I Kronans tjänst
Så satt jag alltså på tåget till
Hässleholm och militärtjänstgöring som jag tidigare berättade. Jag var 19 år
men kände mig knappast vuxen. Jag hade sällskap på tåget av Christer kallad
Fjösaren en skolkamrat och Bengt en kamrat i politiken. Fjärilarna hoppade
tafatt i magen i takt med tågets dunkande rörelser. Vägen var lång från
stationen till regementet som låg lite i utkanten av stan. Hässleholm var vid
tiden en typisk regementsstad. Frikyrkorna stod som spön i backen, nöjeslivet
bestod av strängt taget två biografer som mest visade gamla Elvis Presleyfilmer
och några diskotek där beväringar var illa sedda. Hässleholm ligger i en sänka och har typiskt
inlandsklimat. Sommaren 1972 var osedvanligt varm och olidlig, vilket inte
gjorde det lättare att vänja sig vid ofriheten.
Jag var uttagen som befälselev på Pansarunderhållbataljonsstabskompaniet
som tråd/radiosignalist. De första dagarna gick åt till att stå i köer och få
ut sin utrustning och persedlar ur förråden. Under sommaren var vi bara
befälselever, nästan samtliga gymnasister.
Till hösten skulle manskapet komma.
Den militära drillen påbörjades omgående. Jag rykte in på måndagen och på
torsdagen hade vi exercis i lågskor i permissionsuniformen modell 60. Jag trampade snett med foten och ankeln svullnade
upp till stor som en apelsin. Jag fick uppsöka ”sjukan” för vidare transport
till lasarettet för röntgen. Jag fick
ett gips då det visade sig att ledbandet var uttänjt. Därpå överfördes jag till
grannregementet P2s sjukhus. Där
träffade jag en dansk läkare som sa honom skickar vi hem till mor!
Detta blev min smala lycka då jag på
så vis fick vara med på skolavslutningen. Alla hade nämligen fått avslag på
permissionsansökan. Jag minns att jag cyklade på min minicykel med kryckorna på
pakethållaren hela vägen från Råå till Olympiaskolan. Till råga på allt regnade
det på avslutningsdagen. Jag fick som jag tidigare berättat stipendium som
bästa elev i avslutningsklasserna i samhällskunskap och historia och fick hela
600 kr. Efteråt turade klassen och jag minns att det blev en hel del turande
tiden jag var hemma på sjukledighet och blev ordentligt berusad flera gånger.
Vid ett tillfälle fick jag en tankeställare när jag tappade kontrollen. Jag tog
nämligen en flicka i sällskapet, som arbetade för övrigt som flygledare, på
brösten. Hon gav inte uttryck för att ta illa upp, men jag tänkte efteråt att
jag begått ett övergrepp och sedan dess har jag faktiskt inte varit starkt
berusad.
Om dagarna under min sjukledighet
låg jag och solade på gräset i mina föräldrars ny införskaffade koloniträdgård
på Sommarbyn Tornet och studerade intensivt Lenin och Imperialismen som
kapitalismens högsta stadium.
Efter några veckor återvände jag
till militärtjänsten. Jag hade missat en
hel del av den inledande utbildningen och samma dag som jag friskförklarades
skickades jag ut på skjutövning med plutonen. Jag hade aldrig tidigare skjutit
med K-pist, bara varit med på en teoretisk lektion. Nu gällde det skjutning med
skap ammunition. Det var en varm och
solig dag och plutonen transporterades på lastbilsflak ut till en skjutplats
ute i skogen. Man ligger då tätt intill
varandra på grusvall med en bräda framtill som stöd för vapnet. Intill mig ligger Odd, en kamrat som hade
gått i en parallellklass. Vi sköt flera salvor men så fick jag eldavbrott,
d.v.s. vapnet hängde upp sig så att det inte gick att skuta med. Jag vände mig om för att tillkalla
befälet. När jag vände mig om förde jag
utan att tänka på det vapnet mot Odd.
Befälet kom till mig och slet undan vapnet. Efteråt har jag ofta tänkt
hur lätt det hade varit att jag skjutit Odd, jag hade nämligen glömt att säkra
vapnet. Egentligen var det oansvarigt att låta en helt outbildad person använda
ett skarpladdat vapen. Jag känner när jag skriver detta fortfarande stort
obehag inför den här händelsen som kunde gjort mig till mördare.
Till början var Fanjunkare
Arvell min plutonchef, en man på ca 33 år.
Han var ungefär jämngammal med en av hans kolleger Fanjunkare Niesel,
som senare blev min plutonchef. Vi var ju signalister och radioexperten var
Rustmästare Sandén, av kollegerna kallad Molle. Sommaren det året genomförde
armen en förändring av de militära graderna. Arvell blev kapten och Niesel
löjtnant. Vad Molle blev minns jag inte, kanske fanjunkare. Jag glömmer aldrig
när Arvell kom till oss för att hålla lektion efter befordringen. Han hade ju nu tre stjärnor på axelklaffen
istället för som tidigare två pixknappar. Jag har aldrig sett någon se så stolt
ut och sträcka på sig som om han ägde hela världen. Niesel kunde däremot hålla
sig för skratt, han blev ju bara löjtnant och verkade sur som etter.
Självfallet var det en svår
omställning till militärlivet. När man
ligger på ett logement med sex andra unga män eller i ett tält med tio killar
är det svårt att ha något privatliv. Som
tur var fick man åka hem varje helg. Det blev efter hand en god sammanhållning
mellan killarna på plutonen. På slutet trivdes jag riktigt bra. Det mest
påfrestande var förbandsövningarna ute skogarna runt Hässleholm. På kort varsel
upprättades och bröts läger med uppsättning och nedmontering av tält,
maskeringsnät, latriner, skyddsvärn och i vårt fall samband med
telefonledningar som drogs genom skogen. Mat serverades i det fria och åts i
den så kallade ”snuskburken”. Man sov i militärtält med minst 10 man på halm. I
tältet fanns en kamin i mitten av tältet som skulle hållas igång hela natten.
Mannarna fick natten igenom turas om att hålla eld i brasan och bemanna ett
skyddsvärn. Fan tog den som somnade och lät brasan slockna. Jag minns att jag satt och läste ett litet
häfte av Lenin om dialektiken. Sömnen blev något lidande och det hände att jag
stod upp mot ett träd och somnade. På något sätt lärde jag mig att vänja mig
vid de primitiva förhållandena och nästan till sist längta efter det enkla,
primitiva och fysiska ansträngningen I en sådan situation uppskattar man det
enkla, som när man stod ute i ett skyddsvärn mitt i vintern i den mörka natten
med en tyst och mörk skog, som ruvade hotfull omkring en, och upplevde att
livets höjdpunkt var ett gammalt Göteborgskex eller en stenhård bit
blockchoklad, minst tio år gammal. De långa marscherna, där man fick
decimeterstora blodblåsor under fötterna, gjorde mig efterhand till en
”strapatsromantiker”.
Den ordinarie kompanichefen Major
Thulin tjänstgjorde som bataljonschef med Kapten Lindulf som vikarie. Honom
återkommer jag till. Major Thulin, en kraftig mörkhårig karl med hakskägg, kom en
dag och presenterade sig. Han hade en metalsköld på bröstet som innebar att han
var vaktchef den dagen. Han stod
bredbent framför truppen och gjorde ett ganska brutalt intryck. Han tittade som jag minns det nästan hånfullt
på oss och väste fram: disciplin är mitt jippo!
Vid ett annat tillfälle när, vi varit ute på den sedvanliga för
beväringar tremilamarchen och nästan alla hade stora blåsor under fötterna,
berättade han om sin egen tremila marsch.
Han hade gått marschen på ett förband men blivit förflyttad till ett
annat förband som inte gått marschen, så han fick göra om mandomsprovet. Trots
att Major Thulin verkade vara en man med kadaverdisciplin, upplevde jag honom
som en mera helgjuten tuffing än de andra befälen och mer trovärdig. Han krävde inte mer av oss än sig själv.
Tremilamarschen i kronans klänger var verkligen en prövning. Mot slutet gjorde
det så ont i fötterna att vi alla småsprang, trippade liksom balettdansörer
eller som någon som går på glödande kol, eftersom detta gjorde mindre ont under
fötterna. Dagen efter gick nästan alla till ”sjukan” för att bli sjukskrivna
för sina blåsor. Major Thulin satt då bredvid sjuksköterskan som tog emot och
såg till att ingen blev sjukskriven. Man bara stack hål på blåsorna. Det
lättade visst.
Jag lärde mig att gå i det militära
och detta har sedan lockat mig till många fjällvandringar och en ständig
längtan till det enkla och okomplicerade livet nära naturen.
Det som förövrigt präglade mitt
militärliv var det politiska arbetet. Jag var medlem i SKU-ml och jag och andra
medlemmar i denna rörelse som var förlagda på regementena T4 och P2 bildade en
kommunistisk soldatcell. Tillsammans med en man som var fast bosatt i
Hässleholm bildade vi också en avdelning i stan. Under den här tiden i början
av 70-talet, var många vänsterorganisationer mycket aktiva i den politiska
kampen och myndigheterna var allvarligt oroade för bland annat sabotage,
särskilt inom det militära. Därför höll man mycket noga reda på vilka soldater
som engagerade sig i politiskt arbete. Ibland stannade vi kvar i Hässleholm på
lördagarna för att sälja tidningar utanför Domus och systembolaget. När jag stod där utanför Domus och sålde
Ungkommunisten, i sällskap med frireligiös sångkör eller en försäljare av
Vakttornet, ”råkade” fyra befäl från just mitt kompani passera där jag
stod. Alltså ingen tillfällighet. Jag och en kille som heter Nicke Olow blev sedan kallade till ställföreträdande
kompanichefen Kapten Lindulf. Lindulf kan beskrivas som en arrogant, småväxt
man som enligt uppgift var aktiv som jockey, som hade för vana att alltid dra
ned uniformsmössan långt ned i pannan så att han var tvungen att sticka ut
näsan i vädret för att kunna se.
Jag har hört att ni är ute och
säljer tidningar på lördagarna inledde Lindulf inför de två soldaterna, som
intagit enskild ställning framför hans skrivbord. Trotsigt svarade jag: Det har
kapten inte med att göra! Han fick inte ur oss någonting, men erinrade oss om
att vi var varnade och skulle passa oss. Vi upplevde detta som en fräckhet utan
like. Jag som befälselev blev sedan konsekvent trakasserad och mobbad av
befälen. Jag fick till exempel på övningar alltid åka i Lindulfs bil,
förmodligen för att han då kunde hålla ögonen på mig. Jag fick heller inget befäl, utan fick vara
telefonist i ett tält för en trafikpluton, där jag egentligen inte hade något
att göra, mer än att vakta telefonen och ringa hem till mor. Löjtnant Niesel
sade rent ut till oss att vi var registrerade av myndigheterna. Så jag finns
väl i Säpos och IBs register. Nu vet vi att detta skedde i stor omfattning även
om det redan då var olagligt. Egentligen var det patetiskt att man var så
skrämda för oss Vi ägnade oss inte åt något annat än ordinärt politiskt
propaganda och agitationsarbete. Det
värsta vi gjorde var att smyga in på alla kompanier och lägga flygblad mot
kriget i Vietnam på sängarna. Mina
militära betyg blev också dåliga, vilket också var ett kvitto på min politiska
aktivitet. Svenska kommunister har aldrig gjort sig skyldiga till någon
terroristverksamhet ( möjligen med undantag av Amalteasprängningen 1908) men
däremot har myndigheterna gjort sig skyldig till många övergrepp mot
kommunister. Förutom registreringen är Enbomprocessen, Morden i Ådalen 1931, interneringen
i Storsilen under kriget, sprängningen av Norrskensflamman 1940 där en hög
polischef var inblandad, affären med sjukhusspionen i Göteborg och trakasserier
i den fackliga rörelsen med flera händelser exempel på förföljelsen av
kommunister i Sverige. Det jag blev
utsatt för var bara en mild susning som inte fick några konsekvenser för mitt
framtida yrkesliv som det fick för andra som blev säkerhetsklassade och inte
fick de jobb de velat ha.
Nu många år senare vill jag inte
kalla mig kommunist längre, snarare socialdemokrat. Lenins parti var egentligen
ett gäng skurkar och med facit i hand så fick de svenska arbetarna det bättre
med folkhemssocialism och socialdemokrati än de ryska som mest fick elände och
lidande Socialismen måste vara en humanism. Men den vision jag hade om ett
klasslöst och rättvist samhälle har jag faktiskt kvar.
