Nytt perspektiv på socialtjänsten - 30 år efter att socialtjänstlagen infördes

Denna text är avslutning på det jag skrev i min berättelse om mitt arbetsliv. Eftersom den texten var mycket lång kanske detta som kanske är det viktigaste i hela berättelsen kommer bort.  Jag klipper därför ut den här för att förhoppningsvis få fler läsare. Frågorna om individ och familjeomsorgen är inte de fångar så stort intresse i den offentliga debatten. Eller som en politiker så: man vinner inga val på att driva de här frågorna.  Så som jag konstaterade efter att ha fått in en debattartikel i HD för något år sedan är att det inte blev någon reaktion alls. Det bästa är  om man får beröm och uppmuntran,  näst bäst är att få kritik och mothugg. Det värsta är  när det bara blir tyst, man blir osynliggjord. Men jag tycker att de här frågorna är  viktiga även om det finns mycket obehag och smärta i frågeställningarna som jag tror gör att många värjer sig. Död och smärta försöker vi i vårt ofta ombonade samhälle förtränga.

Nytt perspektiv på  socialtjänsten

Vad skall man tänka om dagens socialtjänst, vad har hänt under min tid i socialtjänsten och vart är den på väg? Det grundläggande problemet är att idag finns ingen socialpolitik värd namnet, verkan nationellt och i synnerhet inte i Helsingborgs stad, där politiken mest är upptagna med så kallade hårda frågor som infrastruktur, bussfiler, Kongresscenter och evenemang. Detta när de sociala problemen i Helsingborg är betydande i form av stora inkomstskillnader, barnfattigdom, missbruk, och en bostadsmarknad som inte fungerar med hemlöshet som grädde på moset och en betydande boendesegregation. Helsingborg präglas mycket av att bygga fasader och inte se de verkliga problemen som finns i samhället.  Helsingborg är ett ganska utpräglat klassamhälle.  

När jag lämnat socialförvaltningen skrev jag en debattartikel till Helsingborgs dagblad om socialtjänstens utveckling. Förutom från kollegor, som känner mig, möttes artikeln med tystnad. Vad denna tystnad står för vet jag inte. Kanske är det tidens tecken att människor inte bryr sig lika mycket som man gjorde på 60 och 70-talet, då det ofta blev mycket intensiva debatter. Men troligast är att Individ och familjeomsorgsfrågor inte fångar särskilt mångas intresse, mer än när människor reagerar på att boenden för funktionshindrade byggs i deras närhet.

I tidningsartikeln med rubriken ”Socialpolitiken som ett skyltfönster” skrev jag att de senaste 30 åren av socialtjänstens utveckling har inneburit att äldreomsorgen och barnomsorgen sprängt sitt fattigdomskal, men att individ och familjeomsorgen inte gjort det. Lagstiftningen har gått från ramlag till allt mer detaljreglering och kontroll av socialtjänsten från centralt håll. Från en betoning av frivillighet och socialt arbete har betoningen allt mer blivit myndighetsutövning.  I en verksamhet som redan hade problem med sitt varumärke och rykte, har inte förtroendet för i synnerhet barnavården ökat genom detta. Detta sagt samtidigt som frågan om samhällets skydd av barn är viktigt, vilket blivit mycket tydligt genom flera uppmärksammade fall, inte minst det som inträffat i Karlskrona. Men om tilliten till att frivilligt söka hjälp hos socialtjänsten är låg, minskar nog möjligheterna reellt att verkligen skydda barn. Bara 10 % av inkommande barnärenden till socialtjänsten i Helsingborg var frivilliga ansökningar, resten anmälningar. Detta säger något mycket allvarligt om sakernas tillstånd. Det är problematiskt att tilliten är så låg.

Det är fortfarande skambelagt att söka hjälp inom individ och familjeomsorgen hos socialtjänsten. För att förändra dessa människors situation krävs strukturella insatser inom arbetsmarknad, bostadsmarknad, sjukvård, skola och inom rättsväsende. Jag tror att ett problem är att när människor visar avvikande beteende i till exempel skolan, i bostadsområdet, på arbetsplatserna mm så sker ofta en utstötningsprocess. Det blir då inte sällan socialtjänsten som får ta hand om frågan genom att problemet flyttas från där det har uppstått till socialtjänstens ”box”. Istället borde stödet och hjälpen så tidigt som möjligt sättas in gemensamt där det uppstått i arbetsplatsens, bostadens, skolans, förskolans ”box”. Det vill säga istället för att berget skall komma till Mohammed borde Mohammed komma till berget. Socialtjänsten skulle kunna göra mycket större nytta om man kom ut istället för att klienterna kom in till socialtjänsten. Man vet genom forskning att placeringar av barn inte förändrar deras livsförutsättningar, möjligen skyddar dem, att arbetsmarknadsprojekt inte hjälper människor ur arbetslöshet och att härbärgen inte är lösningen på hemlöshet och bostadslöshet.

Framtiden tror jag ligger i att socialtjänsten blir mer kunskaps- och forskningsbaserad och förlägger sitt arbete till människors normala livsmiljöer inte stöter ut och exkluderar människor till utanförskap. Kanske kommer man inte tillrätta med detta förrän människors lika värde i samhället blir en verklighet.

Min uppfattning är att socialtjänsten, i synnerhet Individ och familjeomsorgen, blivit alltför specialiserad. Jag tog mycket stort intryck av Umeåforskarna Morén och Bloms forskning om IFOs organisation, där man kommit fram till att socialtjänsten är organiserad för komplicerade problem, men där merparten av de ärenden man arbetar med är av komplex natur. Man rekommenderar en mer generalistisk organisation. 

Jag uppfattar att det skedde ett olyckligt byte av diskurs i Helsingborg när det gäller arbetet med PART och att det finns ett motstånd bland chefer mot gränsöverskridande samarbete på riktigt.  Men jag tror att det den här vägen man bör vandra.

Mätningar har visat att socialsekreterarna träffar sina klienter mycket liten tid av sin arbetstid. Mycket tid går åt till möten internt och externt och för dokumentation. Utrednings- och dokumentationskraven är mycket högre idag än när jag arbetade som handläggare. Till stor del är detta bra, men min bild är att vi förr träffade klienterna mycket mer än vad som är fallet idag och då tror jag att man har förlorat mer än man vunnit med den bättre dokumentationen.  BBIC och andra system i all ära, men socialarbetarnas huvuduppgift måste vara att möta och hjälpa sina klienter. Nuvarande arbetssätt tror jag markerar en resa mot mer myndighetsutövning bort från det sociala arbetet. 

För Socialförvaltningen tror jag det var olyckligt att i stort sett alla socialsekreterarna placerades på Bredgatan. Vuxenbasen avvecklades på Guldsmedsgatan där man hade stor närhet till sina klienter. Även på Möllan hade vi tidigare socialsekreterare. Nu är alla förutom de som jobbar på boenden placerade på Bredgatan. Detta har förstärkt problemen kring hemlöshet och konflikten med Frihamnen tror jag. Även de som jobbar med barn och familjer borde i större utsträckning placeras närmare sina klienter. Det uppstår ganska ofta hotsituationer kring barn och ungdomsärenden. Jag tror att placeringen i ett ”socialpalats” som Bredgatan förvärrar detta problem genom att det skapas mer av distans mellan klienter och socialarbetare. Socialtjänsten borde på nytt påbörja en lokalisering närmare sina klienter. För mig är det grundläggande i socialt arbete att skapa tillitsfulla relationer i mötet mellan socialarbetaren och klienten. Detta underlättas av kontinuitet och närhet. 

 Det är en lång resa för att bygga upp utsatta människors tillit till socialtjänsten. Kanske måste, förutom familjecentraler, som är viktiga, ideella organisationer, som arbetar både fristående och professionellt, få en större roll för att nå, hjälpa och skapa ökad tillit hos utsatta människor, inte minst familjer med sociala problem. Men det måste absolut vara organisationer som inte arbetar på kommersiella villkor. Privata entreprenörer kan ha en plats i socialtjänsten, men inte fristående och inte med vinst som drivkraft. Jag tycker att modellen med Livtaget, som ett privat företag, som man kan säga varit ”inbakat” i verksamheten, kan vara en bra modell för samspelet mellan den offentliga socialtjänsten och privata entreprenörer.

Jag vill avsluta med min favoritdefinition av socialt arbete som härstammar från WHO:

Det professionella sociala arbetet vill medverka till social förändring, problemlösning i mänskliga relationer och möjliggöra människors frigörelse och välbefinnande. Det sociala arbetet vill nyttiggöra teorier om mänskligt beteende och sociala system och intervenera där människor samspelar i sin livsmiljö. Principer för mänskliga rättigheter, social rättvisa, alla människors lika värde och humanistiska livsprinciper är fundamentala för socialt arbete.