Du klara sol
Utan tvekan måste man säga att jag
växte upp i ett tryggt och ombonat hem. Min mor var hemmafru och fanns alltid
där. Men det fanns en ängslan för den
stora och hotande världen där ute. Mor
brukade säga att hon fick sövas när jag skulle födas och förlossningen var ett
bestående trauma för henne. På bilder från den tiden ser hon mycket trött och
tagen ut. En sådan kontrast till den glada och vackra kvinnan från bilder innan
hon gifte sig. Hennes osäkerhet och ängslan smittade nog av sig på mig och
påverkade min självkänsla och mitt möte med omvärlden. Jag har i mitt liv haft
alldeles för många dagar då jag känt mig nedstämd och deprimerad. Pappa däremot
var inte ängslig utan positiv och optimistisk och sporrade nog mig att prova.
Så detta har nog varit en positiv drivkraft för mig. Mina förskoleår minns jag som goda och
trygga. Men säkert fick jag möta för lite krav och utmaningar varför mötet med
skolans värld kom att bli en svår och chockartad upplevelse för mig. Jag hade
mycket svårt att ta klivet från familjens värld ut i samhället. Mina kamrater
hade fått gå i kindergarten, men det ville inte min mor. Mina föräldrar tyckte
att jag hade det bättre om jag slapp möta allvaret för tidigt. Tids nog sa dom!
Tyvärr är jag rädd att de gjorde en allvarlig missbedömning. När jag började
skolan var jag alldeles oförberedd på kraven som möte mig. Jag inte fyllda 7 år, ovanligt liten och
vägde bara 18 kilo. Mor fick följa mig till skolan. Hon höll mig handen och jag
skämdes inför mina kamrater.
Skolan jag gick mina första sex år
hette och heter än i dag Råå Södra skola. Den är stadens äldsta skola och
ligger alldeles vid Öresunds strand, inte långt från Råå hamn. Längs hela
Kustgatan, som går utmed havet, löper en vacker almallé. På den tiden fanns
ännu spårvägen kvar. Ibland åkte jag spårvagn till och från skolan. Det kostade
25 öre för barn och 50 för vuxna. Det hände sig att jag en gång hade glömt
pengar och rusade bara av spårvagnen utan att betala. Jag sprang utan att vända
mig om hem till mor. O vad jag skämdes!
Jag skämdes ofta. Jag kände mig så oduglig.
Varje dag gick jag till skolan med
en klump av oro i magen. Jag minns en iskall morgon. Jag sitter i min skolbänk. Det är
morgonsamling. Den lilla trinda fröken Weberg spelar orgel. Hon är så kort att
hon inte syns bakom instrumentet. Men
hon och orgeln hörs desto mer. Hon är 54 år tydligt präglad av den gamla
folkskolan Skolans fönster vänder sitt ansikte inte bara mot gud utan också mot
havet. Där ute är strandlinjen grön. Luften är kylig och det isblå havet ligger
stilla med endast en obetydlig krusning på vattenytan. Den uppåtgående solen skänker sitt gula ljus
över den rena fina dagen.
Där sitter vi alla i våra
skolbänkar, sömndruckna sjunger vi ”Du klara sol går åter upp”. Mina blickar
letar sig längtande ut i världen genom salens fönster, ut över det blekblå
havet, mot horisontens hägrande frihet. Med oro och känsla av ofrihet, möter
jag en ny dag.
Religionen var på den här tiden, i
alla fall för fröken Weberg, hörnpelaren i undervisningen. Dagen började som
jag nämnde med morgonpsalm och morgonbön, vid middagen bads bordsbön och innan
vi fick gå hem, efter att stolarna satts upp på bänkarna och pekade med sina
kala ben mot det höga taket i skolsalen, bad vi en bön: Herren vänder sitt
ansikte osv. Denna bön har jag särskilt svårt för.
Det gjordes skillnad mellan pojkar
och flickor. Flickorna fick när det ringdes in till lektion gå in direkt
och sätta sig i skolsalen, medan pojkarna fick ställa upp sig utanför på
skolgården, oavsett väderlek, och vänta på klartecken från läraren, likt en
militärisk uppställning där hon tog befälet.
Vi fick ställa upp i två led och jag tror att det var också i
bokstavsordning.
Min mor brukade berätta att en
barnläkare hade sagt till henne en gång att jag var ett livligt barn och det
påstods om mig att jag hade svårt att sitta stilla i min skolbänk och ta del av
undervisningen. Nästan dagligen ringde fröken Weberg hem och rapporterade om
dagens misslyckanden. Tungt kände jag mig underkänd. Sanningen är nog att jag inte
var mogen för skolan och det tog lång tid för mig att lära det jag behövde lära
mig. Jag vill också minnas att jag i början använde vänster hand och tvingades
använda höger. Jag hade svårt att motoriskt forma bokstäver och siffor.
Särskilt minns jag att jag och min mor satt vid köksbordet och försökte skriva
tvåor.
Det finns ett brev daterat den 21
december 1960 till elever och målsmän till klasserna 1-3. Härmed meddelas att höstbetyg numera icke ges
i klasserna 1-3.
Anmärkning: Godkännes icke i
räkning och i skrivning och i språklära. Undertecknat Asta Weberg.
Det var alltså istället för
höstbetyg i klass 2 som detta meddelades.
Fröken Weberg ville att jag skulle gå om klass två då jag ansågs som
alltför svag. Mina föräldrar motsatte sig detta, men en klasskamrat som
kallades för Lillis och som var lika liten som jag, fick gå om.
Kanske hade det nog varit bra om jag
fått gå om, men då hade jag förlorat mina kompisar. Istället för att gå om
skulle jag läsa extra på sommarlovet. Detta hände för så länge sedan och mina
minnen börjar bli lite dunkla, men jag kan minnas att jag kände stor ångest
hela sommaren. Jag gick hela tiden och oroade mig vad det skulle bli av mig.
Jag minns självbilden jag hade som en som inte dög och aldrig skulle göra det
heller. Egentligen finns denna känsla kvar, även om den idag inte alls är
relevant.
Egentligen hämtade jag mig inte i
skolan förrän i nionde klass. I min ursprungsklass hade jag min givna roll och
jag fick bra betyg först när jag hamnade i en annan miljö. Jag var inte mobbad men jag hade låg status i
den klassen. Jag gick genom de första åren i skolan i något av ett
chocktillstånd. Från mina föräldrar fick jag budskapet att jag dög oavsett vad
jag presterade och detta dög naturligtvis inte i skolan. Jag värjde mig mot oduglighetsförklaringen
och intalade mig själv att jag visst dög.
Men jag kunde sedan ibland försätta mig i situationer där jag har
bestämt mig för att misslyckas och helt enkelt gå in för att misslyckas. Kanske
för att jag inte fann mödan värt att kämpa eller att jag visste att jag ändå
inte kunde vinna. När jag på avstånd tänker tillbaka denna period i mitt liv så
måste jag ändå säga att det trots allt inte var någon katastrof. Det fanns
många fina stunder. Det var en harmonisk
värld där på Råå Södra skola, inga större sociala problem fanns. De flesta barn
kom från goda hemförhållanden. Men Råå på den tiden var inte ett samhälle med
så mycket ”fint folk” som det nog är idag. Det var människor med ganska enkla
förhållanden.
De första skolåren har jag upplevt
som ett trauma som jag haft svårt att komma över. Det är nog först när jag
nyligen skrev en artikel på min blogg som jag kunde börja se fröken Webergs
krav på mig i en annan dager. Jag kände plötsligt att hon gjorde mig gott genom
att ställa krav på mig. Jag kunde nu försonas med mina första skolår.
Trots svärtan i mina minnen finns
också ljusa och vackra minnen från de första åren i skolan. Vid varje jul satte
man upp en teaterscen i gymnastiksalen och eleverna spelade upp olika julspel. I andra klass satt vi alla elever på skolan i
mörkret och lyssnade på flickorna när de sjöng.
De hade långa vita särkar och jag minns särskilt en flicka i min klass
Lisbeth. Hon var en ljus och mycket söt
flicka och när jag satt där i mörkret och upplevde detta högtidliga ögonblick
tyckte jag att hon var så fantastiskt söt och jag blev förälskad i henne. Men jag vågade aldrig tala om detta för
henne. Jag var förälskad i henne enda till klass 6 och kanske ännu längre.
Lisbet skaffade sig en pojkvän redan i sjuan.
Han körde silverpil och diggade Elvis och då var det kört för mig.
Hemma var en det en lugn värld med
en stillsam mor som alltid fanns till hands för att hjälpa och som jag nu inser
överbeskyddade mig. Genom hela min
barndom var jag ingen storätare. I stort sätt levde jag på kött och mackor. Jag
tror inte att jag började äta potatis förrän i tonåren. Därför vägrade jag äta
på skolbespisningen utan jag gick alltid hem på lunchrasten. Göran var en stor
serietidningsläsare. Varje vecka inhandlade jag i tobaksaffären vägg i vägg
Kalle Anka och två små sedelstora tidningar som hette prärieserier och vilda
västern och som kostade 25 öre. I prärieserier var huvudpersonen en fiktiv Davy
Crockert där handlingen utspelade sig från det amerikanska frihetskriget på
1700-talet. Den riktige Crocket levde något senare och dog vid slaget vid
Alamo. Vilda västern hade Nevadarangern kapten Miki som hjälte. Jag har
faktiskt sparat dessa små tidningar som hade kommit fram i pappersbristens
Italien efter andra världskriget. Jag älskade att sitta i timmar vid köksbordet
med serietidningar och äta franskt bröd med bara tomater på. Ost hade jag inte
börjat med då. Serietidningsläsandet hindrade dock inte mig att även bli en
intensiv bokläsare. Blytons samlade verk åt jag mig igenom. Det vill säga de
böcker som inte min mor redan läst för mig.
De här åren när jag börjat i skolan
började vi killar att intensivt spela fotboll. På sommarhalvåret ägnade vi
nästan all ledig tid åt fotboll på ”tuvans vall” som Råå idrottsplats kallades
eftersom den var mycket ojämn. Det fanns ett gammalt hus som kallades för
”ludan” som klubbhus och omklädningsrum. Det fanns inga fönster vad jag minns
och huset var ganska sunkigt. Några
äldre farbröder var hustomtar och materialförvaltare; Brant som alltid var
mycket välklädd och som jobbade på Allers och inte alltid efter en tur med
sundsbussarna var nykter; Tapper och Hans ”Badis” var några andra gubbar som
såg till att föreningen fungerade. Idrottsplatsen låg ett stenkast från hemmet
över bäcken. Bäcken var förövrigt ett viktigt vattendrag i våra liv. Där
”plurrades” det, det vill säga man gick ned sig i vattnet, ibland till knäna.
Vi byggde flottar och vi satte upp grova rep i träden som växte i brinken och
svingade oss med dödsförakt, likt Tarzan i lianerna, mellan träd och vatten.
Men mest spelade vi fotboll. Varma sommardagar kunde vi en 3-4 killar spela mot
ett mål hela dagarna, från morgon till kväll, endast med avbrott för matraster.
När det var varmt minns jag att jag alltid fick brinnande huvudvärk, antagligen
för att jag inte drack tillräckligt. Då fick jag ligga på sängen med en våt
halsduk över pannan när jag kom hem.
Vi blev alla med i Råå IF, en
förening med stolta anor från två säsonger i allsvenskan. Organiserad träning
hade vi bara på lördagförmindagarna. Jag tyckte att fotboll var fruktansvärt
roligt, även om jag inte var någon stor talang, snabb men inte med någon stor
bollkänsla. Jag är vänsterfotad och gillade bäst att spela vänsterback. Så
småningom blev jag med i pojklaget och fick spela en del matcher. Jag gjorde
väl ingen större lycka, trots det tyckte jag det var roligt. Jag konkurrerade
med Roland Icke Jakobsson sedermera Råå IFs meste målgörare om
vänsterbacksplatsen. När jag upptäckte att jag inte blev uttagen så ofta i
laget och att bara vissa räknades la jag av med fotbollen och började lite
senare att träna tyngdlyftning istället. Jag gjorde senare comeback i korplaget
i fotboll på Socialförvaltningen till mycket stor glädje för mig. Även där som
vänsterback.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar