Randi Mossige-Norheim har i en radiodokumentär skillrat Vipeholmsanstalten för sinnesslöa i Lund i fem olika program. Radiodokumentären lyfter fram flera olika patientöden varav en var journalistens egen farbror. I centrum av berättelsen står överläkaren och sjukhuschefen under närmare trettio år Hugo Fröderberg. Som underlag har man läst journaler, brev och en opublicerad memoarberättelse av Fröderberg.
Vipeholm var en anstalt för svårskötta så kallade sinnesslöa inrättad 1935. Det fanns även barn på anstalten. Sinnesslöa är vad vi idag skulle säga utvecklingsstörda eller intellektuellt funktionsnedsatta. Fröderberg hade ett system för indelning av patienterna där patienterna graderades i en skala från 0-6, där 0 var patienter med låg förmåga och 6 med hög. 0 och 1 var människor som ens knappast sågs som människor och liknades vid monster. Man kan verkligen fråga sig varför vissa var där. En man vars brev citeras i radiodokumentären var mycket välformulerat. Han ville inget hellre än komma hem till sitt föräldrahem. Det fick han aldrig. Hans brev till föräldrarna och andra skickads aldrig. Under kriget skrev han brev till Hitler och bjöd in honom och Himmler till det fina pensionatet Vipeholm som han tyckte skulle passa Hitler.
Under kriget hade man en stor överdödlighet på Vipeholm. Man tillsåg inte att patienterna fick tillräckligt med mat och utan tvekan var det i en del fall fråga om svält. Det rådde förvisso ransonering men inga andra i samhället behövde svälta. Många blev sjuka, inte minst i TBC. Mten trots att det senare fanns antibiotika ville man inte ”slösa med medicin” på patienterna som man egentligen inte tyckte förtjänade att leva. Citat ur journalerna och ur Fröderbergs memoarer ger belägg för detta synsätt. Fröderberg var tilltalad av dödshjälp och behandlingen var i många fall fråga om passiv dödshjälp.
Man hade flera forskningsprojekt på Vipeholm varav forskningsprojektet om karies är välkänt. Man utsatte patienterna för mycket söt kola och undersökte sedan effekterna. Sambandet mellan socker och karies var mycket tydlig och detta forskningsprojekt fick en mycket stor betydelse för tandvården i hela världen. Men det innebar att de patienter som deltog fick sina tänder i många fall fullständigt förstörda och ofta ledde till stort lidande.
Ett annat forskningsprojekt var att Fröderberg skickade avlidna patienters hjärnor till Uppsala för undersökning. Detta projekt dokumenterades aldrig.
Utan tvekan utsattes många gånger patienterna på Vipeholm för övergrepp och det var en inhuman behandling. 1953 informerade en semestervikarie Lennart Berggren en journalist om kränkande behandling av de intagna. I en tidning berättade han följande: Patienterna beordrades sitta stilla. Efter två timmar kunde en man inte göra detta och blev då först tillsagt och när han inte rättade sig brottades han ned på golvet och en skötare satt på honom i 20 minuter. Han blödde ur munnen. Det hela ledde till åtal men vederbörande frikändes i Hovrätt. Berggren blev sedan hotad och förföljd av grupper av personal från Vipeholm när han rörde sig på stan. Vipeholm avvecklades i början av 1980-talet.
Detta får mig till några funderingar. Jag drar mig till minnes hur det var när jag i början av 1970-talet arbetade på mentalsjukhuset S:ta Maria i Helsingborg. Det för mig också in på Ervin Goffmans bok Totala institutioner och Michel Foucault Vansinnets historia.
Efter militärtjänsten fick jag arbete som vikarierande 2:e skötare på St.a Maria sjukhus i Helsingborg. St:a Maria var ett stort mentalsjukhus som då drevs av staten och hade vid tiden ca 1200 patienter med över 40 vårdavdelningar. Efter tre dagars introduktion placerades jag på avdelning 39, vilket visade sig vara en avdelning för uppegående i huvudsak schizofrena patienter. Det var en skrämmande värld som jag steg in i. De stora massiva sjukhusbyggnaderna, alla de låsta dörrarna och konstiga och avvikande människor i den hermetiskt tillslutna världen skrämde mig. Vid ett tillfälle skulle en äldre manlig vårdare duscha en patient. Han var inte med på noterna och vårdaren drog in honom i duschen. Jag fick vänta utanför. Utifrån hörde jag slag och att mannen skrek. Han fick alltså stryk. De flesta patienterna på denna avdelning klarade sin dagliga livsföring väl, varför det inte var så mycket att göra för personalen rent praktiskt. Sjukhuset låg långt från stan. Jag åkte buss från Råå varje morgon och det blev långa arbetsdagar. Vi arbetade schema vilket innebar att man arbetade två dagar, var ledig den tredje samt varannan helg. Vi började klockan 7.00 och slutade klockan 18.00 med avbrott för halvannan timmes lunch. Lunchen fick fördrivas på sjukhusområdet, eftersom det var för långt att ta sig hem eller till stan. Sjukhuset var en egen värld med egen kiosk och arbetsverkstäder. Det var lättare att arbeta på avdelningar med mer vårdkrävande patienter, då gick dagen fortare. Under de månader jag arbetade på sjukhuset var jag runt på många avdelningar, Mest minns jag avdelning 11 som var en avdelning med mycket vårdkrävande patienter. Många kunde inte klä sig själv och fick matas. Det var en blandning av schizofrena, autistiska och dementa patienter. Många patienter låg i bälte i sina sängar med uridom. I dagrummet på dagarna satt en del patienter fast i ett bälte i en fåtölj.
Avdelningen bestod av två sovsalar avsedda för tio patienter men där man hade lagt 12. Det fanns också två enskilda rum men där hade man lagt två patienter. En gång i veckan hade man laxering, den så kallade ”skitedagen”. Det tillgick på så sätt att man tryckte upp en kapsel med laxeringsmedel i ändtarmen, väntade i tre minuter varpå man satte upp patienten på en potta bredvid sängen. Beroende på mängden avföring i pottan noterades ett stort eller litet a i protokollet. Vid ett tillfälle hade en patient, en äldre man med käpp ”slitit” sig och rusade runt i dagrummet med bajs i rumpan. Då kom överläkare Solti, som annars aldrig var synlig på avdelningarna, med sin rond. Sällskapet gick med bestämda steg genom dagrummet, där min gubbe hojade för fullt med rumpan bar. De bevärdigade inte händelsen med en blick. Annars säg man aldrig någon läkare. Som vikarierande skötare hade jag inte någon som helt utbildning och fick ingen som helst information om patienterna. Det är efteråt som jag gissat mig till vilka sjukdomar de hade. Avdelningarna styrdes hårt av en avdelningsskötare.
I Sverige växte under senare delen av 1800-talet och första halvan av 1900-talet upp anstalter och sjukhus för psykiskt sjuka, utvecklingsstörda, TBC-anstalter och olika typer av fängelser. Kort sagt människor med avvikande beteende skulle hållas borta och avskiljas från samhället och från befolkningen i övrigt. Det handlar om det man kallar totala institutioner.
En total institution är enligt den amerikanske sociologen Erving Goffman en institution vilken alla aspekter av individernas liv är underordnade och beroende av institutionens organisation och auktoritet. Makten i institutionen är auktoritärt och hierarkiskt uppbyggd. Totala institutioner karakteriseras av hinder för socialt umgänge med världen utanför, och hinder för medlemmarna att avlägsna sig. Patienterna på Vipeholm fick inte komma hem och fick sällan besök.
Många olika institutioner kan anses passa in i denna definition. Uppenbara exempel är institutioner för frihetsberövande, som fängelser och koncentrationsläger, Andra exempel är kloster och liknande, men även vissa internatskolor, sjukhem, barnhem, fartyg, regementen mm. Den totala institutionen bryter ned de murar som brukar finnas mellan att sova, att arbeta och att roa sig. Alla aspekter av livet pågår på samma plats, tillsammans med andra, och enligt en plan som en auktoritet beslutat. Mänskliga behov behandlas genom byråkratisk organisation. Det finns en klyfta mellan en stor grupp av intagna, och en liten övervakande personal. Båda grupperna tenderar att uppfatta den andra i fientliga stereotyper.
I Vansinnets historia beskriver Michel Foucault hur man i de medeltida städerna hyste sina spetälsksjuka i byarna utanför stadsmurarna. När sjukdomen sedan försvann intog de vansinniga istället dessa byar. Ville man bli av med de vansinniga kunde man sätta dom på någon av de många pråmar som trafikerade Europas floder för transport till nästa stad. Foucault talar mycket om avskiljande och utestängande och liknande synonymer för detta.
Under 1970-80 avvecklades den här typen av anstalter och institutioner. Under 1990-talet genomfördes en psykiatrireform och LSS-lagen tillkom. För de utvecklingsstörda är dagens verksamhet med gruppboende och annat en otroligt positiv förändring. Nu har dessa människor fått ett människovärde. Tänk bara på exemplet Glada Hudik. För de psykiskt sjuka är det inte lika ljust. Även dessa människor är ute i samhället med olika stödformer. Men många har svårt att klara sig och faller ned i missbruk och hemlöshet. En del av dessa människor var mer skyddade på mentalsjukhusen. Man skulle kunna säga att dessa människor inte länge är instängda utan mer utestängda i samhället.
Man bör inte glömma den här historien om anstalterna men framförallt inte glömma humanismen och människors lika värde. I dag finns många bra exempel öppenvård för funktionshindrade människor som ger dem en plats i samhället bland oss andra.
Intressant läsning, jag har ett eget projekt om Vipeholm och omsorgens historia.
SvaraRadera