När Sten Selander och jag drabbades av naturnostalgi

Jeknaffo med Virihauri i förgrunden

I boken Lappland från 1948 berättar botanisten och poeten Sten Selander om när när han på vandring på fjället Jeknaffo fann Sveriges vackraste punkt. Jeknaffo ligger i nuvarande Padjelanta nationalpark väster om Sarek och är ett ganska högt fjäll som ligger för sig själv med miltals till andra höga fjäll. Selander som alltid fjällvandrade varje sommar på jakt efter blommor och andra växter och valde trakterna vid Padjelanta och särskilt sjön Virihauri som han var förälskad i. Han gick upp på nordtoppen av Jeknaffo och skriver: ”Hur skall jag kunna beskriva den syn som här uppenbarade sig… man ser nästan alla Sveriges tvåtusenmeterstoppar, från Kebnekaise och Akka i norr över hela Sarek och Staika till Saulos fantastiska dubbeltopp topp i söder. Men den grannaste synen möter ändå i väster. Långt borta i nordväst avtecknar sig de våldsamt splittrade Lofotenfjällen; sen lyfter Sveriges största glaciär, Ålmallojekna, sin ofantliga silversköld… och sist reser sig Sulitelmas oerhörda mur av svarta stup och vitblå jöklar”.

Jag förstår hur Selander kände det. Jag har inte varit i de trakter som han berättar om. Vid ett tillfälle hade jag och min kamrat Arne Wällstedt tänkt att vi skulle vandra i Tarradalen från Virihauri mot kvikkjok. Tanken var att vi skulle flyga in med helikopter men den hade tyvärr slutat flyga när vi hade tänkt åka. Istället vandrade vi från Abisko till Nikkaluokta på kungsleden och det var inte så illa det heller. 

Men när jag läste Sten Selanders berättelse om Jeknaffo  kommer jag ihåg en motsvarande känsla jag fick från en vandring i Sareks nationalpark. Jag och Bo Göran Karlsson vandrade från Saltoloukta fjällstation och åkte in i nationalparken vid Pastavaage och tog oss över Skårkimassivet från Pastavaage över en glaciär som heter Alep pastajekna. När vi efter ganska många timmars vandring kom igenom fram till den stora dalgång som heter Rapadalen uppenbarade sig det mest imponerande och vackra natursceneri som jag någonsin hade sett. Vi stod på kanten till dalen och det var ganska brant under oss. Härifrån kunde man se miltals i båda riktningarna av dalen. Utsikten var klar och himlen helt molnfri. Hittills har denna naturupplevelse inte överträffats. Kanske skulle den göra det om jag kom till Jeknaffo. Både jag och Selander drabbades nog av naturnostalgi. Jag kan faktiskt inte skämmas för detta. Dessa naturens skapelser är större än vad människan kan åstadkomma.     

Jag på kanten till Rapadalen