torsdag 16 juli 2020

Berusad på böcker del 36 Ett annat liv av PO Enquist för att komma ur missbruk måste varje människa hitta sin egen väg



Butter tar ordet: 10 bra böcker av P. O. Enquist


I ett radioprogram berättade Olof Wretlind en fiktiv historia om att han gjorde en tågresa från Norrland till Stockholm i sällskap med tre författare från hans trakter i Västerbotten; det var Sara Lidman med sina rötter i Missenträsk, Torgny Lindgren från Raggsjö och PO Enquist som var född i Hjöggböle. De kom från tre mindre byar inte långt från varandra i Västerbottens inland, med närmaste större ort Skellefteå. Wretlind gjorde en rolig berättelse av detta. Det var antagligen 1969 eller 1970 när jag lyssnade på ett föredrag av Sara Lidman om Vietnamkriget. Det måste ha varit den 20 december något år för det var det datum då FNL bildades 1960 och som Vietnamrörelsen, De förenade FNL grupperna, alltid firade med möten och demonstrationer de åren då kriget pågick i Indokina. Hon lämnade ett outplånligt intryck av engagemang och intensitet i kampen för Vietnams folk; denna lilla kvinna, som författare mest känd för romanerna Tjärdalen, Hjortronlandet och dokumentärboken Gruva. Torgny Lindgren från Raggsjö är nog mest känd för böckerna Ormens väg på hälleberget och Pölsan. Hans memoarbok Minnen är mycket läsvärd. Jag har också hört honom själv läsa boken i Radioföljetongen, nästan precis samma dialekt som Wretlind.
Alla tre dessa stora författare är nu borta. PO Enquist dog nu i april i år. Jag har en längre tid haft hans memoarbok Ett annat liv i bokhyllan oläst. Jag upptäcker nu när han är död att han är en intressant person och blir nyfiken och börjar läsa hans bok. Jag blir verkligen fångad. Den var absolut värd Augustpriset 2008. Jag är så gammal nu så hans livsresa i tiden på senare tid i alla fall också är min. 
PO Enquist som sagt född i Hjöggböle i Västernorrland. Var ligger det egentligen tror jag många undrar. Närmaste större samhälle är Bureå vid kusten, där hans pappa arbetade som stuvare, men närmaste större stad är Skellefteå som ligger något norr om Umeå. Raggsjö och Missenträsk ligger inte alls särskilt långt från Hjöggböle. Jag har inte varit på dessa orter. Det närmaste var när jag åkte från Umeå på Blå vägen till Tärnaby på sjuttiotalet.
PO, jag väljer att kalla honom vid förnamn, det känns rätt, växer upp med ensam mamma. Pappa dog när han var bara 6 månader. Mamman lärarinna och mycket troende som gav allt i arbetet för skolan och allt på fritiden till Evangeliska fosterlandsstiftelsen. De bor i det gröna huset som fadern byggt som ligger bara ett stenkast från Bönehuset. Det är en hård och glädjelös religion som utövades av modern. En gång i veckan skulle han bekänna sina synder. PO som beskriver sig själv som väldigt snäll hade inga synder att bekänna och kämpade hela veckan innan syndabekännelsen vilka synder han skulle bekänna. En gång hittade han på att han stulit några karameller i handelsboden. Modern bekände synden för handlaren som då avslöjade att det var omöjligt att han skulle ha kommit åt karamellerna i affären. De fanns på en hög hylla som han inte kunde nå.
PO Enquist skriver boken om sig själv i tredje person och har en humoristisk självdistans till sig och modern.  Hjöggböle är ett delat samhälle. Ena halvan är mycket troende och där bor PO Enquist med sin mamma och en del som är mer sekulär där det spelas fotboll som den unge blivande författaren kunde höra bortom en stor häck. Det lär även ha förekommit dans som ju var mycket syndigt. Pappan var socialdemokrat och modern folkpartist. Hon beundrade Bertil Ohlin mycket. Pappan blev visst frälst innan han dog. Någon sa att han var mycket trevligare innan han blev frälst.  Själv blev PO som han själv uttryckte det betongsocialdemokrat. Han höll fast vid det även under värsta vänstervågen på 60 och 70-talet. I ungdomen var PO höjdhoppare. Fjärde bäst i Sverige. Hoppade 197 cm. Själv var han 196 lång.
Modern förväntade sig att sonen skulle bli förkunnare och att han skulle hålla sig ifrån spriten. Det blev inte alls så. Efter studenten studerade han i Uppsala och debuterade som författare i början av 60-talet. Mest känd blev han med dokumentärromanen Legionärerna som handlade om den så kallade Baltutlämningen 1946.En hel del år arbetade han på Expressen och han och Anders Enmark var ett team som skrev flera teaterpjäser tillsammans. Två under den här tiden framstående intellektuella i Sverige.
Boken är mycket självutlämnande. Frånsett modern berättar han inte mycket om andra personer. I alla fall lämnar han inte ut känslig information om andra människor i sitt liv, frånsett hans mamma.
PO bodde långa perioder utomlands. En tid i upprorets Berlin, där avhörde han föredrag av Ulrike Meinhof, ena hälften av Bader-Meinhof-gruppen. Men det var innan urspårningen. Sedan bodde han i Paris och 15 år i Köpenhamn. Han etablerade sig som en stor dramatiker och hans pjäser blev mycket spelade, tom på Broadway, även om det blev en flopp just där.
Under tiden i Paris och Köpenhamn är han mycket ensam på dagarna. Hans dåvarande danska fru arbetar med kvalificerade chefsuppdrag och han ska sitta hemma och skriva. Det är en röd tråd berättelsen upplysningar om alkoholförtäring. Där hemma i sin ensamhet, i Paris har han visserligen en katt som heter August som sällskap, blir det mycket alkohol. Han är i princip bara nykter någon timma på tidig morgon och då skriver han. Eljest inte alls.
Ni som sett PO i olika TV-program kanske minns att han talade mycket väl men ganska långsamt och tydligt. Jag lyssnade ofta när han hade radioprogrammet Allvarligt talat och slogs av hur klok han var. Jag skulle vetat vara kompis med honom. Han hade på senare tid också hund. En Schnauzer som vi. Hade blivit intressanta samtal på en hundrunda.   Hans bok känns som att han sitter där intill dig och långsamt och förtroligt berättar om vad som rör sig i honom. Han håller på att sjunka. Det vet han. Tydligen oförmögen att göra något åt det trots att han förstår vad som håller på att hända honom. En fantastisk nära berättelse om vad som händer i en alkoholist.
1989 hamnar han i en tolvstegsbehandling på Huddinge sjukhus. Jag har ända till nu undrat varför titeln på boken är Ett annat liv. Han uppfattar behandlingen som att han måste bli en annan människa. Helt överge den han var. Han gör motstånd och får ta konfrontationer från personalen.
Behandlingen uppfattar han som övergrepp. Särskilt att man skickar ut frågor till anhöriga som de ska besvara och sedan delta i en konfrontation. Där finns bland annat frågor om sexualitet. En kamrat i behandlingen får i konfrontationen höra från sin fru att sexlivet inte varit till belåtenhet och att hon i alla år fejkat orgasm. Vad nu detta hade med mannens missbruk att göra. PO vill inte bli omgjord till en annan människa utan lämnar behandlingen. Han återfaller snart i missbruk.  Nu sjunker han inte längre. Han är på botten. Han bara svävar. Så i slutet av det omvälvande året 1989 hamnar han på ett 12 stegsbehandlingshem på Island. Jag erinrar mig att vi placerade flera missbrukare på Island med gott resultat. Men det blev inte rätt för PO. Han rymde igen. På natten sprang han i bara strumporna, man hade tagit ifrån de intagna deras skor, flera km mot ett hus han sett ljusen från. Hans liv kunde slutat där men han överlevde och kom hem. Fortsatte dricka. Fortsatte sväva på botten. Hamnade sedan på nytt behandlingshem i Danmark. Där upplevde han sig respekterad. Började på nätterna skriva på en ny bok. Kapten Nemos bibliotek om den Enquistska barnförväxlingen. Han blev förvånad. Efter detta drack han inte en droppe alkohol och fick ett annat liv. Han hittade sin väg.
Detta bara visar att det är missbrukaren som väljer sitt liv. Han kan få hjälp och redskap. Men han väljer själv. Behandling får inte kränka och straffa. Konfrontera ja. Men visa respekt men inte kränka. Varje människa måste finna sin egen väg. Det blir ju väldigt tydligt när det gäller PO Enquist.