Jag läser Dan Anderssons kolarhistorier. Han
skriver att det delvis är skrivet i en jordkoja, många gånger vid det skumma
skenet från en sotig lykta hängande från det nedrökta taket, när han vaktar en
kolmila. Han brukar läsa upp det han skrivit för kamraten Mats. Berättelserna
handlar om den stora tysta mörka storskogen och dess människor, långt från bygden i storskogens innersta
gömma och en berättelse börjar så här: Vi hade vandrat hela dagen och våra
fötter var ömma av trampet mot den hårda, genomfrusna vägen. På vandringsvägen
i finnskogarna träffar de på en gammal man som mest liknar ett klädbylte med
ben under som hette Lasse i Långfallet som var på väg till sin slutstation på
sin vandring - fattighuset. En man född fattig som skulle dö fattig. Andra
berättelser skildrar möten ute i skogkojorna och mödorna att vakta kolmilor.
Man fick inte somna och väckas av en helvetesbrand. Berättelserna ger mig en
större förståelse för Dans dikter. Han var inte en arbetets man utan han var
poeten och diktaren. Eller som han skriver i dikten Spelmannen: Jag vill inte gräva jorden, jag vill inte
hugga ved, jag vill drömma under häggarna till solen hon gått ned. Jag kan
själv känna igen mig i drömmaren Dan Andersson. Det är något bortom bergen bortom blommorna och sången, det är något
bakom stjärnor, bortom heta hjärtat mitt. Ibland när jag är ensam sitter
jag och sjunger Spelmannen: Jag är en
spelman och jag skall spela på gravöl och på dans, i sol och när skyar skymma
månens skära glans. Jag är verkligen ingen spelman men det nordiska vemodet
i sången slår an på mig. Men jag känner mig inte deprimerad utan känslan av
vemod är vacker och jag känner mig närvarande och koncentrerad. Jag brukar inte
dela denna romantiska känsla med någon som många nog finner patetisk och
nostalgisk. Det är en resa i mitt inre landskap. I detta inre landskap söker
jag svar och förklaringar som inte är de vanliga. Jag kan längta till en koja i
den djupa skogen, likt timmerkojan på Sami. Lustigt
är vid elden i becksvart natt, när
vindar genom takhålet blåsa och gripa de hoppande lågorna fatt, medan
skogarna mumla och flåsa.
En man
som verkligen bodde ute i en stuga i skogen var författaren Olle Svensson som
växte upp i finnskogarna i Hälsingland. Denne arbetarförfattare formulerade
sitt sökande i formuleringen: ”Den som störtar ner i i avgrunderna inom sig är
aldrig förlorad. Många människor är tror jag drabbade av att inte våga söka
sina avgrunder.
Mitt sökande har bland annat fått mig att fördjupa
mig i texter av Michel Foucault.
Vetandets arkeologi har jag läst tre gånger.
Det är en svår text som handlar om en metod att undersöka diskursernas
historia. Jag har behövt hjälp att förstå en svårtydbar samtid och ett
svårtydbart samhälle. Det finns en objektiv verklighet som utspelar sig utanför
människan men hur uppfattar och förstår vi denna? Makten bestämmer ofta hur vi
ska uppfatta verkligheten. Finns det andra sätt att förstå verkligheten blir
ofta min fråga.
Foucault blev en legend redan under sin
livstid inte minst genom sina föreläsningar på Collége de France. Nyligen har
många av föreläsningarna getts ut på svenska. Det är en högtidsstund att läsa
dessa. I en av föreläsningarna knyter han an till Kants tankar om upplysning
och hans krav på att människan skall utträda ur sin omyndighet och tänka fritt.
En annan handlar om regerandets konst. Min tanke är att människan har ett eget
ansvar för att bilda sig och ta ansvar för sig själv och det samhälle vi lever
i. Det var tankar som dessa som fick mig att acceptera att bli medlem i ABFs
styrelse i Helsingborg. Människor i underläge måste och kan bilda sig för att
ta tillvara sin rätt till social rättvisa. Både Dan Andersson, Olle Svensson och
Michel Foucault hjälper mig att tänka fritt. Finns svaren att finna i
historien, det förflutna eller i nuet och tankar om framtiden. Att blicka bakåt
i historien har alltid varit intressant för mig. Kanske inte som i Fänrik Stål: Till flydda tider återgår min tanke än så gärna, mig vinkar från
förflutna år så mången vänlig stjärna. Jag är övertygad om att förstår man
inte sin historia förstår man inte sin samtid och kan inte förstå vart vi är på
väg. Tidens ödesfråga är de mänskliga samhällenas utbredning på naturens
bekostnad. Kan klimatet räddas är den viktigaste framtidsfrågan.
