Några frågor till Bloggaren

Redaktören på Görans blogg ställer här några aktuella frågor till bloggaren själv.

Redaktören: Ja Göran nu är det semestertider och jag undrar vad du sysslar med just nu?

Göran: Ja när man har tagit ut pension får man väl ta igen sig.  Jag har ju en princip att skriva på min blogg om jag har något att säga. Har jag inte det så blir det tyst. Den senaste tiden har jag inte haft så mycket att säga. Jag har mest försökt uppfostra en hund med växlande framgång.  Nu tycker jag att den lilla busfrökentiken är ganska duktig.  Hon lyder kommandona sitt, ligg, hit, stanna kvar och stanna. Återstår att klara av att gå fot och att gå fint.  Och förresten så har vi tränat henne med klicker för att söka kantareller och tro det eller ej hon klarade av att hitta svampar som jag inte såg. För övrigt har jag återigen haft ett samtal med Ragnar Tallbark om mycket bland annat om läget inom socialtjänsten i allmänhet och situationen i Helsingborgs kommun i synnerhet som jag återkommer med.  Jag är i detta samtal mycket frispråkig. Annars håller jag på att läsa återigen texter av Michel Foucault och ett tema som jag skrivit lite om men som kanske återkommer är förhållandet mellan individ och samhälle.

Redaktören: Du säger att du kommer att vara frispråkig om Helsingborgs kommun. Kan du säga något som en aptitretare?

Göran: Nej egentligen vill jag inte alls kommentera vad som händer där. Men jag har slutat och jag har min yttrandefrihet och den kommer jag att utnyttja utan att gå över gränsen för ärekränkning.  En sak jag pratar om är ledningsfilosofin i kommunen Mer vill jag inte säga nu.

Redaktören: Vad ska det vara bra för att ha synpunkter på det. Du har ju slutat och kan du inte nöja dig med att det gick hyggligt för dig som chef för socialförvaltningen. Du hade sig inte alls så dålig press som man har nu. Jag vet att du nu snickrar en hel del på fågelholkar. Kan du inte nöja dig med det?

Göran: Jo det borde jag göra. Men mitt engagemang har inte vissnat för socialtjänsten.  Jag vill att det ska gå bra för den verksamhet jag gett så många år av mitt liv. Men jag återkommer med några tips om hur man gör en bra fågelholk.

Redaktören: Har du kvar några arbetsuppdrag?

Göran: Ja har kvar några mentorsuppdrag och några styrelseuppdrag. Men häromveckan ringde man från Perstorps kommun och ville att jag skulle hoppa in som socialchef i avvaktan på rekrytering av ny socialchef. Nuvarande socialchef slutar inom kort. Efter några dagars funderade tackade jag nej. Det hade onekligen varit en intressant utmaning, men jag har ju lovat min fru att sluta jobba för att vi ska få tid tillsammans. Jag får leva på den otroligt positiva känsla jag har efter uppdraget i Klippan.  Kul att kunna sluta med en sådan känsla efter att avslutet med Helsingborgs kommun blev som det blev.

Använd vattenterapi mot bengalbränneriet

Greger Antoft meddelade i en insändare i HD att han lämnar in sitt årskort på Olympia till följd av bengalbränneriet på allsvenska fotbollsmatcher.

Detta ofog iscensatt av unga ”pågadrullar”, för det är väl ingen som tror töser ligger bakom, med minimalt folkvett utsätter oss andra supportrar för brandfara förutom att det kan vara matchpåverkande. Polis och vakter tittar bara på och detta är ju en otrolig flathet inför ofoget som är anmärkningsvärd.

Dessa unga drumlar borde erbjudas en tydlig gräns för sina dumheter. Förr i världen skulle man nog tyckt att lymlarna skulle förtjänat ett kok stryk. Då detta inte är lämpligt föreslår jag, som jag tidigare gjort i dessa spalter, att man rullar ut en brandslang och före matchen meddelar att om brand i form av bengaleldar uppstår på läktaren så kommer denna att släckas genom att man sprutar upp på läktaren där det då brinner. Publiken och speciellt de maskerade lymlarna blir visserligen våta men det skadar ingen. Jag tror inte någon med detta hot vågar tända på då!

Jag hoppas att Greger Antoft då kommer tillbaka till Olympia. 

Rädda Vresrosen

I affekt skickade jag idag en insändare till Helsingborgs Dagblad med rubriken Rädda Vresrosen! Det kan tyckas ologiskt jag som värnar om den vilda naturen. Men enligt min mening är detta redan kört i stadsmiljön. 

Jag vill ge ett starkt stöd till signaturen Joson som vände sig mot bekämpandet av Vresrosen på våra stränder och kraftigt protestera mot det svar som stadbyggnadsförvaltningen levererade 14.7. Det må vara att Vresrosen inte ursprungligen fanns på våra strandhedar, men att den skulle breda ut sig i någon större utsträckning är överdrivet. Det finns inte någon natur i vår kommun som inte är påverkad av kulturen. Framförallt har vi ju byggt bort det mesta av det som var strandäng ursprungligen. Vresrosen har funnits nu i hundra år och jag tycker att det är en kulturväxt på våra stränder och för mig är den söta doften av vresrosen för mig som är uppväxt på Råå en viktig del av sommaren.

Stadsbyggnadsförvaltningen hoppas att deras svar skulle ge en ökad förståelse för deras skötsel av stränderna. Mitt svar är ett rungande nej! Ge fan i vresrosen!!

En reflektion om exkludering och inkludering

I en artikel om folkmordet som serbiska nationalister genomförde i den Bosniska staden Srebrenica för nu tjugo år sedan diskuterar Per Svensson i HD 11. 7 15 frågeställningen om det finns kategorier som stat, nation eller partier med anledning att brotten begicks i den serbiska gruppens namn:

”Det är alltid individer som fattar beslut eller undviker att fatta beslut, agerar eller undviker att agera. Kollektiva subjekt är i viss mån alltid fiktiva. De finns egentligen inte. När vi talar om regeringen, partiet, landet eller folket handlar det egentligen om ett större eller mindre antal personer med ansikten och namn.”

Består då samhället av x antal individer och existerar inte  grupp och kollektiva fenomen? Per Svensson skriver i en tidning som är oberoende liberal och torgför en liberal världsåskådning som väl till väsentlig del handlar om individens frihet. Liberalismen är det politiska uttrycket för kapitalism.

Om liberalerna bara ser individerna har vänstern sett klassen, gruppen, partiet och de sociala strukturerna. Detta drevs till sin spets i Sovjetunionens försök att omgestalta samhället och utplåna samhällsklasserna. Individen var då inte mycket värd i Sovjetsamhället, särskilt inte om man inte var proletär.  Det viktigaste blev att skapa strukturer för det kommunistiska samhället. Där bolsjevikerna missade individerna missar ofta liberalerna samhället och de sociala strukturerna och individualiserar samhället med bland annat en sådan analys som Per Svenssons.  Men ställer man frågan om det finns individer och om det finns samhälle, land, folk, partier skulle de flesta svara att det finns både ock. Men den sociala praktiken blir ändå att man landar i mer eller mindre åt det ena eller andra hållet.

Men Per Svenssons artikel är intressant som en berättelse om hur grupper, länder och nationer skapas genom exkludering av oönskade. Serberna kallade ofta de bosniska muslimerna för turkar, för att markera att det var skillnad. Detta är en intressant och mycket vanlig mekanism.  Foucault talar helt kort om detta i en föreläsning att vi ”indirekt har skapat oss själva genom att utesluta andra: brottslingar, sinnessjuka och så vidare.” ( Politisk individteknologi, Diskursernas kamp s 294) I sina böcker om de vansinniga och brottslingar beskriver han tydligt dessa processer med ord som exkludering, utestängning, förvisning, uteslutning, avskiljande och många andra synonymer.

Nationalism i sina extrema former är otäcka exempel av exkludering. Sverigedemokraterna är ett sådant otäckt exempel när Björn Söder exkluderar samerna från svenskarna.

Världen och inte minst Europa har upplevt för mycket av etniska konflikter. Vi är alla i grunden ganska lika som människor och det är dags för lite mer av inkludering i världen. Men denna inkludering blir nog först möjlig när mänskligheten avskaffat kapitalismen och infört en ekonomi som gagnar alla människor och inte skapar skillnader mellan rika och fattiga!      

Rapport från ett fjärran krig och en fjärran kris - Berusad på böcker del 22

Nu under högsommaren när alla bara går och väntar på sol och värme i vårt kalla norden försmäktar människorna i Grekland  i en ekonomisk kris orsakad  i grunden av Eu och europrojektet. Sedan skall vi inte tala om hur människorna har det i arabvärlden. Inbördeskrig i Syrien, IS vanvettiga härjningståg på många håll och alla dessa attentat.  Om allt detta tänker jag att det i grunden handlar om ekonomi och att människors levnadsvillkor är i obalans på så många håll i världen.

Som så många gånger förr är Sverige ännu förskonat och här kan vi ännu njuta av goda levnadsförhållanden för de flesta. Men även här är tränger problemen på. Utan tvekan har vi fått ett tvåtredjedelssamhälle som man varnade för för tjugo år sedan att vi skulle få.

En läsvärd bok från en fjärran kris och ett fjärran krig är Astrid Lindgrens krigsdagbok från andra världskriget. Astrid då en obemärkt kontorist, som berättade godnattsagor om den påhittade busflickan Pippi Långstrump för sin dotter, tog på sig uppgiften att berätta om kriget och sitt eget liv i sina dagböcker.  Och hon höll ut i hela kriget. Det ger en autentisk känsla när hon utifrån sitt liv berättar om kriget och blandar sina egna känslor och vad som hände i hennes eget liv.

Det är allt om hur jularna firades, vad hon läste i sitt jobb i brevcensuren som hon jobbade i, problem och glädjeämnen med barnen och de antydda problemen i äktenskapet med den man som gav henne sitt efternamn.

På många ställen berättar hon om sin stora glädje att Sverige skonas från kriget, även om rädslan i början av kriget var stor för att antigen tyskarna eller ryssarna skulle komma med kriget till Sverige. Hon är egentligen lika rädd för Sovjet som för Hitlertyskland. På ett sätt nästan mer rädd för ryssarna.

Det är en bok väl värd att läsa under semestern. När man inte läser på

 Semestern kan man ju alltid titta på blommor. En av mina favoritblommor har blivit Rödfibblan, ett ogräs i trädgården men med en så vacker brandgul färg. Bilden här har jag tagit i trädgården.