Är samarbete eller konkurrens bäst för samhället?

Nu när jag inte arbetar inom socialtjänsten kommer det tyvärr för mig tankar om mitt tidigare arbetsliv. För mig var arbetet inom socialtjänsten inte bara ett arbete utan ett samhällsengagemang och det lägger man inte bort hur som helst. Då förlorar livet sin mening. Jag avslutade mitt arbete som socialchef i Klippan och det var nog det roligaste jag gjort. Anledningen var att det inte blev någon maktkamp mellan mig och medarbetarna. Vi kunde tillsammans jobba tillsammans mot målet att rädda ekonomin i verksamheten. Det var stor skillnad mot hur det var i Helsingborg. Där fanns en del maktkamp men framförallt en kultur att det var svårt att ta till sig att andra var duktiga. Jag själv tänker att det fanns saker som jag gjorde bra och saker jag inte var bra på. Men hade vi lyckats skapa en kultur där vi arbetade mer tillsammans (det fanns grupper där det var så) så hade vi alla kunnat bli mer tillfredsställda. Vi hade kunnat i högre utsträckning känna att vi gjorde något bra tillsammans, vilket vi faktiskt gjorde. Men det fanns en kultur som vi alla hade svårt att ta oss ur som manade en till att det var bara min egen framgång som var viktig.

Men kanske är detta också ett tidens tecken att vi lever i individualismens tidevarv.

Det är som kvinnan som skrev insändare i DN och menade att det Hon tyckte inte att det borde finns sådant som alla måste göra. Hon tänkte nog inte på att alla måste bada i hennes skit i bassängen. Liksom det fanns ungdomar som tillfrågades om de ville göra värnplikten nu när den införs på nytt och inte tyckte att försvar berörde dom på något sätt. Välståndsutvecklingen och en liberalt borgerlig politik där valfrihet och konkurrens är ledordet inte samhällets välbefinnande är förstås orsak till detta. Det blir inget bra samhälle som helhet när en sådan inställning breder ut sig. Människor har rätt till stor grad av frihet men vi måste samarbeta om hela samhället ska fungera och vi alla ska få det bra.