Var finner sökaren och drömmaren svar på livets frågor?

Jag läser Dan Anderssons kolarhistorier. Han skriver att det delvis är skrivet i en jordkoja, många gånger vid det skumma skenet från en sotig lykta hängande från det nedrökta taket, när han vaktar en kolmila. Han brukar läsa upp det han skrivit för kamraten Mats. Berättelserna handlar om den stora tysta mörka storskogen och dess människor, långt från bygden i storskogens innersta gömma och en berättelse börjar så här: Vi hade vandrat hela dagen och våra fötter var ömma av trampet mot den hårda, genomfrusna vägen. På vandringsvägen i finnskogarna träffar de på en gammal man som mest liknar ett klädbylte med ben under som hette Lasse i Långfallet som var på väg till sin slutstation på sin vandring - fattighuset. En man född fattig som skulle dö fattig. Andra berättelser skildrar möten ute i skogkojorna och mödorna att vakta kolmilor. Man fick inte somna och väckas av en helvetesbrand. Berättelserna ger mig en större förståelse för Dans dikter. Han var inte en arbetets man utan han var poeten och diktaren. Eller som han skriver i dikten Spelmannen: Jag vill inte gräva jorden, jag vill inte hugga ved, jag vill drömma under häggarna till solen hon gått ned. Jag kan själv känna igen mig i drömmaren Dan Andersson. Det är något bortom bergen bortom blommorna och sången, det är något bakom stjärnor, bortom heta hjärtat mitt. Ibland när jag är ensam sitter jag och sjunger Spelmannen: Jag är en spelman och jag skall spela på gravöl och på dans, i sol och när skyar skymma månens skära glans. Jag är verkligen ingen spelman men det nordiska vemodet i sången slår an på mig. Men jag känner mig inte deprimerad utan känslan av vemod är vacker och jag känner mig närvarande och koncentrerad. Jag brukar inte dela denna romantiska känsla med någon som många nog finner patetisk och nostalgisk. Det är en resa i mitt inre landskap. I detta inre landskap söker jag svar och förklaringar som inte är de vanliga. Jag kan längta till en koja i den djupa skogen, likt timmerkojan på Sami. Lustigt är vid elden i becksvart natt, när  vindar genom takhålet blåsa och gripa de hoppande lågorna fatt, medan skogarna mumla och flåsa.

 En man som verkligen bodde ute i en stuga i skogen var författaren Olle Svensson som växte upp i finnskogarna i Hälsingland. Denne arbetarförfattare formulerade sitt sökande i formuleringen: ”Den som störtar ner i i avgrunderna inom sig är aldrig förlorad. Många människor är tror jag drabbade av att inte våga söka sina avgrunder.

Mitt sökande har bland annat fått mig att fördjupa mig i texter av Michel Foucault.

Vetandets arkeologi har jag läst tre gånger. Det är en svår text som handlar om en metod att undersöka diskursernas historia. Jag har behövt hjälp att förstå en svårtydbar samtid och ett svårtydbart samhälle. Det finns en objektiv verklighet som utspelar sig utanför människan men hur uppfattar och förstår vi denna? Makten bestämmer ofta hur vi ska uppfatta verkligheten. Finns det andra sätt att förstå verkligheten blir ofta min fråga.

Foucault blev en legend redan under sin livstid inte minst genom sina föreläsningar på Collége de France. Nyligen har många av föreläsningarna getts ut på svenska. Det är en högtidsstund att läsa dessa. I en av föreläsningarna knyter han an till Kants tankar om upplysning och hans krav på att människan skall utträda ur sin omyndighet och tänka fritt. En annan handlar om regerandets konst. Min tanke är att människan har ett eget ansvar för att bilda sig och ta ansvar för sig själv och det samhälle vi lever i. Det var tankar som dessa som fick mig att acceptera att bli medlem i ABFs styrelse i Helsingborg. Människor i underläge måste och kan bilda sig för att ta tillvara sin rätt till social rättvisa. Både Dan Andersson, Olle Svensson och Michel Foucault hjälper mig att tänka fritt. Finns svaren att finna i historien, det förflutna eller i nuet och tankar om framtiden. Att blicka bakåt i historien har alltid varit intressant för mig. Kanske inte  som i Fänrik Stål: Till flydda tider återgår min tanke än så gärna, mig vinkar från förflutna år så mången vänlig stjärna. Jag är övertygad om att förstår man inte sin historia förstår man inte sin samtid och kan inte förstå vart vi är på väg. Tidens ödesfråga är de mänskliga samhällenas utbredning på naturens bekostnad. Kan klimatet räddas är den viktigaste framtidsfrågan.