Titta på den här bilden. Den är tagen för ganska många år sedan. Den är tagen med en ganska enkel kamera. Man ser på bilden en ung man med ryggsäck i bildens högra kant. Han tittar bort över ett bergslandskap och en dalgång. Det verkar vara solsken med blå himmel och möjligen lite soldis. Den unge mannen på bilden är jag. Bilden togs av Bo Göran Karlsson. Platsen är Sarek nationalpark och jag står på en klipphylla på fjällmassivet Skårki och tittar ut mot den fantastiska utsikten mot Rapadalen. På motsatt sida det mäktiga Piellorieppemassivet som stupar brant mot dalen. Vi hade den dagen vandrat från dalgången Pastavagge över glaciären Alep pastajekkna och kommit fram till kanten mot Rapadalen. Där väntade en fantastisk utsikt. Man kunde här se flera mil genom dalgången. Just det ögonblicket som är fånget i bilden var min hittills mest fantastiska naturupplevelse.
Varför kommer jag dragandes med denna berättelse? Är det inte pinsamt av mig att avslöja mig som den strapatsromantiker jag var och den naturromantiker jag är. Är det inte verklighetsflykt att till flydda tider återgå för att travestera på fänrik Stål?
Jag tänker så här: När man är i en vild natur där ingenting är tillrättalagt för människan. Det tar flera dagar av mödosam vandring att ta sig till denna plats. Du måste bära allt du behöver i din ryggsäck som väger ca 20 kilo. Du har antagligen verken mobiltäckning eller radiomottagning. I denna mäktiga och ibland lite skrämmande natur är du helt utlämnad till dig själv och din förmåga. Kort sagt du är underordnad de villkor naturen ger dig. Så känns det inte i det bekväma liv de flesta av oss lever. I våra urbaniserade samhällen lever vi så långt från naturen att vi tycker oss stå över den. Vi lever liv där vi tror att vi kan anpassa naturen och jordens resurser helt efter människans behov – inte på naturens villkor. Under senare år har insikten växt fram att människan håller på att förstöra jordens klimat. Enorma mängder djur och växter utrotas. Och den pågående pandemin blir som naturens hämnd. Människan lever för nära de vilda djuren och drabbas av virus som vi inte har någon immunitet mot. Jag längtar ofta till Lappland. Till det enkla livet på naturens villkor, där frystorkad mat, vindskydd i ett tält, en varm sovsäck, lite kaffe med en chokladbit och en kork Whiskey är dagens fest. Man blir då påmind om hur bra vi har det i den urbana världen. Människan lever inte ett hållbart liv. Jorden måste räddas. En avreglerad marknadsekonomi har skapat tillväxt och rikedom men också stora klyftor. Detta har skett på klimatets och naturens bekostnad. Jag tror att en mer jämlik värld präglad av social rättvisa har mycket bättre förutsättningar att lösa klimatproblemet och trygga den biologiska mångfalden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar