Godheten en film om girigheten av Stefan Jarl

Godheten en film av Stefan Jarl med skådespelararen Tommy Berggren som speaker berättar den moderna historien om Sverige som gått från att vara ett land med minskande klasskillnader till att ha blivit ett med ökande. Denna film fick visst inte visas före valet. Vad var man rätt skulle hända då?

Filmen låter några ekonomijournalister berätta historien om det ekonomiska systemet, den kapitalistiska marknadsekonomin. Det finns två huvudsakliga skäl till att ha en marknadsekonomi, att skapa effektivitet och att trygga leverera till medborgarna ett välfärdssystem. Inget av detta har man lyckats med. Bankerna hanterar medel som är mer än fyra gånger Sveriges BNP. Aktieägarna har inte satsat mer än en bråkdel av de pengar man riskerar, eftersom staten går in som garant för bankerna.

Snarast framträder bilden av ett system för att skapa förutsättningar för en liten elit av kapitalaktörer – inte ägare eftersom de ofta hanterar andras pengar – att berika sig.

Vi har fått ett allt mer ojämlikt samhälle.  Några forskare från universitetet i York Richard Wilkenson och Kate Pickett berättar att de i sin forskning kommit fram till att ett enligt samhälle fungerar bättre på alla plan, även för överklassen.  Pickett visar att även överklassen har bättre hälsa i ett mer jämlikt samhälle än de där skillnaderna är stora.

Man kan då fråga sig varför tillåter vi att girigheten styr våra samhällen? Politikerna har ju säger man i programmet överlämnat makten till marknaden, alltså i praktiken kapitalägarna.  Men varför man låter ett ekonomiskt tillstånd och ett system att styra våra samhällen, våra liv mot avgrunden har att göra med att just ett ekonomiskt system tagit över makten. Detta berättar redan Karl Marx i första bandet av Kapitalet att den enskilde kapitaltisten inte styr över systemet utan måste anpassa sig till de villkor som gäller.  

Jag vill mena att vi i vårt samhälle är grundlurade att den fria marknadsekonomin är en välsignelse för människorna. Den är en välsignelse för en mycket liten elit som skor sig skamlöst på de flestas bekostnad.

Den ekonomiska utvecklingen styr mot om inte avgrunden så mot allvarliga ekonomiska kriser. 2008 avstyrdes ett totalt sammanbrott genom att länderna gick in och räddade bankerna i det ekonomiska systemet. Kan detta ske nästa gång. USAs och Europas stadsskulder är enorma så pengarna finns inte nästa gång…   

    

 

 

Berusad på böcker del 15 - Några tips om naturböcker

Jag måste nog egentligen konstatera att jag är en hopplös naturromantiker och i yngre dagar en strapatsromantiker.  Att vandra och vistas i fjällen har varit något av det lyckligaste jag varit med om. Att leva det ursprungliga livet och bara behöva tänka på var man skall sätta upp tältet och få i sig mat och inte behöva konfrontera sig med allt det som det moderna tillrättalagda livet i den urbana miljön innebär har för mig varit befriande.

Det finns en uppsjö av fina naturböcker där man kan simulera de här upplevelserna när tillfället inte bjuds att vandra i naturen. Jag har inte alls läst ens en bråkdel av alla de böcker som finns. Inte ens Mitt i naturens Martin Emtenäs bok, som nyligen kom ut där han rest runt i Sverige natur.

Jag kan bara nämna några böcker vars läsning gjort mig mycket lycklig, ja jag använder ordet lycklig, det kanske skulle uttalas säll istället.

En av mina idoler på detta område är författaren och botanikern Sten Sellander 1891-1957.  Han var en hängiven fjällvandrare och hans berättelser från dessa vandringar är läsvärde. Han är på detta område mest känd för boken Det levande landskapet i Sverige som är en genomgång av Sveriges alla naturtyper. Denna bok kom ut först 1955 men återutgavs 1987.  Mycket läsvärd.

Selander var en naturromantiker och det kan man nog också säga om Carl Fries, Zoolog och författare 1895-1982, som skrev en serie böcker om svensk natur, där jag har läst Skogland och fjäll och Gammalsverige med undertiteln från lagastigen till hälsingeskogen. Är man naturromantiskt lagd är särskilt denna sista bok en fantastiskt vacker bok, med ett mycket fint och poetiskt språk. Boken börjar så här och fortsätter i samma stil:

”Långt uppe, långt inne i Småland, där Stångåns källor rinner upp, gömmer sig rester av urlandskapet. Där finns Skurugata, en klyfta i urberget så djup att vintersnön på dess botten inte brukar smälta förrän till midsommar. Där står högt och fritt, med utsikt över många mil av skog, en ofantlig gammal ek, Sveriges största träd. Och där lever i en avkrok mellan stenrasen en sista liten återstod av den smålänska urskogen.”   

För att inte tynga med för många tips vill jag avslutningsvis nämna boken Dag Hammarskjölds fjällvärld av Claes Grundsten. Detta är en bok där fotografen och författaren till boken gått samma strecker som den flitige fjällvandraren Dag Hammarskjöld en gång gjorde. Fantastiska bilder den från Lapplänska fjällvärlden.  

 

 

 

Några tankar kring Erik Sandbergs bok Lönesänkarna och vad skulle Karl Marx ha tyckt

En läsvärd bok verkar vara Lönesänkarna av Erik Sandberg som recenserades i HD den 17 oktober. Boken berättar som i ett TV-program som gick för en tid sedan att lönernas andel av ekonomin har minskat drastiskt och vinsterna ökat i samma takt.

Aktieportföljerna har svällt. Om löntagarna skulle få samma andel av ekonomin som för 50 år sedan skulle var och en av oss i genomsnitt få 62 000 mer i plånboken.
Orsaken är förstås globalisering och att produktionen flyttat till låglöneländer men politiska beslut har en stor roll menar Erik Sandberg. Maktförhållandet mellan löntagarna och kapitalet har drastiskt förändrats och vi har fått itutat oss att man måste hålla igen med lönekraven, för att då skulle kapitalet kunna investera mer i ny produktion, vilket dock inte alls skett i samma utsträckning som vinsterna stiget. Vinsterna åker ned i kapitalisternas fickor och resultatet är ett allt mer ojämlikt land.

När man läser recensionen kan man tro att Erik Sandberg kommit på någon ny sanning. Så är det förstås inte. En man som hette Karl Marx analyserade redan i mitten av 1800-talet kapitalismens väsen.  Det räcker att man läser första bandet av Kapitalet så står det klart att de ekonomiska lagar som gäller under kapitalismen innebär att maximera vinsterna. Det gäller att ha så låga kostnader som möjligt för arbetskraft. Det blir som en kamp mellan lön och profit.

Profitkvotens fallande tendens är ett begrepp i Karl Marx analys av kapitalet Detta betyder att kapitlisens vinst i förhållande till den investering som är gjord minskar ju mer ackumulationen av kapitalet ökar. Detta innebär inte att den totala vinsten minskar. Profitkvot är förhållandet mellan mervärdet och det totala kapitalet. Mervärdet är skillnaden mellan arbetarens lön och värdet på arbetsprodukten. Enligt Marx är det den mänskliga arbetskraften som skapar mervärde inte maskiner. Kapitalet består av variabelt kapital (arbetskraft) och konstant kapital maskiner mm. Marx menar att den organiska sammansättningen ökar vilket innebär att det variabla kapitalet minskar i förhållande till det konstanta. För att undvika att profitkvoten faller måste varje arbetare öka sin produktivitet. I Marx vokabulär utsugas mer. Det är ju alldeles tydligt i industrin att antalet arbetare minskat och blivit mer produktiva.  Har inte detta räckt flyttar produktionen till låglöneländer.

Det är inte politiskt korrekt idag att hänvisa till Marx. Inte ens vänsterpartiet vågar tala om Marx. Men Marx analys är helt korrekt. Kapitalismen har visserligen inte gått under och kastat ut folket i armod överallt. Men fråga grekerna och sömmerskor i Bangladesh vad kris och ekonomisk utsugning är. Att inte ekonomierna helt kollapsat beror helt och hållet på att ländernas stater gått in och gett stöd under de regelbundet återkommande kriserna. Tänk själv vad hade hänt 2009 om inte många länder med USA och England i spetsen gått in och räddat banker och finansinstitut.
Jag läste själv Kapitalet i slutet av 80-talet. Gör du det också. Den är faktiskt ganska lättläst och framförallt lärorik. Marx kan ju inte hjälpa att ryssarna och en del andra perverterat hans teorier.

 

      

 

Några reflektioner om saker i tiden och om hemlöshet

Det har inte blivit så många inlägg här på bloggen den senaste tiden.Jag håller på att förbrilt skriva på en berättelse om mitt arbete inom Socialtjänsten. Det är  en bearbetning nu när  jag snart skall pensionera mig. Jag kan visserligen tänka mig konsultuppdrag eller vara mentor men kommer att sluta min fasta tjänst. 
Jag skriver på  bloggen bara om jag har något att säga. Många använder idag sociala medier för att berätta om bagateller som inträffar i deras privata liv och många bloggar handlar om kläder och design. I vår familj skickar vi en massa meddelanden och foton på familjemedlemmar och vi ringer mycket och framförallt träffas vi.  Jag har svårt att förstå att bilder på våra barnbarn är intressanta för några andra än oss. Visserligen är de gulliga när de sjunger och cyklar på en riktig cykel för första gången. Men i det offentliga rummet hör de knappast hemma.

Men det offentliga samtalet är viktigt. Men då handlar det om saker som berör oss alla eller många av oss. Men att många upplöst gränserna mellan det personliga och privata och det offentliga är nog uttryck för att många bara är i det privata och individuella och inte förstår eller är intresserade av det gemensamma och offentliga rummet.  Idag förstår inte många att det tidigare var ett framgångskoncept och en nödvändig förutsättning att människor gick samman i folkrörelser för tillgodose sina behov. I dag inbillar sig nog många att de bara behöver förlita sig på sig själv. Medelklassen lever ett tryggt liv i Sverige. Men om vi får en allvarlig ekonomisk kris kommer samma sak att hända här som Grekland där medelklassen till stor del proletariserats. Om man då inte väljer vägen att sluta sig samman i folkrörelser då öppnar man portarna till det som hände under mellankristiden i Europa att fascistiska och våldsamma lösningar växer fram. SDs framgångar förebådar detta. Man reagerar på något som inte fungerar i samhället men gör sedan en helt felaktig analys av orsaker och lösningar. Att kunna sin historia hjälper. Allt för många är historielösa med förvirring som följd i dagens samhälle.

En fråga är ständigt aktuell i Helsingborg - hemlöshetsfrågan. Dels har media den senaste tiden varit fulla av rapporter om stängningen av Hemlösas hus. Hela den här konflikten är olycklig. Hemlösas hus har funnits sedan projekt Hemlös i slutet av 90-talet. Modellen för hemlösas hus var dansk och liknar de ölkaffeliknande samlingslokaler som fanns i Köpenhamn. En lösning som skorrade illa med svensk tradition. Från början var Hemlösas hus en dagverksamhet.  Men så 2006 tror jag det var vi när jag var socialchef var tvungna att be föreningen Frihamnen att erbjuda nattlogi. Frihamnen har hela tiden haft föreningsbidrag.  Sedan dess har det varit en hel del konflikter mellan föreningen Frihamnen och kommunen. Arrangemanget var hela tiden tänkt som en tillfällig lösning. Med tanke på det stora problemet med hemlöshet har man inte kunnat avveckla nattverksamheten på Hemlösas hus vilket hela tiden varit meningen.

Hemlösheten är ett komplext problem som egentligen är ett bostadspolitiskt problem inte ett problem som socialtjänsten kan lösa. Man kan liksom Foucault, som han beskriver i sin bok vansinnets historia, se de hemlösa som en från samhället utstött, förskjuten, förvisad grupp människor.  Ofta har det börjat med en vräkning eller skilsmässa, inte sällen med en bakgrund i missbruk och psykiska problem, där det sedan sker ett dialektiskt samspel där problemen växer och individen blir mer och mer sjuk och förstörd och hamnar i ett läge där de inte utan vidare kan bo i en normal lägenhet.    

 Hemlösas hus, och föralldel stadens offentliga bänkar, blir en social samlingspunkt och gemenskap för de utstötta, som i många fall finner mer trygghet i denna gemenskap än det vanliga samhället. Problemet med härbärge, institutioner, särskilda boenden och andra lösningar som samlar och kategoriserar de utstötta, som faktiskt ibland själva väljer den utstöttes liv, är att de skapar en klyfta och distans till det så kallade normala livet i samhället. Hemlösas hus är en sådan lösning som visserligen innebär en hjälp för dagen men ingen väg ut ur hemlösheten.

Det som sedan hände var att vi blev uppvaktade av två forskare Hans Swärd och Marcus Knutagård från socialhögskolan i Lund som berättade om Bostad först.

Detta innebär helt kort att man ger den hemlöse en bostad först och sedan sätter in stödet. 80 % har i USA och Tyskland klart sig när man fått en bostad först. Vill ni prova? Så klart ville vi prova och på den vägen är det.  Utvärderingar av Arne Kristensen m.fl. har visat på samma resultat som i USA och Tyskland. Problemet är bara att det är svårt att få f ram lägenheter. Vad forskarna också sade var att det inte är bra med härbärge. Lägenheter är alltså den generella lösningen och gruppboenden och särskilda boenden undantagslösningar.

Att det blivit en distans och konflikt mellan Frihamnen och socialtjänsten är olycklig. Många klienter uttrycker misstro mot socialtjänsten. Så har det nog alltid varit. Men här tror jag att socialsekreterarnas lokalisering spelat in och förstärkt detta problem.

Jag var med och byggde upp kring 1990 det som i många år sedan kallades Vuxenbasen. Vi fanns i ett hus på Guldsmedsgatan. Vi erbjöd boende i huset eller på Möllan som då fanns. Men vi hade då tillgång till 50 träningslägenheter när det var som mest. Vi hade då inget egentligt problem med hemlösheten. Vi kunde alltid erbjuda något, i alla fall akut boende på Möllan.  Visserligen är kraven på bostadsmarknaden större och bostadsbristen större idag men jag är övertygad om att hemlösas hus medverkat till att binda människor i utanförskap genom att bara finnas i sin frihamnsform.

Socialarbetarna är idag länge ifrån de hemlösa tror jag mig kunna påstå. Vi var för ett antal år sedan tvungna att avveckla vuxenbasen på guldsmedsgatan där arbetsmiljöverket inte ville godkänna lokalen och personalen fick flytta in på Bredgatan.  Alla socialsekreterare i stort sätt sitter på Bredgatan som är det socialpalats som vi en gång flyttade ut från för att komma närmare våra klienter. Detta har ökat distansen till klienterna som jag upplevde vi hade stor närhet till när vi dels satt på Guldsmedsgatan och dels satt i Möllanhuset.

Jag tror att socialarbetarna på nytt borde flytta ut från Bredgatan ut till basenhetsliknande verksamheter för att komma närmare sina klienter oavsett om det är barnfamiljer eller vuxna. 

 

 

 

Blir Helsingborg en mindre segregerad stad om man bygger ett kongresscenter och kör bussarna i särskilda filer?

Under rubriken skval efter val berättar HD 8 oktober i en notis i vänstermarginalen att vänstern är större än Alliansen i valdistrikt Drottninghög östra.  73 % röstar rött där, detsamma gäller Dalhem och Planteringen, medan i områden som Laröd, Hittarp och Domsten röster 75 borgligt. Notisen noterar att det är ett exempel på hur segregerat Helsingborg är. Ibland talar man om områden som Drottninghög som resursvaga. Detta är djupt förnedrande. Särskilt som på samma sida i HD kan läsa att man på Drottningshögsbadet lärt rekordmånga barn att simma denna sommar! Av egen erfarenhet vet jag att sådana områden innehåller ofta mycket mer av närhet och samarbete mellan människor än medel och överklassområden där människor ofta håller mycket mer på sina fasader. Att Helsingborg är en segregerad stad är ingen nyhet. Folk verkar rösta efter plånboken. Detta, som man nog måste beteckna som ett brutalt klassamhälle, borde vara mycket i fokus för den politiska debatten i Helsingborg. (idag är  det inte politiskt korrekt att tala om klasser)  Det finns visserligen ett DrottningH-projekt men jag fick intrycket att den politiska debatten, inte minst i valrörelsen, domineras av hårda frågor, i min värld pseudofrågor, som Ångfärgefrågen och bussfiler.

Jag har svårt att se att hur man än gör med den sista gluggen mot sundet vid Ångfärjestationen att det har någon inverkan på segregationen i Helsingborg.

 

 

 

 

 

 

 

Rapport från Klippan

Efter nästan nio månaders tjänstgöring som tillförordnad socialchef i Klippans kommun har jag nu avslutat mitt uppdrag.  Uppdraget innebar att ta fram en åtgärdsplan, handlingsplan och se över organisationen. Eftersom Helsingborgs dagblads Klippansida rapporterat mycket ofullständigt med överdrivet fokus på det som inte fungerat berättar jag här om vad som gjorts under den tiden jag arbetat i Klippan. Fågeln på bilden är Klippans kommunfågel Kungsfiskare

Nu har jag avslutat mitt uppdrag som tillförordnad socialchef i Klippans kommun. Jag ombads att komma till socialförvaltningen i slutet av förra året. Anledningen var att socialförvaltningen hade drabbats av ett underskott på 20,8 miljoner för året 2013. Socialchefen fick gå. Mitt uppdrag blev att, initialt vara ett bollplank till de tre avdelningschefer som fanns på förvaltningen. Efter hand växte uppdraget till att omfatta att ta fram en åtgärdsplan för att komma tillrätta med underskottet. Mitt uppdrag var ju begränsat och tanken var inte att jag skulle gå ut i organisationen, det fick avdelningscheferna göra.  Jag satte igång att tillsammans med den ledningsgrupp som fanns med avdelningschefer och ekonom, utvecklare och Medicinskt ansvarig sjuksköterska att arbeta på åtgärdsplanen.  Jag arbetade som en koordinator och delade ut uppgifter i gruppen. Var och en fick en uppgift och utvecklaren fick i uppgift att sammanställa texten. Det fanns något av en krisstämning i förvaltningen och jag upplevde att hela ledningsgruppen mycket positivt samarbetade med mig. Jag kunde väl utan prestige, tror jag, använda den erfarenhet jag har av socialtjänsten och som chef till det bästa för verksamheten. Det fanns inte mycket av konkurens och maktkamp, som jag ibland upplevt i Helsingborg, utan alla arbetade för helhetens bästa. Att sedan allt inte hade hanterats så professionellt i Klippans kommun skuggade inte att det fanns en god grund för samarbete och mycket av hjärta.

Under våren blev åtgärdsplanen klar. Den byggde dels på en konsultrapport som kommunen beställt och dels på förvaltningens analys av vad som borde göras.

Vi kom fram till att den ekonomiska uppföljningen av verksamheten måste förbättras, bland annat genom ett bättre samspel mellan chefer och ekonom, öka chefernas möjligheter att kunna ta budgetansvar, i synnerhet att få kontroll på personalkostnaderna. För att få kontroll på budgetunderskottet kom vi fram till att det inte bara handlade om att få ned kostnaderna och angripa problemet ekonomiskt, utan det handlade i stor utsträckning om att utveckla verksamheten för att komma åt underliggande problem. Vi trodde att detta skulle kunna bli möjligt genom att utarbeta riktlinjer, rutiner samt förbättra och utveckla samverkan internt och externt och förbereda för att utveckla evidensbaserad praktik. (EBP)

En analys av organisationen visade att det var nödvändigt att göra en organisationsöversyn. Förvaltningen hade genomfört en omorganisation av beställar/utförartyp, som stället till samarbetsproblem i synnerhet inom barn och ungdomsverksamheten, som genererat en del av budgetunderskottet. Jag tog därför med politikernas goda minne ett beslut om att slå samman det som varit en utredarenhet och en utförarenhet. Det bedömdes som en nyckelfaktor att få denna enhet att fungera. Det var dock problem att rekrytera en chef och först nu under sommaren anställedes en ny chef.

Efter en lång process med dialog inom organisationen, med personal, chefer, politiker och fackföreningar, sammanställde jag en utredning med förslag om en organisationsförändring. Denna innebär att Klippans socialförvaltning ska övergå till två avdelningar, en äldreomsorg och en individ och familjeomsorg och handikappomsorg. I september godkände socialnämnden förslaget.  

Under våren påbörjades också rekryteringen av en ny socialchef. I juni beslutade kommunstyrelsen i Klippan att anställa Stefan Lidberg till ny socialchef i Klippan.  Han började den 1 september. Jag kvarstannade september månad ut för att introducera honom. Vi hade ett utomordentligt gott samarbete under denna månad.

Det var med blandade känslor jag slutade i Klippan. Tiden i Klippan var en mycket rolig och intressant tid. Det återstår en hel del problem och att fullt ut genomföra åtgärdsplanen och få den nya organisationen på fötter. Det är inte lätt att rekrytera kvalificerad personal i synnerhet chefer.

Den ekonomiska prognosen, efter en viss förstärkning av kommunstyrelsen, pekar nu mot ett underskott på 4,5 miljoner.  Jag tror att Klippan är på god väg att komma till rätta med de problem som allvarligt skakade om kommunen i slutet av förra året och i början av detta.         

Kan den nya regeringen förbättra levnadsvillkoren för den svenska arbetarklassen?

 

”Vi är redo. Oavsett om det är den höga arbetslösheten, de

sjunkande skolresultaten, den bristande välfärden eller det

växande klimathotet så är vi redo att ta oss an dem tillsammans.

Därför att vi vet att Sverige bär på en underbar styrka.

Vår vilja till sammanhållning och samarbete i svåra stunder

har gång på gång säkrat ett bättre samhälle för kommande

generationer.

Nu antar vi utmaningen igen, och bygger ett land som kan se

med hopp och förväntan mot framtiden.” (Regeringsförklaringen 3 oktober 2014)

Så fick Sverige en ny regering idag.  Stefan Löfven läste upp regeringsförklaringen i Riksdagen och vilka stadsråd han har kallat ”till kungens bord". Det är en minoritetsregering mellan Socialdemokraterna och Miljöpartiet. Den parlamentariska situationen är besvärligare än på mannaminne efter SDs chockartade valframgång. Jag tycker nog att man kunde ta med även Vänsterpartiet i regeringen. Men Socialdemokraterna har ju alltid mobbat vänsterpartiet och tidigare när man var ett kommunistiskt parti.

Jag lyssnade på regeringsförklaringen. Den var innehållrik och på en del områden lovande och jag hoppas att det borgliga angreppet på det solidariska samhället är stoppat för tillfället.

Jag tänkte där jag satt och lyssnade på att min far som dog förra året skulle varit mycket nöjd med Löfven och hans regeringsförklaring. När jag hörde de sista raderna i regeringsförklaringen fick jag faktiskt tårar i ögonen. Detta var klockrent arbetarrörelsens värdegrund och ideologi, formad i folkrörelserna i fackföreningar, ABF, kooperationen, ungdomsklubbar, kvinnoklubbar och arbetarkommuner. Jag som är nära nog född i en konsumbutik och impregnerad i kooperationens ideologi och där min far hade Per Albin på en tavla på väggen, kände mig hemma. Det må så vara att en del av Löfvens politik är till höger, men mitt förtroende för honom är till stor del upphängd på att han är en man som har arbetet i ett riktigt arbete som svetsare och är en arbetare. Detta till skillnad från så många politiker från alla partier som bara hoppat rakt in de politiska bubblarna och inte upplevt vad människors arbetsvillkor och levnadsvillkor egentligen innebär.

Nu återstår det att se vilka praktiska resultat som kommer ur de vackra orden. Löfven har ju inte velat stöta sig med de borgliga partierna och hållit Vänsterpartiet kort.

En avgörande fråga är vinster i välfärden som vänstern driver. För mig är detta att plocka bort vinsterna i välfärden minimum. Där står jag till vänster om vänstern. Jag vill egentligen inte alls tillåta privata företag att driva verksamhet inom skola och socialtjänst, om de inte är ”inbakade” i den offentliga verksamheten. Alternativ drift i form av kooperativ borde däremot vara en intressant väg för att i högre utsträckning bygga på det civila samhället.