Den finska tragedin i inbördeskriget

Nu är jag tillbaka från skidspåren i Orsa Grönklitt och hamnade sedan mitt i sommaren på Kanarieöarna för att på nytt hamna mitt i den skånska vintern. Det blev faktiskt några skiddagar här hemma också. Det finns få saker som gör mig så nöjd som en runda i ett längdspår. Vi tittar också ganska mycket på skidåkning på TV. Det var lite svårsmält att Charlotte Kalla bara blev fyra på tremilen i Holmenkollen! Under semestern passade jag på att läsa Tobias Berglunds och Niclas Sennertegs intressanta och välskrivna bok om finska inbördeskriget. Jag brukar ju säga att jag blir berusad på litteratur. Men det som berättelsen om det finska inbördeskriget väcker är mer känslor av upprördhet över övergrepp och sociala orättvisor. Det gränsade nästan Till spykänslor när man läser om särskilt den vita sidans mord och övergrepp på de finska arbetarna. Finska inbördeskriget pågick bara några korta månader under föråret 1918 men har satt djupa spår i Finland, en avgrundsdjup klyfta mellan samhällsklasserna. Finland hade varit ett storfurstendöme i Ryssland sedan erövringen från Sverige 1809. Det fanns en rörelse för självständighet men Finland hade ganska stor självständighet och ärligt talat nog bättre än under den svenska tiden. Det finska inbördeskrigets grundläggande orsaker står att finna i den djupa ekonomiska klyftan som skapats av jordreformer, mekanisering av jordbruket och en befolkningsökning som inte som i Sverige reglerats av emigration och en brist på medbestämmande i det rigida tsarväldet menar Berglund och Sennerteg. Industrialiseringen hade också skapat ett industiproletariat i städerna som var socialt och ekonomiskt mycket utsatt. sedan inträffade den stora katastrofen i Europa. Fösta världskriget bröt ut. Detta krig och dess följder skulle kasta sin slagskugga över hela 1900-talet. Med kriget följde förutom död och socialt kaos att tre kejsardömen störtades och nya stater uppstod. En händelse som var en indirekt följd av kriget och som fick stor betydelse och helt förändrade förutsättningarna i Finland var den ryska revolutionen. Den tsaristiska förvaltningen bröt samman. Finland hade ingen egen armé och inget polisväsende. Ett maktvakum uppstod. Detta maktvakum fylldes av å ena sidan av röda garden och å andra sidan vita skyddskårer. Finland förklarade sig självständigt i december 1917. Landet var delat i en över och medelklass där ofta Finlandssvenskar hade en framträdandev roll och en mycket utsatt arbetarklass. Man hade valt en Lantdag med borgerlig majoritet som inte lyssnade på den arbetarrörelse som företräddes av det socialdemokratiska partiet. Partiet var mycket mer radikalt än sin svenska mosvariget och stod nära bolsjevikerna i Ryssland. Men de politiska kraven skilde inte så mycket. Det blev under 1917 allt mer tydligt att motsättningarna i Finland inte skulle kunna lösas utan våld. Det socialdemokratiska partiet var delat till om man skulle följa i bolsjevikernas spår och göra revolution. Den revolutionera gruppen fick allt mer inflytande och i januari grepp man makten i Finland och regeringen flydde till Wasa. Detta blev så overtyren till inbördeskriget och så slog Finlands ödesklocka på väg mot katastrofen. Eller vad man ska kalla det. De vita kallar det frihetskriget. Egentligen var det en revolution som möttes av en kontrarevolution. De röda hade makten i södra Finland, Helsingfors och Tammerfors medan de vita inledningsvis var starka i norra Finland till exempel Österbotten. Den militära erfarenheten var dålig på båda sidor inledningsvis. De vita kallade generalen Gustav Mannerheim under de vita fanorna. Han blev något av en militärdiktator under kriget. Det som blev avgörande för att de vita lyckades besegra och fullständigt krossa de röda gardena var att man införde värnplikt, använde ett jägarförbund tidigare utbildat i Tyskland, man fick många frivilliga officerare från Sverige, många frivilliga soldater från Sverige. Att man fick officerare från Sverige var särskilt viktigt. En av Dessa officerare var Archibald Douglas blivande general i svensk krigsmakt och nazist. De röda fick stöd från Ryssland och från ryska militärer som var stationerade i Finland. I krigets slutskede skickade Tyskland en elitdivision till södra Finland och den finska revolutionen var krossad. Det stod särskilt hårda strider kring staden Tammerfors.Under krigets lnledningsskede utfärdade Mannerhein fria händer för de vita trupperna hur de skulle behandla sina fiender. Både de röda och vita begick mord på sina motståndare men de vitas övergrepp hade mycket större omfattning. I princip avrättade man nästan alltid tillfångatagna röda. Man räknar med att 38000 mist livet varav 28000 var röda. Efter kriget fortsatte morden och övergreppen i alla de läger som de röda fångarna samlades. Svält och sjukdomar skördade många liv. Det fanns ett bottenlöst hat och raseri mot de röda upprorsmakarna som gav näring till den vita terrorn. Det som slår mig är att de flesta namn på den via sidan är svenska namn medan på den röda sidan inte är så vanliga. Den finlandssvenska överklassen med stöd av den svenska krossade den finska revolutionen. De röda hade visst stöd av vänstersocialisterna i Sverige men annars var stödet svagt. Det skulle ta lång tid att hela såren efter inbördeskriget men Frågan är om de alls nu efter hundra år är helande. Det finska inbördeskriget är inte det enda inbördeskriget som satt djupa spår och svårläkta sår i ett land. Ett näraliggande exempel är folkmordet i Rwanda. Andra exempel som har viss påverkan i nutid är inbördeskriget i USA på 1860-talet och inbördeskriget i Spanien på 1930-talet men även i Grekland efter andra världskriget, men det finns många andra exempel. Ofta har det varit klasskrig med mycket polariserade motsättning där förlorande parten utsatts för stora övergrepp.