Vad säger kulturprofilaffären om Sveriges intellektuella och kulturella elit ?

I dagarna kommer journalisten Matilda Gustavsson ut med boken Klubben. Boken är en berättelse om tillkomsten av hennes avslöjande i Dagens Nyheter av den sk. kulturprofilen Jean-Claude Arnault.  Arton kvinnor berättade då om sexuella övergrepp denne uppburne kulturprofil under många år hade ägnat sig åt. Jag har inte läst boken som kommer ut först om några dagar, men läste faktiskt för första gången hennes artikel i DN. Att den slog ned som en bomb i kultursverige är inte konstigt. Den är mycket välskriven och gör ett oerhört trovärdigt intryck.  Arton kvinnor vittnar om olika typer av sexuella kränkningar de utsatts för. Allt från tafs på rumpan, sk. pussygrabs, andra våldsamma intimiteter och smaklösheter till rena våldtäkter, allt parat med hot och maktutövning i den kulturella världen.  Han hade tafsat på kvinnor även när vittnen var närvarande, makar och även hans egen hustru.

Att det finns människor som Arnault förvånar inte mig. Han måste rimligen betraktas om en gränslös sexmissbrukare med god förmåga att knyta sociala kontakter och manipulera människor och fånga kvinnor i utsatta situationer. I andra sammanhang hade han mycket tidigare åkt fast och dömds för sexuella övergrepp. Det som däremot förvånar och som är betydligt allvarligare är det som i media benämns tysthetskulturen. Vad betyder det?  Det förfärar att omgivningen har låtit detta ske under så många år. Att ingen inflytelserik person eller grupp har konfronterat honom och stoppat honom. Väldigt många människor visste om vad han sysslade med och många i Stockholm hade hört rykten om honom. Ändå får han fortsätta. Han hade till och med enligt Ebba Witt Brattström klappat kronprinsessan på rumpan. Detta måste väl ändå vara höjden av gränslöshet? Att detta kunnat fortgå säger det något om samhällsklimatet? Har vi fått ett sådant individualistiskt och liberalt samhälle att det är vars och ens ensak vad man gör? Eller är civilkurage en bristvara idag? Människor är så fega att de inte vågar säga ifrån? Och då talar jag inte framförallt om de utsatta kvinnorna som varit i en beroendesituation i förhållande till en man som kunnat påverka deras möjlighet att försörja sig och lyckas i sin konstnärliga verksamhet utan om omgivningen och alla de som visste.

Jag blir inte imponerad av storheten i den kulturella eliten. I synnerhet inte av de snobbiga, arroganta navelskådarna i svenska akademin, där högfärden och självbelåtenheten tycks råda.  Saknar Sverige i dag en kulturell elit med resning och samhällsperspektiv som gynnar vanligt folk som utövar vanliga jobb i industri och förvaltning och inte lever det parasitära och samhällsfrånvända liv som många gör på den kulturella parnassen? Kultur och bildning är viktigt för människan men då ska även arbetarklassen känna igen sig.