De privata entreprenörernas bidragsberoende

Offentlig sektor upphandlar årligen för 600 miljarder hos privata företag. Det är för skattepengar. Det är förstås till största delen varor och tjänster man inte själv producerar.

Samtidigt har privata företag på senare år mutat in en hel bransch av företag inom skola, vård och omsorg som tidigare var offentligt driven. Alltså privatiserad.

Debatten handlar inte om att man mutat in en helt ny bransch utan om vinsterna. Inte ens vänsterpartiet ifrågasätter branschen som sådan. Bara vinsterna.

Privata företag inom skola, förskola, äldreomsorg och handikappomsorg försvaras ihärdigt av sina förespråkare med argumentet valfrihet. Den heliga valfriheten. Medborgarna skall kunna välja olika utförare av tjänster. Man gör medborgarna till kunder på en marknad -  inte som delaktiga medborgare i samhällets gemensamma skattefinansierade sektor.

Valfriheten inom tex äldreomsorgen saknar för de äldre ett verkligt innehåll. Det är för medborgarna väldigt svårt att välja ett boende. Man måste nog vara en insider som min fru var när vi skulle välja boende för min far. Men det behöver inte finnas några privata boenden inom äldreomsorgen det räcker långt att välja mellan de kommunala. Man kan inte heller försvara branschen för att de genererar sysselsättning. I bästa fall blir det lika många jobb med ett privat företag. Men ofta blir det färre. Alltså att branschen finns gagnar bara ägarna av de privata företagen.

Detta är så genomskinligt att man undrar varför så många blir lurade av detta fräcka profiterande på skattemedel. Den offentliga sektorn har blivit en tacksam gödkalv för privata intressen att sko sig. Företrädare för de politiska riktningar som vill gynna profiteringen på skattemedel brukar peka finger åt det som kallas bidragsberoende. Då tänker man på arbetslösa, sjuka och invandrade människor, vanligtvis fattiga människor som får det allmännas stöd. Men är inte privatiseringen av vård, skola och omsorg en gigantisk form av bidragsberoende?

Men egentligen kan man inte klandra privata företag att de gynnar sina ekonomiska intressen. De som skall klandras och ställas vid skampålen för att möjliggöra ett profiterande som gränsar till förskingring är de politiska partier som gjort detta möjligt.

Därmed inte sagt att den offentliga sektorn när de själva står för driften alltid hushållar med skattemedel på bästa sätt.  Men i bästa fall och mycket ofta finns en känsla för att man bedriver en verksamhet i medborgarnas tjänst. Men de politiker som tror på privatisering har inte någon djupare känsla för den offentliga verksamheten. Den offentliga verksamheten i deras händer drivs knappast med hjärtat på rätta stället.

I Helsingborg har det tydligt blivit fiasko med privatiseringarna av äldreboende Det är inte utan att man känner att man inte vill bli gammal i Helsingborg.