Kerstin Bergman SKL om krisen i barn och ungdomsvården och kommentarer till hennes önskelista

 

Kerstin Bergman  är nationell samordnare på SKL för barn och ungasatsningen.  Hon publicerade i samband med årsskiftet synpunkter bland annat i form av en önskelista.  Jag kunde inte låta bli att kommentera detta och skickade ett mail med synpunkter. Här nedan följer Kerstins önskelista och därefter mina kommentarer.  Som ni förstår delar jag inte riktigt hennes synpunkter. Hon har alldeles för stora förhoppningar på myndighetsutövning och jag för min del tror mycket mer på att öka förtroendet för socialtjänsten och att utveckla det sociala arbetet. Kerstin svarade och vi skall ha kontakt efter helgerna.

 

Krisen inom den sociala barn- och ungdomsvården är allvarlig, särskilt eftersom myndighetsutövningen utgör verksamhetens hjärta. SKL arbetar därför med att ta fram en nationell handlingsplan för det fortsatta arbetet.

Handlingsplanen ska vara klar i mars 2015 och bygger på en noggrann probleminventering. SKL tar fram den nationella handlingsplanen i bred samverkan med förtroendevalda, socialchefsnätverk, handläggare, utvecklingsledare och fackförbund.

Önskelista över åtgärder

- Jag vill skriva en önskelista över åtgärder som behöver göras, säger Kjerstin Bergman, nationell samordnare för barn- och ungasatsningen på SKL.

Myndighetsutövningens låga status och den höga personalomsättningen är inga nya problem. Socionomstudenterna vet ofta redan på socialhögskolan att de hellre vill jobba med behandling än med myndighetsutövning. Socialbyrån beskrivs som ett ingångs- och exitområde med hög personalomsättning och stora kostnader för introduktion och lärande.

Jag tror att det är en utopi att förvänta sig att socialsekreterare stannar livet ut på samma arbetsplats. Detta är ett förlegat synsätt, vi behöver ha dynamiska arbetsplatser.

1.    Jag önskar att socialtjänsten räknade med och planerade för rörligheten, till exempel genom att ge socialsekreterare möjlighet att kombinera myndighetsutövningen med exempelvis behandlings- eller utvecklingsarbete.
Hög personaltäthet, det vill säga färre barnavårdsärenden per socialsekreterare, tycks minska personalomsättningen.

2.    Jag önskar att socialtjänsten ökade bemanningen så att socialsekreterarna fick färre ärenden och mer tid för barnen och föräldrarna.
Socionomutbildningen är en generalistutbildning. I dagsläget förbereder den inte studenterna på arbete inom myndighetsutövningen. Arbetsledarna är också ofta oerfarna med otillräcklig kompetens.

3.    Jag önskar att staten tog fram nationella program för introduktion och specialisering för socialsekreterare, samt nationella ledarskapsprogram. I takt med att professionen stärks behöver också steg tas för att stärka deras inflytande över beslut i individärenden i relation till de förtroendevalda.

4.    Jag önskar att socialtjänsten hade en arbetsmiljö där det finns tid för kunskapsinhämtning, tid att systematisera erfarenheter och tid för reflektion.

Socialtjänstlagen (SoL) kom till för drygt trettio år sedan och behöver revideras. Ramlagstiftningen har under åren kompletterats med en rad olika detaljbestämmelser. Sverige är – förutom Danmark – mig veterligen det enda land som inte har en egen barnlag där stöd och skydd till barn och unga regleras.

5.    Jag önskar att översynen av SoL ledde till att vi får en egen barnlag till stöd och skydd för barn och unga.

Barnavårdsanmälningarna rapporteras öka med ett breddat uppdrag, exempelvis genom kravet att utreda alla anmälningar där barn bevittnat våld.

6.    Jag önskar att det gjordes en nationell kartläggning och analys över anmälningssituationen, och att det blev lagligt att upprätta register över anmälningar som inte leder till utredning.
Barnskyddet måste gå före integriteten.

Inflödet av ärenden tillsammans med den ökade detaljstyrningen, administrationen och krångliga IT-system äter upp allt mer av socialsekreterarnas tid. Tid som skulle kunna läggas på barnen och föräldrarna. Detaljstyrningen har inneburit att det har blivit viktigare att göra rätt i stället för att göra rätt saker. Inom socialtjänsten råder osäkerhet kring vilken hjälp som går att ge inom ramen för så kallad service. Så istället för att ge stöd på plats och av rädsla för att göra fel, anmäler man och hoppas på att utredningen leder till hjälp. Detta trots att vi vet att tidiga insatser är mer framgångsrika.

7.    Jag önskar att man i översynen av lagstiftningen också såg över regleringen av service och frivilligt stöd, så att fler barn och deras familjer på ett tidigt stadium kunde få lättillgängligt stöd utan biståndsbedömning.

8.    Jag önskar slutligen att vi fick en stabil regering och bärkraftiga regionala samverkans- och stödstrukturer för det fortsatta utvecklingsarbetet.

 

Mitt svar

 

Hej Kerstin!

 Vi har stött på varandra några gånger på olika möten. Jag har varit socialchef i Helsingborg nu senast i Klippan.

Jag såg din önskelista och kunde inte låta bli att kommentera den.

Jag är gammal nog att ha upplevt den gamla lagstiftningen, där det fanns en barnavårdslag.  Jag såg och ser fortfarande SOL som en mycket bra och framsynt lagstiftning och uppfattar helhetsyn och frivillighet som grundläggande principer.

Från att ha varit en ramlag är SOL nu en specialreglerad ramlag där myndighetsutövningen väger mycket tyngre än vad som var tänkt från början. Det har blivit en del av problemet. Även om vi vet att det är bättre med tidiga insatser så har inte människor tillräckligt förtroende och tillit för att söka eller ta emot hjälp av socialtjänsten, som inte som Sune Sunesson säger, sprängt sina band med fattigvården som äldreomsorg och barnomsorg gjort. I Helsingborg utgjorde 90% av inkommande ärenden anmälningar och bara 10% ansökningar. Ja det finns lite öppna verksamheter som familjebehandling och familjecentraler, men deras andel utgör inte så många procent att det väger upp den massiva övervikten av anmälningar. Det finns nog en del som tycker det är bra att det kommer in anmälningar, vilket man inte kan förneka om det innebär att utsatta barn får hjälp och skydd. Men ofta resulterar det i att barn placeras, och då har jag lyssnat på Bo Winnerljung som menar att det inte går bättre för placerade barn och att en placering bara kan rättfärdigas genom att den erbjuder skydd för barnet.

Men hade förtroendet för socialtjänsten varit högre tror jag att man kunnat både hjälpa och skydda fler barn än genom anmälningsförfarandet.

Kommentarer till dina önskemål

1.    Ja detta tror jag är bra att man breddar arbetsområdet och minskar specialiseringen. Jag tror som Morén och Blom i Umeå att man bör gå mot en mer generalistisk socialarbetarroll. Nu tror jag att det är av ondo att vara specialiserad bara på barnavård.  Jag som arbetat en hel del med missbrukare har märkt att de som bara jobbat med barnavård gjorde fatala missar när det gällde att bedöma vuxenproblem. De såg bara barnen, vilket naturligt behövs. Men det blir problem när man inte förstår allvarliga vuxenproblem, över eller underskattar.

2.    Naturligtvis skall man ha rätt och hög bemanning. Men det löser inte hela problemet.   Det stämmer till eftertanke när man begrundar att man nu är ungefär 6 gånger så många handläggare idag än man vara när jag började i mitten av 70-talet. Mätningar visar att man träffar sina klienter mindre än vi gjorde på den tiden.  Det är inte 6 gånger så många ärenden och klienter som det var då. Men det finns möten, datasystem och lagkrav som kraftigt ökat.

 

3.    Program för introduktion är nog bra. Men framförallt behöver man bli upplärd av äldre och mer erfarna kolleger. Men som sagt specialisering är nog av ondo är min erfarenhet. Du tycks tro att myndighetsutövning är lösning på den sociala barnavårdens problem. Den kommer alltid att behövas men ditt synsätt är nog en del av orsaken till problemen och en del av problemet.

 

4.    Jag delar helt din uppfattning om kunskapsinhämtning.  Jag gjorde en utredning om FoU i Helsingborg som ledde till att en FoU-enhet inrättades.

Jag tror att socialtjänsten måste bli mer kunskapsbaserad. 

5.    Min mycket bestämda uppfattning är att man absolut inte skall återinföra en ny barnavårdslag! Vi måste istället öka det sociala arbetet inte myndighetsutövningen. Lyckas vi inte öka förtroendet för socialtjänsten så kan vi inte skydda fler barn bättre genom en ny barnavårdslag. Vi måste istället lägga större tyngd på det sociala arbetet och ge socialarbetarna möjlighet att verkligen jobba med socialt arbete. Barn har blivit mer utsatta i ett samhälle med större sociala och ekonomiska klyfter. Detta försvårar för Socialtjänsten.

Eftersom skolsatsning enligt Winnerljung lönar sig mest, bör socialtjänsten förlägga mer av sitt arbete där.  Problem i samhället förvisas ofta till socialtjänsten.  Socialtjänsten borde i ökad utsträckning förlägga sitt arbete på bostadsmarknaden, på arbetsplatser, i skolan istället för att flytta problemet till socialtjänstens ”box”.

6.    Detta har jag inget emot och det är klart att man måste utveckla arbetet med anmälningar. I Helsingborg leder ungefär hälften av anmälningarna till utredningar.  Men då skall man komma ihåg att förhandsbedömningarna i många fall är ganska omfattande.

 

7.    Det vore bra med mer service tror jag men som jag sagt tidigare grundproblemet är bristande förtroende i samhälle med växande ekonomiska och klassmässiga skillnader. Det är inte de som mest behöver hjälp som söker.

8.    Ja det behövs en stabil regering med en socialpolitik värd namnet. Social politik som inte förvisar människor till Socialtjänsten utan som genom generella insatser hjälper människor så de inte känner sig utpekade och förnedrade att ha kontakt med något som många ser som fattigvård.   

För en socialtjänst som bygger på ett socialt arbete som bygger i grunden på helhetsyn och frivillighet där människor genom goda möten med socialtjänsten och socialarbetarna kan få hjälp tidigt med sina problem. Skulle detta fungera kan man reducera myndighetsutövningen till undantag.   

Med vänlig hälsning

Göran Jönsson