Preventivt arbete tillsammans framtidens samverkansmodell

Preventivt arbete tillsammans – PART var ett flerårigt samverkansprojekt, eller snarare en samverkansmodell mellan kommunala förvaltningar, främst socialtjänsten och skola med fokus på hälsa och utbildning. Verksamheten skrotades i sin ursprungliga form 2013. Part finns kvar i bantad form men inte alls i den form som var från början. Den personal som jobbar med detta gör ett mycket bra jobb.

Jag vet inget projekt som innehållet så mycket positiv energi och engagemang och som blivit så uppmärksammat både nationellt och internationellt.  Den spillda mjölken är spilld men personalen som arbetade med Part fortsätter att träffas två gånger per år utanför arbetstid.  Igår träffades 14 personer på en restaurang i Helsingborg för ett utbyte. För många har PART varit det viktigaste de gjort.  Inte minst lyfter många fram möjligheter att delaktighet och påverkan som fanns i PART och som man nu saknar. Många av dessa mycket duktiga och engagerade medarbetare som arbetade i PART har valt att söka sig bort från Helsingborgs stad. Det finns mycket vrede över det dumma i detta som bara måste betecknas som maktens arrogans och ett lustmord på PART. PART var en ny diskurs och tankesätt som enligt min uppfattning borde vara framtidens melodi, men som störde grundläggande strukturer i skolans värld och i socialtjänsten.

Jag tar med här texten i min berättelse i repris om mitt arbetsliv som handlade om PART.  

Preventivt arbete tillsammans - PART

När man får perspektiv på frågan kan man kanske låta bli att ta det som hände på så stort allvar. Verksamheten som jag var chef för fungerade i det stora hela, jämfört med andra socialförvaltningar mycket bra, inte minst var vi i framkant i många frågor. Det inträffade under min tid inte några skandaler eller några större mediadrev.  Särskilt uppmärksammat blev arbetet med PART, Utsikter och Skolfam. PART, som står för preventivt arbete tillsammans, var ett samverkansprojekt mellan Socialtjänsten, Skolan, Kulturen, Utvecklingsnämnden och Region Skåne.  Projektet var från början inte tänkt att bli en verksamhet för sig, utan skulle styras av en koordinator. Projektet växte fram under de år jag var förvaltningschef.  Idégivare till mycket i projektet var Leif Redestig med stöd av verksamhetschefen Anne Eskilsson.  Projektet hade gott stöd av dåvarande skolchefen Torbjörn Jordansson och verksamheten var knuten till socialförvaltningen.  Min ledarstil i förhållande till PART var att ge projektet stor handlingsfrihet. Detta menar jag resulterade i en sällan skådad kreativ utvecklingsprocess. En mängd otroligt positiva och synnerligen kompetenta personer kom att knytas till projektet, som skolpsykologen Kristin Hinze, pedagogen Eva Pennegård, skolläkarna Nils Lundin och Fiffi Tegenrot och många andra. Aldrig tidigare har jag upplevt en verksamhet med så mycket positiv energi. Ett kreativt samarbete inrättades också med Landskrona där skolchefen, framlidne Tomas Johansson, var en mycket drivande kraft. Hans död var en stor förlust.

Det började med projektet Skolfam – som nu finns i 22 andra kommuner, som är en verksamhet som innebär att man ger fosterbarn stöd i skolan. Detta har fått efterföljd i många kommuner runt om i Sverige. Inspirationen var mycket Bo Winnerljungs forskning som visade att fosterbarn var en särskild riskgrupp för sociala problem, men att hur det går i skolan är avgörande för deras utveckling. Skolsituationen är mycket lättare att påverka än andra sociala och psykologiska faktorer i barnens liv och har oerhört mycket större betydelse för barnens utveckling visade Winnerljung.

Skolfam var en stor succé och kom att bli modell för en rad av projekt med skolan som bas och nationellt uppmärksammat, bland annat något som kom att kallas för Utsikter. Detta innebar att ett antal skolor, där det fanns många barn som levde i familjer med långvarigt försörjningsstödbehov och nyanlända barn, utvecklade arbetssätt för att uppmärksamma barnens behov.  Bland annat utvecklades en metod med så kallade färgkartor för att följa upp undervisningen både på grupp och individnivå.  Vi hade ministrar på besök flera gånger och intresset för vad vi arbetade med var stort.

Skolchefen Torbjörn Jordansson slutade och ersattes av Ing-Marie Rundvall. Hon började ställa frågor, som utryckte brist på förståelse och blottade misstro. Det fanns en ledningsgrupp till projektet, men ingen styrgrupp med förvaltningschefer. Stadsdirektören gav en tydlig signal att det borde finnas och vi inrättade en styrgrupp, vilket kom att bli slutet för PART i den ursprungliga formen. Med stöd av förvaltningschefen för utvecklingsnämnden Bengt Avedal började Rundvall ifrågasätta allt mer i PART. PART hade inte särskilt stort stöd internt från socialförvaltningens barnavård, vilket också blev ett problem. PART var en ny diskurs som störde både skolans traditionella och socialtjänstens arbetssätt.

I slutet av 2012, när jag hade bestämt mig för att sluta som förvaltningschef, bestämdes det att en utvärdering av PART skulle göras.  Nu blev detta ingen egentlig utvärdering utan mer ett antal diskussionsmöten under ledning av Pehr Frykman från Skolförvaltningen. Att i detta läge inte utvärdera på ett seriöst sätt var otroligt amatörmässigt och inkompetent.  Jag var bara med på ett möte. Det var tydligt att både skolförvaltningen i Helsingborg och Landskrona samt utvecklingsnämnden ville förändra PART och då passade inte en utvärdering in. Man hade redan bestämt sig.   PART skulle vara en utvecklingsverksamhet. När ett projekt var utvecklat skulle verksamheten knytas till ordinarie verksamhet. Då hade man frångått den grundläggande principen att PART skulle vara en samverkansverksamhet, ett nätverk för samverkan mellan förvaltningarna. Antingen ville man inte ha en fördjupad samverkan eller så förstod man inte principen. Att tänka i projekt var ett gammalt och välinarbetat tillvägagångsätt.

När jag slutat och ersatts av Dinah Åbinger lade styrgruppen ned PART i den ursprungliga formen och avvecklade all den tidigare personalen. Detta gjordes något okänsligt och många kom att fara illa i den processen.  Varför krossades ett så framgångsrikt och nationellt och även i hela norden uppmärksammat projekt? Ett projekt som låg i framkant och visade på nya vägar för verksamheten, inte minst i samverkan mellan skolan och socialtjänsten? Min bild är att projektet var mycket uppskattat på skol och rektorsnivå, medan misstron fanns centralt i skolförvaltningen. Ett problem var hur projektet skulle styras.  Jag trodde på decentralisering och stor frihet i det lokala arbetet medan stadsdirektör och flera av de övriga förvaltningscheferna inte var bekväma med detta, utan ville ha mer av central styrning och kontroll.  Jag tror inte att man som förvaltningschef kan styra en utvecklingsprocess utan här måste man ge stor frihet att på t.ex. en skola utveckla arbetet i samverkan lokalt. Att som man sedan gjorde styra hårt uppifrån lägger en död hand över utvecklingsarbete enligt min erfarenhet. Om detta var avsikten, eller bara uttryck för en maktutövning som bygger på att man tror på en sådan ledarstil, kan man undra.

Man byggde sedan upp ett nytt PART med en ny projektledare, Pernilla Danielsson. Det är inte hennes fel att det som blev kvar av gamla Part var det som kallades för HUB (Hälsa-utbildning-barn). Detta är en samverkansmodell kring enskilda barn, där man gör barn med särskilda behov ett projekt godkänt av föräldrarna med en särskild projektledare. Tanken är att samla alla de som arbetar kring barnet samlas och koordinerar sitt arbete.

Min bedömning är att det blev känsligt att socialtjänsten var så involverad i skolutveckling. Diskursen, att det viktigaste för utsatta barn är deras skolutveckling, medan socialt arbete inte anses ha samma tyngd är av motsvarande skäl känsligt i den sociala barnavården. Denna diskursförskjutning tror jag är en framtidsväg, men den hamnar nog på kollisionskurs med både skolfolk och socialtjänstföreträdare.