Så
är det dags för val till EU-parlamentet i morgon. Jag har redan röstat trots att jag egentligen är
EU-motståndare, även om jag är en stark
vän av internationellt samarbete. Skälet till min EU-skepsis är att EU är
ett projekt för stärkande av kapitalistisk marknadsekonomi och en allians för
utestängande av resten av världen. EU, och då i synnerhet Euro-projektet har
varit ekonomiskt katastrofalt. Mer än 20 miljoner arbetslösa och förlorad
position i förhållande till inte minst Asien. Den ekonomiska krisen har säkert
eldat under de växande högerextremistiska och rasistiska rörelserna som väntas
stärka sin ställning i EU.
Det
tyngsta argumentet för EU är fredsprojektet. Det måste även jag hålla med om.
1900-talet fick se två förödande krig mellan England och Tyskland. Att skapa
ett EU efter det andra världskriget var en garant för att det inte skulle
upprepas. Men och här måste man resa ett men. Andra världskriget innebar att de
tidigare stormakterna Englands och Frankrikes ställning i världen kraftigt
försvagades medan USA steg upp som den stora vinnaren. Sovjetunionens ställning
i världen stärktes också kraftigt. Så även utan EU hade nog motsättningen inom
Europa antagit en mindre allvarlig gestalt. Vi fick istället en motsättning
mellan öst och väst.
Det
finns politiker nu, särskilt från Folkpartiet, som framhåller fredsprojektet
som ett starkt argument för EU. Detta får ett löjes skimmer när vi åser att det
växt fram en motsättning mellan Ryssland och EU. EU kan istället bli en allians
som skärper motsättningen till Ryssland och ökar risken för krig. Dagens
politiker tror jag har levt i föreställningen att krig i Europa var ett
avslutat kapitel efter Sovjetunionens svanesång. Man drog en lättnadens suck
efter segern över kommunismen. När nu den ryska revanschismen i Putins gestalt
visar sitt fula tryne är man förvånade och förvirrade och i den här oron har det
växt fram ett nymornat intresse för försvaret. Många av dessa, som jag bara kan
kalla för naiva och historiskt okunniga ”korkskallar”, trodde inte det behövdes
något försvar längre, utan det räckte med insatsstyrkor till utlänska
oroshärdar.
Rysslands
agerande i Krim (Krim(inellt) och nu i övriga östra Ukraina kan bara jämföras
med Adolf Hittlers fräckhet mot Tjeckoslovakien och Österrike på 1930-talet. Geopolitiskt
har Ryssland oavsett om det har varit under tsartiden, eller under Sovjettiden
eller under Putin, strävat efter att ha kontroll över en buffertzon mellan sitt
land och omvärlden. Efter Sovjetunionens fall, liksom efter den ryska
revolutionen, förlorade Ryssland kontrollen över sina grannstater. Detta såg
Stalin till att rätta till genom upprättandet av länderna i det som blev de
kommunistiska staterna i Östeuropa efter andra världskriget. Nu håller Putin på
med samma sak, bland annat i Ukraina. Utan
att ursäkta alla de missgrepp som Sovjetunionen och Bolsjevikerna gjorde sig
skyldiga till, måste jag nog ändå säga att då fanns det en linje i ett socialt
projekt i kommunismen (vad man än kan tycka om detta projekt, så var det ett
socialt projekt med goda intentioner av social rättvisa). Dagens Ryssland
verkar mycket mera oförutsägbart och obegripligt. Ryssland uppvisar en
skrämmande reaktionär och fascistisk prägel. Enligt min bedömning är det är mycket större
risk för krig med Putin än det var med Brezjnev.
Europas
tragedi har varit alla nationella motsättningar. Att överbrygga dessa och
betona alla människors lika värde måste vara ett viktigt projekt för att trots
allt rättfärdiga en Europeisk union.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar