Unga människor undrar idag vem Tage Erlander var? Frågar du mig vem Tage Erlander var svarar jag Statsministern, Statsministern med stort S. Han var Statsminister under hela min uppväxt. Han efterträdde Per Albin Hansson som dog hastigt 1946 och var sedan regeringschef fram till att han avgick 1969 och i sin tur efterträddes av sin skyddsling Olof Palme.
Historikern Dick Harrison har skrivit en
tegelstenstjock biografi över Tage Erlander. Jag vill bara inledningsvis säga
en mycket intressant och lärorik bok på 800 sidor.
Erlanders tid är en del av
nutidshistorien och för mig intressant för att jag har personliga minnen av många
händelser under hans tid. Om man vill lära sig något om samhällshändelser och
politiken under den här tiden bör man läsa Harrisons bok.
Det finns nog ingen politiker
som man kan ha så god insyn som Tage Erlander. Han skrev under hela sin tid som
statsminister dagboksanteckningar där han berättar precis vad han tyckt och
tänkt och inte minst känt inför olika händelser och personer. Erlander gav
efter sin avgång ut sina memoarer. På senare år har hans son Sven gett ut hans
dagböcker och då kan man se att memoarerna är i en del fall något
tillrättalagda. Man kan nog säga att han biktade sig i dagboken. Han är
visserligen skarpt kritisk till mycket och många men särskilt kritisk till sig
själv. Han tycker ofta att han gjort dåligt ifrån sig tal och debatter och
särskilt tycker han att han är ful till utseendet och har en förfärlig röst.
Han är nog mest bekväm i en talarstol och minst bekväm i radio och inte minst i
Tv-utfrågningar. Fast han blev folkkär efter ett framträdande i Hylands hörna
1962 där han berättade en vits om en pistolskjutande präst i Värmland. Han blev
Tage med det svenska folket.
Sverige under Erlanders tid
var en framgångssaga med en ständig ekonomisk tillväxt och tillkomsten av många
reformer som allmän sjukförsäkring, ökad semester, ATP och den offentliga
sektorns utbyggnad och satsningen på generell välfärd. Människor fick det bättre och bättre och i
efterhand har denna period framställts som det lugna folkhemmet. Men när man
går igenom vad som hände var det verkligen ingen lugn period. Internationellt
rådde det kalla kriget, Koreakriget i början av 50-talet, skärpta motsättningar
mellan USA och Sovjetunionen med Kubakrisen och byggandet av Berlinmuren i
början av 60-talet skapade en stämning av att ett tredje världskrig väntade
runt hörnet. Alla som var med då minns
att världen höll andan under Kubakrisen 1962 då Kennedy ställde ultimatum mot
Sovjetunionen. Stämningen i USA kokade under 60-talet och morden på president
Kennedy, hans bror Robert och medborgarrättsledaren Martin Luther King skakade
världen. Erlander var särskilt skakad av mordet på president Kennedy som han
hade träffat i USA. Själv minns jag klart den dagen, jag tror det var en fredagskväll,
den 22 november 1963 då det meddelades att Kennedy mördats i Dallas Texas. Men
jag minns också väl en dag i juni 1968
då Robert Kennedy mördades. Det tog mig hårt. Det kändes då som ett hopp om en
bättre framtid gick förlorad. Det var en sådan kontrast när årets melodi var Louis
Armstrongs What a wonderfull wold. Andra
händelser internationellt var ju Kongokrisen där Sverige skickade FN-trupper
som deltog i hårda strider. Jag tittade alltid på TV-nyheterna och där minns
jag också rapporterna att FNs generalsekreterare svensken Dag Hammarskjöld
förolyckades i en flygkrasch i Afrika. Det rapporterades också mycket om krisen
i Algeriet som då var en del av Frankrike. I TV satt generalen med stort G De
Gaulle vid sitt skrivbord och gjorde sina uttalanden.
Under Erlanders sista tid som
statsminister rasade också Vietnamkriget som fick stor betydelse både
internationellt och nationellt.
Men det var inte så mycket lugn
i den svenska politiken heller. Erlander hade mycket otippat blivit vald till
ordförande i det socialdemokratiska partiet efter Per Albin Hansson 1946. Hans
gamle chef i socialdepartementet och ingenjören av den svenska socialpolitiken
Gustav Möller tog för givet att han skulle ta över som partiledare. Det var
många i partiet som inte ville detta då och lanserade Erlander som en yngre
framtidsman. Möller tog inte detta väl. Det var inte Erlander som stred mot
Möller men det var obehagligt för honom. Under lång tid var han ifrågasatt både
i egna partiet och bland politiska motståndare. Han reste den första tiden
mycket i landet för att träffa partivänner. Han sa att det var en fördel att
många var skeptiska till honom och därför kom på möten för att se hur dålig han
var. Det gav honom en chans att visa upp sig Hans stora utmanare i den svenska
politiken var Folkpartiets ledare professorn och nationalekonomen Bertil Ohlin.
De här båda herrarna avskydde varandra. Den första valrörelsen 1948 var mycket
hård och smutsig. De borgerliga hetsade särskilt mot det de uppfattade som
Ernst Wigforss socialistiska ekonomiska politik. Erlander gick segrande ur alla
val han deltog i, egentligen med ett undantag kommunalvalet 1966. Man får inte
glömma den dominerande ställning socialdemokraterna hade under hans tid. Man
låg hela tiden nära 50% av rösterna i valen. I Erlanders sista val 1968 fick
man över 50%. Det är svårt att förstå idag.
Under stor del av 50-talet regerade man i
koalition med Bondeförbundet sedermera Centerpartiet. En för detta samarbete
särskilt viktig faktor var att Tage Erlander och Bondeförbundets ledare Gunnar
Hedlund var ganska goda kompisar. Hedlund ville hellre samarbeta med
Socialdemokraterna än med de borgerliga. Harrison antyder i sin bok att detta
till del hade att göra med att han inte tyckte särskilt väl om Bertil Ohlin och
högerns ledare Jarl Hjalmarsson.
Den hårdaste politiska
striden under Tage Erlanders tid var ATP-striden. Denna strid avgjordes inte
förrän i den avgörande omröstningen i andra kammaren genom att folkpartisten
Ture Königsson, som själv var arbetare och inte kunde gå emot sina gamla
arbetskamrater, la ned sin röst. Detta civilkurage kostade honom hans politiska
karriär. Den interna striden i partiet om Sverige skulle ha kärnvapen blev
långvarig och hård. Kvinnoförbundet med Inga Torsson m.fl. Profilerade sig hårt
för att säga nej till kärnvapen. Många
av männen i partiet kunde tänka sig kärnvapen. Men till slut enades man om att
säga nej. Tages ledarstil var avvaktande och att han tog ställning i ett sent
skede. Per Albin Hansson hade en liknade ledarstil. Att ta med kvinnor i sin
regering och att samarbeta med dessa var inte Erlanders starka sida. Wennerströmaffären
var den inrikespolitiska händelse som kom att besvära Erlander mest. Flera av
hans ministrar hade lång tid tillbaka känt till de misstankar om spioneri som
fanns mot översten Stig Wennerström men inte informerat statsministern om
detta. Särskilt gramse var han mot Sven Andersson.
När man levt med Erlander
hela sin uppväxt och upplevt honom som en gemytlig och mycket humoristisk person – han hade ofta en
skämtsam knorr på sina politiska inlägg – är det inte svårt att gilla honom.
Man kan fråga sig varför jag när jag på randen till vuxenlivet inte kunde tänka
mig att engagera mig i det socialdemokratiska partiet, något som min far gärna
hade sett, utan kom att arbeta för den yttersta vänstern? Det var nog ett
fadersuppror men det hade mycket att göra med hur det socialdemokratiska
partiet hanterade Vietnamkriget och inte minst relationen till Förenta staterna
under slutet av Erlanderperioden i slutet av 60-talet.
Harrison berättar om en
intressant episod när Erlander besökte
den socialdemokratiska studentklubben i Lund 1967 där han kom att störa sig på
den unge sociologen Göran Therborn.
Denne menade att ungdomen lämnade socialdemokratin eftersom partiledningen
ignorerade ungdomen i frågor om Vietnam, u-hjälpen, säkerhetspolisen och inkomstutjämningen
som ledde till protester. Therborn har ju nyligen skrivit en bok om det svenska
klassamhället som jag refererat här tidigare. Under samma besök i Skåne
träffade han den gamle finansministern Ernst Wigforss och denne var också
besviken på att partiet inte tydligare
förde fram den gamla tanken om ekonomisk jämlikhet och menade att trots det
långa maktinnehavet hade partiet bara
permanentat det borgerliga klassamhället.
Under hela det kalla kriget
hade Sverige en ganska frostig relation till Sovjetunionen. Ett tvisteämne var
försvinnandet av den svenske diplomaten Raul Wallenberg som ryssarna hade tagit
i Ungern i slutet av andra världskriget. Sverige besvärade ständigt ryssarna
med nya propåer om utredning vad som hade hänt honom utan att fullständig
klarhet kom fram. Det troligaste är att han dog i sovjetiskt fängelse efter att
säkerhetstjänsten tagit honom.
Erlander var en stor USA-vän
och under kalla kriget samarbetade man i hemlighet med USA. 1952 försvann ett
svenskt spaningsplan DC3an över Östersjön. Det visade sig att Sovjetunionen
hade skjutit ned planet. Sverige menade att planet hade befunnit sig på
internationellt luftrum. Men planet hade i verkligheten spionerat på ryssarna
och vidarebefordrade spaningsinformation till amerikanerna. Det yttersta
ansvaret för dessa brott mot den svenska neutralitetspolitiken måste ju läggas
på Erlander.
En annan kritik man kan rikta
mot honom är hans ansvar under andra världskriget som statssekreterare i
socialdepartementet för interneringen av svenska kommunister i läger.
Under slutet av 60-talet
upplevde jag den svenska regeringen som en ganska mossig samling av äldre
herrar. På den tiden kunde många namnet på alla svenska ministrar. Den mest
framträdande ministern var finansministern Gunnar Sträng. Jordbruksministern
hette Erik Holmkvist och honom kände min pappa eftersom de båda kom från
Svalöv. Regeringen var till en början mycket försiktig i sin kritik av USAs
politik i Vietnam och detta fick mig att vända partiet ryggen. I efterhand är
historieskrivningen av att Olof Palmes kritik av kriget var det dominerande i
regeringens politik. Det är inte min minnesbild. Man förespråkade fred i
Vietnam och var rädda för att stöd åt FNL skulle vara ett stöd för kommunister.
Och kommunister var ett rött skynke för Erlander och det socialdemokratiska
partiet. Detta tog sig uttryck i att man
medverkade till att IB tillskapades och att kommunister i stor omfattning
registrerades. Detta kommunisthat skymde att de inte såg vilket folkmord som
USA gjorde sig skyldig till. Partiet missade nog en generation radikala
människor.
Vad man än kan säga så var
Tage Erlanders tid som statsminister en mycket positiv period för Sverige. Tage
var en mycket tänkande och reflekterande person och en sak han tyckte var att
det var viktigt att lära av historien för att förstå samtid och kunna staka ut
framtiden. Detta tror jag man kan ta med sig som en lärdom av Tage Erlander.
