I spåren av kvinnoupproret i Meetoo: Kan vi ha män springa lösa i samhället eller kanske en könssegregerad lösning som inom Islam är nödvändig?

Över hela västvärlden har metoorörelsen drabbat samhället med storm. Snart sagt varje bransch har kommit med upprop från sexuellt trakasserade och våldsutsatta kvinnor. En man med nära anknytning till Svenska akademin har i årsvis skamlöst utsatt kvinnor för övergrepp.

När man får alla dessa berättelser blir man närmast chockad. Inte chockad att det i enstaka fall inträffar, att det finns män som våldtar och trakasserar kvinnor, utan omfattningen. Det verkar inte finnas en skådespelerska, sångare, dansare eller journalist som inte utsatt för sexism, tafsande och våldförande. Män med makt på arbetsplatser har ofta utnyttjat unga kvinnors sårbarhet i arbetslivet. Man får nästan tanken i huvudet kan män och kvinnor umgås alls. Vore det inte bra om man hade den uppdelning mellan könen som finns i muslimska länder? Det skyddar ju i alla fall kvinnorna för den här typen av trakasserier och övergrepp!

Det brukar framhållas att vi i Sverige tagit stora steg mot ett jämställt samhälle vad gäller förhållandet mellan män och kvinnor. Kvinnor är idag ekonomiskt oberoende av män. Kvinnor lyckas bättre i utbildningssystemet än män och har gjort stora insteg på många områden i arbetslivet. Men likväl inträffar detta. Hur ska man förstå vad som händer?

Är detta bara ett uttryck för mansväldet som dras fram i ljuset men som hela tiden funnits där bakom fasaderna? Är det ett uttryck för männens reaktion på att kvinnorna håller på att springa förbi  dom i arbetslivet? Den offentliga bilden av sexualitet och förhållandet mellan män och kvinnor är våldtäkter och sexuella trakasserier. Finns inte kvar ett positivt förhållande mellan män och kvinnor?  Man säger ibland att samhället är sexualiserat. Det kanske är tvärtom. Från sexuell frigörelse på 60-70-tal har det blivit en rörelse åt motsatt håll. Man hör ibland om undersökningar som visar att folk har mindre sex nu än tidigare. Det kanske finns en sexuell nöd som tar sig perversa och våldsamma uttryck? Frågorna är fler än svaren.

Vad skulle Michel Foucault sagt om de här problemen.

Foucault talar i sin bok Diskursens ordning om utestängningsprocedurer och menar att det finns särskilt starka sådana inom sexualitets och politikens område.

”Alla vet att man inte får säga allt, att man inte kan tala om vad som helst när som helst och, slutligen, att inte vem som helst får tala om vad som helst. Tabuerade ting, ritualer för olika tillfällen, det talade subjektets privilegierade eller exklusiva rätt:

Här har vi ett spel mellan tre typer av förbud som korsar, förstärker eller tar ut varandra och bildar ett komplicerat galler i ständig förändring. Jag vill bara nämna att de områden där gallret är som tätat, där de svarta rutorna är flest, är sexualitetens och politikens område.” (Ref svarta rutorna i ett korsord)

Det är kanske inte så konstigt att unga skådespelerskor och journalister inte har berättat eller inte blivit hörda. Det som händer i den sexuella världen pratas det inte om särskilt inte i den världen där makten finns. Det lever nog ett skvaller men det lyssnar man inte till. Metoo lyfter fram de snuskiga, perversa och skamliga berättelserna och det lyfter på några svarta rutor. Kraften kommer i att så många kvinnor går samman. Det verkar som att många kvinnor känt en skam för det som hänt, tagit på sig skuld. Jag skulle inte följt med den mannen, jag kunde inte säga nej, jag kanske uppmuntrade honom osv. Många huvuden rullar nu. Men det är inte rättssystemet som straffar utan det blir arbetsrättsliga åtgärder som blir reaktionen. Det är ofta mycket svårt för rättssystemet att åtala för sexuella brott ofta av det enkla skälet att ord står mot ord och det finns inga vittnen eller andra bevis. Det är sannolikt mycket få av de berättelser som kvinnor kommit med i Metoo som kommer att leda till åtal och dom. Ansvaret kommer att landa tungt på arbetsgivare och chefer. 

Utifrån Foucaults analys tänker jag att utestängningsprocedurerna minskar genom  Metoo. Frågan är om öppenheten kring de här frågorna kommer att bestå eller de svarta rutorna läggs på igen? Kommer normerna kring de här frågorna att förändras i samhället. Eller att det faktum att Metoo väller fram med sådan kraft avspeglar att det skett en värdeförskjutning.  Det vill säga män kommer att sluta tafsa och kvinnor kommer inte att tiga? I dagens samhälle blir det tydligt att det är mannen och kanske mansrollen som är problemet. Feminismen lyfter fram kvinnorna men har ingen lösning på männens problem; att pojkar har sämre resultat i skolan, att unga män har högre arbetslöshet, att fler kvinnor studerar på universitet, att män är mer kriminella, att män begår våld och övergrepp på kvinnor och att många män saknar inlevelse i kvinnors behov.   

Den bilden som tonar fram i Metoo är ju också bara en del av verkligheten. Alla positiva sexuella relationer som försiggår i arbetslivet syns ju inte nu. De tafsande männen har kanske inte alltid möts av nej utan fått ja ibland? Det försiggår sexuella spel mellan män och kvinnor och alla kvinnor är inte offer utan tom ibland mycket aktiva i de sexuella spelen och understundom också utövare av sexuella trakasserier. Jag tänker att det är problematiskt att kvinnor framställer sig själv eller blir framställda som offer. Makten att förändra läggs på männen. Jag tror att kvinnorna själva måste ta makten över detta och inte förvänta sig att få den av männen.  (jmr Eric Bernes teorier i Transaktionsanalysen b.la. om spel).

Jag tänker ofta på en lång ljushårig servitris på sundsfärjan någon gång på sjuttiotalet som höll på servera på ett bord intill där jag och ett sällskap satt. Plötslig delar servitrisen ut en kraftig örfil mot en man. Sedan går hon vidare. Vad mannen gjort för att få örfilen vet jag inte men man kan ju gissa att ha tafsat på servitrisen som omedelbart gav reaktion. Sedan var det inte mer med det. Borde inte fler kvinnor reagera på det här sättet? Är den curlade generationen som fostras i att det är fel med våld bra på att sätta kraftfulla gränser när man blir utsatt för integritetskränkningar?

         

Råås bibliotek bör få vara kvar i Råå

Flyttningen av biblioteket på Råå i Helsingborgs kommun har väckt harm och vrede vilket inte minst har märkts i insändarspalterna. Flyttningen till en själlös hangar i Råå center, som är ett nytt stormarkscentrum öster om Landskronavägen, riskerar att ytterligare beröva och utarma samhället på viktig service.  

Jag är uppväxt på Rååvägen på det som fordom kallades friska vindar. Det var några hundra meter till Råå vallar. Varma somrar med vackra solnedgångar över sundet och den söta doften av vresros finns för alltid i mitt sinne.   Det var en fin uppväxt i ett litet samhälle med en särskild bygemenskap. Biblioteket var viktigt under min uppväxt och jag var ofta på Råås gamla bibliotek på Rååvägen på den gamle bibliotekarien Larssons tid. Råå är inte Helsingborg och även om jag nu bor Helsingborg känner jag mig mer hemma på Råå än i Helsingborg. Skulle Råå IF möta HIF i fotboll, som de gjorde på 70-talet, håller jag utan tvekan på de ljusblå.

Det som nu sker med biblioteket är ett okänsligt övergrepp från en kommun som präglas av högfärd och att bygga tjusiga fasader med chefer som hellre styr än leder sina verksamheter. Deras föreställning på ett dialogmöte verkar ha varit en uppvisning i skamlös manipulation. Man försökte ta udden av kritik genom att människor som kände varandra inte fick sitta tillsammans. Argumentet att flytta biblioteket till Råå center är lika illa som om man flyttar stadsbiblioteket till Väla med argumentet att det är ju fler parkeringsplatser än i stan.  Det skulle nog ingen komma på den idén. Dessa teknokrater har inte förstått vad Råå är för ett samhälle, ett gammalt fiskeläge med lång historia och stark identitet och stolthet, men ändå ett öppet och positivt samhälle som inte stänger någon ute.  Även om inkorporeringen i Helsingborg 1918 satte sina spår och födde en viss animositet mot den stora staden.

Affärslivet och servicen på Rååvägen kommer att få allt svårare att överleva om man flyttar service till det opersonliga och sterila Råå center. Det finns ingen livsmedelsbutik kvar på Råå.  Frågan är vad enkelriktningen av Rååvägen kommer att betyda för affärslivet. Kommunen har också hanterat frågan om hamnserveringen som försvann för flera år sedan mycket illa. Det blev en servering mest under bar himmel. Inte den trevliga restaurang det var tidigare.  Rååbor nu är det dags att säga ifrån ordentligt!

Tankar kring hundraårsminnet av oktoberrevolutionen

I dag är det hundra år sedan oktoberrevolutionen i Ryssland. En del kallar den en kupp, stormningen av vinterpalatset den gången. Hur som helst så fick denna händelse stor betydelse för 1900-talets historia. Detta kan man säga oavsett vad man tycker om denna otroligt kontroversiella händelse. Få politiska händelser har framkallat så starka känslor – både flammande hänförelse och gödande hat. 

Revolutionen, som jag väljer att trots allt kalla den eftersom den ledde till så otroligt genomgripande förändringar i Ryssland och resten av världen, hade inte varit möjlig dels utan det vanvettiga första världskriget och dels för den brutala förtryckarregimen i Tsarryssland. Även om förtrycket under Sovjettiden blev mycket värre får man inte glömma att folkets massor i Ryssland 1917 – inte bara Bolsjevikerna -  trodde på ett socialistiskt samhälle. Att denna ide förråddes i Sovjetunionen är en tragedi för världens arbetarklass och förtryckta underklass. Man måste vara ärlig och säga att Lenins parti inte stod för humanism och rättssäkerhet. Men Bolsjevikerna var det mest handlingskraftiga politiska alternativet då i oktober 1917.  Man hade bara fokus på att förändra samhället som en kollektiv företeelse och förstod inte att det fanns individuella människor med personliga behov och känslor. Att det gick illa för Sovjetunionen innebär inte att det är något fel i visionen om ett klasslöst samhälle. Även den socialdemokratiska folkhemsvisionen tänkte sig ett samhälle utan klasser.

Oktoberrevolutionen fick stor betydelse för resten av världen. Den skrämde ”skiten” av borgarklassen i omvärlden och jag tror inte att vi Sverige skulle fått allmän och lika rösträtt 1918 om inte Lenins revolution inträffat. Det fick borgarklassen och kapitalisterna att börja kompromissa med arbetarrörelsen och tygla den fria kapitalismen. I väst tog arbetarrörelsen en reformistisk vändning och medverkade inte till socialism utan en reformering av kapitalismen. Så här långt i den historiska utvecklingen av kapitalismen har de svenska arbetarna fått det bättre än någonsin de ryska.   Men klasskillnaderna och de ekonomiska klyfterna har de senaste 30 åren växt och det välstånd majoriteten av befolkningen uppnått finns det ingen garanti att det består.  Visionen om det klasslösa samhället baserat på samarbete och humanitet måste leva vidare.

Leif Östling en lus i den röda fanans veck

Leif Östling ordförande i Svenskt näringsliv har hamnat i blåsväder.  Han har gett girigheten ett nytt intressant ansikte. Tagen med byxorna nere med skatteplanering i skatteparadis talade han från hjärtat och tyckte detta var helt ok. Han betalar ju skatt för tusen andra och får inte mycket för alla miljoner han betalar i skatt. Betalar han skatt för tusen andra så tjänar han ju för tusen andra. Han verkar inte ha något problem med sitt samvete. Han tycker nog han är värd sina höga ersättningar. Men vem har jobbat ihop hans miljoner? Vem sätter samman bilarna på Scania? Östling gjorde för en tid sedan ett uttalande om att de privata företagen inom välfärdssektorn svarar för en en bättre verksamhet än den offentliga. Jag tror inte folk i Lomma och Helsingborg håller med. 
Östling var medlem i SSU i sin ungdom. En annan girig kapitalist Nordeas ordförande Björn Wahlroos var kommunist i sin ungdom. Båda verkar lämnat sin ungdoms ideal. Två löss i den röda fanans veck.  

Avvikande beteende kommer alltid att finnas

 Den senaste tidens händelser med allvarlig brottslighet i form av skjutningar, sprängningar och den uppblossade diskussionen MeToo om sexuella trakasserier och övergrepp ställer frågor om hur samhället hanterar avvikande eller icke önskat beteende.

Gängkriminalitet, skjutningar, sprängningar mot polishuset i Helsingborg skjutning mot en polis bostad i Västerås, och den stora förekomsten av vapen i omlopp är ytterst oroande och självklart måste sådana hot mötas med polisiära och rättsvårdande insatser. Men i dagens samhälle finns en tendens att allt mer av gränssättning som vanligt folk förut stod för förväntas utföras av polisen. Ropen på fler poliser ekar.    Rädslan för våld leder till rädsla för konflikter och aggressioner överhuvudtaget. Tolererar vi i dagens samhälle överhuvudtaget att människor blir och uttrycker vrede?

När man tar del av de många kvinnornas och flickornas berättelser om sexuella trakasserier och övergrepp blir man både ledsen och beklämd. Många berättelser dryper av förnedring, ångest, äckel och ilska. Många kvinnor har varit unga när övergreppen inträffat och känt sig vara offer och försatta i hjälplöshet och vanmakt. Tilliten att polisen gör något är låg. Ribban för vad man anser vara trakasserier är olika. Vad en skrattar åt tar andra illa vid sig för.

Man kan uppfatta hela den offentliga diskussionen, om hur man skall hantera de olika uttrycken för upprörande och hotfulla avvikande beteenden, att lösningen är straff i olika former, lagstiftning och i vart fall olika rättsvårdande insatser.

Utan tvekan behövs gränssättning. Men det finns inslag i debatten som slår över i hysteri och väldigt mycket följa john. Folk som tigit tidigare kan nu säga vad man tycker. Kanske kan man efter hand landa i en mer balanserad och fördjupad analys av problemet.

Inte minst måste man försöka förstå orsaker och bakomliggande faktorer som skapar problemen. Den här texten gör inte anspråk på att svara på de frågorna. Upplägget i mina texter är mer fria reflektioner.

Vad gäller kriminalitet tycker jag mig ha hört från forskning om brottslighet är att fattigdom och sociala problem är en viktig bakgrundsfaktor och att hårda straff inte har någon effekt att förebygga brott.

Med detta sagt är det två frågeställningar som jag tror är viktiga att diskutera i sammanhanget.

Socialiseringsprocessen i samhället och Relationen mellan män och kvinnor.  Lagstiftning är ett trubbigt instrument att komma åt de här frågorna. 

Kunskapen inom de här områdena finns inom sociologin och socialpsykologin huvudsakligen. Den här typen av kunskap har i etablissemanget låg status. Det naturvetenskapliga forskningsparadigmet och ett juridiskt synsätt dominerar i dagens samhälle. Nästan alla politiska partier hanterar kriminalitet och avvikande beteende med längre och strängare straff trots att all forskning menar att det inte påverkar brottsligheten. Det är nästan ryggradsmässigt. Det är en annan diskussion varför det är så. Att  många med psykiska störningar döms till fängelse är också betänkligt. 

Vad menar jag med socialiseringsprocessen? Socialisation är den process där människor införlivar omgivningens normer och kultur. Denna process där familjens, skolans, andra grupper och samhällets krav blir individens krav på sig själv är avgörande för hur det mänskliga samhället utvecklas. Denna process var betydligt mer tydlig och hårdhänt låt oss säga fram till andra världskriget. Både kyrkan och Skolan hade en mycket auktoritär överföring av normer. Idag behandlar vi barn med större omsorg och mjukare. En del talar om att barn curlas. Agan var tidigare ett viktigt instrument att inskärpa i barnen vad de hade att rätta sig efter. Idag finns en tendens att det är upp till var och en vilka normer och vilken moral man ska ha bara man inte bryter mot någon lag. 

Här finns nog en stor del av orsaken till problem i samhället. Man måste jobba mycket tydligt med barn om vilka normer som skall gälla – utan att använda våld. Även om agan som disciplineringsmetod inte fullt ut ersatts. Jag är övertygad om att den liberala individualistiska kultur som den svenska borgerligheten står för bereder vägen för sin motsats i hårda tag och det finns de som formulerat det som att liberalismen bär fascismen i sitt sköte.   

Diskussionen om relationen mellan män och kvinnor har nu under lång tid pågått och efter Weinsteinskandalen har den blossat upp riktigt ordentligt. Hur skall män och kvinnor kunna leva tillsammans på ett jämlikt och rättvist sätt? Kvinnors situation har rent historiskt varit mycket utsatt och fortfarande är det på många håll i världen. Det allmänna intrycket är väl ändå att kvinnors situation i Sverige blivit mycket bättre. Kvinnor har flyttat fram sina positioner. Kvinnor kan idag vara ekonomiskt oberoende av en man. Flickor har bättre betyg i skolan än pojkar. Två tredjedelar av de som studerar på universitet är kvinnor medan unga män är mer arbetslösa än kvinnor. Kvinnor är ofta chefer i offentlig sektor och på frammarsch i många yrken Man måste nog dra slutsatsen att det är männen som är problemet i ett samhälle av vår typ. Här lyfter många fram att vi lever i patriarkalt samhälle med en könsmaktsunderordning. Män med makt utnyttjar det mot kvinnor. Samtidigt är det uppenbart att många män är förlorare i dagens samhälle och detta kanske också går ut över kvinnor.

Sedan kan man inte bortse från sexualdriftens betydelse för det sociala spelet mellan män och kvinnor, pojkar och flickor. Det kommer alltid vara så att det förekommer sexuella inviter – från båda håll. Hur det sexuella samspelet skall se ut styrs och kontrolleras av just normsystemet. Problemet är inte att människor blir kåta utan hur de hanterar sin kåthet. Berättelserna om sexuella trakasserier innehåller allt från ganska lindriga händelser av omogna och tanklösa manspersoner till fruktansvärda och medvetna övergrepp. Genomgående en brist på empati och respekt för andra människor. Det fanns i min barndom en norm bland män och pojkar som sa att man slår inte på flickor och detta avspeglade sig som att man som vuxen skulle uppträda som en gentleman. Detta var kanske en vonobensyn på kvinnor men innebar i alla fall en respekt för kvinnor. Men som ung pojke visste man inte hur man skulle förhålla sig till flickor. Man visste inte att flickorna inte uppskattade tafs.  Men i ärlighetens namn så fanns det de som gjorde det. Det var i de nedre tonåren som det förekom knufflekar. I min barndom noterade jag också att männen talade på ett annorlunda och mer vulgärt sätt när det inte fanns kvinnor i sällskapet. När kvinnorna var med talade man mer tillrättalagt. Idag får jag intrycket att killar beter sig på samma sätt oavsett om 

Tjejer är med eller inte. Men är inte detta ett uttryck för jämlikhet? Trakasserier har naturligtvis inte något alls att göra med jämlikhet.

Pojkarna måste lära sig hur man ska behandla flickor och där har naturligtvis föräldrar och pedagoger stor betydelse. Men man lär sig också genom att göra misstag. Det finns ingen människa som inte gjort ett misstag.

Man kan inte blunda för att det finns ett samspel att olika relationer uppstår. Detta sagt utan att skuldbelägga kvinnor. Men kvinnor är eller bör inte vara offer i alla fall Det vore på sin plats - som en kvinna skrev i en insändare - med en knäspark i skrevet på en tafsande karl eller en välriktad örfil. Kvinnor som klarar av att sätta gränser mår säkert bättre och kan hantera trakasserier bättre. Jag minns en servitris på sundsfärjan som vid ett bord bredvid plötsligt utdelade en kraftig örfil. Man kan nog gissa vad som hänt!

Man vet ju också att alkohol har stor betydelse för förekomsten av våld överhuvudtaget och inte minst när det gäller våldtäkter. Unga män är dock de som är mest våldsutsatta och då är det andra män som är förövare.

Så återigen socialiseringsprocessen av både pojkar och flickor är avgörande för förloppet av relationerna mellan vuxna män och kvinnor. Kvinnor bör tuffa till sig och sätta tydligare gränser och män bör lära sig att kommunicera bättre.

Men det ligger i sakens natur att i ett mänskligt samhälle kommer det alltid att inträffa avvikande beteende. När man talar om nolltolerans så kan man ha det som målsättning för olika sorters avvikande beteende men det kommer aldrig att bli så.