Offentlig statistik döljer klassamhället

Är Sverige ett klassamhälle? Om frågan ställs så skulle nog många svara ja på frågan. Det är dock mycket sällan man idag talar i termerna om klass. Kanske blev frågan uttjatad på 60-70-talet. Man skulle kanske kunna säga att det inte är politiskt korrekt att tala om klass.  Kanske uppfattas det som en vänsterklyssja. Idag talar man om samhället på andra sätt.  I fokus har ställts till exempel fattigdom i synnerhet barnfattigdom. Redovisningar har kommit fram till att gapet mellan den  fattigaste tiondelen av befolkningen har växt i förhållande till den rikaste. Man talar också om inkomstskillnader men nästan alltid mellan män och kvinnor.er  Då är ju inte problemet egentligen att människor tjänar olika det stora problemet, utan det är kapital och förmögenheter som överförs mellan generationerna och cementerar ekonomiska skillnader. Överhuvudtaget har diskussionen i det offentliga samtalet handlat mycket om att kategorisera samhället i män och kvinnor. Mycket sällan talar man nuförtiden om arbetare och kapitalister. Arbetsgivare och löntagare kanske men inte arbetare och kapitalister. Detta trots att det visst finns både arbetare och kapitalister i verkligheten. Men i språkbruket gestaltas samhället inte så.

I en gammal anteckningsbok från 1991 hittade jag några noteringar som jag skrivit av från Statistisk årsbok. Det är en redovisning av den förvärvsarbetande befolkningen indelat i arbetare, tjänstemän, företagare och övriga. I en tabell kan man utläsa hur stor andel arbetarna är av de totalt sysselsatta. 1983 var de 15,4% och 1988 var de 14,4%. Man kan naturligtvis fråga sig vad man exakt räknar in i kategorin arbetare. Men utvecklingen är tydlig. Andelen arbetare minskar relativt i befolkningen.  Jag vet att andelen på 1940 var ca 40 % av befolkningen. Jag har nu letat efter mer aktuella siffror men förvånansvärt nog så finns det ingen aktuell statistik på detta. Siffrorna från 1991 byggde på folk och bostadsräkningen från 1990. Man har inte gjort något folk och bostadsräkning senare. Tydligen har våra myndigheter inte funnit det viktigt att ta fram den här typen av statistik. Det finns massor av annan statistik som uppdelning efter utbildning, kön och branscher. Men inte uppdelning efter klass. Våra myndigheter avskaffade alltså klassamhället på 1990-talet. Fast i verkligheten finns det kvar. Varför är viktigt att kunna utläsa hur många arbetare det finns iindustri produktionen. Jo därför att de är de som står för skapandet av värde i samhället. Massor av andra arbeten, inom den reproduktiva offentliga sektorn är visserligen nyttiga och nödvändiga men de producerar inte värde. Den enda gången detta framträder lite tydligare är under löneförhandlingarna, då industrin sätter märket för hur mycket lönerna kan öka.

Egentligen är det ju så att alla våra resurser i Sverige skapas av de ca 15% industriarbetare. Resten av befolkningen parasiterar egentligen på dessa 15% som på  40-talet var 40% Detta säger något om hur produktionen ökat och rationaliserats.

Hade vi inte en offentlig sektor som sysselsätter många människor hade vi haft en gigantisk arbetslöshet. De hade utgjort den reservarmé av proletärer som Karl Marx menade uppstår under kapitalismens utveckling då produktionen rationaliseras och effektiviseras genom den tekniska utvecklingen som möjliggör högre produktion med färre anställda. Det är precis det som hänt och alla dessa människor har till stor del fångats upp i den offentliga sektorn.  Den offentliga sektorn som gör upphandlingar för 500 miljarder årligen håller uppe den inhemska efterfrågan. Men likväl värdet kommer från industrin, och då tänker jag inte på välbetalda verkställande direktörer.

Vi har alltjämt ett klassamhälle. Även om vi har svårt att beskriva detta med offentlig statistik så finns det där; En allt mindre industriarbetarklass, en ganska liten överklass som blir allt rikare, en ganska stor sektor av småföretagare, ofta med ganska låg inkomst och en pressad tillvaro, och en mycket stor medelklass, ett mellanskikt i samhället, ganska klämd i samhället ofta tungt belånad för sitt boende, och som svänger med konjunkturerna på vilket parti de röstar på.