fredag 28 oktober 2016

Socialtjänst med myndighetsutövning eller socialt arbete?

I den här bloggen har jag skrivit många inlägg och reflektioner om socialtjänsten. Varför har jag gjort detta? Jag har gått i pension efter ett långt arbetsliv i socialtjänsten och borde med all rätt kunna släppa detta och låta de som kommit efter mig med förtroende sköta sitt arbete. Men jag kan inte släppa engagemanget för socialtjänsten. Det handlar egentligen inte om det som varit mitt arbete. Arbetet i socialtjänsten gick ju mycket ut på administrativa arbetsuppgifter och många möten men också hantering av personalfrågor och budget och ekonomifrågor. Nej det handlar mer om de människor som socialtjänsten har att arbeta med. Människor som är bland de mest utsatta i samhället. Människor med allvarliga problem som verkligen behöver samhällets stöd och hjälp. Det var engagemanget för dessa människor och engagemanget för att göra samhället bättre så att sociala problem inte uppstår som ursprungligen ledde mig att söka in på socialhögskolan. Det var ett politiskt engagemang kanske så typiskt för tidsandan i början av 1970-talet. Det fanns hos mig och många andra en optimism att samhället kunde förändras så att sociala problem som fattigdom, missbruk, psykiska problem, utsatta barn kunde lösas genom förändringar i samhället. Vi såg inte problemen som bara individuella utan som något som berörde oss alla! Nu 40 år senare har vi ett annat samhällsklimat. Sociala problem ses i stor utsträckning som individens problem och på parnasserna framtonar mest en diskussion om hur rättsväsendet skall hantera problem med avvikande beteende. Det har skett en värdeförskjutning i samhället. Då för 40 år sedan fick människor som begick allvarliga brott ofta psykiatrisk vård. Idag är detta ovanligt. Även mycket störda personer döms till fängelse. Förändringarna i systemet med psykiatrisk vård har genomgått dramatiska förändringar. Mentalsjukhusen har lagts ned och många människor med en psykisk sjukdom eller känslighet är nu ute i samhället och faller dit i missbruk och kriminalitet. För 40 år sedan var de oftare i psykiatrisk vård. Inlåsning och ersatts av utelåsning skulle man lite drastiskt kunna säga.
När socialtjänstlagen tillkom gav denna ramlag kommunerna stor frihet att utforma verksamheten. Det sattes igång mycket intressant experimenterande med olika sociala verksamheter. Det kunde handla om områdesinriktade verksamheter, fältarbete och uppbyggandet i en del kommuner av basenheter som innebar att överbrygga skillnaden mellan öppenvård och sluten vård. Efter hand, när framförallt en del fall av grova övergrepp av barn uppmärksammandes, började lagstiftaren och tillsynsmyndigheter att skärpa kontrollen över verksamheten. Särskilt inom barnvården skärptes kraven på utredningar och verksamhet betydligt. Det som var en ramlag blev en specialreglerad lagstiftning. På många sätt var man tillbaka i den gamla barnavårdslagen. Man talar mycket om barnperspektiv och detta har fått ersätta helhetssynen som var ett signum för socialtjänstlagen från början. Men i alla barnavårdslagar allt från 1924 års lag och kanske även tidigare har barns bästa varit tydligt inskrivet i lagarna. Trots detta utsattes många omhändertagna barn för övergrepp. Nu talar man om att göra barnkonventionen till svensk lag. Men den lagstiftning som funnits har inte kunnat garantera barns bästa trots att det varit tydligt inskrivet. Varför? Ja här finns nog olika förklaringar. En förklaring är att föräldrars behov har fått slå igenom. En annan förklaring är att det sociala arbetet inte tagit som utgångspunkt att förändra familjernas sociala situation och att en nedlåtande fattigvårdssyn funnits på socialtjänstens klientel.
Idag har vi en situation där socialtjänsten och i synnerhet den sociala barnavården beskrivs vara i allvarlig kris. Krisen beskrivs handla om stor personalomsättning och svårigheter att rekrytera personal, särskilt socionomer som kan arbeta med barnavårdsutredningar. Många kommuner måste ta in hyrsocionomer, vilket blir både dyrt och sämre än om man har egen personal. Nu senast hade TV ett inslag från Karlskrona som hade det sk Yarafallet. Återigen ett fall med ett barn som socialtjänsten inte lyckades skydda och som dog efter misshandel och vanvård.
Sådana fall har fått stor genomslag på hur socialtjänstens uppdrag utformas. Uppdraget till socialsekreterarna blir med stor tyngdpunkt på utredning och myndighetsutövning. Det blir egentligen på något slags sätt en polisutredning som uppdragsgivaren förväntar att socialsekreterarna skall utföra. Jag tror heller inte att ett sådant arbetssätt kan skydda alla barn som behöver stöd och skydd.  Detta är mycket långt från vad socionomerna är utbildade för och som sannolikt var motivet till att de ville bli socialarbetare och socialsekreterare. Inte konstigt att personalomsättningen är så stor.  I Helsingborg visade det sig att av aktuella barnärenden i socialtjänsten så hade 90% inkommit som anmälningar och bara 10% var ansökningar om hjälp från familjer. Detta är egentligen ett gigantiskt fiasko för socialtjänsten. Människor vågar inte söka den frivilliga hjälp som var grundläggande för socialtjänstreformen. När det dessutom är så att de insatser i form av omhändertaganden och placeringar av barn och ungdomar inte hjälper de berörda barnen - vilket forskningen visat - så understryker detta att man måste börja tänka om i socialtjänsten.   
Jag menar alltså att krisen för socialtjänsten i grunden inte handlar om verken resursbrist eller personalomsättning utan det handlar om lagstiftarens uppdrag. Detta uppdrag är för det första orimligt med en ohanterlig överbyggnad av administrativa arbetsuppgifter och med en stor överrock med kontrollapparat. Jag tror detta har tillkommit för att beslutsfattare och lagstiftare skulle visa handlingskraft att de löser de problem som finns. Men det begriper inte de som har makten över lagstiftning och tillsyn. Man tror att mer utredning och mer myndighetsutövning med kontroll är lösningen när det är mer socialt arbete som baseras på att socialtjänsten skapar ett förtroende så att människor vågar söka hjälp som behövs. Ja jag vet att dilemmat är att det måste finnas omhändertaganden och myndighetsutövning i den här verksamheten, men inte så mycket som det finns. I vart fall måste man ta sikte på att göra något åt det som är problemet och ta till rätt medicin inte helt fel som man gör nu.
Det behövs en socialtjänstreform. Nuvarande lag är som en del lagar brukar bli överhängd med en massa detaljregler. Det behövs en socialtjänst som har möjligheter att arbeta med socialt arbete som verkligen hjälper individer och familjer. Jag menar också att man måste skapa en ny diskus i samhällets arbete med tex utsatta barn som väver samman socialtjänstens, skolans och barnhälsovårdens arbete.
Jag har sedan jag slutade arbeta i socialtjänsten skrivit ett antal artiklar som tagits in i Helsingborgs Dagblad. Dessa inte föranlett några reaktioner från något håll. På senare tid har flera artiklar refuserats. Jag tolkar detta som att intresset för dessa frågor som rör många utsatta människor i vårt samhälle är lågt.  Det pågår någon sorts översyn av socialtjänstlagen i socialdepartementet så vi får väl se vad som händer. Jag kan bara uttrycka min uppfattning. Du som läser detta kommentera gärna.  

  

       

tisdag 25 oktober 2016

Är skämt alltid roligt? - Sverigedemokraterna skämtar vidare




Sverigedemokraterna har varit lite illa ute en tid. En medarbetare hade haft husaffärer med en ryss och en annan hade hyllat Putin. En riksdagskvinna ville begränsa den judiska familjen Bonniers möjligheter att äga tidningar.  Den ekonomiske talesmannen O Sjöstedt hade skrattat år judeskämt. Carina Herrstedt i Landskrona tog sig friheten att skämta om judar och negrer.  Det är ofta som Sverigedemokraterna försöker komma undan med att en del konstiga uttalanden är bara skämt.

Frånsett att det är olika saker vi människor tycker är roligt och som vi skrattar åt. Men förväxla aldrig hånfullhet och att man skrattar åt någon och gör sig lustig på annans bekostnad. Detta är inte humor.  Så har alltid fascister och nazister uttryckt sitt förakt för andra människor. 

lördag 22 oktober 2016

I huvudet på en socionom oktober 2016 Reflektioner över saker i tiden men inte helt färdiga tankar




En dag fick vi höra att Sverige är det bästa landet att leva i för flickor. Det finns mycket att vara tacksam för när man lever i Sverige. Mycket vill ha mer. Men det finns ingen garanti att det inte blir sämre här också. De hade det rätt hyfsat i Syrien för inte så länge sedan. Det är viktigt att vara uppmärksam på tendenser i tiden som löser upp det som fungerar rätt bra i Sverige. Vi har sedan Axel Oxenstierna haft en stark och oväldig ämbetsmannakultur. Nu tycker jag att allt fler myndigheter och offentliga organisationer som verkar krackelera och få problem. Det finns en lång rad: Skatteverket, Sjöfartsverket, Socialtjänstens barnavård, och sjukvården på sina håll är exempel som nu senast har fått ytterligare ett exempel Postnord. Polisen är ordentligt i skottgluggen och rikspolischefen har varit på förhör på justitieutskottet. Det verkar som att polisen är våra folkvaldas viktigaste myndighet. Där får det inte skita sig!

I Helsingborg har Socialförvaltningen sedan länge stora problem med personal som hoppar av och brist på tilltro till ledningen. Vård och omsorgsförvaltningen rapporteras ha en sjukfrånvaro på 9,4%, vilket är  anmärkningsvärt högt och indikerar allvarliga problem i organisationen .
Det finns naturligtvis många orsaker till problem när det gäller resurser och omvärldsfaktorer. Men jag är övertygad om att hur organisationerna leds och vilken anda som präglar organisationen är av stor betydelse. Att både socialförvaltningen och vård och omsorgsförvaltningen dippar i Helsingborg beror ytterst på den ledningsfilosofi som kommunledningen står för.

Det finns naturligtvis globala och ekonomiska underströmmar som styr utvecklingen i dagens värld.  Men det finns något som fräter på samhället som kollektiv företeelse. Jag tror det ha att göra med att den samhällsanda som tidigare präglade Sverige håller på att upplösas av en liberal företagsanda. Regeringen säger visserligen att man satsar på ett nytt samhällsbygge. Men liberaliseringen har pågått länge.  Sammanhanget i EU har nog stor betydelse för utvecklingen. EU har stora problem. Den skandalösa presidentvalkampanjen i USA indikerar allvarliga underliggande problem i ett land som använder 1,2 biljoner dollar till försvar av sammanlagt 3 biljoner! Många får inte del av den amerikanska drömmen. Ryssland vässar klorna och Kina står starkt. Som vanligt en kamp om världsherravälde.   

I liberalismen finns ju egentligen bara individer och många i organisationerna jobbar bara på sin egen karriär när man tidigare tydligare såg sig som en del av något större, samhället eller den organisation man jobbade i. Nu har individualismen med kraft brett ut sig, djupt förankrad i 80 och 90 – talisterna. Om folk i en organisation bara tänker på sin del och sin karriär då blir inte helheten bra. De här generationerna har inte mött några större motgångar – särskilt inte ekonomiska. Curlade har de inte fått kämpa lika mycket som tidigare generationer, i all synnerhet inte de som var födda före andra världskriget. Även min generation hade goda förutsättningar. Vi fick möjligheter till utbildning och det var lätt att få jobb. Men man upplevde att det fanns ganska hårda krav på disciplin i samhället. I dag känns det som det är  en betydligt slappare attityd, från samhälle, myndigheter och föräldragenerationen.  Vi ska vara så goda och vrede och frustration får inte komma ut så lätt. Men det läcker och människor uttrycker sin frustration på nätet gärna anonymt, röstar på Sverigedemokraterna eller får psykiska problem. Men de flesta av oss har det ganska bra i vår bubbla och hoten syns bara vid horisonten.  

   

tisdag 18 oktober 2016

Göran Jönsson om socialtjänsten



Artiklar om socialtjänstlagen

Under de år jag skrivit på den här bloggen har jag skrivit ett antal artiklar om socialtjänsten, i synnerhet den del av socialtjänsten jag ägnat hela mitt yrkesliv nämligen individ och familjeomsorgen. Jag har här samlat några av dessa för att de ska bli mer tillgängliga för er läsare. De finns annars i arkivet. Det finns fler för den intresserade. Men jag har valt dessa.


Socialtjänsten har kört i diket – Det behövs en ny socialtjänstreform

Som pensionerad borde man kanske inte bry sig och njuta sitt otium. Men jag kan inte låta bli att se att i de flesta kommuner är situationen ansträngd för den del av socialtjänsten som handlar om individ och familjeomsorg, i särskild kris verkar den sociala barnavården vara. Barnfamiljer söker inte hjälp frivilligt. 90% av barnärenden i socialtjänsten är anmälningar. 
Centralt i verksamheten borde det som brukar kallas socialt arbete som handlar om att socialarbetarna får möjlighet att hjälpa människor till social förändring, problemlösning i mänskliga relationer, behandling och medverka till frigörelse och välbefinnande.

Socialtjänstlagen tillkom 1982 för att genom frivillighet och helhetssyn bryta med den gamla fattigvården. Detta lyckades väl med äldreomsorg och barnomsorg, som nu är en del av den generella välfärden. Vad gäller barnavården, missbruksvården och försörjningsstödet måste man nog konstatera att denna fortfarande har drag av fattigvård.
Problemet med verksamheten är enligt min uppfattning inte primärt resursbrist och svårigheter att rekrytera personal. Problemet är att socialarbetarna inte har så stor möjlighet att arbeta med det de är utbildade för nämligen med socialt arbete. Det är för stor tyngdpunkt på utredningar.

Socialtjänstlagen, som från början var en ramlag gav stora möjligheter till ett flexibelt arbete, har under resans gång behängts på med massor av regler och rutiner. Detta har gjort arbetet mer administrativt och präglat det med mycket myndighetsutövning. Lagstiftararen och centrala myndigheter har infört mycket mer kontroll över verksamheten och har en övertro på utredningar och att man genom myndighetsutövning och omhändertaganden av barn kan skydda socialt utsatta barn och ge dem bättre förutsättningar att utvecklas på ett normalt sätt. Sanningen är att resultat av detta arbete är en ren katastrof! Forskningen visar att det går precis lika dåligt för omhändertagna barn än om de inte omhändertas!

Enligt min uppfattning är den grundläggande orsaken till problem att lagstiftaren



Vad beror personalmissnöje inom socialtjänstens individ och familjeomsorg på?

Vi har sett att socialarbetarna protesterar på många håll i Sverige. Medarbetarundersökningar ibland annat  i Åstorp och Helsingborg har visat på  mycket dåliga resultat när det gäller  förtroende för sin ledning.  I Klippan som jag nu är verksam i är personalen mycket kritiska till sin ledningen i kommunen.

Socialchefposterna i många kommuner är  mer eller mindre katapulktaburetter och det har under den tid jag varit socialchef  byttas ut otroligt många chefer.  Har vi  väldigt dåliga chefer i dagens socialtjänst eller vad beror missnöjet på.

Det är klart att kvaliteten på chefer varierar och det finns bra chefer och det finns dåliga. Möjligen är många chefer för mycket inriktade på  sin individuella karriär och inte så ideologiskt förankrade i socialpolitisk idétradition som tidigare. Men detta tror jag inte är huvudorsaken till problemen.  Orsaken finns nog i det omgivande samhället med de problem och situationer som socialarbetarna möter, där  de ofta känner sig maktlösa när det gäller att göra livet  drägligt för många människor i utsatta situationer. Denna frustration över att tvingas verka i en  fattigvård som fortfarande i stor utsträckning har ett manuskript av förmyndarmässighet, måste ta vägen någonstans. Den kan enligt min erfarenhet kanaliseras mot klienterna, mot arbetskamraterna eller mot ledningen. Minst dåligt är att den riktas mot chefer och ledning. 

Vi socialarbetarare är idag en ganska tyst kår inte som på  60-70-tal då kampviljan och hoppet om en samhällsförändring för de människor vi arbetar med var mycket större. Det finns ett gift som nuvarande politiska strömningar har inympat i människor att satsa på sig själv och sin karriär och att samarbete mellan människor uppfattas som socialism och något som måste bekämpas. Även om vi ekonomiskt totalt sett har fått det över lag mycket bättre, även om klyfterna och skillnaderna mellan människor har växt, så har vi socialt sett ett mycket sämre samhälle i Sverige idag än för 30 år sedan. 
   
 och de centrala myndigheterna gett ett orimligt uppdrag och inte förstår vad socialt arbete är och inte inser att socialarbetarna måste få möjlighet att utöva sitt yrke.

Jag anser att det behövs en ny socialtjänstreform som gör denna verksamhet till en del av den generella välfärden och befriar den från fattigvård och skam och ger socialarbetarna möjlighet att genom frivillighet och helhetssyn hjälpa sina klienter och familjer på ett bättre sätt. Det behövs att man skapar en ny verksamhet där socialtjänsten vad gäller barnen på ett bättre sätt samspelar med skolan och barnhälsovården och vad gäller missbrukarna med beroendesjukvården.




Varför är den sociala barnavården i kris?

Jag har arbetat i nästan 40 år med individ och familjeomsorg inom socialvården/socialtjänsten. Den senaste tiden har det visat sig att denna verksamhet har blivit allt mer pressad och präglad av kris.  I synnerhet gäller nog detta mest den sociala barnavården.
Skandaler inträffar av och till där barn kommer till skada, grovt vanvårdas eller till och med mördas, nu senast ett ensamkommande flyktigbarn i Karlskrona där släktingar misstänks för att ha mördat barnet. Det sociala skyddsnätet har uppenbarligen brustit och myndigheterna har gjort grova missar.  Detta händer nu och har hänt tidigare. Misstag kommer säkert alltid att begås. Statsmakternas svar, socialstyrelse och regering svarar alltid på sådana händelser med att lägga ytterligare krav på socialarbetarna. En kår som redan är mycket hårt belastad, av detta och  administrativa arbetsuppgifter som gör att man inte har tillräcklig tid för sina klienter. Kraven handlar alltid om mer omfattande utredningar och kontroll. Ja det är i sådana extrema fall som det då handlar om svårt att argumentera mot behovet av mer utredning och kontroll.  Men detta verkar ha kommit att prägla mer och mer av socialarbetarnas arbete. Kontroll och inte ett socialt arbete, som bygger på att skapa tillitsfulla möten och relationer. Det är ett allvarligt observandum att bara 10 % av inkommande ärenden till socialtjänsten i Helsingborg förra året var ansökningar och resten anmälningar.
Det var inte så socialtjänstlagen som byggde på frivillighet var tänkt!
Socialtjänsten får hantera problem som den inte har lösningarna på som handlar om arbetsmarknad, sjukvård, integration, skola och bostadsmarknad. Den generella välfärdspolitiken ersätts med fattigvårdliknade insatser till individer och familjer som finns i utanförskap och socialtjänstlagen ges ett innehåll av myndighetsutövning och kontroll, i ett omgivande samhälle där skillnaderna mellan de mest förmögna och de fattigaste i samhället har ökat. Jag vill att vi skapar ett samhälle som bygger på solidaritet och tillit, där socialarbetarna får möjlighet att arbeta med socialt arbete.
  

Stå upp för det sociala arbetet – socialarbetarna måste få möjlighet att arbeta med det de är utbildade för

I ett blogginlägg för några dagar sedan hade jag med en global definition av professionen socialt arbete. Om man läser den blir det uppenbart att mycket av det som man inom socialtjänsten arbetar med inte har så mycket med socialt arbete att göra. Jag uppmanade därför socialarbetarna att ta upp kampen för möjligheten att göra det som man har utbildning för. Mycket av en socialsekreterares arbete upptas av administration och myndighetsutövning. Uppdragsgivarna både vad det gäller staten och kommunerna har eroderat möjligheterna till socialt arbete. Dels har politiker i regering, riksdag och kommuner försökt visa handlingskraft när skandaler inom särskilt den sociala barnavården uppdagats, men en viktig orsak till att möjligheterna till socialt arbete inte tillgodoses är okunnighet som bottnar i låg status i huvudsak på grund av det medicinska paradigmets hegemoni.
Jag har tidigare skrivit en artikel om orsakerna till krisen i socialtjänsten. Här kommer en omarbetad version som inleds här med definitionen av socialt arbete. Som ni märker avstår jag från att kommentera den aktuella situationen i Helsingborg. Att göra det vore något förmätet av en tidigare förvaltningschef.

Socialt arbete är en praktikbaserad profession och en akademisk disciplin som verkar för social förändring och utveckling, social sammanhållning, skydd och stöd för utsatta, empowerment (egenmakt) och frigörelse av människors resurser.
Mänskliga rättigheter, social rättvisa, barnets bästa, kollektivt ansvar samt respekt för mångfald är centrala principer för socialt arbete.
Med utgångspunkt i teorier för socialt arbete, samhällsvetenskap, humaniora och urfolkens kunskap strävar professionen efter att involvera människor och påverka strukturer, för att möta utmaningar i livet och öka välbefinnandet.
Ovanstående definition får utvecklas på nationell och regional nivå

Vi har sett larmrapporter om en kris inom socialtjänsten nu senast i Helsingborg, där personalen uppges vara rädda för ett nytt Yara fall och sina chefer. Är problemet bara hög arbetsbelastning och olämpliga chefer?  Medias rapportering är något ytlig.
Orsaken till problemen och krisen i socialtjänsten, som mest berör den sociala barnvården men även andra delar av individ och familjeomsorgen, är komplex men jag vill peka på peka på några viktiga allmänna faktorer som i Helsingborg men också i hela landet ligger bakom problemen.

  1. Ett orimligt uppdrag. Socialtjänstlagen som ursprungligen var en ramlag har eroderats till ett allt mer specialreglerat och utvidgat uppdrag. Detta har förtydligats av tillsynsmyndigheterna, där kraven på insatser, utredningskrav och myndighetsutövning har skärps.  Det finns ingen balans mellan uppdrag och resurser att lösa uppdragen.
  2. För barnavården menar jag att det sk barnperspektivet är  en del av problemet. Naturligtvis skall först och främst barns behov tillgodoses vid en konflikt med föräldrarnas behov.  Men det som när SOL tillkom var grundläggande -  nämligen helhetssyn - har ersatts med ett äldre synsätt som fanns under den gamla barnavårdslagen där problemen individualiserats och inte ses som ett problem som har att göra med samhället och familjens sociala livssituation. Detta skulle jag vilja kalla barnfundamentalism. Detta riskerar att leda till att barns behov ses utan sammanhang med familj och samhälle och leda till mer omhändertaganden av barn.  Detta när vi vet att barns situation inte förbättras av omhändertagande för samhällsvård.  Omhändertagande kan enligt forskningen bara försvaras som ett skydd för barnet. Detta barnfundamentalistiska synsätt har drivit på kraven på socialtjänsten att utreda mer, vilket ytterst drabbar de unga socialsekreterarna HD intervjuade nyligen. Problemet är att det är omöjligt att ha full kontroll att barn inte far illa. Det kommer att hända fler Yarafall, oavsett hur bra verksamhet vi har! Det vill säga om vi inte inför en polisstat av STASI-modell! 
  3. Ett annat problem är att den här verksamheten inte har som barnomsorg och äldreomsorg, som också var en del av den gamla fattigvården,  lyckas sprätta bort sin fattigvårdsprägel. Bara 10 % av barnavårdsärendena är ansökningar om hjälp - resten är anmälningar om att barn far illa i sina familjer. Detta återspeglar inte bara vilka svårigheter socialsekreterarna har att möta men också bristen av förtroende för socialtjänsten från medborgarna som skulle vara i behov hjälp.
  4. Den omvärld som påverkar socialtjänsten präglas av att anmälningarna ökat vilket avspeglar dels att toleransen för att barn far illa är lägre idag än tidigare men också att andra samhällsinsatser i den samhälleliga välfärden inte gjort sitt jobb. De problem socialtjänsten har att arbeta med idag är mer komplexa än tidigare.
  5. Hur socialtjänsten arbetar och är organiserad. Alltför stor specialisering och för hög administrativ belastning bl.a. genom administrativa system som tex. BBIC gör att socialarbetarna inte har så mycket tid att träffa sina klienter och kan arbeta med det sociala arbete som de är  utbildade för. Att sedan de minst erfarna arbetar med de svåraste arbetsuppgifterna som rör små barn som far illa, blir en ond cirkel av bland annat hög personalomsättning. Att sedan socialsekreterarna som i Helsingborg och på många håll sitter i en stor socialborg långt från klienternas livsmiljö försvårar ytterligare.

Om man nu radar upp ett antal problem är det klädsamt att säga vad man skall göra för att komma till rätta med problemen. Här är några förslag. Absolut inte någon fullständig förteckning. En början är att utgå från Socialtjänstlagens grundprinciper om frivillighet, helhetssyn, kontinuitet, normalisering och närhet.

  • Tydlig politisk inriktning mot att göra IFO till en del av generell välfärd för att öka förtroendet för socialtjänsten hos medborgarna

  • Undvika att flytta problem till socialtjänstens box och i så stor utsträckning hantera problem där de uppstår.  I synnerhet skolan måste göras till en arena där barn kan få det stöd de behöver, särskilt för att få den kunskap som manifesteras genom godkända betyg särskilt från grundskolan.  Det tvärsektoriella samarbetet måste bli bättre mellan socialtjänsten och andra instanser och aktörer.

  • Generalistisk organisation. Lite bredare problemområden och lite mer av kontinuitet över tid i socialarbetarnas kontakter med sina klienter

  • Utflyttning av socialarbetare till klienternas livsområden. Detta ökar närheten och möjligheter till mer tillitsfulla kontakter.

  • Öka brukarinflytandet

  • Satsa massivt på mentor och annat stöd till ny personal

  • Öka samverkan med forskningen – gärna med disputerade chefer

  • Barnläkare i barnavården

  • Beroendecenter för all missbruksvård, utveckla sekundärprevention i primärvården

  • En ledningsfilosofi som bygger på förståelse av uppdraget, dialog och delaktighet för att skapa en tillit i organisationen.  Ledare som ger stöd till dialogen i organisationen och uppmuntrar en idémässig diskussion kring det sociala arbetet.

En viktig sak är att socialarbetarna får stöd av medborgarna i svåra arbete. Frågan är dock hur stort intresset är om man jämför med när lärare och sjuksköterskor skriker på hjälp. Att skriva inlägg i den här frågan brukar inte föranleda något större gensvar. 


En reflektion  om vad jag  menar med begreppet strukturfascism?

I takt med digitaliseringen av administration och dokumentation har uppföljning och styrning av organisationer, inte minst inom kommunerna, blivit allt mer präglade av tekniska system som till exempel balanserad styrning och nyckeltalsuppföljning. 
Handläggningen inom socialtjänsten präglas av system som procapita, e-fact, olika personalrapporteringssystem som gör att arbetet framför datorer blir en betydande del av arbetet. Allt detta för att effektivisera arbetet.  Många upplever sig bundna till maskinerna och tiden med klienter blir mindre än tidigare.
  
Begreppet strukturfascism användes mycket på  70-talet och stod då mycket för att det handlade om  en människa som på ytan var demokrat, men som under ytan var auktoritetsbunden och föraktade svaghet.  Jag har inte sett någon vetenskaplig analys av begreppet, som kan uppfattas som nedsättande och starkt pejorativt. Av det skälet kan det vara olämpligt att använda då  det blir så värdeladdat. Men ibland är  det nödvändigt att använda starkt värdeladdade ord för att ge eftertryck för något som är  viktigt att lyfta fram.

Begreppet består ju av två ord som blir sammanförda. Fascism syftar förstås till den politiska rörelse som skapades av Benito Mussolini i Italien efter första världskriget och som tagit sig olika uttryck i många länder och fått en vildvuxen flora som efterföljare.  I grunden handlar fascism om nationalism och i kristider starkt undertryckt vrede hos utsatta grupper av medel och underklass.  Våldet och auktoritära och antidemokratiska uttryck kan nog sägas ha blivit ett signum för fascismen men det finns enligt Henrik Arnstad som skrivit boken Älskade fascism ingen entydig definition av vad fascism är. Det är i alla fall något som inte kan förenas med det demokratiska statsskick som finnas i Sverige idag.

Struktur är också ett mångfacetterat begrepp med olika innebörder i naturvetenskap och samhällsvetenskap. Det betecknar den inre ordning som konkret och abstrakt bygger upp en helhet utifrån sina delar.  Struktur är också en bestående ordning av större omfattning i motsats till individen. Synonymer: Inre byggnad, uppbyggnad, sammansättning, mönster, system, form, konstruktion, beskaffenhet, textur, grovlek, yta.

För mig har också begreppet strukturfascism kopplats till överdriven ordning, där ordning har innebörden av planmässighet, regler, strikta former, schema, metodisk och liknande innebörder.

Andra innebörder är för mig är begreppet kontroll, som refererar till synonymer som uppsikt, tillsyn, övervakning, inspektion och censur.  Kontroll är vidare en aspekt av hur makt utövas. Kontroll kan också förstås som ett begrepp som handlar om psykologisk kontroll av egna och andras känslor. Det vill säga hur vi förhåller oss till våra egna känslor och reaktioner, vilken typ av självkännedom man har och vilka utryck detta tar i det egna beteendet samt förhållningsättet till andra människor och särskilt vilken grad av öppenhet och närhet till andra människor som man vågar sig på. Rädsla för närhet tror jag är en stor drivkraft till att människor använder olika typer av strukturer för att undvika att konfrontera sig med obehagliga känslor och närhet som upplevs som hotfull.
Om vi talar om socialt arbete så är en viktig aspekt på detta att skapa goda, konstruktiva och öppna möten mellan människor. Det jag lärde mig tidigt i psykologiundervisningen på socialhögskolan i Lund och dess psykologigrupper, var att i ett samtal vara både medveten och uppmärksam på sina egna tankar, känslor och beteende samtidigt vara uppmärksam och intresserad av den andres beteende och uttryck i meningen att kunna läsa, förstå och vara empatisk.

 Rollen som sociala medier har idag kan avspegla dels en önskan om social samvaro men också rädsla för närhet som man inte kan kontrollera. Struktur och ordning kan också referera till något mekaniskt eller maskinmässigt som stödjer men samtidigt binder och gör människan beroende.  Jag tänker då på organisation, regler och rutiner, planer etc. Ett distanserat sätt att försöka kontrollera närheten.
Det finns ett spänningsförhållande mellan den logiska delen av vår hjärna och den känslomässiga och kreativa delen. Inte alla människor förmår hitta ett bra samspel mellan hjärnhalvorna utan känslor och irrationalitet kan upplevas som hotfullt av den logiska hjärnhalvan. Struktur och ordning blir en strategi för att skydda oss från hotfulla känslor och skapa trygghet. Men behöver vi inte ordning och struktur för vårt samhälle och i våra organisationer för att de ska fungera? Jo naturligtvis behöver vi det. Ingen är betjänt av anarki. Hemligheten är nog att finna ett bra samspel mellan det som Rollo May på sin tid kallade kärlek och vilja.

Efter att ha skrivit detta om strukturfascism framstår det klarare för mig att struktur blir ett problem när det kombineras med en mer eller mindre dold maktutövning, en härskarstrategi. Men att i en öppen och sund kultur blir ordning och strukturer viktiga stöd till människor inte något som binder och förtrycker människor och gör att de känner sig som bihang till maskiner och organisationer.

Preventivt arbete tillsammans – PART

Preventivt arbete tillsammans – PART var ett flerårigt samverkansprojekt, eller snarare en samverkansmodell mellan kommunala förvaltningar, främst socialtjänsten och skola med fokus på hälsa och utbildning. Verksamheten skrotades i sin ursprungliga form 2013. Part finns kvar i bantad form men inte alls i den form som var från början. Den personal som jobbar med detta gör ett mycket bra jobb.
Jag vet inget projekt som innehållet så mycket positiv energi och engagemang och som blivit så uppmärksammat både nationellt och internationellt.  Den spillda mjölken är spilld men personalen som arbetade med Part fortsätter att träffas två gånger per år utanför arbetstid.  Igår träffades 14 personer på en restaurang i Helsingborg för ett utbyte. För många har PART varit det viktigaste de gjort.  Inte minst lyfter många fram möjligheter att delaktighet och påverkan som fanns i PART och som man nu saknar. Många av dessa mycket duktiga och engagerade medarbetare som arbetade i PART har valt att söka sig bort från Helsingborgs stad. Det finns mycket vrede över det dumma i detta som bara måste betecknas som maktens arrogans och ett lustmord på PART. PART var en ny diskurs och tankesätt som enligt min uppfattning borde vara framtidens melodi, men som störde grundläggande strukturer i skolans värld och i socialtjänsten.
Jag tar med här texten i min berättelse i repris om mitt arbetsliv som handlade om PART.  


När man får perspektiv på frågan kan man kanske låta bli att ta det som hände på så stort allvar. Verksamheten som jag var chef för fungerade i det stora hela, jämfört med andra socialförvaltningar mycket bra, inte minst var vi i framkant i många frågor. Det inträffade under min tid inte några skandaler eller några större mediadrev.  Särskilt uppmärksammat blev arbetet med PART, Utsikter och Skolfam. PART, som står för preventivt arbete tillsammans, var ett samverkansprojekt mellan Socialtjänsten, Skolan, Kulturen, Utvecklingsnämnden och Region Skåne.  Projektet var från början inte tänkt att bli en verksamhet för sig, utan skulle styras av en koordinator. Projektet växte fram under de år jag var förvaltningschef.  Idégivare till mycket i projektet var Leif Redestig med stöd av verksamhetschefen Anne Eskilsson.  Projektet hade gott stöd av dåvarande skolchefen Torbjörn Jordansson och verksamheten var knuten till socialförvaltningen.  Min ledarstil i förhållande till PART var att ge projektet stor handlingsfrihet. Detta menar jag resulterade i en sällan skådad kreativ utvecklingsprocess. En mängd otroligt positiva och synnerligen kompetenta personer kom att knytas till projektet, som skolpsykologen Kristin Hinze, pedagogen Eva Pennegård, skolläkarna Nils Lundin och Fiffi Tegenrot och många andra. Aldrig tidigare har jag upplevt en verksamhet med så mycket positiv energi. Ett kreativt samarbete inrättades också med Landskrona där skolchefen, framlidne Tomas Johansson, var en mycket drivande kraft. Hans död var en stor förlust.

Det började med projektet Skolfam – som nu finns i 22 andra kommuner, som är en verksamhet som innebär att man ger fosterbarn stöd i skolan. Detta har fått efterföljd i många kommuner runt om i Sverige. Inspirationen var mycket Bo Winnerljungs forskning som visade att fosterbarn var en särskild riskgrupp för sociala problem, men att hur det går i skolan är avgörande för deras utveckling. Skolsituationen är mycket lättare att påverka än andra sociala och psykologiska faktorer i barnens liv och har oerhört mycket större betydelse för barnens utveckling visade Winnerljung.

Skolfam var en stor succé och kom att bli modell för en rad av projekt med skolan som bas och nationellt uppmärksammat, bland annat något som kom att kallas för Utsikter. Detta innebar att ett antal skolor, där det fanns många barn som levde i familjer med långvarigt försörjningsstödbehov och nyanlända barn, utvecklade arbetssätt för att uppmärksamma barnens behov.  Bland annat utvecklades en metod med så kallade färgkartor för att följa upp undervisningen både på grupp och individnivå.  Vi hade ministrar på besök flera gånger och intresset för vad vi arbetade med var stort.

Skolchefen Torbjörn Jordansson slutade och ersattes av Ing-Marie Rundvall. Hon började ställa frågor, som utryckte brist på förståelse och blottade misstro. Det fanns en ledningsgrupp till projektet, men ingen styrgrupp med förvaltningschefer. Stadsdirektören gav en tydlig signal att det borde finnas och vi inrättade en styrgrupp, vilket kom att bli slutet för PART i den ursprungliga formen. Med stöd av förvaltningschefen för utvecklingsnämnden Bengt Avedal började Rundwall ifrågasätta allt mer i PART. PART hade inte särskilt stort stöd internt från socialförvaltningens barnavård, vilket också blev ett problem. PART var en ny diskurs som störde både skolans traditionella och socialtjänstens arbetssätt.

I slutet av 2012, när jag hade bestämt mig för att sluta som förvaltningschef, bestämdes det att en utvärdering av PART skulle göras.  Nu blev detta ingen egentlig utvärdering utan mer ett antal diskussionsmöten under ledning av Pehr Frykman från Skolförvaltningen. Att i detta läge inte utvärdera på ett seriöst sätt var otroligt amatörmässigt och inkompetent.  Jag var bara med på ett möte. Det var tydligt att både skolförvaltningen i Helsingborg och Landskrona samt utvecklingsnämnden ville förändra PART och då passade inte en utvärdering in. Man hade redan bestämt sig.   PART skulle vara en utvecklingsverksamhet. När ett projekt var utvecklat skulle verksamheten knytas till ordinarie verksamhet. Då hade man frångått den grundläggande principen att PART skulle vara en samverkansverksamhet, ett nätverk för samverkan mellan förvaltningarna. Antingen ville man inte ha en fördjupad samverkan eller så förstod man inte principen. Att tänka i projekt var ett gammalt och välinarbetat tillvägagångsätt.

När jag slutat och ersatts av Dinah Åbinger lade styrgruppen ned PART i den ursprungliga formen och avvecklade all den tidigare personalen. Detta gjordes något okänsligt och många kom att fara illa i den processen.  Varför krossades ett så framgångsrikt och nationellt och även i hela norden uppmärksammat projekt? Ett projekt som låg i framkant och visade på nya vägar för verksamheten, inte minst i samverkan mellan skolan och socialtjänsten? Min bild är att projektet var mycket uppskattat på skol och rektorsnivå, medan misstron fanns centralt i skolförvaltningen. Ett problem var hur projektet skulle styras.  Jag trodde på decentralisering och stor frihet i det lokala arbetet medan stadsdirektör och flera av de övriga förvaltningscheferna inte var bekväma med detta, utan ville ha mer av central styrning och kontroll.  Jag tror inte att man som förvaltningschef kan styra en utvecklingsprocess utan här måste man ge stor frihet att på t.ex. en skola utveckla arbetet i samverkan lokalt. Att som man sedan gjorde styra hårt uppifrån lägger en död hand över utvecklingsarbete enligt min erfarenhet. Om detta var avsikten, eller bara uttryck för en maktutövning som bygger på att man tror på en sådan ledarstil, kan man undra.
Man byggde sedan upp ett nytt PART med en ny projektledare, Pernilla Danielsson. Det är inte hennes fel att det som blev kvar av gamla Part var det som kallades för HUB (Hälsa-utbildning-barn). Detta är en samverkansmodell kring enskilda barn, där man gör barn med särskilda behov ett projekt godkänt av föräldrarna med en särskild projektledare. Tanken är att samla alla de som arbetar kring barnet samlas och koordinerar sitt arbete.
Min bedömning är att det blev känsligt att socialtjänsten var så involverad i skolutveckling. Diskursen, att det viktigaste för utsatta barn är deras skolutveckling, medan socialt arbete inte anses ha samma tyngd är av motsvarande skäl känsligt i den sociala barnavården. Denna diskursförskjutning tror jag är en framtidsväg, men den hamnar nog på kollisionskurs med både skolfolk och socialtjänstföreträdare.





Här  följer ett nytt samtal mellan Ragnar Tallbark och Göran Jönsson denna gång talar det om ledning och ledningsfilosofi

Ragnar: Göran du har ju varit chef i socialtjänsten under många år.  Jag är lite nyfiken på vilken syn du har på ledning och vilken ledningsfilosofi som har väglett dig?

Göran: För det första har jag alltid först och främst sett mig som socialarbetare. Till skillnad mot läkare slutar socialarbetare att vara aktiva i det operativa sociala arbetet när man blir chefer, i synnerhet när man blir chef på högre nivå. Detta gör att chefer i socialtjänsten blir ibland avstängda och avskärmade från det praktiska arbetet.  Jag har alltid sett mitt arbete i socialtjänsten som en samhällsplikt. När man lägger sig i enskilda människors liv i så hög utsträckning som man gör inom individ och familjeomsorgen, så måste man ha en hög etik, moral, empati och lyhördhet. Annars har man ingen moralisk rätt att lägga sig i tycker jag. Det blir annars rent förtryck och övergrepp. Så för mig har det viktigaste som chef varit att se till de enskilda klienternas behov och rättigheter och den verksamhet vi är satta att arbeta med.
Som chef har man att utgå från sin egen personlighet och personliga egenskaper. Man kan inte kopiera någon annan. Man får utnyttja det man är bra på och jobba med det man inte är bra på.
Av alla de chefsutvecklingsprogram och kurser jag deltagit i har jag tagit med mig att två saker är särskilt viktiga för att lyckas som chef. Det ena är att vara bra på information, det vill säga informera om vad som pågår och berätta om hur man som chef ser på det som händer och hur man ser på det sammanhang verksamheten är involverad i. En informationsprofessor sa att detta är ungefär 70 procent av en chefs jobb. Det andra jag tagit med mig är att man som chef måste vara tillgänglig för sin personal.  Själv försökte jag att alltid ha dörren till mitt rum öppen och jag blev alltid glad när personal ville komma in och tala med mig. Att man som chef har dörren mycket stängd är inte bra.(det är naturligtvis när man har möte av olika slag ofrånkomligt) En gång för många år sedan hade vi en chef inom socialvården som alltid hade dörren stängd och som aldrig var ute på avdelningen.  Man skakade i knävecken när man ringde på hans dörr. Det hela slutade med ett allmänt uppror bland personalen.

Ragnar: ja det är väl viktigt att informera och vara tillgänglig. Vem skulle säga emot det.  Men ärligt talat Göran det finns väl andra saker som också är viktiga som det att en chef tar beslut. Pekar ut riktningen när det uppstår problem och avgör situationer där personal har olika uppfattningar?

Göran: Javisst är detta viktigt.  Nu är det väl så att olika typer av ledarskap behövs i olika situationer. När stora förändringar är nödvändiga till exempel när ekonomin kräver detta eller när omorganisationer behöver genomföras behövs ett särskilt ledarskap.  Men ändå det viktigaste är att få med sig personalen i den riktning man vill. Kanske inte alla det är inte möjligt men de allra flesta. För att få med sig människor måste man vara bra på berätta hur man tänker. Att jag själv i min kammare tänkt ut en bra lösning behöver inte innebära att jag får med mig min personal.
En ytterst viktig sak är också att man som chef kan delegera och ge förtroende. Som chef kan jag inte göra allt utan det är viktigt att sätta andra i arbete.  De som fått ett uppdrag måste man ge förtroende. Då växer människor. Det är viktigt att chefer är så mogna att de inte måste ha allt ljus på sig själv, utan kan glädjas att medarbetarna lyckas och då vara stolta över detta. Chefer som själv skall göra allt får nog för eller senare problem. 

Ragnar: En annan sak jag tänker är viktig är väl att man som chef har mycket energi och handlingskraft? Hur tycker du att du var som chef på detta område?

Göran: Javisst är detta viktigt. Man blir ju mycket mera trovärdig om man utstrålar kraft, energi och självförtroende. Det här var nog mitt problem.  Jag har alltid brunnit för det sociala arbetet. Men jag är av uppfostran ganska subtil och försiktig. Många säger om mig är att jag är så lugn. Jag har haft svårt att utstråla den kraft och energi som jag tror hade behövts. Kanske har jag kunnat ge mer av trygghet.

Ragnar: Hur tycker du att man ska arbeta som chef?

Göran: I en chefs uppgifter ligger både det som tydligt har att göra med chefskap; beslut av olika slag, attestering, budget och personalansvar med mera. Men det ligger också ett ansvar att utveckla verksamheten. Detta är svårt att förena.  Det administrativa arbetet tar så mycket tid och kraft, så jag tror att utvecklingsfrågorna med fördel kan läggas på en utvecklingsledare eller en coach.  Min erfarenhet är att detta kan bli en bra uppdelning.  Utvecklingsledaren bör få stor frihet och flexibilitet.  Min erfarenhet visar att det blir lättare för personal att få både förtroende och ett bra samarbete med en utvecklingsledare än med en formell chef.
  
Ragnar: Vilka förebilder har du haft som chef?

Göran: Fänrik Koskela, Ernest Shackleton, Dwight Eisenhower, Franklin D Roosevelt och Winston Churchill

Ragnar: Det var det värsta. Jag hade väntat mig att du skulle nämna några kolleger eller chefer du själv haft, inte statsmän, äventyrare och litterära figurer.  Kan det vara till någon nytta Göran? Är du inte ute och cyklar nu ordentligt? 

Göran: javisst jag kan också nämna chefer som jag själv haft som betytt mycket för mig; Margareta Arnell som gav mig mitt första chefsjobb, Ingela Sjölund som trodde på mig och gav mig mycket ansvar och gav mig ett enormt stöd, Jörgen Ohlsson som gav mig stort förtroende och Palle Lundberg som inneburit ett stort stöd för mig i arbetet som förvaltningschef och FoU-utredare.  Men jag har några exempel på ledare utanför vår sektor, som verkligen satts på prov, som kan lyfta fram intressanta tema i ledarskapet.

Ragnar: Först varför fänrik Koskela? Och vem är han? 

Göran: Han är en litterär gestalt i Okänd Soldat av Väinö Linna. Det finska kriget mot Sovjet gick inte så bra, ledda av storvulna nationalister med drömmar om ett stor Finland.  De finska soldaterna fick utstå hårda umbäranden i sina skyttevärn.  Fänrik Koskelas storhet är att han bryr sig om sina mannar och överger dom inte.  Hans ledarskap består i att han lever nära sina soldater, delar deras liv och föregår med ett gott exempel.
Ernest Shackleton den brittiske polarupptäckaren, vars expedition till Antarktis frös fast i isen 1914 och fick sedan övervintra på en stenig ö och att han slutligen efter en vådlig seglats mot den gudsförgätna ön Sydgeorgien lyckades rädda hela sin besättning efter två år i isens värld.  Hans ledarskap liknar fänrik Koskela.  Han bryr som om sin besättning och de tror och litar på honom det blir ett framgångskoncept.
Ledarskap handlar nog mer om hur man är som människa än som någon speciell teknik. Läs gärna Caroline Alexanders spännande bok om expeditionen till Antarktis.

Några andra exempel.  Varför USAs trettioandra president? Dels för att Roosevelt ledde landet ur depressionen på 30-talet men också för hans ledarskap under kriget.
Det som jag fastnat för är beskrivningen att hans främsta egenskap var att lyckas välja rätt medarbetare.
Winston Churchill förtjänar att nämnas för sina insatser att leda England under kriget genom att sätta ord på motståndet, modet och hoppet och få en hel nation att stå upp mot de mörka krafterna.

Ragnar: Ja detta låter ju bra men mycket långt ifrån den verklighet som man lever under i socialtjänsten. Och sedan är det bara karlar du tagit med. Är du medveten om det?   Sedan undrar jag varför du tagit med Eisenhower.  Han var ju president i USA när senater McCartney härjade som värst i i USA och det var ju en mörk period i demokratins historia.  

Göran: Ja Ragnar du har alldeles rätt mina exempel är långt från vår dagliga verklighet i det kommunala arbetet. Avsikten var att visa på ledarskap som ställts inför utmaningar. Ibland kan kontrastering vara ett bra grepp för att få syn på nya perspektiv.  Eisenhower valde jag inte utifrån hans presidentskap, utan utifrån att han var de allierades överbefälhavare under andra världskriget. Han är faktiskt ett exempel på Roosevelts förmåga att välja rätt medarbetare.  Han var inte den mest synlige och mest kraftfulle militären under kriget.  Där fanns ju Montgomery, MacArthur och Patton som var mycket mer karismatiska och kraftfulla.  Men det Eisenhower hade var att kunde jämka samma olika viljor och var  bra på  lyssna.  Det bästa exemplet på detta är inför beslutet om invasionen av Normandie. När skulle man inleda detta jätteföretag? Beslutet var hans. Vädret var dåligt.  Eisenhower lyssnade på alla sina underchefer. Drog sig tillbaka och funderade över natten. På morgonen tog han beslutet att sätta igång! Då hade han noga övervägt olika synpunkter. Andra ledare skulle nog varit snabbare att ta beslutet.

Sedan får jag be om ursäkt att jag inte tagit med några kvinnliga exempel. Det är pinsamt, men historiskt finns ju inte så många exempel. Kvinnor har inte släpps fram. Men vid närmare eftertanke finns några exempel. Drottning Margareta som lyckades hålla samman Kalmarunionen på 1300-talet är ett exempel på, jag vet inte om det var ett gott ledarskap men i alla fall ett kraftfullt och framgångsrikt. Margret Thatcher tycker jag inte är ett bra exempel medan Benazir Bhutto från Pakistan imponerar mer på mig.

Ragnar: Ja Göran att inte spontant ta upp några exempel på kvinnligt ledarskap var pinsamt och sedan komma dragande med ett 600 år gammalt exempel. Skäms du inte? 

Göran: Ja här har du tagit mig med byxorna nere.  Jag kan bara säga att inom socialtjänsten så är vi ju 80 procent kvinnor och jag alltid uppskattat samarbetet med alla duktiga kvinnor inom socialtjänsten och försökt att lyfta fram duktiga medarbetare så gott jag kunnat. Vi har många duktiga kvinnliga chefer inom socialtjänsten.
  

Några reflektioner över frågan om BBIC och EBP

Även om socialarbetarna har en pressad arbetssituation är det viktigt tror jag att man tar del av kunskapsutvecklingen i yrket och följer debatten i olika frågor. Jag tror faktiskt att detta kan leda till lindring och en ökad förståelse för orsakerna till problem i arbetsmiljön.  Både fack och arbetsgivare i socialtjänsten i Helsingborg tror att lösningen på den pressade arbetssituationen är  mer personal och högre löner.  Detta behövs säkert, men min uppfattning är att problemen är betydligt djupare än så. Följande tror jag är några pusselbitar till förståelsen av de komplexa orsakerna bakom socialtjänstens problem.  (Det finns fler)
Tidningen Socionomen hade i nr 1 2015 en intressant artikel av Bo Eneroth om BBIC.  Han menade att BBIC lamslår det sociala arbetet med barn.  Han ifrågasatte grunderna för BBIC och skissade upp en annan utredningsmodell. I nr 2 i år av Socionomen bemöter Katarina Mumier från socialstyrelsen Bos artikel. Hon försvarar BBIC med argument att 98 % av kommunerna använder systemet men att det efter sommaren i år kommer en uppdatering av BBIC.
Visst behövs en struktur för utredningsarbetet men många socialarbetare upplever att BBIC belastar mer än det hjälper till i arbetet.  Jag tror att BBIC är en av orsakerna till den dåliga arbetsmiljön i socialtjänsten. Socialarbetarna begränsas genom BBIC och andra kontrollsystem att ha kontakt och relation med sina klienter.

I samma nummer av Socionomen tycker jag att Urban Karlsson lektor i socialt arbete i Umeå anknyter till frågeställningen ovan.  Han kritiserar Evidensbaserad praktik (EBP) under rubriken EBP är död. Det har varit en lång diskussion om evidensbaserat socialt arbete som jag inte skall gå närmare in på här. Karlsson för ett intressant resonemang när han menar att den naturvetenskapliga evidensskolan har fört in en massa manualbaserade metoder som individualiserat sociala problem. Detta ligger i linje med att den politiska makteliten under 1980/90 talen anammade nyliberala idéer. EBP är inte ett politiskt neutralt koncept menar Karlsson. Tänkandet bakom EBP, och här ser jag att BBIC faller in i samma koncept, gör socialarbetaren till vetenskapligt neutrala tjänstemän man döljer de strukturella sociala problem som arbetslöshet, sjukdom och fattigdom som ofta ligger bakom olika individuella problem.
Min bestämda uppfattning är att detta synsätt står skarp motsättning till ett socialt arbete som verkligen hjälper människor.  Även om det är viktigt att ha vetenskap och kunskap som bakgrund till det sociala arbetet så är det viktigaste relationen mellan klient och behandlare.  (För detta sinns starkt vetenskapligt stöd) Om inte socialarbetarna får möjlighet att arbeta med sin relation till klienterna utan med olika manualbaserade system och strukturer så går det illa både för socialtjänsten och för klienterna.  


Att få kritik är att få en gåva

Många människor har svårt att ta detta som de uppfattar som kritik. Kritik uppfattas nog att man gjort något fel och man kommer ihåg att man blev bestraffad i tidig barndom när man gjort något som misshagat de vuxna.
En del kan inte ta till sig beröm heller. Vi människor är sociala varelser. Vi kan inte leva isolerade egentligen. En del människor lever i sin bubbla med förödande konsekvenser. Tänk på lasermannen och Breivik. Vi människor behöver bli speglade av andra människor för att utvecklas och fungera socialt. Om speglingen är negativ eller positiv kan ibland vara lite svårt att se och det är egentligen ointressant
 Det är just speglingen och feedbacken som är viktig. Att få beröm är väl bäst tycker nog de flesta. Näst bäst menar jag är att få negativ kritik. Det som är allra sämst är tystnad. Inte sällan kombineras tystnaden med prat bakom ryggen.
I mitt arbete inom socialtjänsten har det funnits exempel på det mesta. Men min erfarenhet av socialarbetarna är att de är tränade på att ge feedback till sina klienter.
Som chef fick jag möta människor som var mycket ärliga i sin feed back och detta tycker jag är en gåva att få! Inte alla chefer tycker så!

Några exempel på hur människor tar feed back:

·         När jag slutade mitt arbete i Helsingborgs stad så överlämnade jag till stadsdirektören Palle Lundberg dokumentet Mitt liv i samhällets tjänst; en berättelse om mitt arbete. Detta mottog inte stadsdirektören nådigt. Han tappade koncepterna och tog mycket illa vid sig och beskyllde mig för att vara bitter och hämndlysten. Han tyckte inte mina synpunkter var en gåva!
·         När jag hade ett samtal med min efterträdare som socialchef Dinah Åbinger var  läget att hennes personal var mycket kritisk mot henne  bjöd hon först in mig att ge mina synpunkter men när hon märkte att jag var kritisk sa hon: Nej nu vill jag inte höra mer! Hon tog inte emot feed back som en gåva minsann.  
·         Jag brukar ibland skicka in synpunkter på program i radio och TV och i tidningarna på det som rapporterats. Johan Erk i Dagens Nyheter kritiserade i vintras Charlotte kalla för att hon inte ville tala med pressen efter sina mindre lyckade skidlopp. Jag tyckte Erk på ett ojust sätt gav sig på en ung kvinna som uppenbarligen var ledsen och besviken. Rent utsagt mansgrisigt. Johan Erk blev inte alls glad. Han såg inte mina synpunkter som en gåva och svarade mycket syrligt. Men han svarade i alla fall.
·         En som inte svarade på synpunkter var Mats Skogkär ledarskribent i Helsingborgs dagblad. Han skrev en syrlig vidräkning med socialismen som var mycket osaklig. Jag skrev några kommentarer men fick inget svar. Det blev tyst!
·         Sara Skyttedal blev intervjuad i radion P1 Studio ett med anledning att hon tyckte att alliansen skulle driva sin egen budget i Riksdagen. Jag skickade in en kommentar att Skyttedal kom undan lite billigt genom att hon inte fick några frågor om hon i sin ”regering” skulle stödja sig på Sverige demokraterna. Studio ett tyckte tydligen inte att mina synpunkter var en gåva och det blev tyst.
·         En annan person som inte svarat när jag skickat mail till honom är kommunekologen i Helsingborg Fredrik Bengtsson. Jag skickade en kommentar till honom om Vresrosen. Han vill nämligen utrota Vresrosen från badstränderna i Helsingborg. Låt vara att min kommentar var lite ironisk men inte heller han tyckte att mina synpunkter var en gåva och det blev tyst från honom också.   

Många människor är nog konflikträdda och väljer fegt tystnaden. Jag tror att detta blivit värre. På nätet kan man kräka[U1]  av sig anonymt men titta en människa i ögonen och säga vad man tycker kräver mer mod. All heder till de människor som vågar ta emot både negativ och positiv kritik och feed back.



Vilka faktorer har betydelse för en organisation som socialtjänsten?


Raster av faktorer som påverkar Socialtjänsten
Socialtjänsten som svarar för att ge bistånd till medborgarna är en organisation med en mångfald av uppgifter och uppdrag och är en mycket komplex konstruktion.
Det här är ett försök till analys vilka faktorer som påverkar i olika grad Socialtjänsten. Det handlar både om yttre och inre förutsättningar. Tillvägagångsättet är lägga olika faktorer över varandra likt fotoraster för att få samspel och mångfalden av olika faktorer att framstå som en helhet.  

Lagstiftning
Den lagstiftning som styr Socialtjänsten är naturligtvis central faktor i sammanhanget. Först och främst är det ju socialtjänstlagen. Jag vill bara påminna om att det finns en lång historik sedan social lagstiftning tillkom. Socialtjänstlagen är en ramlag från 1982. Inslaget av ramlag har förändrats över åren och många olika regler har ”hängts på” lagtexten och jag vill nu kalla lagen en specialreglerad ramlag.

Politisk inriktning och ekonomiska förutsättningar
Politiskt valda har en väsentlig roll för socialtjänsten. Verksamheten styrs av Socialnämnden vars ledamöter utses av fullmäktige. Politikerna fattar en lång rad viktiga beslut för socialtjänsten. Beslut om att ansöka om tvångsinsatser mot enskilda med stöd av LVU och LVM och mycket annat förtjänar att nämnas. Även om Socialtjänstlagen styr vilken service och vilka skyldigheter kommunerna har, har politiska beslut stor betydelse. Det kräver mycket gott samarbete mellan professionen och de politiskt valda. En chef för Socialförvaltningen sitter löst om denne inte har förtroende hos politikerna.

Personalens delaktighet
Om personalen förstår sitt uppdrag, hur dialogen fungerar i organisationen horisontalt och vertikalt, hur pass personalen känner sig delaktig påverkar i stor utsträckning hur bra socialtjänsten kan arbeta. Det är viktigt att det finns tillit i organisationen.
 
Andra samhällsinstansers insatser och agerande
I ett modernt samhälle finns många myndigheter och instanser som socialtjänsten måste samarbeta med och vars agerande påverkar förutsättningarna för Socialtjänsten. Bara för att nämna några: Skolan, Sjukvården med olika verksamheter, Polisen, Kriminalvården, Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan, Kronofogdemyndigheten. Om dessa myndigheter samspelar och i vilken grad man har klientperspektivet får stor betydelse för resultatet för de människor som har kontakt med myndigheterna och är i behov av samhällets stöd.

Allmänhetens inställning till socialtjänsten
Frivillighet är ett nyckelord i Socialtjänstlagen. Barnomsorg som ursprungligen var en del av socialtjänsten men som nu en del av utbildningsväsendet och Äldreomsorgen har blivit mycket efterfrågade verksamheter. Det gäller inte Individ och familjeomsorgen som ännu inte lyckats skaka av sig fattigvårdsstämpeln där människor känner skam för att de inte klarar av sina barn, inte klarar sin försörjning eller har missbruksproblem. Bara omkring 10% av den sociala barnavårdens klienter har sökt hjälp själva, resten har kommit till socialtjänsten genom anmälan. Det har ännu inte blivit naturligt att söka hjälp inom socialtjänstens IFO.

Klientproblem –volym och grad av komplexitet
Hur de problem ser ut som socialtjänstens klienter har, har naturligtvis betydelse för hur socialtjänsten skall arbeta och vilken kompetens man måste uppnå. Volymerna av människor man jobbar med har också en väsentlig betydelse. Men desto viktigare är samspelet mellan svårighetsgrad och volym. Med låg svårighetsgrad kan man hantera stora volymen medan det motsatta gäller om svårighetsgraden är hög. Hög svårighetsgrad och låg volym brukar inte heller vara ett så stort problem. Extra illa blir det om både svårighetsgraden och volymen är hög

Ökad befolkning
En yttre faktor, omvärldsfaktor, är förändringar i befolkningssammansättningen och befolkningsökning som får betydelse för Socialtjänstens förutsättningar. Vilken betydelse migrationen har är en intressant fråga.

Ekonomiska styrsystem
Socialtjänsten hämtade en hel del av de system som fanns i privata företag och i näringslivet. Det finns många namn på dessa såsom mål och ramstyrning, balanserad styrning och NMS och många andra. Uppmärksamheten med ekonomisk styrning ökade starkt från 1980-talet. Man kan se detta från olika perspektiv. Dels att ekonomin får för stor betydelse men också att utan god hushållning med skattepengarna så ingen bra verksamhet.  

Organisation, arbetssätt, arbetsdelning
Omorganisationerna har under åren duggat tät i socialtjänsten. Pendeln har svängt från centralisering till decentralisering till mer av centralisering i dag.  Socialtjänstlagen satte igång ett intensivt reformarbete och utveckling av socialtjänsten vad gäller arbetssätt och metoder. Hur det mänskliga samspelet är i en organisation, vad gäller dialog, förståelse för sin uppgift och delaktighet, har nog större betydelse än den formella organisationsstrukturen.

Lokalisering i förhållande till medborgarna
En Socialförvaltning eller kommundels eller stadsdelsförvaltningar har varit frågan i de större kommunerna. Många har provat decentraliserade lokaliseringsformer men återgått till mer centraliserade. Min erfarenhet är att det har en positiv betydelse för mötet med klienter och brukare att man finns nära i öppna lokalformer.

Ledarskap –typ och skicklighet
Fram på  70-talet var personalen mycket ämbetsmän , även cheferna. Sedan har man också här tagit intryck av näringslivet och tagit efter mycket i hur de där arbetar med ledarskap. Ledarskapsutveckling och chefsutbildningarna har varit mycket förekommande i socialtjänsten.

 Kultur och värdegrund – samverkan och konflikter
Den kultur som finns i en organisation har naturligtvis stor betydelse för hur väl organisationen fungerar och löser sin uppgift. Det har ju att göra med vilka resurser verksamheten tilldelas men i hög grad hur organisationens leds. Det är nog snarast en självklarhet att verksamheten fungerar bäst om personalen trivs, känner engagemang och upplever delaktighet i sitt arbete och i sin verksamhet.

Personalbemanning
Det torde vara en självklarhet betydelsen att en verksamhet har en bemanning vad gäller antal och kompetens som stämmer med de uppgifter man har att lösa. Men det är inget mekaniskt samband. Graden av engagemang och motivation hos personalen kan kompensera brister i volym.

Lönesättning
Personal behöver en god ersättning för sitt arbete. Socialarbetare är lågt lönesatta. Arbetsgivaren kan dock skatta sig lycklig att lön inte har varit den viktigaste drivkraften att man valt detta yrke. Men kanske är de tiderna över.

Arbetsmiljö
En god arbetsmiljö är viktig för personal inom socialtjänsten. Det är en rad faktorer som skapar en god arbetsmiljö. Egentligen allt det som jag tidigare har talat om här ovan.

Stödsystem
Med stödsystem menar man olika former av stöd till den personal som möter brukarna. Det handlar om olika administrativa faktorer som skrivhjälp, beställning av material och resor, fordon, telefonservice, IT och datorservice, dokumentationssystem och mycket annat. Sådant stöd har stor betydelse liksom frånvaron av detsamma.

Dokumentationssystem
Med detta menar jag de elektroniska system personalen dokumenterar sitt arbete.
Procapita är ett sådant system där socialsekreterarna i många kommuner dokumenterar utredningar och sina insatser. Om dessa system utgör ett stöd eller belastning råder det delade uppfattningar om.

Forskning och kunskapsbasering
Traditionellt har samhällets sociala insatser styrts av politiska syften som inte har handlat om att hjälpa människor utan mer om makt och kontroll av avvikande beteende. Ännu idag är inte socialtjänsten särskilt kunskapsbaserad och grundad på forskning. Detta är ett gigantiskt utvecklingsområde.

Medias förmedlade bild av socialtjänsten
Allmänhetens bild av socialtjänsten styrs i hög grad av den bild som förmedlas av media. Vanligtvis är det någon form av missförhållande eller misstag som uppmärksammas och utan tvekan är inte hela socialtjänsten med många mycket positiva verksamheter synlig. Av undersökningar vet vi att de som haft kontakt med socialtjänsten är mer positiva än de som inte haft det.
  
Vart leder detta?
Om man lägger detta raster över socialtjänsten i en specifik kommun tror jag olika mönster framträder både vad gäller förtjänster och brister. Man kan ha detta till att få en tydligare bild av vad vi verkligen är bra på och vad vi behöver förändra och utveckla. Ofta har man angripit sina problem utan att ha gjort en ordentlig analys vad problemet är och tillgripit standardlösningen att omorganisera eller byta chefen.

Detta är en reflektion och ingen färdig analys eller program för verksamhetsutveckling.
Lämna gärna synpunkter på mina reflektioner.
















 [U1]