tisdag 15 januari 2019

Mitt liv från början kapitel 10




När jag i skolan kommit upp till mellanstadiet slapp jag fröken Weberg och fick istället radio och Tv-kändisen Bertil Nilsson som klasslärare. Bertil var en rund man med mörkt vågigt hår, inte alls olik Edvard Persson. Han var jovialiskt och positivt lagd och var mycket bättre för mig än den lutheranska Asta Weberg. Även om jag inte heller för Bertil Nilsson räknades riktigt. Många år senare på en klassträff 20 efter att vi slutat på Råå Södra kom jag att sitta bredvid Bertil. Han sa att han hade dåligt samvete för att han inte hade sett och trott mig om mer. Han var imponerad över att det trots allt hade gått mig ganska väl i livet. Det dåliga samvetet lyste ganska väl igenom hos honom.  Han favoriserade mest de duktiga eleverna och särskilt de som var musikaliska. Dåligt samvete borde han nog ha för klassen eftersom han egentligen var mer intresserad av sina extraknäck som underhållare och radioman än undervisningen. Han brukade ge eleverna självständiga arbetsuppgifter, sedan satt han framme vid katedern och mumlade repeterande sina radioinslag i Sydkvarten som han var med i. På den tiden fanns bara en kvarts regionalradio som hette Sydkvarten och som gick vid 17-tiden på eftermiddagen. Bertil medverkade ofta där. Hans intresse för underhållning och idrott präglade dock undervisningen även positivt. Det var ofta vi sjöng, spelade eller hade idrottstävlingar. Ibland fick hela klassen vara med på radioinspelningar. Det var mycket prestige i mötena i fotboll med parallellklassen som hade vår historielärare Harry Perborn som klasslärare. Bertil var sur länge om vi hade förlorat. Harry Perborn var en karismatisk lärare och en mycket god berättare. Han var en genuin Råå-fantast, även om han kom från Småland. Dumma frågor skrivs på en papperslapp och kastas i papperskorgen uttalad på sin breda småländska var ett av hans favoritskrönor. Han var skoj men kunde bli väldigt arg. Vid ett tillfälle skickade han ut mig på skolgården att stå en lektion vid flaggstången för en förseelse som jag inte kan erinra mig.  Kanske för att jag penslat en krita så det rök som bara den och han frågade mig: ”Bålar du påg?” vid samma flaggstång brukade magister Oswald Råvik stå vid skolavslutningarna och sjunga med djup basstämma” Flamma stolt”.
Historieundervisningen bestod av att Harry Perborn berättade historien på ett mycket fängslande sätt. Han var full av historier. När vi mötte honom på klassmöte 20 år senare var han nära 80 år och drog sig inte för att på löpande band dra den ena fräcka vitsen efter den andre. Perborn gjorde mycket för att lyfta fram hembygdskunskap från Råå.  Han skrev böcker om Råå och var med och startade Råå museum.

Träslöjden var för mig en nedbrytande upplevelse. Läraren hette Rolf Almkvist, landslagsspelare i handboll. Alla tre åren på mellanstadiet gav han mig betyg 1 i träslöjd. Inte för att jag var någon större talang i träslöjd men jag fick aldrig någon direkt hjälp av läraren utan jag upplever att han mobbade och förlöjligade mig.  Han tog varje chans att nedvärdera mig.  När jag stod vid min hyvelbänk och hyvlade och det inte gick så bra kom Almkvist fram till mig, lyfte upp mig i nacken med sina jättehänder. På min blekingedialekt sa han sarkastiskt: Vad håller lilleman på med. Han kallade mig aldrig något annat än lilleman. Man kan ju förstå att jag inte direkt utvecklades som slöjdare.  Jag tror det var samma sak med Almkvist som med Bertil Nilsson. De hade viktigare intressen och arbetet var bara en födkrok. Att jag nuförtiden är intresserad att arbeta med trä är egentligen märkligt med tanke på mina erfarenheter.

När jag inte umgicks med min kompis ”Ålen” var Anders Hansson allmänt kallad ”Prosso” min handgångne kumpan. Tillsammans med en kille som hette Håkan bildade vi en deckarklubb som hemlighetsfullt kallades D3. Förebilden var fantomens deckarklubb, som vi också var medlemmar i. Mötena hölls hemma hos Anders på Kattegattgatan på Råå, och var mycket hemliga. Ambitionen var att åta sig ”fall” som vi skulle lösa. Tjejer var strängt förbjudna i klubben och vi var då alla genuina tjejhatare.  Vi lovade varandra dyrt och heligt att aldrig beblanda oss med tjejer.
Vi tränade på spårning, skuggning och att binda människor.

Nå detta att vara tjejhatare gick mitt fall ordentligt över. Det väcktes väl ett sexuellt intresse så småningom. En kompis visade mig en porrtidning och jag som aldrig hade sett en kvinna naken gjorde stora ögon.  Min mor visade sig aldrig naken. Första gången jag såg en naken kvinna var på badhuset när en mamma rusade naken ut i simhallen från damavdelningen på jakt efter ett rymmande barn.
Det tog lång tid innan jag förstod hur barn blev till. Det blev något av en chock när sanningen uppdagades för mig. Det hände i andra klass. Jag minns precis var jag befann mig när Rolf avslöjade alltsammans för mig.  Han visste minsann. Det hade hans farsa berättat på ett tidigt stadium. Vi var på väg mot lekplatsen bakom Narvavägen. Vi gick längs garageportarna och nästan kommit till det sista och skulle just svänga runt knuten in mot lekplatsen när han berättade det oerhörda. Vi gick och diskuterade hur barn blev till och jag berättade att mina föräldrar hade sagt att man hämtade barnen på sjukhus. Ålen visste bättre och redogjorde för hur ett samlag går till.  Jag trodde honom inte och kunde absolut inte föreställa mig att mina föräldrar gjorde sådant.  Jag skrattade åt honom. Det var det dummaste jag någonsin hört. Samtidigt kände jag mig lurad när det gick upp för mig att han hade rätt. Klasskompisarna utnyttjade min troskyldighet.  I omklädningsrummet till gymnastiken bad de mig, att gå bort till fröken Weberg och fråga henne vad en, som de kallade ”kodong” var för något? Jag gick bort till fröken Weberg och frågade: Vad är en ”kodong” för något? Var har du hört det svarade fröken Weberg, som var en ogift kvinna, strängt. Den rakt igenom troskyldige pojken sa naturligtvis som det var.  Jag vill minnas att kompisarna fick sig en välförtjänt uppsträckning för sitt lilla tilltag. 

Någon gång i 10-årsåldern gick jag med i sjöscouterna i Råå. Sjöscouterna hade sitt kårhus alldelsens nere vid Råå hamn med Skeppshandeln som granne. Där håller Råå värdshus till numera. Huset var gammalt och fullständigt utkylt om vintern. Gatan var kullerstensbeklädd och nära nog omöjlig att cykla på.  Råå hamn är en naturlig hamn som består av Rååns utlopp i Öresund och därför en väl skyddad hamn. På den tiden i början av 60-talet låg ännu några gamla segelskutor kvar, övervintrade från storhetstiden när Råå var Sveriges största fiskehamn. Flera av mina klasskamrater var med i scouterna och detta och närheten till havet och Råås sjöfartstraditioner var uppfodrande. Till en början var vi vargungar och fick avlägga prov som t.ex. scouternas eder, olika verser och knopar.  Jag kom inte längre än till råbandsknop och dubbelt halvslag. Inträdesprovet till själva scouterna var pennalistiska. T.ex. kokades en ”goja” som bestod av tex tvättmedel och allt annat än ätliga ämnen som skulle ätas. Sedan fick man så kallat byxvatten och det hela skulle egentligen avslutas med att man kastades i hamnen men vad jag minns slapp jag det. Det fanns en militaristisk disciplin som jag inte trivdes med och jag avslutade min karriär i Råå sjöscoutkår patrull Måsen ganska snart och kom aldrig ut på någon långsegling med kårens vackra träsegelbåt Två liljor. 
Vid den här tiden hände det sig att vi hörde att kungen och drottningen skulle komma till Råå. Vi barn och andra stod och väntade i hamnen. Så kom en fiskebåt med kungen och drottningen. Jag minns att kungen var klädd i golfbyxor. Lång och ståtlig stod han där på däck till den lilla fiskebåten. De steg i land och gick in i den väntade limousinen som stod parkerad på kajen. Jag stod alldeles vid bakrutan där kungen satt i det stora baksätet. Rutan var nedrullad. Kungen sa vänligt: akta er barn så vi inte kör över er. Det verkade vara en vänlig och nobel herre kungen Gustav VI Adolf. 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar