Betraktelse över hövdingen Hjalmar Branting

Varje hem har väl sina förebilder och sina husgudar. I mitt genomsocialdemokratiska barndomshem var det inte Marx eller Lenin som det talades om utan det var Hjalmar Branting och Per Albin Hansson som var mycket beundrade förebilder. Per Albin fanns till och med på porträtt på väggen ovanför min fars skrivbord.

Om Branting talade min far mycket beundrande och epitetet hövdingen levde kvar i hög grad. Han uppfattades som den som skapade arbetarrörelsen. Han upplevdes som en väldig gestalt, huggen i granit på norra bantorget.

Det var länge sedan det kom någon biografi över Branting. För något år sedan kom emellertid Olle Svenning med en bok om Hjalmar Branting med titeln Hövdingen.

Det är en mycket läsvärd berättelse inte bara om personen Branting men också om arbetarrörelsens historia men också den allmänna Svenska historien under Brantings levnad. Han levde mellan 1860 och dog trött och utarbetad som svensk statsminister 1925. Han var född i högreståndsmiljö och hade gått i samma privatskola som kungen Gustav V. Han blev tidigt en liberal kulturradikal och kom att gripas av de orättvisor som drabbade den arbetande befolkningen. Han hade ju aldrig delat arbetarklassens liv men han kom att bli arbetarklassens talesman. Även om han under sin ungdom var både marxist och revolutionär blev han senare under inflytande av Bernstein och andra revisionister en genuin reformist. Samhället måste utvecklas i lugn takt och man måste undvika konflikter och våld var hans starka övertygelse. Han hade träffat alla de ryska revolutionärerna som Lenin, Stalin, Zinovjev och andra under det tidiga 1900-talet, men han kom att bli en så stark motståndare till den ryska oktoberrevolutionen och bolsjevikerna. Han till och med delvis stödde de vitas uppror i Finland.

Det socialdemokratiska partiet från det att det bildas 1889 till sin död höll han i ett starkt grepp. Han förde en kamp mot den vänsterrörelse som fanns i partiet med företrädare som Kata Dahlström, August Palm, Zäta Höglund och Fredrik Ström.

Detta ledde till partisprängningen 1917 då ett vänstersocialdemokratiskt parti bildades. Detta blev så småningom det kommunistiska partiet där många sedan återvände till fadershuset, tex Höglund. Branting hade en oerhörd auktoritet. Men när han inte fick som han ville hotade han många gånger att avgå och då vek sig hans motståndare.

Den stora frågan under Brantings tid var rösträttsfrågan. Både män och kvinnor fick ju inte full rösträtt förrän 1921. Man får nog säga att Branting spelade en betydande roll i att rösträtten infördes. Kungahus och högern var starkt emot. Först när det blev en regering med liberaler och socialdemokrater kunde denna reform införas. Man kan nog säga att kungahus och högern vek under inflytande av vad som hänt i Ryssland. Kuriosa man kan nämna är att Branting åkte till Ryssland efter februarirevolutionen och åkte tillbaka med ett tåg som mötte det tåg som Lenin åkte tillbaka till Ryssland med.  Branting och det socialdemokratiska partiet valde tidigt att prioritera klasskampen och kampen för männens rösträtt framför kvinnornas rättigheter och rösträtt. Det var nog inte bättre jämställdhet i arbetarfamiljerna än i de borgerliga hemmen!

Det jäste i Sverige 1917 med hungerkravaller och politisk upprorsstämning. Det kunde mycket väl ha utvecklats till ett uppror eller revolution. Att det inte blev så hade Branting stor del i. Med sin auktoritet lyckades han lugna de upproriska och få flertalet att tro på den reformistiska vägen. Som tack för detta fick han 1920 kungens uppdrag att bilda den första rent socialdemokratiska regeringen. Han ledde sedan sammanlagt 3 regeringar under 20-talet. Regeringar som var minoritetsregeringar som inte lyckades uträtta något alls egentligen. Så här dags var också Hjalmar Branting en tidigt åldrad och trött man, plågad av sjukdom. Han hade faktiskt diabetes.  Mycket av sin kraft hade han lagt på fredsskapande arbete inom ramen för Nationernas förbund som bildats efter 1:a världskriget. För detta fick han Nobels fredspris 1921.

Hans politiska synsätt har präglades av vilja till samarbete och reformer som förbättrade arbetarnas dagliga liv. Ett långsiktigt reformerande av samhället ingen revolution och absolut inget våld. För honom var det viktigt med bildning och utbildning av arbetarna och han såg detta som en viktig förutsättning för samhällets demokratisering. Detta har ju varit en mycket stark tradition i arbetarrörelsen där ABF varit en mycket viktig aktör som skapat möjligheter till skolning och bildning för människor som länge inte fick möjlighet till högre skolutbildning.

I ett tal på en partikongress 1921 sa Branting: ”massorna ska så småningom tränga in och bli delaktiga av produktionens ledning och ansvar… så småningom erövra den ekonomiska demokratin.” Detta sista upprepade Per Albin Hansson i sitt folkhemstal 1928. Man kan bara konstatera detta inte ännu skett snart hundra år senare! Den reformistiska vägen har inte lett till visionen om ett klasslöst samhälle som fanns från början av arbetarrörelsen.

Svenning har skrivit en mycket intressant och välskriven bok. Det man saknar på slutet är dock en analys av Hjalmar Branting gärning. Var han arbetarnas röst till överheten eller var han överhetens röst till arbetarna? Man kan bara konstatera att den reformistiska vägen i Sverige ledde till att arbetarklassen i Sverige fick ett betydligt bättre liv än den revolutionära vägen gestaltad i Ryssland fick för dess arbetarklass. Men är detta nog?