Socialtjänst med myndighetsutövning eller socialt arbete?

I den här bloggen har jag skrivit många inlägg och reflektioner om socialtjänsten. Varför har jag gjort detta? Jag har gått i pension efter ett långt arbetsliv i socialtjänsten och borde med all rätt kunna släppa detta och låta de som kommit efter mig med förtroende sköta sitt arbete. Men jag kan inte släppa engagemanget för socialtjänsten. Det handlar egentligen inte om det som varit mitt arbete. Arbetet i socialtjänsten gick ju mycket ut på administrativa arbetsuppgifter och många möten men också hantering av personalfrågor och budget och ekonomifrågor. Nej det handlar mer om de människor som socialtjänsten har att arbeta med. Människor som är bland de mest utsatta i samhället. Människor med allvarliga problem som verkligen behöver samhällets stöd och hjälp. Det var engagemanget för dessa människor och engagemanget för att göra samhället bättre så att sociala problem inte uppstår som ursprungligen ledde mig att söka in på socialhögskolan. Det var ett politiskt engagemang kanske så typiskt för tidsandan i början av 1970-talet. Det fanns hos mig och många andra en optimism att samhället kunde förändras så att sociala problem som fattigdom, missbruk, psykiska problem, utsatta barn kunde lösas genom förändringar i samhället. Vi såg inte problemen som bara individuella utan som något som berörde oss alla! Nu 40 år senare har vi ett annat samhällsklimat. Sociala problem ses i stor utsträckning som individens problem och på parnasserna framtonar mest en diskussion om hur rättsväsendet skall hantera problem med avvikande beteende. Det har skett en värdeförskjutning i samhället. Då för 40 år sedan fick människor som begick allvarliga brott ofta psykiatrisk vård. Idag är detta ovanligt. Även mycket störda personer döms till fängelse. Förändringarna i systemet med psykiatrisk vård har genomgått dramatiska förändringar. Mentalsjukhusen har lagts ned och många människor med en psykisk sjukdom eller känslighet är nu ute i samhället och faller dit i missbruk och kriminalitet. För 40 år sedan var de oftare i psykiatrisk vård. Inlåsning och ersatts av utelåsning skulle man lite drastiskt kunna säga.

När socialtjänstlagen tillkom gav denna ramlag kommunerna stor frihet att utforma verksamheten. Det sattes igång mycket intressant experimenterande med olika sociala verksamheter. Det kunde handla om områdesinriktade verksamheter, fältarbete och uppbyggandet i en del kommuner av basenheter som innebar att överbrygga skillnaden mellan öppenvård och sluten vård. Efter hand, när framförallt en del fall av grova övergrepp av barn uppmärksammandes, började lagstiftaren och tillsynsmyndigheter att skärpa kontrollen över verksamheten. Särskilt inom barnvården skärptes kraven på utredningar och verksamhet betydligt. Det som var en ramlag blev en specialreglerad lagstiftning. På många sätt var man tillbaka i den gamla barnavårdslagen. Man talar mycket om barnperspektiv och detta har fått ersätta helhetssynen som var ett signum för socialtjänstlagen från början. Men i alla barnavårdslagar allt från 1924 års lag och kanske även tidigare har barns bästa varit tydligt inskrivet i lagarna. Trots detta utsattes många omhändertagna barn för övergrepp. Nu talar man om att göra barnkonventionen till svensk lag. Men den lagstiftning som funnits har inte kunnat garantera barns bästa trots att det varit tydligt inskrivet. Varför? Ja här finns nog olika förklaringar. En förklaring är att föräldrars behov har fått slå igenom. En annan förklaring är att det sociala arbetet inte tagit som utgångspunkt att förändra familjernas sociala situation och att en nedlåtande fattigvårdssyn funnits på socialtjänstens klientel.

Idag har vi en situation där socialtjänsten och i synnerhet den sociala barnavården beskrivs vara i allvarlig kris. Krisen beskrivs handla om stor personalomsättning och svårigheter att rekrytera personal, särskilt socionomer som kan arbeta med barnavårdsutredningar. Många kommuner måste ta in hyrsocionomer, vilket blir både dyrt och sämre än om man har egen personal. Nu senast hade TV ett inslag från Karlskrona som hade det sk Yarafallet. Återigen ett fall med ett barn som socialtjänsten inte lyckades skydda och som dog efter misshandel och vanvård.

Sådana fall har fått stor genomslag på hur socialtjänstens uppdrag utformas. Uppdraget till socialsekreterarna blir med stor tyngdpunkt på utredning och myndighetsutövning. Det blir egentligen på något slags sätt en polisutredning som uppdragsgivaren förväntar att socialsekreterarna skall utföra. Jag tror heller inte att ett sådant arbetssätt kan skydda alla barn som behöver stöd och skydd.  Detta är mycket långt från vad socionomerna är utbildade för och som sannolikt var motivet till att de ville bli socialarbetare och socialsekreterare. Inte konstigt att personalomsättningen är så stor.  I Helsingborg visade det sig att av aktuella barnärenden i socialtjänsten så hade 90% inkommit som anmälningar och bara 10% var ansökningar om hjälp från familjer. Detta är egentligen ett gigantiskt fiasko för socialtjänsten. Människor vågar inte söka den frivilliga hjälp som var grundläggande för socialtjänstreformen. När det dessutom är så att de insatser i form av omhändertaganden och placeringar av barn och ungdomar inte hjälper de berörda barnen - vilket forskningen visat - så understryker detta att man måste börja tänka om i socialtjänsten.   

Jag menar alltså att krisen för socialtjänsten i grunden inte handlar om verken resursbrist eller personalomsättning utan det handlar om lagstiftarens uppdrag. Detta uppdrag är för det första orimligt med en ohanterlig överbyggnad av administrativa arbetsuppgifter och med en stor överrock med kontrollapparat. Jag tror detta har tillkommit för att beslutsfattare och lagstiftare skulle visa handlingskraft att de löser de problem som finns. Men det begriper inte de som har makten över lagstiftning och tillsyn. Man tror att mer utredning och mer myndighetsutövning med kontroll är lösningen när det är mer socialt arbete som baseras på att socialtjänsten skapar ett förtroende så att människor vågar söka hjälp som behövs. Ja jag vet att dilemmat är att det måste finnas omhändertaganden och myndighetsutövning i den här verksamheten, men inte så mycket som det finns. I vart fall måste man ta sikte på att göra något åt det som är problemet och ta till rätt medicin inte helt fel som man gör nu.

Det behövs en socialtjänstreform. Nuvarande lag är som en del lagar brukar bli överhängd med en massa detaljregler. Det behövs en socialtjänst som har möjligheter att arbeta med socialt arbete som verkligen hjälper individer och familjer. Jag menar också att man måste skapa en ny diskus i samhällets arbete med tex utsatta barn som väver samman socialtjänstens, skolans och barnhälsovårdens arbete.

Jag har sedan jag slutade arbeta i socialtjänsten skrivit ett antal artiklar som tagits in i Helsingborgs Dagblad. Dessa inte föranlett några reaktioner från något håll. På senare tid har flera artiklar refuserats. Jag tolkar detta som att intresset för dessa frågor som rör många utsatta människor i vårt samhälle är lågt.  Det pågår någon sorts översyn av socialtjänstlagen i socialdepartementet så vi får väl se vad som händer. Jag kan bara uttrycka min uppfattning. Du som läser detta kommentera gärna.