Berusad på böcker del 20 Ett möte i Thomas Tranströmers glänta

För en kort tid sedan avled poeten och nobelpristagaren Thomas Tranströmer

Det är nog färre som läser poesi än de som läser romaner. Det är ju ganska olika sätt att uttrycka sig på. Poesin är ofta mycket koncentrerade texter som kräver stor uppmärksamhet och koncentration när man läser texterna.  Ibland är dikter så abstrakta och koncentrerade att tolkningsmöjligheterna är mycket stora och då kanske dikten inte säger särskilt mycket. Tranströmer skriver mycket lättillgängligt och konkret. Det känns som en varm och mycket ärlig för att inte säga självutlämnande människa. Jag har hans bok med samlade dikter på nattduksbordet och läser några varje kväll den senaste tiden. Jag tänkte här citera en dikt som tilltalar mig mycket och som ju nog slår an till mitt naturintresse, något som jag verkar ha delat med Tranströmer. Jag ger mig inte in på någon tolkning, det får var och en göra.

Det finns mitt i skogen en oväntad glänta som bara kan hittas

 av den som gått vilse.
Gläntan är omsluten av en skog som kväver sig själv.
Svarta stammar med lavarnas askgrå skäggstubb.
De tätt sammanskruvade träden är döda ända upp i topparna där några enstaka gröna kvistar vidrör ljuset.
Därunder: skugga som ruvar på skugga, kärret som växer.
Men på den öppna platsen är gräset underligt grönt och levande.
Här ligger stora stenar, liksom ordnade. De måste vara grundstenarna i ett hus,
jag kanske tar fel.

Vilka levde här? Ingen kan ge upplysning om det.
Namnen finns någonstans i ett arkiv som ingen öppnar (det är bara arkiven som håller sig unga).
Den muntliga traditionen är död och därmed minnena. 
Zigenarstammen minns men de skrivkunniga glömmer.
Anteckna och glöm.

Torpet sorlar av röster, det är världens centrum Men invånarna dör eller flyttar ut, krönikan upphör.
Det står öde i många år. Och torpet blir en sfinx.

Till slut är allt borta utom grundstenarna.
På något sätt har jag varit här förut, men måste gå nu.
Jag dyker in bland snåren. Det går bara att tränga sig igenom med ett steg  framåt och två åt sidan,
som en schackspringare.

Så småningom glesnar det och ljusnar. Stegen blir längre. En gångstig smyger sig fram till mig.
Jag är tillbaka i kommunikationsnätet.
På den nynnande kraftledningsstolpen sitter en skalbagge i solen.
under de glänsande sköldarna ligger flygvingarna hopvecklade
lika sinnrikt som en fallskärm packad av en expert.