måndag 31 augusti 2015

Ett samtal mellan Ragnar Tallbark och Göran Jönsson om socialtjänst, bloggande, fågelholkar och andra frågor i tiden - Del 1




Ragnar: Göran nu har du sedan några månader varit pensionär och jag är nyfiken på hur du har det och vad sysslar du med?
Göran: Jag tycker att jag har det mycket bra. När man haft en bra lön under sin yrkesverksamma tid och varit sparsam får man en mycket bra pension. Därutöver har jag ju en större frihet, även om detta beslut vi tog att ta en ny hund begränsat vårt liv och minskat vår frihet. Men vi ville gärna ha en hund och detta bjuder på en hel del glädjeämnen. I synnerhet kommer man ut i naturen och det är bra för hälsan. Jag har kvar lite små uppdrag till Klippans kommun, några mentorskap och några styrelseuppdrag. Någon sysslolöshet har absolut inte drabbat mig – tvärtom är det ibland svårt att få tiden att räcka till. 

Ragnar: Jag hörde ett rykte om att du snickrar fågelholkar. Kan det verkligen stämma? Jag har hört att du hade bara en etta i träslöjd.
Göran: ja det stämmer faktiskt. Vi har ju ett hus uppe i Småland och där  tillbringar vi  en hel del tid nu när  både jag och frun är  pensionerade. I källaren har jag en hyvelbänk och där har jag byggt fågelholkar. Det är inte alla fåglar som häckar i holk. De som jag hoppas häckar i mina holkar är talgoxe, blåmes, flygsnappare och Stare och några till. Det gäller att ha rätt storlek på hålet i holken för att locka rätt fågel. Jag sätter ihop holkarna med träplugg och använder bara skruv när det är nödvändigt i framstycket som ska kunna böjas ut för att städa holken en gång om året. Plugg använder jag för att träna mig inför att jag, när tiden och hunden så tillåter, tänkte bygga ett brännvinsskåp. Kul att jobba med ett levande material som trä. Om inte annat så luktar det så gott. Sedan stämmer det att jag bara hade en ett i träslöjd i mellanstadiet. Den store handbollspelaren Rolf Almqvist som jag hade som slöjdlärare på Råå södra skola trodde inte riktigt på mig den gången. Jaså här står lilleman och hyvlar sa han och lyfte mig med en hand i nacken upp i luften. Kul att man kan revachera sig. Jag har lyckats bygga både en friggebod och en bastu.

Ragnar: Göran nu har du skrivit på din blogg i ett och ett halvt år. Vilka reflektioner gör du av ditt bloggande? Kommer du att fortsätta?
Göran: Jag bloggar för att jag har behov att uttrycka en del tankar i skrift.  Jag skriver inte varje dag och skriver bara om jag tycker att jag har någonting att säga. Ibland har jag även skickat in artiklar till min mening i Helsingborgs dagblad. Jag når inte upp i så stor besöksfrekvens men det blir ca 400 visningar i månaden. Det mest lästa har varit ett tidigare samtal med dig och min berättelse om mitt arbetsliv. Men något större genomslag i samhällsdebatten har det inte varit. Min känsla är att jag känner mig ganska osynliggjord, kanske för att jag inte är så trendig och inte alls politiskt korrekt. Men om man skriver om socialtjänsten till stor del så får man nog räkna med att man inte är lika attraktiv som Zara Larsson på sin blogg. På min blogg får man inte veta hur min nattsömn varit, om jag missat Londonplanet eller hur jag tänker klä mig idag.
Jag tycker om att skriva men jag får nog ta en funderare om jag skall fortsätta med bloggen om jag inte når fler med mina texter. 



Ragnar: Det har gått två år sedan du slutade som socialchef i Helsingborg.  Nu när du har fått perspektiv på detta hur ser du nu på ditt arbete som chef?
Göran: jag kände mig ganska trött när jag slutade som socialchef. Det är ett tungt uppdrag. Om inte min efterträdare känner sig trött nu efter alla de motgångar hon har haft är hon inte en normalt kännande människa. Besynnerligt nog fick jag en nytändning när jag arbetade i Klippan som socialchef. Jag fick mycket kredit för min insats där och jag tror mig veta att jag var en mycket bättre chef i Klippan. Eller kanske man skulle kunna säga tilläts vara en bättre chef.

Ragnar: Varför var du en mycket bättre chef i Klippan?
Göran: Ja det kan man verkligen fråga sig! Dels hade jag all min erfarenhet från ett helt yrkesliv i bagaget, dels var det bra att jag haft en paus i chefandet när jag arbetade med FoU-utredningen och var hemskickad utan arbetsuppgifter från Helsingborg. Men det hade också mycket att göra med stämningen och inställningen hos personalen i Klippan. Personalen i Klippan var mycket mer receptiv att följa mig som chef än vad jag var van vid från Helsingborg. Har man jobbat många år i en kommun så finns det mycket tydliga föreställningar om en – på gott och ont.  I Klippan hade nog inte folk någon föreställning om mig, mer än att jag kom från Helsingborg och det var inget positivt. Några uttryckte sedan att de blev positivt överraskade av mig trots att jag kom från Helsingborg. I en liten kommun är också tempot lägre och människor är mindre stressade över lag. Sedan tror jag att när jag kände den vänliga stämningen lyckades prestera bättre.  Vi tog fram en åtgärdsplan och kunde på kort tid visa resultat och det bidrog till att jag fick beröm och det stärker en.
Det jag nu tänker om min insats i Helsingborg var att jag egentligen inte fick någon feedback.  Mina Verksamhetschefer var inte nöjda med mig och min chef kan jag nog drista mig att säga. Stadsdirektören gav mig egentligen inte någon feedback alls!  Han hade ett formulär inför utvecklingssamtal som man som personal skulle fylla i. Man fick själv ge sig feedback men jag minns inte att han gav mig någon feedback alls, förutom att han signalerade att han var nöjd  i största allmänhet. Så  egentligen ingen feedback. Från många i personalen i Helsingborg fick jag mycket värme och jag har oerhört många vänner i Helsingborgs kommun.

Ragnar: Göran du skrev en lång berättelse om ditt arbetsliv. Varför gjorde du det?
Göran: Jag fick en del reaktioner att människor inte förstod varför jag gjorde det. För mig var det självklart att berätta om mitt arbetsliv dels av historiska skäl så de som kommer efter mig förstår historien och kan lära av den och dels en slags utvärdering av mitt arbetsliv. Självklart blir det också en utvärdering av hela den kommunala socialtjänsten under den tid jag jobbat. Det har ingen annan gjort och därför var en del människor frågande. Jag tycker att alla som slutar borde göra det. En del misstänkte kanske att det var en personlig vendetta eftersom jag kände mig orättvist behandlad av min chef och tidigare kolleger. Men denna berättelse var ju bara en mindre del av hela berättelsen. Ytterst handlar det inte om mig utan om något som är mycket större än mig, hela socialtjänsten och arbetet med våra klienter.

Ragnar: Har du fått några reaktioner på din berättelse så här efteråt ?
Göran: jag har fått en del reaktioner fast egentligen mycket lite. Men jag vet att många har läst berättelsen. Från personal har fått en hel del positiva kommentarer och när det gäller PART från de som arbetade med detta projket. Men inte från någon i ledande ställning, förutom från min chef Palle Lundberg som avfärdande den som onödig. Det hade jag inte väntat mig heller. De tycker nog inte att de behöver bry sig om vad jag tycker nu när  jag slutat. Ett bra sätt när man är i en maktposition är att osynliggöra personer och kritik och hoppas det regnar över. Tystnaden beror nog dels på att jag gjort något som man inte tycker man bör göra och dels att texten är så lång så många orkar inte läsa den. Detta är vad jag tror, utan att någon explicit uttryckt detta.


Ragnar: De senaste åren har varit kantade av dålig publicitet i media kring socialförvaltningen. En konsultrapport kom nyligen och visade på att det är en ganska djupgående kris i förvaltningen.  Hur ser du på orsaken till detta?
Göran: Jag är inte något orakel som har något fullständigt svar på den frågan. Dessutom tror jag inte att det är bara  Helsingborg som har en kris, krisen finns i de flesta kommuner och vad gäller socialtjänsten mest framträdande inom den sociala barnavården. Men vid närmare eftertanke finns den även vad jag kan se inom missbruksvården där man nyligen  talat om den höga dödligheten bland narkomaner. Inom andra sektorer som psykiatrin är  krisstämpeln tydlig. Krisstämpel får man nog sätta på arbetsförmedling. Sjukvården är också ifrågasatt för att inte tala om skolan! Vad är detta uttryck för? Aldrig tidigare i vår historia har vi haft så stort ekonomiskt välstånd. Kraven på service har också ökat oerhört. 
Jag försökte i en debattartikel diskutera orsakerna och lösningarna för socialtjänsten.
Så här  tänkte jag: Problemet är komplext. Svaret ligger möjligen i att lägga så kallade raster. Det vill säga olika faktorer och omständigheter läggs ovanpå varandra för att visa komplexiteten och samspelet och förstärkningseffekterna av olika omständigheter. Jag tänker då på Socialtjänstens orimliga uppdrag, Det kontrollsystem med IVO som murbräcla som byggts upp, bristen på förtroende från medborgarna, att IFO till skillnad från barn och äldreomsorg fortfarande inte sprängt sitt fattigvårdsskal,  individualisering av problem, överföring av problem från där de uppstår till socialtjänsten (kan också med anknytning till Foucault beskrivas som utestötnings och förvisningsmekanismer),  brist på samarbete med andra instanser särskilt skolan, administrasiva system som gör att personalen måste lägga mycket tid framför  datorerna och inte har så mycket tid för sina klienter, en alltför specialiserad organiation,  för att ta några mer generella faktorer som sedan samspelar med omvärldsfaktorer och arbetsbelastning, låga löner för personalen och lokalt i en del kommuner  dålig eller olämplig ledning.  Att vi fått ett flerkulturellt samhälle medverkar också till att göra socialarbetarnas arbete mer komplext. Det finns sedan säkert en massa lokala faktorer i kommunerna som antingen förstärker eller dä mpar problemen.  I den här  verksamheten är  politiker mer närvarande än i någon annan verksamhet och hur kloka dessa politiker är får stor betydelse.
Rent generellt vill jag nog ge socialstyrelsen och den barnfundamentalism som urvattnat helhetssynen i socialtjänstlagen en stor skuld för tillståndet i socialtjänsten och i synnerhet den sociala barnavården. Detta synsätt har burit fram BBIC ,som i den form den nu finns, också är  en del av problemet eller i vart fall antingen förstärker eller inte medför en lösning av problemen inom barnavården. Många problem återkommer på  många håll inom den offentliga verksamheten. Jag har inte en helt klar bild av andra verksamheter men misstänker att det finns en tidens linje i de problem som finns.

Ragnar: Detta är  ju generella orsaker du talar om som du menar gäller de flesta kommuner. Kan du inte säga något alls om vad du tycker ligger bakom problemen i Helsingborg? Jag tycker du försöker smita undan den frågan. Är du för feg att säga något om helsingborg. Du om någon som har varit chef så länge på socialförvaltningen i helsingborg borde väl ha en åsikt om detta? Kom nu igen Göran!
Göran: Nej jag tycker inte jag är feg. Men jag tänker så här: jag har på  eget initiativ slutat som chef och då borde jag släppa detta och det kan nog också tyckas vara förmätet och olämpligt att ha synpunkter på min efterträdares fögderi. Man skulle ju då kunna konfrontera mig med synpunkten att jag om jag nu vet så bra varför slutade jag då! Eller det är  lätt att sitta där på läktaren och tycka utan att behöva ta ansvar! Samtidigt lider jag med verksamheten och är uppriktigt ledsen att det gått så  illa som det gjort. Jag har därför lite svårt att släppa engagemanget för en verksamhet som  varit så viktig del av mitt liv. Vad gäller socialförvaltningen i Helsingborg, som ju arbetar med en del av individ och familjeomsorgen, tycker många som jag talet med att det aldrig varit så illa i verksamheten som det är  nu. Detta gör mig väldigt illa!

Även om det nog är så att ledningen lokalt på socialförvaltningen gjort misstag så menar jag nog att ett centralt problem i helsingborgs stad är den ledningsfilosfi som utvecklats under nuvarande stadsdirektör – naturligtvis på  uppdrag av den politik som styrt nu i åtta år – är en väsentlig del av problemet. Den som jag skulle vilja kalla ”strukturfasistiska” ledningsfilosofi  som handlar mycket om flärd och skyltfönster är  inte någon lämplig ledningsfilosofi , inte i alla fall  för[g1]  socialarbetare och den passar inte socialt arbete! Kommunen har tappat mycket av själ och hjärta och för socialförvaltningen handlar det mycket om att skriva rutiner för att göra IVO nöjda. Att sedan personalen inte har förtroende för sina chefer och till och med är rädda för dem gör mig oerhört ledsen. Det finns ju risk att detta blir en parallprocess med klienterna.

Ragnar: Kommunfullmäktige har nyligen beslutat om mer resurser till socialförvaltningen. Är inte detta den rätta medicinen för att komma till rätta med problemen? När allt kommer omkring så har ju arbetsbelastningen faktiskt ökat. Det låter ju på dig som att du förbiser att detta behövs.
Göran: En del verksamheter på socialförvaltningen är  underbemannade men den stora personalomsättningen är  nog det största problmet. Det hjälper ju inte att man antalsmässigt blir fler om många är för oerfarna. Jag tycker nog att både arbetsgivaren och de fackliga organiationerna för lätt köper de kvantitativa lösningarna när det i grunden behövs kvalitattiva lösningar. Man skyller mycket på omvärldsfaktorn att ärendemängen ökat och det är nog en del av problemet men inte hela. Om man jobbar med en centraliserad verksamhet tror jag anmälningarna ökar mot om man har sitt arbete förlagt nära medborgarna ute i områdena.
Konsultrapporten lyfte på hatten för stora problem. Personal är rädda för sina chefer. Det finns de som deltog i undersökningen som tycker att kritik man riktat mot socialdirektören inte kom med i redovisningen. Resultatet var att skulden helt riktas mot underställda chefer och socialdirektören kan framstå som skuldfri och säga att detta kom som en överraskning. Det finns de på förvaltningen som tror att undersökningen riggades på detta sätt. Högste chefen har alltid ett stort ansvar i den kultur som en organisation har. Det finns de i föraltningen som tycker att socialdirektören är väl inläst på  Maciavelli.

Ragnar: HD har ju rapporterat att den resursförstärkning förvaltningen får för nästa budgetår äts upp av ökade kostnader för placeringar. I min värld är det väl inte så konstigt att dessa kostnader ökar om klienttillströmningen ökar.
Göran: Ja i viss mån är det kanske så, men min erfarenhet av många sådana ökningar är att det brukar  alltid vara ett symtom på att organiationen inte fungerar. Har man inte tillräckligt med erfaren personal så ökar placeringarna. Dessutom så tror jag att det faktum att förvaltningen är så  centraliserad gör att man kommer in för sent i problemfamilje, och då kan man kanske inte göra mycket mer än att placera.  Hade socialarbetarna varit placerade ute i stadsdelarna hade man nog fått kontakt tidigare och kunnat förebygga placeringar och ge barn och familjer stöd på ett bättre sätt.
Det är  dags att återigen bygga upp basenheter tror jag och decntralisera verkamheten igen.

Ragnar: I kommunfullmäktige riktade nuvarande ordföranden i socialnämnden kritik mot den förra socialnämnden att man inte åtgärdat de problem som uppstått.  
Göran:  När den typ av problem uppstår som socialförvaltningen har så har naturligtvis nämnden det yttersta ansvaret men enligt min erfarenhet så är  politikernas skuld mycket liten. Man ska tillse att det finns resurser men att en organisation inte fungerar eller att det finns brist på  tillit till chefer och ledning det är  ett tjänstemannaproblem som ytterst är  orsakat av ledningen i organiationen.  

Ragnar:  Vad tror du ligger bakom att relationen mellan chefer och medarbetare blivit  på det sätt som det framställs?
Göran: Det är ett tufft jobb att vara chef i socialtjänsten liksom det är ett tufft jobb att vara socialsekreterare. De här problemen gäller mest de som jobbar som socialsekretere. Om både chefer och medarbetare känner sig pressade kan det bli så här. Jag minns ju när  jag var första linjens chef för socialsekretare, som jag var i många år,  vilka hårda diskussioner jag hade med min personal. Socialarbetarna behövde ju ventilera allt de upplever i mötet med sina klienter och det var ju ofta svåra upplevelser. Där lärde jag mig att det är viktigt som chef att stå upp och ta dialogen med personalen. Självklart lyssna men ibland ge mothugg och sätta gränser. Chefen måste ha en klar socialpolitisk linje i det sociala arbetet. Alltså hemligheten ligger i att genom dialog skapa förtroende och tillit. Detta måste ske i ett möte människa till människa. Precis detta är  också tror jag hemligheten med ett bra socialt arbete. Men mycket uppmärksamhet måste läggas på att hålla utredningstider,  följa IVOs handlingsplaner och följa BBICs rutiner.

Fortsättning följer….
  


 [g1]

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar