Funktionssocialism eller funktionskapitalism

Stig-Björn Ljunggren har i en intressant krönika i ABFs tidning Fönstret tagit upp begreppen funktionssocialism och funktionskapitalism. Med funktionsocialism menar han den socialdemokratiska politiken att från 1920-talet och framåt överge den marxistiska politiken att socialisera näringslivet för att istället genom lagstiftning inskränka kapitalägarnas makt till förmån för allmänintresset, genom avtal på arbetsmarknaden tillgodose hygglig löneutveckling samt genom skatter tillgodose att folkflertalet får del av det välstånd privat kapital skapar. Detta var mycket listigt menar Ljunggren men från 1980-90 har högern genom privatiseringar och upphandling av privata utförare av välfärdstjänster möjliggjort för privat kapital att driva verksamheter i välfärdssektorn. Välfärden finansieras fortfarande av det offentliga genom skatter men privata företag får tjäna pengar. Detta kallar Ljunggren för funktionskapitalism. Ja för mig är det uppenbart att kapitalet skapat sig en helt ny marknad och berikar sig på skattebetalarnas bekostnad. Man presenterar detta som att man på ett bättre sätt kan utföra service och skapa valfrihet för medborgarna.

Det allra värsta exemplet är förstås bygget av Karolinska sjukhuset. Två journalister på Dagens nyheter, Lisa Röstlund och Anna Gustafsson har skrivit en bok om skandalen med titeln Konsulterna. Privata företag har grovt berikat sig på det offentligas bekostnad. Politiker har avgått men det politiska partiet – moderaterna i Stockholm - som har ansvar för ”förskingringen”, som man måste kalla det som hänt, kommer undan från ansvar.

Det finns i Sverige inte mycket kvar av någon funktionssocialism. Företagsbeskattning, förmögenhetsbeskattning, arvskatt och fastighetsskatt har antingen sänkts eller helt avskaffats. De ekonomiska klyfterna har växt i Sverige. Borgerligheten har systematiskt och mycket målinriktat jobbat för att få bort allt som de uppfattat som socialism, det vill säga utjämningspolitik och sådant som inskränker de rikas frihet och äganderätt. Vem som har den viktigaste makten i samhället blir uppenbart. Ekonomisk demokrati finns inte. Det blev särskilt tydligt vem som har den ekonomiska makten i fallet med Findus. Ägarna kunde ohotat lägga ned företaget i Bjuv utan att bry sig om svenska regeringen.   

Vågar vi ha samtal och dialog i samhället?

Hur ser det offentliga samtala ut? Enligt många präglas det - inte minst på sociala medier -  av hat och hot. Jag skickar ofta synpunkter och kommentarer till tidningar, radio och TV på artiklar och program eller synpunkter och frågor till myndigheter. Jag vill ha en dialog som jag uppfattar som ett öppet, ärligt och jämlikt samtal. Jag har föreställningen att jag, även om det handlar om kritik, är saklig och vänlig. Jag förväntar mig ett samtal och dialog med journalister, programansvariga och myndighetspersoner. Framförallt förväntar jag mig svar och respons. Jag får oftast någon form av svar, i alla fall att man tackar för intresse och synpunkter. Men det är inte alltid jag fått något svar alls. Mera sällan får jag tillstånd ett samtal, det vill säga ett utbyte av synpunkter. Oftast vill man se sin roll att man ska svara på frågor. Det kan jag ha behov av men då blir det mest att svara på så här tycker vi eller så här gör vi. Inte att prata om att man kanske skulle kunna göra eller tänka på annat sätt. När det gäller radio och TV utgör Louise Epstein i Nordegren&Epstein och Uppdrag Granskning undantag och där har jag haft samtal.    

Ett ovanligt knepigt fall var det att få kontakt med Regeringskansliet. Här förväntar man sig att detta maktens centrum ska föregå med gott exempel. När jag kontaktade regeringskansliet förväntade jag mig ett samtal med en politiskt ansvarig. Det tog mer än ett halvår innan jag fick en sådan kontakt och fick ett gott samtal. Man ville bara inledningsvis svara på frågor inte samtala.

När det gäller HDs journalister svarar de vanligtvis inte med två undantag. Med Ann Lingebrandt hade jag ett berikande samtal via mail och med Per T Olsson som dock ganska snart betackade sig för mina obildade mail. Chefredaktören svarar alltid men det blir i hans fall diskussion där han försvarar tidningen men ingen direkt dialog. Han menar att journalisterna inte har tid att svara.

Myndigheter och för den delen många privata företag verkar inte alls vilja ha någon personlig kontakt. Ringer man så är det långa väntetider och det är svårt att hitta kontaktuppgifter på hemsidor. Ofta förväntas man via datorerna själv göra jobbet och lösa sitt problem utan inblandning av en levande människa.

Varför är det så svårt att få tillstånd samtal och dialog? Jag tror att man är rädda för att få kritik, hårda ord och hotfulla kommentarer. Många svenskar är ju också så konflikträdda.

När jag var socialchef tyckte jag det var viktigt att tala med människor som hörde av sig med kritik och synpunkter. Det var särskilt viktigt att möta människor som var mycket kritiska och hotfulla! Jag tänkte att de var särskilt plågade och jag försökte möta dessa människor och se dem djupt i ögonen för att få tillstånd ett möte och en dialog.  Nu tänker ni är inte detta farligt. Ja det vet man förstås inte. Men min erfarenhet är att behandlar man människor med respekt är risken liten. När jag nu som privatperson hör av mig till media, myndigheter och företag förväntar jag mig att bli bemött med samma öppenhet.

Vi skulle få ett bättre samhälle om vi fick tillstånd mer av samtal och dialog i det som brukar kallas det offentliga samtalet men som ofta blir diskussion och pajkastning.