Skandalen i Transportstyrelsen exempel på något dysfunktionellt i statens myndigheter

Som gammal kommunal chef och tjänsteman kan jag inte låta bli att reflektera över det som kallas skandalen i Transportstyrelsen. Naturligtvis är det otroligt pinsamt för myndigheten att man låtit en upphandlingsprocess med syfte att få ekonomiska fördelar för myndigheten skapa risker för läcker till främmande makt (läs ryssarna)

Nu är det inget som tyder på att IBMs personal verkligen läckt uppgifter till obehöriga. Tonläget i den offentliga debatten är uppskruvat och den politiska oppositionens vädrar morgonluft. Äntligen ett frispel där man kan spela ut älskligsspelet: Nu har jag dig fast ditt kräk! (TA Eric Berne)

Efter Stadsministerns information igår så tycker jag det är ganska klart vad som hänt. När Transportstyrelsens misstag upptäcktes har Regeringskansliet och myndigheterna hanterat saken som man kan förvänta sig. Det blir lite fånigt att göra en poäng av om och när ministrarna blev informerade. Om en organisation hanterar ett problem behövs det inte – även om det är bäst – att chefen blir informerad. Men att hela tiden hänga upp sig på om chefen är informerad är uttryck för en auktoritär syn på chefer och ledare! Jag kan inte se att det hade gjort någon skillnad om ministrarna blivit informerade tidigare. Men nu går drevet med detta tema. Debatten håller på att förlora sig i detaljerna när jag menar att det finns ett djupare och mer grundläggande problem i det som hänt.

Det är mycket som pekar på att det finns något dysfunktionellt i hur de statliga myndigheterna fungerar. Som exempel på detta kan jag erinra mig två ytterligare exempel förutom Transportstyrelsen.  

Skatteverkets chefer försökte hjälpa den gamla kompisen Frank Bellfrage när han blev föremål för granskning i Uppdrag granskning. Skatteverket är också en märklig myndighet där datorerna tagit över uppgiften att utreda skattskyldigheten hos medborgarna. Av egen erfarenhet upplever jag att det inte är människorna som arbetar på Skatteverket som fattar beslut det gör deras räkneprogram. Ett annat exempel som uppmärksammades också i UG var upphandlingen av helikoptrar i Sjöfartsverket.

Sedan blev jag minst sagt betänksam när jag förra året under mer än ett halvår försökte komma fram till någon politiskt ansvarig på Regeringskansliet för att ställa några frågor om hur politiken tänkte. Frågorna var vänligt formulerade och gav bara uttryck för att jag ville ha ett samtal kring några frågor som var angelägna för mig. Av myndigheten, i detta fall Regeringskansliet, fick jag bara svar om vilka lager och regler som gäller. Nu var det inte detta jag efterfrågade utan ett samtal med en politiskt ansvarig om hur de tänker. Det tog mer än ett halvt år innan jag kom fram till en politisk sekreterare och hade ett mycket bra och givande samtal med honom. Men det tog tid. Han var för övrigt mycket förvånad att jag var så vänlig i mitt samtal med honom. Man blir häpen!  Hur kommunicerar människor med varandra?  Här i detta fall följde inte myndigheten Förvaltningslagen korrekt. Att svenska myndigheter jobbar i stuprör är inget nytt men de behöver både på kommunal som statlig nivå bli betydligt bättre på samarbete, dialog och allmänt på kommunikation. Det finns ett systemfel som inte på kort sikt är beroende av vilken färg det är på regeringen. Men det handlar mycket om att ett företagstänk kontaminerat verksamheterna! Ytterst handlar detta om medborgarna ska ha någon tilltro till demokratin och känna sig delaktig i samhället. Det har inte hänt något med demokratin sedan den allmänna rösträtten infördes för snart hundra år sedan. Demokratin behöver utökas till även ekonomisk demokrati!