lördag 26 januari 2019

Reflektioner efter läsningen av Anders Isakssons biografi över Per Albin Hansson och sökandet efter mina rötter





Per Albin Hansson i riksdagen 1928:
"Hemmets grundval är gemensamheten och samkänslan. Det goda hemmet känner icke till några privilegierade eller tillbakasatta, inga kelgrisar och inga styvbarn. Där ser icke den ena ner på den andre, där försöker ingen skaffa sig fördel på andras bekostnad, den starke trycker icke ner och plundrar den svage. I det goda hemmet råder likhet, omtanke, samarbete, hjälpsamhet.
Tillämpat på det stora folk- och medborgarhemmet skulle detta betyda nedbrytandet av alla sociala och ekonomiska skrankor, som nu skilja medborgarna i privilegierade och tillbakasatta, i härskande och beroende, i rika och fattiga, besuttna och utarmade, plundrare och utplundrade.
Det svenska samhället är ännu icke det goda medborgarhemmet. Här råder visserligen en formell likhet, likheten i politiska rättigheter, men socialt består ännu klassamhället och ekonomiskt råder fåtalets diktatur. Olikheterna äro stundom skriande: medan en del leva i överflöd, gå många från dörr till dörr för att få beta bröd, och den fattige ängslas för morgondagen, där sjukdom, arbetslöshet och annan olycka lurar.
Skall det svenska samhället bli det goda medborgarhemmet måste klasskillnaden avlägsnas, den sociala omsorgen utvecklas, en ekonomisk utjämning ske, de anställda beredas andel även i den ekonomiska förvaltningen, demokratin genomföras även socialt och ekonomiskt."

Under ett porträtt på väggen
När mina föräldrar var döda och jag hade att städa ut deras hem hittade jag en dammig och sliten bild av Per Albin Hansson och kände genast igen porträttet som min far hade inramat på väggen över sitt skrivbord i många år. Per Albin alltid omtalad med bara förnamnet med mycket stor beundran och respekt. Det var väl bara hövdingen Branting som kunde konkurrera. Porträttet var bara en symbol för hela det hav av arbetarrörelsens ideologi som jag föddes in i och växte upp i och som kom att starkt prägla hela min värderingsvärld. Under min ungdom revolterade jag visserligen mot socialdemokratins praktiska politik men aldrig mot de grundläggande värderingarna som Per Albins folkhemstal är ett så starkt uttryck för; demokrati, gemenskap, samarbete och människornas välfärd och social rättvisa.
För några år sedan började jag läsa Anders Isakssons biografi över Per Albin Hansson. Som så ofta läser jag flera böcker samtidigt och boken blev liggande halvläst innan jag för en tid sedan återupptog läsandet och läste ut detta stora verk som består av fyra volymer på sammanlagt 1500 sidor. Det var mycket en upptäcktsresa i mina rötter, att förstå min far och den arbetarrörelse som var så stor del av hans liv.
Anders Isaksson arbetade med biografin i 15 år och jag tycker att den är kanske den bästa biografin jag läst och i alla fall den mest innehållsrika och intressanta. Den är inte bara en berättelse om människan och politikern Per Albin utan en berättelse om den svenska historien och samhällsutvecklingen under hans levnad. De olika händelserna i Sveriges politiska historia berättas mycket utförligt med massor av utvikningar och berättelser om de andra människor som agerat och funnits med i händelseutvecklingen. Isacsson spinner en väv av analyser som är intressanta utan att man visst kan ha invändningar mot hans slutsatser. Isaksson tolkar jag var en högersosse med dragning åt liberalismen. Antipatierna mot den kommunistiska delen av arbetarrörelsen delar Isaksson med Per Albin. 

Berättelsen om Per Albin Hansson
Per Albin föddes i Fosie utanför Malmö 1885. Hans far var murare och modern piga och familjen bodde i en bostad med 2 rum och kök. Per Albin hade tre bröder. Han var duktig i skolan men gick bara fyra år i folkskolan innan han i tolvårsåldern började, som min far som arbetade hela sitt yrkesliv i kooperationen skulle sagt, som ”springpåg i kopran”, kooperativa föreningen Pan i Malmö. Han avancerade sedan till bodbiträde.  Per Albin blev medlem i nykterhetsföreningen Verdandi och landade sedan i socialdemokratiska ungdomsförbundet. Han var i sin ungdom nykterist och verkade för totalt förbud av alkohol. Detta gick med åren över.  Under en stor del av sitt liv arbetade Per Albin som journalist på olika tidningar först Arbetet och sedermera på Fram, Socialdemokraten och NY tid. Från tjugoårsåldern livet ut var han anställd i rörelsen.  Per Albin avancerade till ordförande för ungdomsförbundet 1908-09 men förlorade sedan en omröstning om ordförandeskapet till Zäta Höglund. Animositeten till Zäta går som en röd tråd genom hela historien om Per Albin Hansson. Det fanns nog aldrig något hjärtligt mellan dom. Zäta Höglund följde med vänstersocialdemokraterna i sprängningen 1917 och var med i det kommunistiska partiet innan han i mitten av 20-talet återvände till fadershuset. 

Agitation för socialism och rösträtt
Per Albin flyttade under tiotalet fram sina positioner inom det socialdemokratiska partiet. Han var då en röst från vänster och drev inte minst kamp för allmän och lika rösträtt. I slutet av det första världskriget började försörjningssituationen bli prekär i Sverige. Man hade ett ransoneringssystem som var omständligt och byråkratiskt. Man får också tänka att den tidens transportsystem med fortfarande hästskjutsar gjorde det svårt att få in tillräckligt med livsmedel till städerna. Det var hungerupplopp på många håll 1917 och Sverige stod på randen till en revolution. Att det inte blev det berodde till stor del på förtroendet för det socialdemokratiska partiet och att den vänster som detta år slängdes ut från partiet inte hade den storlek och inte sådana hårdföra ledare som Bolsjevikerna i Ryssland.
Under 1917 togs de grundläggande besluten av den liberalsocialdemokratiska regeringen för allmän och lika rösträtt. Rädslan i överheten för en revolution var stor skriver Isaksson på flera ställen. Kung Gustav V hade till exempel en kappsäck packad i fall av att en revolution och ett störtande av monarkin skulle inträffa. Per Albin blev riksdagsman 1917 och under 20-talet medlem i Brantings tre socialdemokratiska ministärer som försvarsminister. Han verkade för nedrustning och hade stor del i den stora nedskärningen av försvaret i 1925 års försvarsbeslut. På 30-talet kom han att ångra detta. Under sin ungdom innan han tog säte i Riksdagen och i regeringar hade han varit en ganska radikal agitator för socialism. Med makt och ansvar utvecklades han mer till en försiktig strateg.

En liten utvikning
För en tid sedan hade jag mailkontakt med krönikören i Sydsvenskan Per T Olsson. Jag skickade några synpunkter på en krönika han skrivit där han som vanligt i den mer vulgära borgerligheten likställer det som de kallar ytterlighetspartierna Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet. Per T Olsson har skrivit en bok om vad som hände kring rösträttsreformen. Mer som en bisats skrev jag att man kan i alla fall tacka Lenin för att överheten gjorde eftergifter och möjliggjorde att allmän rösträtt infördes. Då menade jag att rädslan för revolution inte bara att stadsministern Nils Eden och Hjalmar Branting ville införa demokrati spelade in i processen. Detta tyckte jag var ganska självklart och jag hänvisade till att jag läst Anders Isakssons biografi över Per Albin Hansson. Detta tog eld ordentligt hos Per T Olsson. I ett svalosande svar fördömde han detta och avfärdade det som obildat dravel och han betackade sig för att jag skickade mer mail till honom. Han ansåg det var djupt kränkande mot Isaksson att hänvisa till honom. Isaksson som är död och som var en god vän till Per T Olsson, en mycket kär vän som han djupt saknade. Hoppsan tänkte jag vad känsligt händelser som inträffade för hundra år sedan fortfarande är. 

På väg mot makten i parti och stat
Per Albin utvecklades utan tvekan till något av en kronprins till Hjalmar Branting. Men Branting stödde nog egentligen aldrig honom som efterträdare och efter Brantings död 1925 utsågs han bara som tillförordnad ordförande. Han var omstridd i partiet och valdes inte till ordförande för det socialdemokratiska partiet förrän 1928.
Det pågick nog en maktstrid under de åren mellan Rikard Sandler, Ernst Wigforss, Per Edvin sköld och Per Albin. Först under de första åren av 1930-talet uppnådde han en oomstridd auktoritet i parti och arbetarrörelse.
En allvarlig kris inträffade i samhället 1931 genom att militär utsänd till Ådalen för att bevaka en demonstration ledde till att militären sköt i ihjäl fem människor. Det kommunistiska partiet som kallades Silenkommunisterna och som var trogna mot Komintern hade stort stöd bland de strejkande. Per Albin var mycket avvaktande i att ta ställning mot det som i min värld alltid varit mord på oskyldiga demonstranter som strejkade när lönerna var så pressade att hungern stod för dörren och strejkbrytare sattes in av arbetsgivarna. Men han var sedan partisprängningen 1917 misstänksam mot den radikala vänstern och dörren mot kommunisterna var för Per Albin alltid stängd. I de rättegångar som följde dömdes de strejkande hårdare än de militära befälen. Ådalenhändelserna 1931 blev på olika sätt en tankeställare både för arbetsgivare som arbetarrörelse. Inte minst det som Isaksson betecknar som Per Albins balanserade analys skapade ett nytt samförstånd i Sverige och bäddade sedan för det som brukar kallas Saltsjöbadsandan eller den svenska modellen. Kritiken från vänster kallar detta för klassamarbete och korporativism. 

Kohandel och på väg mot 44 år av socialdemokratiska regeringar
Det Per Albin bland annat är starkt förknippad med var uppgörelsen med Bondeförbundet 1933 som kallas kohandeln. Socialdemokraterna hade vunnit valet 1932 och inlett sitt 44 år långa maktinnehav i svensk politik. Men utan egen majoritet var man då som nu tvungen att samarbeta med andra partier. Man träffade en för bönderna mycket fördelaktig uppgörelse där socialdemokraterna lade sig helt för Bondeförbundet. Här är det intressant att se vilken typ av ledarskap Per Albin hade. Han var aldrig snabb till ställningstagande. Lyssnade in vad andra sa, vägde argumenten för emot. Han lät andra sköta förhandlingarna och var hela tiden väldigt avvaktande. På så sätt skapade han förtroende. Inte minst att partiledaren Axel Pehrsson Bramstorp hade stort förtroende för Per Albin hade stor betydelse. Men genom att ge bondeförbundet vad de ville och också gå högern till mötes vad gäller försvarsanslag fick socialdemokraterna en fördel som utnyttjades för att rulla ut alla de sociala reformer som senare skulle komma.
Man kan se stora likheter hur Stefan Löven agerade i regeringsbildningen efter valet 2018. Man skulle nästa tro att han studerat hur Per Albin Hansson agerade.
En serie omständigheter spelade Per Albin och socialdemokraterna i händerna vid regeringsbildningen 1932. Dels var det 30-talskrisen dels Ivar Krügers självmord som sände en chockvåg genom samhället. Det handlade också om den frisinnade statsministern CG Ekmans avgång och anklagelser för att ha tagit mutor av Krüger.  Den tidigare borgerliga regeringens reglering av mjölkpriserna som var ett avsteg från deras liberala politik att låta marknaden vara för statliga ingrepp spelade också in enligt Anders Isaksson. Samtidigt hade den engelske ekonomen John Maynard Keynes kommit på modet och inspirerade till de krislösningar som regeringen vidtog. Hans idéer handlade om att i lågkonjunktur underbalansera budgeten för att hålla uppe efterfrågan i ekonomin. Tidigare doktriner hade handlat om att spara sig genom en kris vilket till stor del förvärrade en lågkonjunktur. 

Välfärdsreformer
Det är under tiden från 1932 som reformerna som formar det svenska välfärdssamhället börjar komma till.
1934 kom en lag om arbetslöshetsförsäkring, 1935 lag om folkpension, 1937 förebyggande mödra och barnavård, bidragsförskott till ensamstående föräldrar, bosättningslån, 1938 två veckors semester, beslut om folktandvård, 1944 statligt stöd till barnstugor och social hemhjälp, 1946 statsbidrag till fria skolmåltider och fri skolmateriel mm.

Landsfader under andra världskriget
Per Albin hade först samlat sitt parti när han sedan blev statsminister samlade han landet och under kriget blev något av en landsfader. Det är denne landsfader som hängde på väggen över min fars skrivbord. Alla har väl hört delar av hans radiotal vid krigsutbrottet september 1939 och hört detta att vår beredskap är god. För detta uttalande har han blivit kritiserad och beskylld för att ljuga. Sveriges militära styrka vid krigsutbrottet var inte stark. Inte minst hade man skickat massor av materiell till Finland under vinterkriget mot Sovjetunionen.  Men vad Isaksson lyfter fram är att man nog missat nyanserna i vad han egentligen sa. Han talar om Sveriges neutralitet och menar att vi har god beredskap att försvara vår neutralitet. Han talar inte om den militära beredskapen entydigt enligt Isaksson. För Per Albin var det allt överskuggande målsättningen att hålla Sverige utanför kriget och han hade förtröstan till att vår uttalade neutralitet skulle respekteras av de krigförande länderna. Inte trodde han att ett neutralt land skulle anfallas som året därpå inträffade med t.ex. Nederländerna, Danmark och Norge.
I slutet av 1939 efter att vinterkriget i Finland brutit ut fick Sverige en samlingsregering med deltagande av alla partier utom kommunisterna. Socialdemokraterna hade majoritet i Riksdagen och fick i valet 1940 53% av väljarnas röster, men de borgerliga hade majoritet i regeringen. Isaksson menar att detta till stor del var en förtroendeomröstning för Per Albin Hansson. Landsfadern hade blivit större än sitt parti.

Midsommarkrisen
Det man också minns är den värsta krisen för samlingsregeringen nämligen den sk. midsommarkrisen. När Tyskland gick till anfall mot Sovjetunionen den 22 juni 1941 krävde man att Sverige skulle godkänna att den sk Engelbrechtdivisionen skulle transiteras på svenska järnvägar mellan Norge och Finland. Att den svenska regeringen efter mycket vånda godkände detta har i efterhand mött mycket kritik och ansetts som ett allvarligt brott mot vår neutralitet. Isaksson ger en detaljerad beskrivning av förloppet i beslutprocessen i den svenska statsledningen. Det är en uppvisning i den ledarstil som Per Albin hade.
Ouvertyren till dramat är att det tyska sändebudet Schnurre tar kontakt med Sveriges utrikesminister Christian Günther med en begäran om en engångstransport av den tyska divisionen på 14000 man fullt beväpnad. Utrikesministern informerar naturligtvis statsministern men först rusar han till slottet och informerar kungen. Kungen känner alltså till den tyska framställningen innan Per Albin och det får följder för det fortsatta förloppet av krisen. Saken dryftas i regeringen samma dag utan att beslut fattas. Det står klart att de borgerliga ledamöterna i regeringen är för ett ja medan det finns motstånd bland de socialdemokratiska. Särskilt Ernst Wigforss var emot. Det avgörande blev vad den socialdemokratiska riksdagsgruppen skulle komma fram till för ställningstagande. När gruppen röstar är det en klar övervikt för ett nej. För Per Albin är det viktigt att regeringen kan fatta ett enigt beslut och nu föreslår han att gruppen ska rösta utifrån vetskapen att de borgerliga är för ett ja. Utifrån denna förutsättning fanns en majoritet för ett ja för enighetens skull. Den första omröstningen visade vad socialdemokraterna ansåg riktigt och den andra vad den i landets intresse måste acceptera som nödvändigt. Nyckelordet som fick Per Albin att få med sig sitt parti men även knyta upp inte minst högern, som var beredda att gå längre än Socialdemokraterna, var att det var en engångsåtgärd. Och så blev regeringsbeslutet och Per Albin kunde också inför svenska folket försvara beslutet som visserligen var ett avsteg från neutraliteten men som var av engångskaraktär. Det som också påverkade stämningen var att kungen så tydligt deklarerade att han var för ett ja och att han på olika sätt klargjorde att han inte ville vara med om ett nej och antydde att han kunde tänka sig att abdikera. En sådan kris ville inte regeringen ha.   Jag tror att det idag är svårt att förstå vilka stämningar som fanns och den fruktan som den tyska nazismen skapade hos sin samtid. Det finns de som menar att tyskarna inte hade invaderat Sverige vid det laget även om det blivit ett nej. Man var fullt upptagna med kriget mot Sovjetunionen. Division Engelbrecht var ju en mycket liten del av den tyska krigsmakten och hade ingen avgörande betydelse för kriget. Isaksson berättar dock att nästan ingen av de tyska soldaterna som transporterades genom Sverige överlevde kriget. 

Förföljelse av kommunister
Man kan inte undvika att nämna den systematiska förföljelsen av kommunister som inträffade i synnerhet under kriget. Det handlade om alltifrån symboliska åtgärder som att utestänga tidningen Ny Dags sportjournalister från pressläktaren på Stockholms stadium till fackförbunds beslut att utesluta medlemmar som inte avsade sig sitt medlemskap i Sveriges kommunistiska parti.  I februari 1940 genomförde polisen razzior mot 45 partilokaler och trängde in i bostäderna hos närmare tusen personer med förtroendeuppdrag runt om i landet för att leta bevis på landsförräderi. Redan i december 1939 började militären placera kommunister och misstänkta sympatisörer i särskilda arbetskompanier. Regeringen införde också transportförbud av kommunistiska tidningar. 1940 genomfördes attentatet mot tidningen Norrskensflamman som dödade 5 människor. Allt detta inträffade i den starka stämningen av stödet för Finland efter Sovjetunionens anfall på Finland i det s.k. vinterkriget. Vem bar huvudsakligen skulden för detta som uppenbarligen var avsteg från demokrati och övergrepp på ett parti som i sitt arbete i Sverige följt de demokratiska spelreglerna. Per Albin som statsminister måste anses som ytterst ansvarig men man kan inte blunda för det inflytande justitieministern bondeförbundaren KG Westman hade.  Westman har av Lundaprofessorn Sverker Oredsson karakteriserats som ett av "Sveriges skadligaste och farligaste statsråd. Synnerligen frikostigt slog han till mot tidningar, som vågade komma med kritik av Nazityskland”. Westman föreslog enligt Isaksson att kommunistpartiet skulle förbjudas men det nappade inte Per Albin på.   

Döden kom på hemväg med spårvagnen
 När kriget var slut avgick samlingsregeringen och Per Albin bildade en rent socialdemokratisk regering. Man kan anta krigsåren tagit på krafterna och Per Albin dog i en hjärtinfarkt under sin dagliga hemresa med spårvagn till sitt funkisradhus i Ålsten utanför Stockholm den 6 oktober 1946 i en ålder av nästan 61 år.
Förutom kohandeln, uttalandet om att vår beredskap är god och midsommarkisen har eftermälet om Per Albin eller snarare skvallret handlat om att han hade två familjer. Under 1910 och 20-talet tvekade han mellan två kvinnor och var först tillsammans med Sigrid och fick två barn, sedan gifte han sig med Lisa och fick också två barn med henne. Därefter återvände han till Sigrid. På slutet umgicks han också med en mycket yngre kvinna som hette Margareta. Idag hade nog hans livsstil inneburit stor medial uppmärksamhet. Men inte då. Media skillrade inte politikernas privatliv mer än att visa upp att Per Albin tog emot i morgonrock när han uppvaktades på sin 50-årsdag.

Folkhemsvisionens betydelse
Om vi ska återvända till det som jag inledde med Per Albins folkhemstal eller kan man med mer moderat språk säga folkhemsvisionen. En folkhemsvision som Sverigedemokraten Jimmy Åkesson försöker knycka. I hans tal känner man så väl igen den socialdemokratiska diskursen och politiken under de 90 år som har gått sedan detta tal. Som jag ser det är det en vision som fungerat och fått till delar stor betydelse för samhällsutvecklingen. Ja sa till delar, för det finns delar som inte blivit verklighet.
I den socialistiska retorik som allt sedan Karl Marx dagar uttalats har man betonat behovet av förändringar av samhället, produktionen och de sociala strukturerna. I den tyske sociologen Ferdinand Tönnies begrepp Gemainshaft och Gesellschaft belyses det nära samhället och det stora. Den leninistiska begreppsbildningen och särskilt praktiken i det sovjetiska samhällsbygget i revolutionen finns inte individen och familjen med särskilt tydligt och bolsjevikernas politik handlade om att förvandla samhället och göra de individuella människorna oviktiga. I alla fall blev det praktiken. Parollen att utplåna Bourgeoisien som klass innebar att de mänskliga individerna och deras släktingar likviderades. En verklig socialism måste innebära både en omsorg om individen och för grupper och för hela samhället. Det tycker jag Per Albins folkhemstal uttrycker. Ett argument för Per Albins socialism är att om man jämför med de ryska arbetarna så fick de svenska det bättre än de ryska fick det med Lenins kommunism.
De sista raderna i folkhemstalet handlar om att klasskillnaderna ska avlägsnas och demokratin ska genomföras även socialt och ekonomiskt. Det har aldrig blivit något av med ekonomisk demokrati. Kapitalismen består och borgarklassen har den ekonomiska makten och har flyttat fram sina positioner även politiskt samtidigt har klasskillnaderna och de ekonomiska klyfterna under den nyliberala politiken ökat. Till stor del har socialdemokratin i stort sätt köpt idéerna bakom den nyliberala politiken med avreglering av mycket i samhället.
Man tolka det som att Per Albin Hanssons folkhemsidéer fick stort genomslag i den svenska befolkningen. Var det hans idéer eller var kom det ifrån? Dessa frågor ställer inte Isaksson direkt.  Per Albin var egentligen inte någon stor tänkare, snarare bra att sammanföra idéer från olika håll. Han var nog präglad av principer i arbetarklassen som ordning och reda, vara skötsam hederlig och ärlig, hög arbetsmoral, inte skaffa sig förmåner på andras bekostnad inte framhålla sig själv utan vara anspråkslös, samarbeta för allas bästa, föreningsaktiv och lita på sina förtroendevalda, handla på konsum och räkna kassakvitton.
Allt detta hade inte Per Albin hittat på men den rörelse han ledde stod för detta. Själv levde han naturligtvis på en helt annan nivå än de arbetare han företrädde. Han umgicks också ganska frikostigt med företrädare för näringslivets och samhällets eliter. Han blev med åren allt mer konservativ och försiktig med förändringar. Han var t.ex. inte särskilt aktiv i debatten om Arbetarrörelsens efterkrigsprogram som förankrades med tusentals studiecirklar i parti och rörelse. Ernst Wigforss var mycket mer drivande i partiets politik. Han var ordförande i framtagandet av programmet. Bland min fars efterlämnade tillhörigheter hittade jag programmet tryckt 1945 med rubriken Arbetarrörelsens efterkrigsprogram – De 27 punkterna. Här känner man igen den socialdemokratiska politiken lång tid framåt. I boken hittade jag en papperslapp skriven av min far. Jag vet inte när han skrev detta men den sammanfattar på ett sätt hans egen politiska livsuppfattning:

Rubrik: De 27 punkterna innehåller allt vad jag menar med socialism
De viktigaste punkterna är:
Ur full sysselsättning kommer välståndet och all trygghet
Tillväxten löser många problem i samhället
De 27 punkterna rymmer vad i menar med demokratisk socialism
Allt detta behöver vi idag och alltid för ett bra liv
Med hälsning
Harry

Min far Harry och tusentals trogna gråsossar blev det sociala stödet för det mångåriga regeringsinnehavet och uppbyggandet av det Sverige vi sedan fick – oavsett vad man tycker om resultat. Han stödde alltid partiet, även när man gjorde svängar i politiken. Lojaliteten var oerhört cementerad. Arbetarrörelsen håller samman.
Jag började med att säga att jag är född och uppväxt i ett hav av arbetarrörelsens värderingar. Det blir mycket starkt när det inte bara är en samhällsideologi utan också hela det värderingssystem som föräldrarna och egentligen större delen av min släkt stod för. Dessa värderingar har varit bra för Sverige men nu önskar jag att samhällsutvecklingen tog ytterligare ett steg mot ett socialistiskt samhälle med både politisk och ekonomisk demokrati. Dit är det en bra bit. Frågan inför framtiden är om den historiska kompromiss som den reformistiska socialdemokratin har stått för är möjlig framöver. Den nyliberala politiken de senaste fyrtio åren har ökat klasskillnader och de ekonomiska klyfterna i samhället. Den avreglerade och tygellösa kapitalismen är på väg mot antingen ekonomisk kollaps eller en klimatkatastrof – eller både ock. För mänsklighetens överlevnad krävs ett annat ekonomiskt system än kapitalismen. Men kapitalismen har visat en enastående förmåga till överlevnad, hittat nya former och marknader. Nyliberalismen har stått för den oreglerade kapitalismen hämtat från ekonomen Milton Friedman. Nu möter denna motstånd av den populistiska högern som fångar upp stöd från de som missgynnas av den globaliserade kapitalismen. Frågan är var finns arbetarrörelsen i denna utveckling? Frågan är vad Per Albin skulle sagt?




Den här bilden är från Folkets hus A-sal i Helsingborg den 26 mars 1933 då partiordföranden Per albin Hansson gästade ett välbesökt möte i Helsingborgs arbetarkommun. Här utvecklade han säkert sina tankar om folkhemmet.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar