Vi har alla sett bilderna. Den lilla Esmaralda kallad Lilla hjärtat, hoppar i en vattenpöl. Man tycker sig se ett så förtjusande söt litet barn som när man ser bilderna vet att hon är död, kanske dödad av sina föräldrar. Lilla hjärtat omhändertogs redan på BB och var sedan i familjehem fram tills Kammarrätten upphävde LVU-vården. Föräldrarnas problem var missbruk och psykisk ohälsa. Allt detta behöver jag kanske inte upprepa eftersom fallet redovisats väldigt mycket i alla media. IVO beslöt inleda granskning och har nu levererat sin utredning. En ordentlig käftsmäll mot Norrköpings Socialtjänst. Skälen till den mycket allvarliga kritiken har redovisats i media. Man anses ha brustit genom brott mot en rad olika bestämmelser i lagstiftelsen, bland annat för att de inte följt upp hemkomsten till föräldrahemmet och inte inlett utredning trots allvarliga orosanmälningar och inte haft ett barnperspektiv. Trots att handläggarna varit medvetna om och också dokumenterat allvarliga problem har man enligt IVO låtit föräldrarna få för stort inflytande över kontakten med Socialtjänsten. IVOs granskning omfattar bara handläggningen efter att Kammarrätten upphävde LVU-vården. Detta blir lite besynnerligt att man inte granskar hela handläggningen. Jag kan bara dra slutsatsen att man verken vill eller kan granska Kammarrättens handläggning av ärendet. Som jag kan se det gjorde Kammarrätten sig skyldig till ett synnerligen allvarligt misstag när man upphävde LVU-vården. Detta är menar jag är det stora misstaget i ärendet. Man får sedan intrycket att luften gick ur socialtjänsten i Norrköping. Socialtjänsten ville inte upphäva vården. Handläggningen efter hemkomsten är defensiv och valhänt tycker jag mig se. IVO har rätt i mycket av sina slutsatser om handläggningen. Det måste jag nog konstatera. Med den information man hade och med den historik som fanns om föräldrarna borde de genomfört ett omedelbart omhändertagande. Varför handläggningen var så defensiv och valhänt kan man fråga sig. Uppfattade man det som att de inte hade tillräckliga lagliga befogenheter nu när Kammarrätten upphävde tvångsvården? Var det alltför oerfarna handläggare? Blev handläggarna stoppade av sina chefer eller höll inte cheferna måttet? På detta har jag inte några svar och IVOs utredning har heller inga svar. Jag tror, men vet inte om det stämmer i detta fall, att barnvårdshandläggare generellt har för dåliga kunskaper om vuxenproblem i form av missbruk och psykiska problem. Genom en långt gången specialisering arbetar inte barnvårdshandläggare med vuxenproblem och blir då lite dåliga på att förstå och tolka tecken på missbruk och psykisk ohälsa. Alltså alltför lite helhetssyn! Kammarrätten visade på dålig kompetens genom att låta LVU vården upphöra trots att föräldrarna vägrade genomgå drogtest. Detta borde ha varit en varningssignal.
Man måste ända säga att den uppgift som handläggarna av detta mycket komplexa barnavårdsärende hade var mycket svår. En domstol hade upphävt ett tvångsbeslut och föräldrarna var starkt negativa till Socialtjänsten och ville inte alls samarbeta eller ens ha med Socialtjänsten att göra. Man verkar ändå ha arbetat med att få med föräldrarna i någon form av samarbete, även om detta inte fungerade. Genom detta fick man någon form av kontakt och insyn även om man inte använde den information man fick som man borde. Det känns som att IVO hänger ut handläggarna väldigt mycket. Man får inte någon tydlig bild om hur cheferna agerat i ärendet. Med tanke på vad en socialsekreterare tjänar så är den uppgift de har i ett sådant ärende alldeles orimlig. Jag tror att Lilla hjärtat-ärendet skulle i princip skulle kunna hända i vilken kommun som helst. Efter det här skulle i alla fall jag tänka mer än en gång innan jag tog arbete som handläggare av den här typen av barnavårdsärenden. Detta borde öppna en diskussion om förutsättningar för socialt arbete inom socialtjänsten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar