. Allt för att göra pappa svartsjuk och på nytt upptäcka förtjänsterna med Elsa.  Grovt intrigerar den sjuttonåriga unga damen för att nå sitt syfte. Till sist lyckas hon arrangera att Anne får se att pappa står ute i tallskogen och kysser Elsa. Då spricker allt upp och leder till ett dramatiskt slut som jag inte ska avslöja om det till äventyrs finns någon som inte läst boken.   

Man kan ju läsa en bok med olika ögon. Man skulle ju kunna se det hela som en variant på oidipuskomplexet. Bonjour Tristesse var föremål för en bokcirkel i Lundströms bokradio i P1 för något år sedan. Jag kan säga att jag läste[g1]  inte boken med samma ögon som de som deltog i bokcirkeln.

Min referensram är Eric Bernes teori om Transaktionsanalys och särskilt hans analys om spel. Teorin bygger på att människor kommunicerar med olika jagtillstånd: Barn – Vuxen – Förälder. Beroende på med vilket jagtillstånd man kommunicerar med och vilket jagtillstånd de personer man samspelar med, så uppstår olika situationer. Bäst fungerar nog kommunikationen om båda kommunicerar med sitt vuxen. Men vi människor använder mycket tid till att göra det som Berne kallar spel. Spel är manipulationer med andra människors känslor. Vi lägger visserligen en del tid på att kommunicera i vårt arbete, ha tidsfördriv och i bästa fall ha en intimitet i kommunikationen. Men som sagt vi ägnar mycket tid med spel. Spel i transaktionsanalysen är ett triangelspel. Någon är en angripare mot en person som känner sig som ett offer. Då dyker ofta en räddare till offret upp. Det kan då bli så att aktörerna ändrar position i spelet. Räddaren kan gå till angrepp på den som tidigare varit angripare som i sin tur känner sig som ett offer och får hjälp av en räddare. Så kan det fortsätta. Berne delar in spelen i olika allvarlighetsgrad. I de allvarligaste spelen är det på liv och död. Ofta har författare utnyttjat den här dramaturgin i romaner och skådespel. Jag tycker att Bonjour Tristessen är ett lysande exempel på ett spel på liv och död.

Den här teorin om spel har ofta hjälpt mig att förstå när jag varit indragen i spel och då haft större möjligheter att dra sig ur. Spel bör ju brytas för att vi människor skall få bra relationer i våra liv.  

  

---

 [g1]

En god jul och gott nytt år för den sociala rättvisan

Det fanns en tid när jag arbetade på Socialförvaltningen i Helsingborg. Varje år inför julen brukade jag läsa Viktor Rydbergs dikt tomten. Den kan ju tyckas ge en romantiserad bild av julen. Men jag tycker att dikten ger en berättelse och den skildrar en nordisk natur som vi har våra rötter i och den är bitvis en stor dikt. Den ger åtminstone mig lite julro.

Tomten

Midvinternattens köld är hård,
stjärnorna gnistra och glimma.
Alla sova i enslig gård
djupt under midnattstimma.
Månen vandrar sin tysta ban,
snön lyser vit på fur och gran,
snön lyser vit på taken.
Endast tomten är vaken.

Står där så grå vid ladgårdsdörr,
grå mot den vita driva,
tittar, som många vintrar förr,
upp emot månens skiva,
tittar mot skogen, där gran och fur
drar kring gården sin dunkla mur,
grubblar, fast ej det lär båta,
över en underlig gåta.

För sin hand genom skägg och hår,
skakar huvud och hätta —
»nej, den gåtan är alltför svår,
nej, jag gissar ej detta» —
slår, som han plägar, inom kort
slika spörjande tankar bort,
går att ordna och pyssla,
går att sköta sin syssla.

Går till visthus och redskapshus,
känner på alla låsen —
korna drömma vid månens ljus
sommardrömmar i båsen;
glömsk av sele och pisk och töm
Pålle i stallet har ock en dröm:
krubban han lutar över
fylls av doftande klöver; —

Går till stängslet för lamm och får,
ser, hur de sova där inne;
går till hönsen, där tuppen står
stolt på sin högsta pinne;
Karo i hundbots halm mår gott,
vaknar och viftar svansen smått,
Karo sin tomte känner,
de äro goda vänner.

Tomten smyger sig sist att se
husbondfolket det kära,
länge och väl han märkt, att de
hålla hans flit i ära;
barnens kammar han sen på tå
nalkas att se de söta små,
ingen må det förtycka:
det är hans största lycka.

Så har han sett dem, far och son,
ren genom många leder
slumra som barn; men varifrån
kommo de väl hit neder?
Släkte följde på släkte snart,
blomstrade, åldrades, gick — men vart?
Gåtan, som icke låter
gissa sig, kom så åter!

Tomten vandrar till ladans loft:
där har han bo och fäste
högt på skullen i höets doft,
nära vid svalans näste;
nu är väl svalans boning tom,
men till våren med blad och blom
kommer hon nog tillbaka,
följd av sin näpna maka.

Då har hon alltid att kvittra om
månget ett färdeminne,
intet likväl om gåtan, som
rör sig i tomtens sinne.
Genom en springa i ladans vägg
lyser månen på gubbens skägg,
strimman på skägget blänker,
tomten grubblar och tänker.

Tyst är skogen och nejden all,
livet där ute är fruset,
blott från fjärran av forsens fall
höres helt sakta bruset.
Tomten lyssnar och, halvt i dröm,
tycker sig höra tidens ström,
undrar, varthän den skall fara,
undrar, var källan må vara.

Midvinternattens köld är hård,
stjärnorna gnistra och glimma.
Alla sova i enslig gård
gott intill morgontimma.
Månen sänker sin tysta ban,
snön lyser vit på fur och gran,
snön lyser vit på taken.
Endast tomten är vaken.

God jul

Önskar Bloggen alla läsare

Svetlana Aleksijevitj berättar om barns krigsminnen

Idag när jag gick ut med hunden, den sena eftermiddagen när solen redan gått ned och den nordiska natten tagit över med sitt decembermörker, lyssnade jag på det inspelade programmet Radioföljetongen.  Det var första avsnittet av Svetlana Aleksijevitjs berättelse"De sista vittnena" om hur barn upplevde det andra världskriget. Det handlade om hur barn upplevde den 22 juni 1941 dagen då Hitlers nazister med full kraft med miljoner soldater gick till anfall mot Sovjetunionen.

Pappa kysste min mamma på hennes ansikte och hennes händer. Det brukade han aldrig göra sedan sprang han bort och tittade inte bakåt. Jag såg honom aldrig mer. Mamma låg på rygg med utsträcka händer. De begravde henne där hon låg. Jag talade inte på länge. Om man såg något rosa på de brinnande husen så var det ett barn som brann. Där vårt hus låg fanns inget kvar. Till och med katten var tyst. Alla var tysta. Nazisterna Avrättade min morbror. Hans syster försökte fånga upp hans hjärna. Den var alldeles vit. Mitt minne av dagen då kriget började är doften av de blommande syrenerna. Detta är några av berättelserna som jag nu ur minnet erinrar mig. Dessa berättelser träffade med kraft och jag kände mig alldeles tagen.

Det är inte ofta man får höra barns berättelser om hur det är att uppleva krig. Dessa berättelser är en pusselbit att förstå dagens Ryssland. Men om man lyssnar kan man säkert få liknade berättelser från barn som upplevt det aktuella kriget i Syrien. Många av dessa barn har kommit till Sverige. Det jag tänker är att Svetlana Aleksijevitj till stor del lyssnat på kvinnors och barn berättelser. Det är inte barn och kvinnor som startar krig.

Personal i Helsingborgs stad gör uppror!

Den senaste tiden har det inte blivit så många inlägg på min blogg. Anledningen är dels att jag inte haft någon unik synpunkt värd att föra fram. Men främsta anledningen är att jag igen är inkallad till Klippans kommun för att hjälpa socialförvaltningen med stöd till ledningen och hjälpa förvaltningen att komma till rätta med ett nytt stort underskott. Med hjälp av en åtgärdsplan har man kommit till rätta med en hel del problem, inte minst individ och familjeomsorgen. Nu återstår att lösa en del problem inom handikappomsorgen, i korthet benämnd LSS. Uppdraget som rådgivare sträcker sig året ut.  

Flyktingfrågan överskuggar det mesta i samhällsdebatten.  Jag tror på en solidarisk flyktingpolitik. Men vi måste kunna ge flyktingarna ett värdigt liv i Sverige.  Det har varit ett tvärt kast från en ultraliberal politik på det här området som har varit att lägga upp bollen för Sverigedemokraterna till en betydligt mer restriktiv politik. Det behövs som vår statsminister säger ordning och reda i hanteringen.

Många människor har blivit oroliga över invandringen och lockas till stöd för det fascistiska partiet Sverigedemokraterna med sin rasistiska ideologi. Jag tänker är alla dessa snart 20 % av de röstberättigade så obildade, så historielösa, så egoistiska, så osolidariska människor?

Man talar nu om ett Sverige i kris. Att SD får så många anhängare är ett allvarligt kristecken. Eu är försvagat av inre splittring och i botten ligger en ekonomisk kris inom särskilt euroområdet.

I Sverige kan man också peka på en kris för de offentliga institutionerna. Jag som arbetat nästan fyrtio år i socialtjänsten noterar att socialtjänsten är utsatt för stora påfrestningar.  Många poliser funderar på att söka andra jobb på grund av sin stora belastning. Främst akutsjukvården är hårt belastad för att inte tala om Migrationsverket. Jag tror att personal idag är sämre rustade än tidigare eftersom samhällsandan är försvagad och ersatt med en individualistisk ideologi.

I Helsingborg läser man ständigt om nya problem på socialförvaltningen, bortglömda klientärenden, personal som säger upp sig och många vakanta tjänster och en brist på förtroende för ledningen. Det finns en plan rapporterar de ansvariga.  Förbättrad arbetsmiljö, chans till lönelyft och ett nära ledarskap är nog gott och väl men det grundläggande problemet är ledningsfilosofin och bristen på tillit mellan ledning och medarbetare. Nu kan man avfärda min synpunkt  med  att en fd socialchef är en gubbe som sitter på  hyllan och tycker. Det är lätt att tala för sin sjuka moster. Men jag skulle inte sagt detta om jag inte känt att det har gått för långt att många i personalen far illa.  Jag mår själv illa av att många inte har det bra. Jag tror inte man löser problemet förrän man ändrar sin ledningsfilosofi.

Vård och omsorgsförvaltningen verkar också ha stora problem. Jag hörde att nästan alla personer som arbetar i kretsen kring förvaltningschefen Britt-Marie Börjesson slutat. Börjesson som har en fäbless för långa utläggningar som ingen förstår och i förvaltningen en ledarstil med att dela ut order utan någon som helst dialog. Hon liksom Åbinger verkar oförmögna till dialog. Avståndet växer mellan ledning och verksamheten ute på fältet säger en röst jag lyssnat på. Vågar man bli gammal i Helsingborg? Politiken vill också privatisera 4 boenden inom äldreomsorgen. I Helsingborg har det gått fram och tillbaka med privatiseringar. Sådana politiker kan man inte ha förtroende för!

Jag tror att det som händer  är en medveten strategi på Vård och omsorgsförvaltningen och Socialförvaltningen och ett uttryck för den ledningsfilosofi som stadsdirektören  Palle Lundberg står för. För honom handlar chefskap om styrning som bygger på teknik och struktur. Jag kan nog säga att jag känner Palle ganska väl och kan med viss tyngd säga att han inte begriper vilken verksamhet som pågår där ute på fältet, trots alla löprundor, vinterbad och cykelutflykter till jul. Rådhuset är en värld för sig.  I alla fall har de nog roligt i Rådhuset när dom sätter sprätt på skattepengar till informationsverksamhet, olika tävlingar och event och stöd till driften av skrytbygget Helsingborgs arena. Helsingborgs stad har för mycket pengar. Det märker man när man kommer till Klippan som inte har pengar till en hel del nödvändig verksamhet. Min uppmaning till personalen: Gör uppror! 

Som vanligt blir jag väldigt glad om du som läser det här lämnar synpunkter och kommentarer.