Det var när jag gick i andra klass och gick hem från Råå södra skola. Jag gick längs Narvagatan som löper ut på Rååvägen. Där på slutet av Narvagatan bestämde jag att jag inte trodde på gud! Den kristna tron dominerade fröken Wedbergs undervisning. På morgonen sjöng vi en psalm, ofta du klara sol går åter upp. Mina blickar letade sig ut mot horisonten på Öresund, det var så vackert i soluppgången. Fröken Weberg spelade på orgeln. Hon var så liten och kort att man inte såg henne bakom orgeln. Bordsbön på lunch och bön när stolarna var upplagda på bänkarna när skoldagen var över löste hon bönen om att herren vänder sitt ansikte. Kristusgestalten framträdde på många planscher och jag tog till mig det goda med Jesus. Men jag hade det svårt att läsa, skriva och räkna och inte minst att sitta stilla, dåligt förberedd på skolans krav. Min mor ville inte jag skulle gå på lekskolan, vilket jag hade så väl behövt. Fröken Weberg ringde dagligen till min mor och klagade på mig. Efter andra klass ville hon att jag skulle gå om klassen. Det blev inte så. Men den behandling som jag tyckte mig utsatt för rimmade illa mot det kristna budskapet att jag vid åtta års ålder drog slutsatsen att gud inte kunde finnas när jag blev så illa behandlad. Där i skolbänken tänkte jag att jag aldrig kommer att klara mig eller bli något. Mitt liv blev dock inte så illa med ett bra arbetsliv och en fantastisk familj och idag oroar jag mest över vad Trump, Putin och vår auktoritära och inkompetenta regering ska ta sig för och hoppas på en regering som skapar hopp med en grön politik och en socialpolitik som bygger på social rättvisa. Men då så blev jag ateist
Och är egentligen detta fortfarande. Men! Jag har försonats med fröken Weberg! Hon gav sig inte förrän jag kunde läsa, skriva och räkna. Och vad gäller mitt hat mot den kristna kyrkan har detta mildrats. Svenska kyrkan var länge en överhetens kontrollorgan vad gäller beteende och värderingar. Underklassen lovades himmelriket efter döden som tröst på livets problem. Min aversion mot kyrkan handlade om att man inte ska lura människor att söka tröst efter döden på problem vi människor kan lösa om rättvisa får råda. Idag när kyrkan inte längre är statskyrka kan jag uppskatta kyrkans själasörjande verksamhet när det gäller problem som vi människor inte kan göra något åt som sjukdom, oro och död. Som socialarbetare kände jag mig ibland som en profan präst. Jag kan inte säga att jag tror på kyrkans gud. Men det finns ett frö till humanism i kristendomen. Det mänskliga samhället är besynnerligt och människan är en invasiv art som är en styggelse för vår paradisiska planet. Det är så besynnerligt att tänka sig att vi lever på en rund planet i ett oändligt kosmos. Men är det oändligt? Kan något vara oändligt? Det lär finnas lika många stjärnor som sandkorn på jorden i universum. Men finns det ett slut? Jag kan inte tro på ett medvetet gudaväsen styr över världen så illa som
Människor far illa i Ukraina, Gaza och Sudan för att bara ta några exempel. Men det finns ett kemiskt, fysikaliskt, biologiskt system som styr vår natur och allt levande. Det kan man likna vid ett gudsväsen Jag tänker mig detta fantastiska system något som människan inte kan skapa eller överträffa. Vi kan däremot förstöra och förgöra livsförutsättningarna på vår paradisiska planet om vi inte byter perspektiv från människoperspektiv till naturperspektiv - min gudomlighet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar