Stå upp för det sociala arbetet!

 Socialtjänsten då, nu och i framtiden

De människor som vi mötte i socialvården i mitten av 1970 var fattiga och marginaliserade människor, men de var inte helt utanför det ordinarie samhället. Dels var många lika fattiga i deras närmiljö och dels hade även den mest utslagna alkoholisten en gång arbetat och ofta också haft familj.

Vården präglades av fattigvårdstänkande, förmynderskap, brist på helhetssyn och man såg problemen som individuella och uttryck för bister hos individen utan att se dom som uttryck för samhälleliga problem eller brister.

 Jag gjorde min första socionompraktik på socialbyrån hösten 1974. Principbetänkandet från socialutredningen, som startat 1968, hade då precis skickats ut för remiss. Jag och mina praktikantkolleger deltog i livliga diskussioner på arbetsplatsen.  Socialutredningen hade fångat upp mycket av den kritik som hade funnits i samhällsdebatten under 60-70 talen mot socialvården, inte minst från Sveriges socialchefer.

 Principbetänkandet betonade: helhetssyn och frivillighet för socialvården som i övrigt borde präglas av normalisering, närhet, flexibilitet och kontinuitet.  Medverkan i samhällsplaneringen lyftes fram som viktigt.

En mycket radikal och framsynt utredning med socialt perspektiv och positiv människosyn antagen som sedermera i politisk enighet tog form i socialtjänstlagen och utgjorde ett brott med fattigvårdssynen och den förmyndarmässiga och auktoritära synen på människor med sociala problem som funnits i Sverige oavsett om det handlade om IFO, barntillsyn eller äldrevård. Den är fortfarande framsynt tycker jag! Förutom att den sög upp den kritik som fanns i samhället hos allmänhet och socialarbetare tog den också upp forskning och tankar i tiden; Foucault och Goffman förtjänar att nämnas bland andra.

Socialtjänstlagen satte igång en positiv förändringsprocess inom socialvården. Många omorganisationer såg dagens ljus. Inledningsvis i Helsingborg fick vi en distriktsorganisation för hela socialtjänsten; IFO, Äldreomsorg och barnomsorg finns i samma distriktsorganisation. Sedan började man flytta ut i områdena och detta blev en förövning inför kommundelsnämnder, servicenämnder och beställarutförarnämnder.  För IFo innebar det att minska på de externa institutionsplaceringarna och satsa på basenheter och mycket annat. 

Nu har det gått 30 sedan socialtjänstlagen infördes. Vad har hänt. Samhället har naturligtvis förändrats. Ekonomiska standarden har ökat för alla även om skillnaden mellan rika och fattiga växt.  Migrationen ökat kraftigt och befolkningssammansättningen förändrats.  Invandrarna har i stor utsträckning tagit platsen som de fattigaste.

Vad har hänt i socialtjänsten? Några faktorer vill jag nämna:

Enligt Sune Sunesson professor i socialt arbete  har flera av huvudfunktionerna i socialtjänsten glömts bort.   Socialtjänsten skulle medverka i samhällsplaneringen,  i förebyggande arbete, och  information  har det inte blivit mycket av.

Äldreomsorg och barnomsorg  är succéer som sprängt sin fattigdomsprägel.

Individ och familjeomsorgen är   fortfarande fattigdoms/fattigvårdspräglad.  Det blev ingenting av SOFT. Försörjningsstödet skulle vara ett litet undantag, nu är det en väsentlig del av det socialpolitiska skyddsnätet.

 ·            Helhetssynen på  individen och på sociala problem har mer eller mindre      

   försvunnit och ersatts av specialisering och funktionsindelning  igen. 

Problem identifieras lättare som individuella istället för strukturella eller generella. Det blir den enskildes fel om man blir arbetslös eller helt föräldrarnas fel  om barn far illa. Detta   är en återgång till att se människors problem som uttryck för individuella och psykologiska tillkortakommanden, uttryckta ofta i diagnoser.  som ökat kraftigt istället för att se problemen som ett samspel med  samhället och levnadsförhållandena för människor. Märkligt att denna tillbakagång gått så snabbt.

·        Socialpolitiskt fokus på  att lösa samhällets problem med människor som belastar stadskassan inte på att lösa individernas problem eller angripa strukturella förhållanden som bakgrundsfaktorer.

·        Trots  att det inom socialtjänsten är mångdubbelt mer personal samma problem med hög arbetsbelastning

·        Det finns i dag  betydligt högre krav på dokumentation

 ·        Äldreomsorgen och barnomsorgen sprängt fattigdomsskalet och blivit accepterade former för välfärd – men inte IFO ännu

·        Mindre av institutionsvård av missbrukare och psykiskt sjuka och ungdomar och mer av öppenvård

·        Ökad hemlöshet

·        SOL blivit en specialreglerad ramlag – mer av statlig styrning och mer av regelverk i synnerhet inom barnavården . Svensk barnvård gör inte skillnad men skyddar utsatta barn.

 ·        Barnavården fortfarande präglad av myndighetsutövning där  bara 10 % av ärendena utgör ansökningar om bistånd – åtminstone i Helsingborg.

·        Missbruksvården delvis blivit mer tilltalande för människor 50% söker bistånd.

 ·        Uppenbart att många kommuner (kanske ett 50 tal) för små och utan resurser att erbjuda bistånd.

 ·        Ökade kraven på  människor på  bland annat arbetsmarknaden gör att förhållandet att många barn går ut skolan utan godkända betyg är  förödande vilket kraftigt ökar risken för sociala och psykiska problem,  Detta ställer större krav på varje verksamhet och inte minst  på  samverkan och gränsöverskridande arbete mellan många verksamheter och myndigheter, i all synnerhet mellan skolan och socialtjänsten, där  fokus måste öka med barn i riskzonen för att inte problemen skall växa i framtiden.

·        Uppenbart att socialtjänsten har en hopplös situation genom att ha ansvar men inte befogenhet att påverka systemen på  arbetsmarknaden, bostadsmarknaden, skolan och sjukvården där  det medicinska och naturvetenskapliga forskningsparadigmet är  en stark maktfaktor.  I dessa system uppstår utstötnings och avstängningsmekanismer.  Dessa sektorer fungerar ofta på den ekonomiska marknadernas villkor, vilket inte löser problemen för  människor i utsatta lägen.

 ·        Att IFO inte kan förändra levnadsvillkoren för de klienter man arbetar med beror på  att makten över detta finns inom andra samhällssektorer (skola,  bostadsmarknad, arbetsmarknad, polis, kriminalvård, försäkringskassa etc)

Dessa strukturer eroderar det sociala arbetet och tvingar in IFO i förhållningsätt som stämmer med dessa andra organisationernas uppgift och behov då  IFO tvingas kompromissa.

 

Mycket av politiken på IFO-området uppfattar jag som yta och skylfönsterpolitik. De verkliga insatserna leder inte till att klienterna blir kvitt sina problem eller kommer ur sin sociala situation de lever i (i varje fall inte mätt på gruppnivå) Ibland gör dock myndigheterna sken av detta. Meningen är inte enligt min uppfattning att lösa dessa människors problem utan andra problem (arbetsprojekt för att människor inte skall vara sysslolösa, strängare straff för förbrytare så att brottsoffer får upprättelse) etc. Vad gäller omhändertaganden av barn slår statsmakterna på stortrumman med barnperspektivet. Sanningen är att insatser för utsatta barn inte gör skillnad på gruppnivå!

·        Verkliga syften med insatser för IFO-klienter kan vara: (dolda motiv under ytan)

a)    Kontroll av människor som uppfattas som hot; missbrukare och brottsaktiva

b)   Den allmänna opinionen känsliga för att förmåner tilldelas människor som uppfattas som misskötsamma utan motprestationer.

c)    Uppfattas som fel att vara sysslolös därför tillskapas meningslösa aktiviteter som inte hjälper människor

d)   Människor som uppfattas som avvikare eller misskötsamma eller som misslyckats i sina liv på olika sätt kan behövas som avskräckande exempel i disciplinering syfte.  Se så går det också för dig om du inte…

Mycket av det här är alltså ganska primitiva uppfostringsstrategier som bygger på en människosyn att människor drivs bara av  ekonomiska incitament och vissa är benägna till lättja. Strategierna har ingenting att göra med om kunskap och forskning visat om strategierna leder till det officiellt redovisade resultatet.

 Eftersom de olika systemen i samhället begränsar eller inte skapar möjligheter för IFO att påverka sina gruppers livssituation på gruppnivå begränsar dessa aktionsradien för det sociala arbetet. För  tex barnavården tilldelas IFO rollen som skyddspolis och myndighetsutövare för att skydda barn.

 Erfarenheterna de senaste 20 åren har talat för att insatser för människor med sociala problem bör förläggas till deras egen livsmiljö (forskning  bl.a. Goffman totala institutioner visade att dessa miljöer var skadliga och inte befrämjade  för socialrehabilitering utan tvärtom befäste de ursprungliga problemen)  Istället för  att skicka en ungdom med kriminalitet eller en missbrukare med allvarligt missbruk på anstalt eller institution, började man satsa på hemmaplanslösningar,  olika interventionsprogram med varierande kvalitet och kunskapsbakgrund. 

Det grundläggande problemet är att socialtjänsten inom ramen för Individ och familjeomsorgen inte kan lösa komplexa  problem i sin så kallade box,  i varje fall inte på  gruppnivå.  För att dessa socialtjänstens insatser skall bli effektfulla i vidare mening  krävs att insatserna förläggs i de normala miljöer där  människor vistas.

(Tex. Arbetsmarknad,  bostadsmarknad,  skola/ förskola,  sjukvården)  Det vill säga om man är  intresserad att lösa problemen,  inte bara framställa detta som om man vore det.

Hur ser framtiden ut?

 Om vi tittar oss omkring i Europa så skall vi nog vara mycket tacksamma om det inte blir sämre. I Sverige har vi haft fördelen med en kultur av samverkan, ordning och reda och att vi håller oss till lagar och regler samt avsaknad av korruption. Om vi fortsätter att hålla oss till detta kan vi nog få bättre utveckling än många andra länder.  Men den världspolitiska och ekonomiska utvecklingen pekar på  att Västvärlden tappar försprång till Asien och Latinamerika. Då måste vi hoppas på  att den västliga kapitalismen tar nya marknadsandelar eller att nya marknader skapas.

Det som får störst betydelse för socialtjänsten är hur den interna fördelningen av rikedomar och inkomster blir i befolkningen.

Kan IFO spränga fattigdomsskalet? Kommer barnfamiljer att våga söka hjälp hos oss?  Kan barnavården bli bättre att kompensera de barn som växt upp under bristande förhållanden? Kan tilliten till socialtjänsten öka? Det sociala perspektivet hoppas jag gör  entré igen!

Om detta ska ske måste vi vara bra på socialt arbete och bedriva vårt arbete i enlighet med socialtjänstens grundprinciper;  helhetssyn, frivillighet, kontinuitet, flexibilitet, normalisering. Jag tror att vi måste ha verksamheter som når människor tidigare: utveckla familjecentraler och ha arbete i skolan. Vi måste jobba mer generalistiskt och minska specialiseringen.  Inte minst måste vi bli ännu bättre på tvärsektoriellt och gränsöverskridande arbete om det gäller barnavården och skolan som missbruksvård och sjukvården.

Men det som har stor betydelse är  också det som brukar benämnas generell välfärd:  Bostadspolitik,  arbetsmarknadspolitik, hälso och sjukvård, skolpolitik och en fungerande integrering av våra invandrare och flyktingar.